Ellen Fries upptäckte 1885 Agneta Horns självbiografi i de Celciska samlingarna i Uppsala universitetsbibliotek. Det var en sensationell upptäckt och hon publicerade omgående utdrag ur den i kvinnosakstidskriften Dagny. Agneta Horns berättelse om sitt liv var författad vid mitten av 1600-talet, och är en av de allra tidigaste självbiografierna i Norden, men den hade blivit liggande i gömmorna i nästan tvåhundrafemtio år.
1908 utkom Agneta Horns Leverne som bok och under 1900-talets första decennier publiceras en rad kvinnliga dagböcker och självbiografier. Malla Silfverstolpes välkända Memoarer från tidigt 1800-tal tas äntligen till trycket av en kvinnlig släkting. C. C:son Bonde och Cecilia af Klercker ger ut drottning Hedvig Elisabeth Charlottas (1759–1818) dagböcker, Cecilia Bååth-Holmberg ger ut Adelaide Hauswolffs dagbok, En svensk flickas dagbok under krigsfångenskap i Ryssland 1808–1809 osv. Det är som om denna den första generationen välutbildade kvinnor givit sig ut på jakt efter sina kvinnliga föregångare och publiceringen av dessa dokument blir en del av början på en ny historieskrivning.
Under 1900-talets första decennier, då kvinnorörelsen växte sig stark i Sverige kan man också se hur kvinnors berättelser om sina egna liv finner sin väg ut på bokmarknaden. På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet och härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. Den kvantitativt sett stora höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier under första delen av 1900-talet äger rum under 40-talet och även detta kan ses i skenet av kvinnospecifika omständigheter. Under den s k “beredskapstiden” då svenska män låg inkallade fick kvinnan en starkare samhällelig ställning, men avgörande var också att den generation kvinnor som i början av 1900-talet kämpat sig fram som de första inom olika områden, slagits för kvinnlig rösträtt och deltagit i de då så starka rörelserna för fred och social rättvisa nu uppnått den traditionella åldern för en självbiografiker.
Utgivningen av gamla självbiografier och dagböcker skrivna av kvinnor visar att det fanns ett växande intresse för detta slags dokument, men den visar också på ett växande kvinnligt självmedvetande och under 1900-talets första två decennier kan man se hur antalet dokumentära kvinnliga jagberättelser ökar. Flera av dem har, som Hedda Ekmans (1860–1929) Familjen Johan Ekmans krönika, 1914 och 1918–23, och Hilda Petris (1851–dödsår okänt) Släktanteckningar, 1916, en halvprivat karaktär. Ursprungligen skrivna för en trängre släkt- och familjekrets har de ändå kommit att tryckas, men gått ut i mycket begränsad upplaga. Hedda Ekmans krönika är inte bara intressant genom sin mycket ingående skildring av det tidiga 1900-talets borgerliga familjeliv, utan också genom sin genreblandning. Den är ett mellanting mellan släktannal, borgerligt familjealbum – hon var en framstående fotograf – och självbiografi. Men där detaljrikedomen i skildringen av familjesamvaron är både överflödande och suggestiv, karakteriseras berättelsen om det egna jaget av största knapphet. På ett för många kvinnliga självbiografiker typiskt sätt berättar Hedda Ekman sin egen historia indirekt, genom antydningar och talande tystnader. Något om den kvinnliga självbiografins svårighet att nå offentligheten förtäljer också historien om hennes barn- och ungdomsskildring, som ända fram till slutet av 1880-talet bevarades inom familjen, då den betraktades som “känslig”. Den unga Hedda blev nämligen, som familjen menade, alltför förtjust i den åldrade diktaren och familjevännen Viktor Rydberg och sändes iväg till ett flickpensionat i Schweiz.
Flera av tidens dokumentära kvinnliga jagberättelser står, på ett för kvinnors självbiografier också karakteristiskt sätt, den kulturhistoriska skildringen nära. I författarinnan Emma Bendz (1858–1927) Söder om landsvägen, 1916, och Från pilträdens land och syrenernas stad, 1918, är berättelsen om det kvinnliga jaget i stora stycken helt underordnad berättelsen om Skåne och Lund och alla de förunderliga människor hon möter där, samtidigt som hon ändå berättar om sig själv genom att skildra sina möten med just detta. På samma indirekta och kulturhistoriskt intressanta vis berättar Hedvig af Petersens (1875–1961) om sin barndom i Ett barns litterära memoarer, 1917, genom att redogöra för sin läsning under denna tid. Det är en egenartad liten bok. Underfundigt och litet omständligt men ändå lättsamt och nästan graciöst slingrar sig berättelsen fram med Fänrik Ståhls sägner, Kattresan, Tom Saywer, Unga kvinnor och andra klassiker som hållpunkter. Själv har hon sagt att hon skrev boken för att uthärda livets tristess, men av det märks inget i texten. 1911 dog Hedvig af Petersens mor och Hedvig var tvungen att lämna sitt liv som verksam journalist på Stockholms Dagblad och återvända hem till den skånska landsbygden för att bli hemmadotter och ta hand om sin far. Hon skulle senare etablera sig som privatlärd, göra långa resor till Australien och Nya Zeeland och skriva flera litterära studier och reseskildringar.
Hedvig af Petersens arbete som journalist på Stockholms Dagblad kom också att resultera i en annan bok som är intressant i detta sammanhang, nämligen Anna Mathilda Cecilia Johannesdotter Johanssons (1877–1906) Den undre världen, 1907. Under en reportageresa till kvinnofängelset i Landskrona träffar Hedvig den tre år yngre Anna Johannesdotter, som varit prostituerad sedan nittonårsåldern och vandrat ut och in på kvinnofängelset de sista åren. Hon är svårt sjuk i lungtuberkulos och Hedvig af Petersens söker hjälpa henne på olika sätt. Innan Anna Johannesdotter avlider, endast 28 år gammal, överlämnar hon en handskriven självbiografi till sin välgörarinna och Hedvig af Petersens kollega på Stockholms Dagblad, kritikern Klara Johanson, ser till att den blir utgiven.
Anna Johannesdotters livshistoria är ett av dessa Öden, som den kvinnliga självbiografins historia är fylld av. Hon är ett offer för mansvärlden på alltför många sätt och i alltför hög grad, men samtidigt framställer hon sig själv som viljekraftig och stark. Hennes berättelse är litterärt kantig, mycket influerad av kristen syndabekännelse- och ångerprosa, men här och var ger hon starka bilder både av sin tidiga lantliga oskuldsfullhet och sin senare förslagenhet och råhet. Ömsom självanklagande, ömsom självhävdande – det finns ett mycket starkt inslag av upproriskhet i Anna Johannesdotters berättelse och polisprotokollen, som är bilagda, visar att hon dömts för “förargelseväckande beteende” och “våldsamt motstånd vid offentlig förrättning” gång på gång – talar hon hela tiden i egen sak. Hennes konstlösa berättelse är en anklagelseakt mot det samhälle som drivit henne ut i prostitution, sjukdom och misär, men den är också en berättelse om stolthet, integritet och oböjlighet och skrivandet tycks lika mycket ägnat åt att återupprätta ett skändat jag som att visa ånger över begångna synder.
