Tag: 1940-1950

Legenden som historisk reflexion

De finska författarna Eeva Joenpelto, Anu Kaipainen och Eila Pennanen har alla i sina prosaverk fokuserat på kvinnolivet, patriarkatet och könsrollerna, antingen det har handlat om tidsskildringar i Eeva Joenpeltos Lojo-serie från 1970-talet, Anu Kaipainens historiskt-mytiska romaner eller Eila Pennanens inblick i heliga Birgittas liv, Pyhä Birgitta (Sierskan Birgitta), 1954, eller medelklasslivet i hennes Tammerfors-trilogi, förlagd till seklets början.

Uppror mot stagnationen

Efterkrigstidens unga författargeneration i Finland upplevde ett enormt behov av att bryta banden med den klassiska lyriktraditionen och det retoriskt tomma lyriska språket från förkrigstiden. Gemensamma drag inom prosamodernismen i Finland är språkets uppror mot tidigare traditioner, synvinkelsbyte och en ironisk stil som kan slå över i parodi. Ofta förekommer syntaxbrott. Det nya är också att odramatiska händelser skildras noga, får symbolisk betydelse, och att verkligheten beskrivs mer komplicerat än tidigare.

Från mannen till barnet

Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.

En professionell outsider

Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.

Skönhet och fulhet, allt i en enda blick

Sonja Hauberg dog innan hon hade fyllt trettio år, av en tyfus som hon hade ådragit sig. Hon hann ge ut två romaner, Hvad vil du mig?, 1942, och Syv Aar for Lea, 1944. Vid sin död efterlämnade hon romanmanuskriptet April som gavs ut postumt år 1961.Alla böckerna har det gemensamma mönstret att den kvinnliga huvudpersonen är placerad mellan två män. Dels är det den broderlige vännen som hon delar minnen med, och i förhållande till honom kan hon bli synlig som person. Dels är det älskaren som hon kämpar för att bli förstådd av. Men alla Sonja Haubergs kvinnogestalter sviks i sina kärleksförväntningar: vänskap går inte att förena med erotik.

Hon ville treva varsamt, jag slå fast med bevis

Stina Aronson gav ut sjutton böcker, och det är för sitt norrbottniska ödesmarksberättande hon är mest känd. Men när hon fick sitt genombrott med romanen Hitom himlen, 1946, hade hon ett långt och spännande författarskap bakom sig. Till det nyskapande i Stina Aronsons norrlandsskildringar hör att där sällan finns berättelser i vedertagen mening. Det som “händer” är främst av allt upptäckandet av världen, av dess fridfullhet och plötsliga fasansfullhet.Den största inre spänningen i hennes sena verk ligger i förhållandet mellan ett modernistiskt registrerande av världen och ett moraliskt eller etiskt förhållningssätt till den. Där ges namn åt detta senare: medlidandet och “resonansen”. Hennes norrlandsberättelser formar sig till en sådan resonansens skrift, ett ljudfång ut mot det främmande tysta, som görs hemvant och förtroget. Men samtidigt förblir i grunden okänt, ovetbart.

Jag är en kvinna du inte känner

Till de modernistiska strömningarna på Island borde självklart räknas en enstaka kvinna, Arnfríður Jónatansdóttir. Hennes dikter uppvisar samma karakteristika: de är i obunden form, de är skrivna på ett koncentrerat språk och hon använder bildspråket på ett fritt sätt.Redan tidigare hade det kommit otaliga andra poeter som stod mellan tradition och förnyelse, inte minst fanns det många kvinnliga lyriker som förenade gammalt och nytt. Det gäller författare som Sigríður Einars frá Munaðarnesi och Halldóra B. Björnsson. Men de är inte lätta att placera i den isländska litteraturhistorien. Och detta placeringsproblem illustrerar deras poetiska konflikt.Det verkar som om de själva är tveksamma om sin position; de vill bekräfta sig själva inom en tradition som de i själva verket inte tillhör, samtidigt som de entusiasmeras av den fria poesiform. De hängav sig helt och fullt åt denna nya, fria poesi sedan de i sina debutverk hade bevisat att de behärskade det traditionella hantverket – dikter med rim och allitteration och i en bunden, rytmisk form.

Plikten att välja sin väg

Ett flertal kvinnliga författare som vid 1900-talets mitt skriver i skuggan av andra världskriget ställer frågan: Hur är det att leva i en tid som dramatiskt förändrats genom ett krig? Några av dem tar direkt upp kriget i sina verk medan andra bearbetar själsliga kriser som följt i krigets spår. Det gäller bland andra Solveig Christov, Aslaug Groven Michaelsen och Bergljot Hobæk Haff.