Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.
Att minnas
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.
Den danska prästhustrun Eline Boisen efterlämnade vid sin död 47 tättskrivna skrivhäften, mer än tusen sidor memoarer. Hon skrev, eftersom hon inte kunde låta bli att skriva och hon skrev utifrån en stor bitterhet och vrede, skrev sig ut ur sin isolering och ensamhet, för att hitta sin identitet i en främmande värld. Memoarerna är inte organiserade enligt någon princip förutom den rent kronologiska. Eline Boisens skrivande har en klart terapeutisk karaktär. I Eline Boisens memoarer som helhet sker en tydlig förskjutning från livsdrift till dödsdrift, och på ett paradoxalt sätt framstår dödsscenerna som höjdpunkter, skildrade med stor skönhet, sinnlighet och dramatik. De flesta memoarförfattare börjar skriva sina verk på äldre dagar, och de ser ofta sitt liv med distans. Eline Boisen däremot befann sig bara halvvägs i livet. Hon fokuserade det allra smärtsammaste och skrev nästan ända fram till sin död.
Den danske professorn J. S. Sneedorff lovordade författarinnan Margaretha Klopstocks Breve fra Døde til Levende som förebild för det moderna danska språk han själv verkade för.Orsaken till 1700-talets växande intresse för kvinnliga skribenter, i synnerhet brevskrivare, nya som gamla, kända som mindre kända, var bland annat att kvinnorna skrev på sitt modersmål och att deras texter kunde användas som praktiska exempel i den stundom mycket abstrakta språkdebatten. Kvinnorna var dessutom inte skolade i den latinska lärdomstraditionen, som man ville frigöra sig från.
Svenska, norska och danska stamböcker från 1500-talet och ca 300 år framåt finns bevarade i våra arkiv. Som upplysning om bekantskaper och vänner, om de kretsar stambokens ägare vid angivna tidpunkter rörde sig i, har stamböckerna sitt största intresse. Med sina diktcitat och sentenser speglar de också sin tids kulturhistoria och ideal.Man kan i stamböcker och släktböcker se ett mönster, som förtydligar några könsskillnader: på 1600-talet är det främst männens resande som speglas i stamböckerna, deras väg ut i lärdomens och krigens Europa. Kvinnorna däremot fokuserar släkten. De speglar liv och död i sin släkt, det nät som binder dem samman med förgånget och kommande och där de själva genom barnafödslar eller barnlöshet, utgör en så viktig sammanhållande länk.
I både Märta Berendes berättelse om sin levnad och i Christina Regina von Birchenbaums “Een Annor Ny wijsa” speglas tidens språkliga modeller och tolkningsmönster. Båda texterna är exempel på 1600-talets många självständiga och starka kvinnor, fostrade i en tid av många krig och därför tvungna att ta hand om både familj och egendom.
Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.
Till Sverige kom herrnhutismen under 1720-talet. I den Stockholmsförsamling av herrnhutare som fortfarande existerar, har man bevarat självbiografierna från 1700-talet och 1800-talets första decennier. Av dessa är 36 skrivna av svenska kvinnor. Den tidigast nedtecknade stammar från 1761, den senaste från 1810-talet. Allmänt gäller att antalet kvinnliga självbiografier är betydande mellan 1760 och 1790, för att därefter bli färre. Kvinnorna kommer från alla sociala skikt, här finns adelsdamer och pigor, borgarhustur och tiggerskor.Deras självbiografier uppvisar ofta de drag som här har beskrivits som augustinska: de söker Gud i sitt inre, först och främst i känslan, i normalpsykologiska processer som drömmar och starka emotioner. Vidare rymmer de mystiska drag: kvinnorna hänger sig i sitt inre åt korsbetraktelser och erotiskt färgade möten med Kristus, och de vet att i själens innersta döljer sig en gnista som gör dessa möten och upplevelser möjliga.