Det är i samband med den stora Stockholmsutställningen 1897 som hembiträdet Anna Johannesdotter får sin första kyss. I hennes självbiografi Den undre världen, 1907, leder detta omedelbart över till historien om hennes liv som prostituerad. Till utställningen kom också Gerda Kjellbergs (1881–1972) franska släktingar, som erbjuder sig att ta henne med till Paris, för att hon skall få en snabb utbildning till läkare. Det visar sig visserligen vara ett falskt löfte, hon blir i stället familjens obetalda hembiträde, men hennes strövtåg på Paris gator ger henne en inblick i den kvinnliga misär, som var Anna Johannesdotters, och som hon kommer att ägna sitt liv åt att kämpa mot.
Ännu mera oförblommerad i sitt behov av återupprättelse är Laura Petri (1879–1959) i Jag anklagar, 1916. Det är en rasande attack på hennes överordnade inom Frälsningsarmén och på mentalvården i Sverige. Hon och Anna Johannesdotter befinner sig, kan man säga, i helt olika samhälleliga positioner. Anna Johannesdotter är den prostituerade, samhällets offer och hjälpbehövande. Laura Petri är slumsystern, den som ger hjälp. Men i skrivandet är deras position densamma. De har drivits ut ur samhället och förlorat sin frihet. Båda på grund av sin utlevande sexualitet. Laura Petri är mycket diskret i sin skrift vad gäller anledningen till att hon tvångsomhändertas på sina överordnades begäran. Men uppenbart gäller det en kärleksaffär, som hon inte vill vare sig förneka eller ångra. Hon är otvivelaktigt deprimerad och hemsöks av religiösa grubblerier, men vill för egen del lösa det genom arbete. Hennes överordnade och familj menar emellertid att hon är överansträngd och hon låses in på olika “vilohem”, där hon binds vid sängen och tvångsbadas dagarna i ända.
I Ada Nilssons Glimtar ur mitt liv som läkare, 1963, skildrar hon dramatiskt sitt umgänge med de prostituerade, som hon hela tiden möter i sin praktik som gynekolog och periodvis också som tillsynsläkare:
“Det hände flera gånger, att jag mötte några av mina patienter från kliniken på Hantverkargatan, och naturligtvis nickade jag till dem liksom till mina andra tidigare patienter. Men så kom en deputation på två av dem fram till mig för att inpränta större förståelse i mig. Hur kunde jag hälsa på dem! Tänk, om jag var i sällskap med en herre, då måste han ju lyfta på hatten – och det kunde vara en kund.”
“Den nära konfrontationen med prostitutionens problem – både mänskligt och teoretiskt – gjorde mig under årens lopp ofta trött och hopplös”, skriver Ada Nilsson i Glimtar ur mitt liv som läkare, 1963. “Hur mycket jag än samtalade med de prostituerade, fann jag saken alltmer invecklad. Det gällde framför allt mannens roll. Vid ett senare tillfälle frågade jag en gång en frälsningsofficer: ‘Försöker Ni aldrig vända Er till den manliga partnern?’ – ‘Nej’, svarade hon, ‘då skulle vi få börja med riksdagsmännen.’ Och hon fortsatte: ‘Tänk på det s k bondetåget 1914 – bordellerna blev överfyllda de nätterna. ‘”
Ada Nilsson befinner sig hela tiden i centrum av en rörelse, som vid århundradets början kämpar för kvinnans rättigheter. Hon är en av drivkrafterna då föreningen Frisinnade kvinnor, senare Svenska kvinnors vänsterförbund, bildades 1914, och hon är med i redaktionen för dess tidskrift, Tidevarvet 1924–36.
Det sena 1800-talets Sverige är ett land statt i förändring. De ekonomiska förhållandena omstruktureras i grunden, landsbygden avfolkas och folk drar in till städerna som aldrig förr. Den teknologiska utvecklingen ändrar människors livsvillkor. De gamla samhällsstrukturerna raseras och i stark turbulens skapas nya. Och om Anna Johannesdotter och Laura Petri tillhörde dem som föll respektive hotade att falla ned i de avgrunder som öppnade sig under denna tid, så var Wilhelmina Skogh (1849–1926) en av de kvinnor som tvärtom kunde dra nytta av de öppningar som gavs.
Som Anna Johannesdotter var hon en flicka från landsbygden. Hon kommer till Stockholm från Gotland endast tolv år gammal och får anställning som diskerska på restaurang Strömparterren, där hon torkar glas från nio på morgonen till ett på natten. “… gud vad jag led, men nyttigt var det, ty jag lärde mig arbeta bra …”, skriver hon i Minnen och hågkomster, 1912. Då har det gått nästan femtio år och hon har gjort en formidabel karriär inom den hastigt expanderande restaurangbranschen i Sverige. Minnen och hågkomster är en framgångshistoria av mått. Den berättar om en fattig och utsatt flicka, som arbetar sig upp till samhällets topp med hjälp av hårt arbete och stor fantasirikedom. Wilhelmina Skogh ger sig in i den restaurangverksamhet som växte fram i anknytning till det nyanlagda järnvägsnätet. Hon blir föreståndare för järnvägshotellet i Storvik i Dalarna och driver det med sådan framgång att hon snart bygger ett eget. Efter en kort tid är hon ägare till tre hotell i Sveriges kanske naturskönaste område och hon utvecklar vad som måste kallas en embryonal svensk turistnäring. Ett av hennes dragplåster var kung Oskar II, som ofta var hennes gäst, då han passerade hennes hotell på väg till och från sina olika järnvägsinvigningar. Själv reser hon till Italien för att förkovra sig och introducerar en rad nymodigheter inom branschen varav fräscha grönsaker kanske var en av de viktigaste. Hon bygger växthus och installerar ångmaskiner på sina hotell och för att kunna kommunicera bättre bygger hon en telefonlinje mellan dem. När Stockholmsutställningen äger rum 1897 tillhör hon de ledande namnen inom svensk hotellnäring och hon utses till chef för alla utställningshotell. Några år senare blir hon verkställande direktör för Grand Hotel i Stockholm och hon kröner sin karriär genom att bygga Grand Hotel Royal med den berömda italienskinspirerade vinterträdgården i samma kvarter. 1911 drar hon sig tillbaka till sitt nybyggda palats, Villa Foresta, högt uppe på Lidingös klippor. 1912 ger hon ut berättelsen om sitt liv och hon skriver den från en hög position såväl bildligt som bokstavligt.
Att erövra skriften
Under 1920-talet får de kvinnliga självbiografierna ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade. Helena Nybloms (1843–1926) Mina levnadsminnen, 1922, har i mångt och mycket karaktär av memoarer och lösryckta minnesbilder av miljöer och personer precis som Marika Stiernstedts (1875–1954) Mitt och de mina I–II, 1926 och 1930. Mathilda Mallings (1864–1942) Uppfostran och inflytande och Mina dagböcker, 1922 och 1926, och i synnerhet Selma Lagerlöfs Mårbacka, 1922, Ett barns memoarer, 1930, och Dagbok, 1932, är däremot mycket konstfärdiga och litterärt drivna berättelser.
Jag anklagar är en enda lång och rasande anklagelse över det mottagande och den behandling, som Laura Petri utsattes för. Det är en anklagelseskrift, som är mycket konkret och tydlig i detaljer, men märkligt ospecifik vad gäller helheten. Skriften berättar en förfärlig historia om kvinnlig värnlöshet och vanmakt, men den beskriver också en kvinna med en nästan osannolik styrka, uthållighet och integritet. Efter två år kan Laura Petri lämna sitt “fängelse”, och hennes Jag anklagar är början till ett omfattande författarskap, som omfattar två avhandlingar i teologi, en underkänd och en godkänd. Den underkända handlar om Frälsningsarmén, som hon lämnade 1913.
Men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och – vilket inte är minst viktigt – de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
I Från Fyrisån till Capris klippor, 1931, och Från Norrström till Arno, 1932, skriver Ellen Lundberg vidare på den familjehistoria som hennes mor, författarinnan Helena Nyblom, började med Mina levnadsminnen, 1922. Och i flera självbiografier kan man följa kvinnors historia i rakt nedstigande led.
I Hemmet med de öppna dörrarna, 1939, formerar dottern Greta Holmgren den bild av barndomshemmets umgänge som hennes mor tecknade i Minnen och tidsbilder, 1926. Två helt olika historier om livet i familjen Brantings hem skriver emellertid Anna Branting och hennes dotter Vera von Kraemer i Min långa resa, 1945, respektive Brantings på Norrtullsgatan, 1939.
“När lilla Selma råkar avlyssna fröken Suberts gudsförnekelse i Dagbok, reagerar hon på helt motsatta sätt i två olika manuskriptutkast och på ett tredje sätt i den slutliga utformningen. Det är åtminstone ett par alternativ för mycket”, skriver Lars Ulvenstam i förordet till den samlade utgåvan 1958. Självbiografins sanningsanspråk är förledande och det är lätt att ta berättelsen för rena fakta. Många har också använt Selma Lagerlöfs självbiografier som facit till hennes författarskap. Intressantare är att läsa dem som de avslutande berättelserna i en lång rad berättelser.
1922 utkommer första delen av Selma Lagerlöfs självbiografiska trilogi Mårbacka. 1930 utkommer Ett barns memoarer och 1932 Dagbok. Tillsammans med Löwensköldska ringen, 1925, Charlotte Löwensköld, 1925, och Anna Svärd, 1928, blir de avslutningen, och i flera avseenden också höjdpunkten, på hennes författarbana. Hennes självbiografiska verk har, trots att de i långa stycken hålls på ren historieberättarnivå, en sällsynt existentiell laddning. I dem drivs det naiva, egenartade och litet lekfulla tonfall som är Selma Lagerlöfs till sin fulländning.
Mathilda Mallings självbiografiska böcker skildrar också en författartillblivelse. I två omgångar skriver hon berättelser om sig själv och sitt liv fram till skandalen 1884. Att hon är ute i egen sak är uppenbart. Vad gäller den första delen av författarskapet, vill hon med alla medel skilja åt, och inte skriva samman liv och dikt. “Att någon kunde komma på tanken att identifiera mig med den charmanta förtrollerskan Bertha Funcke föll mig överhuvud aldrig in”, skriver hon i Uppfostran och inflytande, 1922. Mathilda Malling, vars ungdomspseudonym Stella Kleve blev inkarnationen av osedlighet i svensk litteratur i slutet av 1880-talet, vill på sin ålders höst företa en omtolkning. Inte så mycket av de texter hon skrev mellan 1884 och 1888, dem tar hon närmast avstånd ifrån, men av förhållandet mellan författarinnan och hennes diktning, som romanen Bertha Funcke, 1895.
Hon börjar i tredje person. I Mårbacka berättar den åldrade författarinnan Selma Lagerlöf en “saga” om den lilla flickan “Selma”. Den handlar om en flicka som förlorar allt; kärlek, omhändertagande, trygghet och lust, ja, till och med sin rörelseförmåga, men som av sina nära och kära förs till paradisfågeln, där hon befrias och kommer till liv igen. Redan i bokens första del, “Strömstadsresan”, som också är bokens mest naket självbiografiska, formuleras hennes författartillblivelse. Hon möter sin musa, genom faderns försorg, men också av egen kraft. Det är kapten Lagerlöfs charm som gör att de bjuds ut till skeppet, där den underbara fågeln finns, och det är hans pojkaktiga entusiasm, som får dem att äntra båten. Men sedan glöms Selma bort. Det är den lille skeppspojken som förstår vad hon vill. Han tar henne vid handen för att visa henne till fågeln och hon reser sig och går på egna ben ned i kajutan.
I mötet med paradisfågeln återfår flickan Selma sin förmåga att gå, men resan till Strömstad ger henne också förmågan att se, vilket inte är minst viktigt. “Hon hade fått lära att se”, står det sist i detta avsnitt: “Det var tack vare den resan, som hon visste hur de sågo ut, alla hennes närmaste, medan de voro i sin krafts dagar och gladde sig åt livet. Hade den inte varit, skulle allt från den tiden ha varit utplånat ur hennes minne.” Selma Lagerlöf skriver in sin författaridentitet redan i den fyraåriga flickan. Det är den som är begynnelsen och avsnittet om Strömstadsresan har också den grundform av svindlande fall och stor möda och hisnande återupprättelse, som arbetar i roman efter roman av Selma Lagerlöf alltifrån Gösta Berlings saga, 1891, och framåt.
“Kom ihåg”, säger det röda minnesband hon får med sig hem från Strömstadsresan och hela hennes författarskap framstår i denna självbiografi som ett enda långt minnesarbete.
Mårbacka är en berättelse om Selma Lagerlöfs författartillblivelse. Hon beskriver den gång på gång. Det är en berättelse om hennes far, han går genom boken som kavaljeren framför andra, yster och lekfull, alltid full av upptåg, oemotståndlig och älskad av alla. “Käre far, käre löjtnant Lagerlöf, det är ett arbete jag vill utföra i tanke på dig … “, står det i manuskriptets inledning och Mårbacka skriver sig fram till en gigantisk hyllning av fadern. “Den sjuttonde augusti”, som bokens slutkapitel heter, strömmar inte bara släkt och vänner utan hela bygden till Mårbacka för att fira löjtnant Lagerlöf på hans födelsedag. Den kärlek han väcker tycks inte ha några gränser och i manuskriptet kulminerar kapitlet med en jublande hyllning till “… en man som log mot livet, en man som inte kunde råka en människa utan att säga honom ett vänligt ord, en man, som kunde arbeta och fira fester, en som ivrade för allt skönt, en man som ville ha det präktigt men förstod att nöja sig, en som var viss om att alla människor tyckte om honom, som kunde rasa med barn, som samlade de unga flickorna och som de gamla fruarna smålogo åt, en snäll välsignad människa, en värmlänning, en kavaljer”.
Den skuggfria alltigenom ljusa fadersbild som är manuskriptets har i den tryckta boken emellertid fått ge plats åt en mer komplex person, där svaghet, misslyckanden och feghet ligger tätt under den charmerande ytan. Bokens fjärde del, “Det nya Mårbacka”, är egentligen en enda lång redogörelse för löjtnant Lagerlöfs misslyckanden. Ständigt satsar han fel. Hans planer är alltför storvulna och när de misslyckas kan han inte ge upp. Hustruns fadersarv är förbrukat långt innan det faller ut. I skrivandets stund sitter Selma Lagerlöf med facit i hand och hon vet att fadern med sitt oförstånd och sin oböjlighet sakta men säkert drev gården i konkurs. I morbroderns tal till fadern, som får avsluta den tryckta versionen av Mårbacka, är bilden också kraftigt modifierad: “Du är ingen stor och märkvärdig man”, säger morbrodern. “Du har inte utfört några märkvärdiga ting. Men du äger den stora välviljan, den öppna famnen. Vi vet, att om du förmådde, skulle du vilja omfatta oss och hela världen i ett stort famntag.”
Första världskriget hade en förlamande inverkan på Selma Lagerlöfs produktivitet, men i slutet av 1910-talet skriver hon en Topeliusbiografi på uppmaning av Svenska akademien. Många har menat att huvudpersonen har större likheter med Selma Lagerlöf själv än med den finske nationalskalden, och att det var arbetet med denna biografi som förde henne vidare mot de självbiografiska verken.
Selma Lagerlöf söker som Orfeus sjunga den älskade fadern – de älskade skuggestalterna, som alla bär hans drag – upp ur graven. Men det är ingen enkel process. Och när Selma Lagerlöf satt punkt för det nedmonterade hyllningstalet till fadern avbryter hon sin självbiografi för att skriva “berättelsen” en gång till. Än en gång, i det som skulle bli Selma Lagerlöfs sista stora romanprojekt, träder den avsatte prästen fram, den älskansvärde slarvern som får alla att göra allt för honom, men själv bara sprider förödelse. Karl-Artur Ekenstedt i berättelsen om Löwensköldarna är Gösta Berling än en gång, men utan hans förmåga att luttras, mogna och förvandlas. Kärlek biter inte på Karl-Artur och de båda kvinnor som älskar honom ur djupet av sina hjärtan, och som fått ge namn åt de två stora banden, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd, ger slutligen upp honom.
Därefter återtar Selma Lagerlöf arbetet med sin självbiografi. Hon övergår till första person, skriver äntligen “jag”. Och i självbiografins andra och tredje del tynar fadern bokstavligt talat bort och försvinner ut ur historien. I första kapitlet av Ett barns memoarer kommer han hem från en resa och är mycket sjuk. Han blir aldrig helt frisk och textens bild av honom förändras på ett grundläggande sätt. Faderns skuggsida blottas successivt. Han visar starkt despotiska drag, rigiditet, en naivitet som gränsar till enfald och slutligen också stor känslomässig feghet. I Ett barns memoarer skriver sig Selma Lagerlöf fram till en helt annan bild av fadern än den som var Mårbackas. Ytterligare en gång tolkar hon om sin manliga huvudperson. Och i slutkapitlet av Ett barns memoarer, “Jordbävning”, framstår han som både ynklig och vanmäktig.
I nästa del, Dagbok, visar sig fadern aldrig i berättelsen. Den har gjort ett hopp framåt i tiden. Selma är fjorton år och skall resa till Stockholm. Alla är uppe för att ta adjö av henne, “utom pappa förstås”. Men på tågresan till Stockholm möter hon en ung man, Studenten, som väcker en lika oreserverad tillgivenhet som fadern gjort. Och i en sinnrik metamorfos intar han faderns plats, släpper loss hennes drömkraft och blir hennes musa, samtidigt som han i berättelsen antar allt större likheter med den älskansvärde men tvetydige man som skulle bli hennes romanhjälte i ständigt nya variationer.
I Mårbacka, Ett barns memoarer och Dagbok skriver Selma Lagerlöf tre gånger om sin författartillblivelse, samtidigt som hon ytterligare en gång skriver om den berättelse hon omformulerat åter och åter i sitt författarskap. I Mårbacka blir författaren till, i Ett barns memoarer tas det medvetna beslutet att bli författare och i Dagbok lär hon sig förvandla liv till dikt.
Att fadern spelade en viktig roll i Selma Lagerlöfs liv och författarskap är mycket uppenbart. Moderns fundamentala betydelse framkommer mera indirekt.
Det är moderns gråt som får världen att rämna under lilla flickan Selmas fötter. Och det är till modern Selma ber, när hon gammal och orkeslös, under arbetet med sista delen av sin självbiografi, drabbas av skrivkramp. “Sjuk. Kanske är det jag, som har övergivit andarna. En uppgift som jag har att fylla”, står det på baksidan av manuskriptet till Dagbok. “Jag ber anden föra min arm. Gud, min egen ande, hjälp mig. Lär mig den rätta stilen, Mor. “
“Konungariket Sparre kallades i min barndom trakten runt Åsunden”, inleder Birgit Th. Sparre sin långa svit självbiografier. I sitt omfattande författarskap hade hon gjort sig till okrönt drottning över samma region.
Med Gårdarna runt sjön, 1928, inledde hon en produktion av herrgårdsromaner, som skulle göra henne till en av 1900-talets mest lästa författare och i första delen av sin självbiografi, Därhemma på gårdarna, 1960, berättar hon om den miljö som är grunden för hennes författarskap.
Reseskildringar och livshistoria
Jag for till Paris, 1941, heter Tora Dardels (1899–1995) självbiografi. Titeln låter som en fanfar. Hösten 1919 reste hon till Paris för att utbilda sig till skulptör. Hon tillhörde den andra – eller till och med tredje – generationen unga svenska konstnärinnor som sökte sin lycka i Paris. Flera av dem skriver sina självbiografier under 1930- och 1940-talen och resan till den europeiska konstnärsmetropolen spelar genomgående en central roll i dessa kvinnors självbiografier.
“Jag vaknade vid ett fasligt gatubuller och slängde upp de gröna fönsterluckorna”, skriver Elsa Hammar-Moeschlin (1879–1950) i Hjärtat och paletten, 1937. “Östermalms stilla, stela morgon var långt borta. Här brusade livet, och det hördes likt en körsång ifrån boulevardernas larm.” Det är 1904. Hon har gått på Tekniska skolan i Stockholm och nu har hon kommit till Paris för att studera måleri för Christian Krohg. Det riktiga livet, livet som konstnär, har börjat, och efter ett par år går färden vidare ut i världen, där ständigt nya motiv erbjuder sig. Hon reser till Italien, Holland, Tyskland osv för att slutligen bosätta sig med sin make i Schweiz. Hennes självbiografi är, som många konstnärinnors, ett säreget mellanting mellan egenhändigt illustrerad reseskildring och livshistoria.
Anna Boberg (1864–1935) tillbringar också några studieår i Paris. Men för henne var det mötet med det nordnorska landskapet som blev avgörande. Det är som Lofotenmalare hon blir berömd och det är också detta som spelar huvudrollen i hennes självbiografi Envar sitt ödes lekboll, 1934. “Efter en veckas friluftsliv med fiskeläget Svolvaer som operationsbasis, var jag så bergtagen i Lofotennaturen, att jag blankt nekade att resa hem. Jag ville stanna och måla, måla, måla. Min man tog hemvägen över Trondhjem och sände mig därifrån alla nödiga målargrejor. Och därmed hade mitt öde kastat in sin lekboll …”, skriver hon.
På Skandinaviska Föreningen i Rom träffar Elisabeth Bergstrand (1887–1955) den danske skulptören Axel Poulsen och stipendieresan som gått över Paris, Sicilien och Algeriet slutar i Danmark. Som sin make utbildade hon sig till skulptör, men kom i stället att ägna sig åt att måla och skriva. I sin självbiografi, Hök, får jag låna dina vingar, 1940, framträder hon som författare och målare, men hennes berättelse handlar framför allt om att vara dotter och hustru. Boken är rikligt illustrerad med fotografier från Elisabeth Bergstrand-Poulsens resor och med porträttmålningar hon gjort av barnen, men allra flest är bilderna av det hus som hon och maken byggde tillsammans. Varje stadium i den växande skapelsen är avbildat, exteriören ur en rad olika vinklar och mängder av interiörer.
Tora Dardel kom också till Paris som blivande skulptris, men övergav sina ambitioner och sadlade om till författare. Hon gifter sig med den svenske målaren Nils Dardel, och han blir hennes estetiska ideal. “Min dröm var att skriva, skriva så där som Nils målade”, berättar hon i Jag for till Paris. 1923 debuterade hon med romanen Flickan som reste ensam.
Det centrala i Tora Dardels självbiografi är emellertid inte hennes karriär utan den konstnärsmiljö hon levde i. Dardels takvåning på vänstra stranden blir samlingspunkten för författare och konstnärer som Jean Cocteau, Tristan Tzara och hans svenskfödda hustru, konstnärinnan Greta Knutson. Paret Eric och Greta Grate, Jules Pascin, Fernand Léger, Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén och inte minst Rolf de Maré med sin famösa svenska balett tillhör deras nära umgänge. En viktig roll för umgänget med den skandinaviska konstnärskolonin spelade Maison Watteau, den mötesplats för konst och konstnärer som skulptrisen Lena Börjeson skapade i slutet av 1910-talet, och som hon ingående beskriver i sin självbiografi Mitt livs lapptäcke, 1957.
Tora Dardel tecknar, precis som Lena Börjeson, sig själv och en epok på sällskapslivets nivå och i självbiografi efter självbiografi målar denna generations konstnärinnor vänstra stranden med dess kaféer och berömda klientel; La Rotonde med sitt sågspånsgolv, modellerna, den vackra Kicki de Montparnasse och de prostituerade i Montmartre. De berättar om ständigt nya fester och resor och möten. Det är kvinnor som vet att de överskridit inte bara nationella gränser utan också den traditionella kvinnlighetens.
Nästan emblematisk i detta avseende är Ulla Bjerne (1890– 1969). Hon förekommer på en rad målningar av tidens mest framstående konstnärer. Mest känd är Nils Dardels från 1914, där hon framträder som förförisk garçonneflicka. I sin självbiografiska serie Livet väntar dig, 1955, Den glada otryggheten, 1958, och Botad oskuld, 1961, berättar hon om en flicka med obändig frihetslängtan. Målmedvetet slår – eller kanske snarare straffar – hon sig ut ur den norrländska småstadsmiljön. Hon kommer till Paris utan annat egentligt mål än att bli fri. Vägen dit har gått över kontorsarbete i Malmö, Trelleborg och Köpenhamn. Det är 1912, strax före kriget. Hon är tjugotvå år och lever på understöd av en man som vill gifta sig med henne. Själv vet hon att hon vill något helt annat, bara inte vad. Hennes liv är ett nydanande experiment. Hon går över gränser, lever fritt, öppet och utan förbehåll. Hon klär sig i egenhändigt designade byxkjolar uppsydda hos de prostituerades skräddare i Montmartre. Målmedvetet skapar hon ett nytt androgynt kvinnoideal.
Ulla Bjerne beskriver sitt liv som en ständigt fortgående äventyrsresa. Men berättelsen har en paradoxal och dubiös klang. Den är skriven som vore den en av hennes lättviktiga skälmromaner – Ulla Bjerne blev sedermera en mycket uppskattad författare – men under den förföriskt, skämtsamma ytan gömmer sig något som snarare liknar en tragedi. Botad oskuld heter sista delen av den självbiografiska trilogin och den är på många sätt en desillusionshistoria. Det lyckliga slutet, som berättelsen låter förvänta, vänds i katastrof. Experimentet misslyckas. Männen sviker och konstnärsmiljöns frihet från konventioner visar sig för kvinnans del vara detsamma som utsatthet.
I berättelsen om den kvinnliga resan går expansion och förlust påfallande ofta hand i hand. Och det handlar ofta om kärlek. Mötet med en man återför många gånger kvinnan till ordningen, omformulerar hennes strävan och får henne att sätta bo, stanna upp. I några mycket fascinerande självbiografier innebär det emellertid en fortsatt resa ut mot tillvarons gränslandskap.
“Det är det felet, som tvungit mig att sitta stilla, att bli inåtvänd, som gjort att jag blivit författare. Hade jag varit frisk som andra hade jag väl setat nu som fru åt någon förvaltare”, skriver Selma Lagerlöf i ett brev till väninnan Valborg Olander.
I sin fiktiva Dagbok, 1932, låter den åldrade Selma Lagerlöf sitt tonårs alter ego skriva: “Jag börjar tycka, att det är bra, att studenten är förlovad. Om jag hade blivit gift med honom, hade jag säkert aldrig fått tid att skriva några romaner, och det är ändå det, som jag alltid har önskat. “
När Aurora Nilsson (1894–1972), svensk studentska i 1920-talets Berlin, möter Asim Kahn från Afghanistan och ingår äktenskap med honom ter det sig relativt odramatiskt för henne. Hon är stark och självständig och det är snarare hon som tar hand om honom än tvärtom. Äktenskapet innebär emellertid en lång resa såväl konkret som metaforiskt. Den för henne över vida hav och höga berg till ett rike, där det patriarkat hon i Europa lärt sig bemästra fortfarande härskar oinskränkt. I Flykten från harem, 1928, berättar hon hur världen förvandlas och fängelset sluter sig kring henne; den älskade mannen blir en hänsynslös despot, hon själv förlorar sin trovärdighet och hennes kamp för att komma ut ur Afghanistan antar allmer desperata former.
Titlarna på kvinnors självbiografier är ofta mycket anspråkslösa. “Glimtar”, “fragment”, “minnes-” eller “tidsbilder” är genomgående ord. Mitt lilla åttiotal har den framstående konstnärinnan Tora Vega Holmström kallat sin självbiografi från 1959. Mitt liv i miniatyr, 1944, heter Berta Wilhelmssons något tvetydigt, med en allusion på hennes berömda porträttmåleri i miniatyr. “Min levnads arbetsdag” kallade den politiskt och socialt mycket verksamma Alma Hedin sin självbiografi. Det är titeln på manuskriptet, som ligger på Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg. I minnets blomstergårdar fick det heta när det gavs ut som bok 1950.
När Inga Ehrström (1915–66) följer sin man till Grönland har hon inga författarambitioner. Hon är sin mans maka. Resan skall emellertid komma att göra henne till en av den svenska kvinnolitteraturens mest fascinerande självbiografiska författare.
Hennes make är läkare och vill undersöka hälsotillståndet hos ett naturfolk. Hustrun och de två barnen följer honom och året på Grönland blir ett hisnande äventyr med många strapatser men i stor glädje och gemenskap. På resan hem upptäcker Inga Ehrströms make att han har cancer och hennes två första självbiografiska böcker, Slocknad är elden, 1953, och Vid stranden av mitt hav, 1955, är skrivna i anslutning till hans död. Avsikten med Slocknad är elden är, skriver Inga Ehrström i förordet, att fullfölja makens ambitioner att skriva en populär bok om Grönland. Tiden fram till hans död upptogs av den vetenskapliga bearbetningen av det insamlade materialet. Men genom berättelsen går hyllningen till mannen som ett skimrande stråk och lika mycket som en reseskildring är den ett äreminne över en mycket älskad man.
I Vid stranden av mitt hav renodlas perspektivet. Den behandlar tiden efter hemkomsten och fram till makens död och texten är en kärlekens höga visa, där varje ord vibrerar av sorg.
Åtta år senare ger sig Inga Ehrström åter ut i världen på en äventyrlig resa. Denna gång tillsammans med den nu sjuttonåriga dottern Christel. Under två år reser de med jeep genom Sydamerikas fattigdom och misär och Inga Ehrström berättar om strapatser och intryck först i reseskildringen Ännu blommar våra träd: med jeep genom Argentina och Paraguay, 1963, och sedan ytterligare en gång i La Casita, 1965. Och i La Casita återtas historien. Än en gång förvandlas resan till en kamp på liv och död. Dottern blir psykiskt sjuk och tar sitt liv. La Casita, som är namnet på det hus som Inga Ehrström och hennes dotter får låna av en vänlig dansk för att vila upp sig efter den långa färden, förvandlas långsamt från en vacker semestervilla till helvetet på jorden. Alltmer vanmäktig måste den allt svagare modern, som utan att veta om det drabbats av smygande blodförgiftning, se sin dotter försvinna in bland skuggorna. Nästan rasande i sin sorg berättar La Casita tillsammans med Ännu blommar våra träd om en underbar men fruktansvärd resa ut i okända marker.
In i historien
Att skriva sin självbiografi är att göra en metaforisk resa tillbaka i livet; att utvärdera och förhålla sig till de händelser man varit med om, de val man gjort och det man uträttat. Några decennier in på 1900-talet skriver en lång rad kvinnor, som deltagit i kampen för att förändra samhället under århundradets första decennier, ned sina minnen. Dessa berättelser utgör stommen i 1940-talets markant ökade utgivning av kvinnors självbiografier och de skriver på många sätt historia inte bara över enskilda kvinnoliv utan också över ett ur kvinnors synvinkel avgörande politiskt och samhälleligt skede.
1985, i romanen Gryningsflickan, skriver Tomas Löfström Aurora Nilssons historia på nytt. I långa partier följer han hennes egen berättelse i Flykten från harem mycket nära, men berättarpositionen är definitivt en annan. Där Aurora Nilsson berättar om manligt övervåld och kvinnlig utsatthet och en kultur så främmande att hon bara kan känna rädsla och avsky, där berättar Tomas Löfström om stor kärlek i hisnande sköna landskap. Och där Aurora Nilsson talar i egen sak talar Löfström snarast i mannens.
Aurora Nilssons Flykten från harem, 1928, för osökt tankarna till amerikanskan Betty Mahmodys Inte utan min dotter 1989. Det är mer än sextio år som skiljer de båda berättelserna åt, författarna är av olika nationalitet och av olika social härkomst, men historien är densamma inte bara innehållsligt och kompositionsmässigt utan också i detaljer.
Aurora Nilssons arabiske man förvandlas, liksom senare Betty Mahmodys, väl återbördad till sitt hemland hastigt från en civiliserad och älskande make till ett motbjudande och förtryckande monster. Båda kvinnorna blir inlåsta och misshandlade men kämpar oförtrutet. Först för att göra livet i fångenskapen drägligare. – Deras kamp mot smutsen antar nästan metafysiska dimensioner. – Sedan för att komma ut ur fångenskapen. Och i de spänningsladdade slutscenenerna färdas kvinnorna över höga berg, olika men ändå lika, ut ur det manliga fängelset mot den frihet, som finns i väst.
“Efter avlagd examen återvände jag till Stockholm, skrev in mig vid Karolinska Institutet och deltog i den stora rösträttsdemonstrationen den 20 april 1902”, skriver Gerda Kjellberg (1881–1972) i sin självbiografi Hänt och sant, 1951. Hennes kamp för utbildning går betecknande nog hand i hand med ett engagemang i rösträttssaken. Efter många om och men har hon genom privata lån och stora ansträngningar lyckats ta studentexamen. Hon utbildar sig till läkare och blir den första kvinnliga specialisten på könssjukdomar. När Gerda Kjellbergs far efter hennes konfirmation går igenom möjliga yrken med henne är hans urval signifikant: “hembiträde (som på den tiden hette jungfru), ångbåtsstäderska, sjukhusbiträde, sjuksköterska, lärarinna, läkare”.
Den rätt att avlägga studentexamen som svenska kvinnor erövrade 1870 innebar endast begränsade möjligheter till fortsatta akademiska studier. Förutom läraryrket var läkaryrket en av de få möjligheter som stod kvinnor till buds. Det var också, precis som läraryrket, strategiskt viktigt inom kvinnokampen, och det är social indignation som bestämt Gerda Kjellbergs yrkesval. Under en vistelse i Paris, då hon bara är sexton år, öppnas hennes ögon för kvinnors sociala misär. Hon iakttar de prostituerade och tar sitt beslut: “Jag ville hjälpa till att bota samhället från prostitutionssjukdomen.” På Karolinska Institutet finner Gerda Kjellberg också en rad kvinnor med samma engagemang: “Pionjärerna voro Karolina Widerström, Ellen Sandelin, Hedda Andersson, Maria Folkeson, Sofia Holmgren och några till.”
“Under årtiondena omkring sekelskiftet var det speciellt två stora frågor, som trädde i förgrunden då det gällde förhållandet mellan könen”, skriver Gerda Kjellberg. “Den ena var befolkningsfrågan och den andra var kampen mot de veneriska sjukdomarna och den därmed sammanhängande reglementeringen av prostitutionen.”
I Ada Nilssons (1872–1964) Glimtar ur mitt liv som läkare, 1963, är det också dessa frågor som står i centrum. Hon tillhörde dem som reste land och rike runt i sexualupplysningens tjänst. I andra kvinnors självbiografier porträtteras hon gång på gång som stark, självuppoffrande och hängivet engagerad. “Hon kämpade bland mycket annat outtröttligt för reglementeringens upphävande och för lösdrivarlagens avskaffande, för sexualupplysning och moderskapshjälp – oändligt många gånger häpnade man över hur hon bara orkade”, skriver Elsa Björkman-Goldschmidt (1888–1982), som själv förde en lika imponerande och till synes outtröttlig kamp mot flyktingeländet i världen – i sin självbiografi Den värld jag mött, 1967. Och hon fortsätter: “Det enda som Ada tycks haft svårt att förlika sig med är våpiga fruntimmer – gärna stridsglada, oppositionella, vilseförda, till och med falskt övertygade, men inte våpiga.”
“Mitt liv har varit rikt på människor, därför kanske det kan synas mina läsare paradoxalt, att jag kallat denna volym, ‘Ensam genom livet'”, skriver Ellen von Platen i sin självbiografi, 1939. “Men det är endast skenbart en paradox. Ensamheten står icke i proportion till det antal människor man träffat; det är ofta genom myllret som de ensammas vägar går.
Men jag skulle också kunna giva ett annat svar på denna fråga, det närmast till hands liggande. En kvinna, som gått genom livet utan man och barn, och därigenom även utan ett hem i ordets fulla och rikaste bemärkelse, är dömd att känna sig ensam. “
I sina självbiografier berättar pionjärerna sin egen historia om kampen mot den sexuella exploateringen och kampen för utbildning, ekonomisk och juridisk jämställdhet. Prostitutionen och rösträtten var länge de frågor som stod i centrum, men en bit in på 1900-talet blir frågan om fred alltmer brännande. Kvinnokampen och fredsfrågan blir ett och alltfler kanaliserar sitt engagemang i kampen för freden.
“När jag som barn läste Bertha von Suttners ‘Ned med vapnen’ blev jag övertygad fredsvän och har förblivit det. Det är endast min uppfattning om fredsföreningarna som med åren något modifierats”, skriver Gerda Kjellberg i Hänt och sant, 1951. Hon var en av de svenska delegaterna vid den stora fredskongressen i Haag 1916 och i sin självbiografi skildrar hon livfullt incidenter vid själva kongressen, men också de svenska delegaternas resa ned genom det krigförande Tyskland i plomberade vagnar.
“Kvinnosaksidéerna rönte lindrig uppmärksamhet i vår krets”, skriver högerpolitikern och godsägaren Eva Fröberg i Hemma i Sörmland och ute i världen, 1945. “Fast nog retade det mig att Husby arbetare hade politisk rösträtt, men inte jag … Det var förödmjukande att se den enfaldigaste mansperson gå fram till rösturnan och själv blott se på.”
Första världskrigets utbrott var en vändpunkt i kampen. Den optimism som härskat inom kvinnorörelsen vänds i förtvivlan. “Desillusionen” heter kapitlet om denna period i Anna Lindhagens (1870–1941) Vad vi tänkte, 1941. Det är en självbiografi fullständigt genomsyrad av engagemang. För Anna Lindhagen, som också var svensk delegat i Haag, var engagemanget i fredssaken en självklar del av hennes omfattande sociala engagemang och i samband med första världskriget satsar hon, som så många andra, mycket kraft både på politiskt arbete och konkret hjälpverksamhet.
Anna Lindhagens självbiografi Vad vi tänkte, 1941, handlar om ett liv helt i sakens tjänst och i andra kvinnors självbiografier framträder hon gång på gång som ett brinnande ljus:
“En frisk virvelvind” kallar Amelie Posse henne i Åtskilligt kan nu sägas, 1949. “Hon fick aldrig nog av flammande protester mot samlingsregeringens ‘käringaktiga’ försiktighet och oförlåtliga eftergivenhet … Hon sparade sig varken dag eller natt. In i det sista stod hon i och slet ut sig för de otaliga verksamheter hon själv satt igång, för flyktingar som ofta utnyttjade hennes godhet och för denna sista betydelsefulla kamp mot mörkrets makter.”
“Det karaktäristiska för ordet idealitet i början av seklet var en frisk bris av handlingslust, av orubblig tro på bildningens befriande kraft som svepte mot en ljusnande horisont. Ännu hade inte två världskrig revat illusionerna”, skriver Elsa Björkman-Goldschmidt i sin självbiografi Jag minns det som igår, 1962, och i många av dessa kvinnors självbiografier framstår det tidiga 1900-talet som en den glada kampens tid.
Elsa Björkman-Goldschmidt kastar sig redan som ung ut i det hårda nödhjälpsarbetet som följde i första världskrigets spår. Hon reser 1916 med Röda Korsets hjälpdelegation till Ryssland, där hon bland krigsfångarna träffar sin blivande man.
1919–24 förestår hon Rädda Barnens verksamhet i Wien och det fortsatta livet, tills makarna Goldschmidt 1938 ser sig nödsakade att lämna Österrike för Sverige, är präglat av socialt arbete och umgänge i antinazistiska kretsar. I Sverige går Elsa Björkman-Goldschmidt åter in i den ideella hjälpverksamheten. Hon engagerar sig först i Finlandshjälpen för att sedan satsa sina krafter på den svenska flyktingmottagningen under andra världskriget.
Bland alla de människor Elsa Björkman-Goldschmidt träffade i Wien under mellankrigstiden fanns också Sigmund Freud. Han bodde precis om hörnet och hon mötte honom ofta. “Freud såg på gatan mest ut som en snäll lektor vid ett svenskt småstadsläroverk med nervikt stärkkrage och gråsprängt skägg”, skriver hon i Det var i Wien, 1944. När hon sedan mötte honom privat ändrade hon uppfattning: “Det var under Wiens hårda år, svenska hjälpaktionens insats var på tal och man diskuterade hjälpverksamhetens nästan oöverkomliga svårigheter, dess stora fördelar och dess många frånsidor; om vad som kunde hjälpa mänskligheten – sympati, socialism, religion. Meningsskiljaktigheterna var stora och diskussionens vågor gick höga. Jag satt och såg på Freud, nu tyckte jag inte alls att han hade ett alldagligt utseende, jag hade fått syn på hans höga, vackra, välvda panna och hans ögon som såg både kloka och goda ut.”
I Elsa Björkman-Goldschmidts självbiografi, som omfattar fem delar, finns en personlig resonansbotten som höjer den över det rena dokumentets nivå. Detta gäller i ännu högre grad flera av Mia Leche Löfgrens (1878–1966) sex självbiografiska böcker. Mia Leche Löfgren var verksam i den tidiga fredsrörelsen och hon kopplar sitt engagemang till ett anförande av Ellen Key. “I unionskrisens vågsvall höjde Ellen Key sin lugna, kloka stämma i en varmhjärtad maning till fred. Det anförande hon höll i gamla vetenskapsakademins hörsal var det första fredstal jag hört, och det gjorde outplånligt intryck på mig.
Min egentliga debut som journalist måste ses mot bakgrunden av den upphetsade stämningen som rådde i huvudstaden”, skriver hon, och berättar hur hon, då hon blir vittne till hur en menig halvt om halvt blir lynchad på Strandvägen för att han inte hälsat tillräckligt uppmärksamt på en passerande löjtnant, fylls av ett sådant raseri att hon rusar hem och skriver sin första antimilitaristiska artikel.
I Hård tid, 1946, och Ideal och människor, 1952, ligger betoningen också på hennes offentliga gärning. Men det är i de senare självbiografierna, framför allt Upplevt, 1958, där tyngdpunkten flyttats till Mia Leche Löfgrens eget mycket dramatiska privatliv som texterna får sin verkliga intensitet. Här förenas berättelsen om en personlig kamp med berättelsen om kampen för en mänskligare värld på ett unikt sätt. Hon får personligen känna på kvinnans rättslöshet i samband med en skilsmässa, då hon förlorar sina barn.
I Upplevt, 1959, ägnar Mia Leche Löfgren ett långt avsnitt åt sin goda vän Marika Stiernstedts självbiografi: “Med Marika Stiernstedt umgicks jag nästan livligare än med någon annan och när vi inte träffades skrev vi ändlösa brev”, skriver hon bland annat. “Därför fick jag nästan en chock då jag några år före Marikas död läste hennes stora bekännelsebok Kring ett äktenskap … Hade det stora vinkelformade vardagsrummet, där Marika om kvällarna satt med sina blomsterbroderier, varit valplatsen för uppgörelser mellan två människor som höll för mycket av varandra för att lätt kunna skiljas och som var för väsensskilda för att kunna leva i fred med varandra? …
Det var mycket som blev klart för mig när jag läste Marikas märkliga bok.”
Mia Leche Löfgren var mycket engagerad i flyktinghjälpen under mellankrigstiden och under andra världskriget engagerar hon sig hårt i arbetet för att hjälpa nazismens offer. I kampen mot nazismen förenas kvinnornas kraft ännu en gång och Amelie Posses (1884–1957) magnifika Åtskilligt kan nu sägas, 1949, blir nästan en porträttsamling av kvinnorörelsens pionjärer.
“Jag var naturligtvis i största allmänhet kvinnosakskvinna, som alla liberala kvinnor var på den tiden”, skriver Mia Leche Löfgren i Upplevt, 1959, “men sådana rösträttspionjärer som Ann-Margret Holmgren, Karolina Widerström, Gerda Hallberg, Lydia Wahlström, Anna Bugge-Wicksell, Gulli Petrini och Signe Bergman tillhörde en något äldre generation än min. Om jag kunde sägas vara med i denna rörelse, var det egentligen för fredssakens skull.” Mia Leche Löfgren skulle, som så många kvinnor i denna period, komma att arbeta i fredens tjänst en stor del av sitt liv.
Åtskilligt kan nu sägas är den åttonde delen i Amalie Posses långa och unika självbiografiska svit, apart men ändå följdriktig. 1931 inledde hon sin långa historia, som skulle komma att omfatta tio volymer, den sista postumt utgiven av Barbro Alving, med berättelsen om sitt giftermål med konstnären Oki Brazda och i de följande tre delarna fortsätter hon sin berättelse kronologiskt. I I begynnelsen vårljuset, 1940 och Kring kunskapens träd, 1946, går hon tillbaka till barndomens Lund, men andra världskriget tvingar henne inte bara att fly från sitt hem i Tjeckoslovakien utan också på ett inre plan att återta berättelsen om den tid hon lever i just nu.
Åtskilligt kan nu sägas är ett skakande dokument som berättar om uppbrottet från ett våldtaget Tjeckoslovakien och kampen för flyktingar och mot nazimen. Tillbaka i Sverige 1938 ser hon det som sin uppgift inte bara att informera ett motvilligt samhälle och en ytterligt motvillig regering om nazismens illdåd ute i Europa. Hon bygger också upp vad som närmast liknar en privat flyktingverksamhet och i förlängningen av denna bildas 1940 den s k Tisdagsklubben, som samlade de antinazistiska krafterna i Sverige. Och här dyker namnen upp igen: Anna Lindhagen, Lydia Wahlström, Mia Leche Löfgren, Elsa Björkman-Goldschmidt, Marika Stiernstedt och många fler. Än en gång enrollerar sig dessa kvinnor i kampen för ett mänskligare samhälle, mot krig och antihumanism. Än en gång bär de demokratins fana högt, satsar all sin energi, sitter i möten och reser land och rike kring för att förmedla kunskap och ideal. Amelie Posse lyfter fram inte bara sin egen gärning. Hon skriver också historia över dessa kvinnor och deras kamp, så som de alla gör i sina självbiografier.