Tag: 1900-1910

Begäret på landsbygden

De kvinnliga författarna i den så kallade ‘primitivismen’ skriver om laglös passion. Romanerna slutar ofta med att kvinnorna får betala med sina liv för sin otillåtna passion. En mer eller mindre explicit kritik av den patriarkala kopplingen mellan sexuellt ägande av kvinnan och besittning av jorden utvecklas, samtidigt som en erotisk ambivalens fasthålls, en strategi som utan tvivel givit dessa romaner en stor kvinnlig publik.Romanerna förmedlar en gedigen kunskap om lantbruksarbetets olika vedermödor och glädjeämnen. Den kvinnliga primitivismen dröjer också vid kvinnokulturens betydelse för den agrara överlevnaden, från sömnad och livsmedelstillredning till knyppling. Den poängterar kvinnans bärande roll i den stränga självhushållningen. Gemensamt för både manliga och kvinnliga primitivister är de frispråkiga erotiska skildringarna. Det nya som den kvinnliga primitivismen tillför den svenska litteraturen är att ambivalensen i den sentimentala litterära traditionen frikopplas från sina religiösa och patriarkala förutsättningar och blir till en helgjuten sensuell kod.Det kvinnliga begäret är stort, det bränner upp byar, ödelägger äktenskap, slaktar bönder och får kvinnan att bejaka sig själv genom att lyssna på sin kropp. Tills hon och hennes avkomma bestraffas å det gruvligaste, ofta med döden.

Vardagens omkväde

Den isländska författaren Unnur Benediktsdóttir Bjarklind valde pseudonymen Hulda, som betyder den underjordiska, den dolda. I hennes tidiga verk rasar en strid i den unga kvinnliga konstnärens själ mellan pliktens och släktens förväntningar och flickans drömmar och begär. I hennes senare dikter och noveller tycks moderskapet oförenligt med friheten, konsten och till och med med den stora kärleken. Hon använder ofta fornnordisk mytologi när hon vill uttrycka konflikter mellan frihetslängtan och trygghetsbehov. I de tre första diktsamlingarna experimenterade hon med formen. Inspirerad av symbolistisk lyrik prioriterade hon rytm och klang framför traditionell metrik. Hon höll fast vid allitterationen, men varierade rim och stroflängd. I isländsk litteratur blev hon en av förelöparna för prosalyriken.

Tidens kvinnor

Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.

Det tredje könet

Bland de nordiska länderna var Sverige först med att släppa in kvinnorna på universiteten. Skenbart delade kvinnorna villkor med männen – “samma” tankevärld, “samma” lärare, “samma” framtid. I verkligheten var situationerna vitt skilda. För männen rörde det sig om långvariga traditioner, en självklar, medfödd hemortsrätt. För kvinnorna var det en främmande värld, de var som intränglingar från en annan planet. Den fråga som kvinnorna ställde sig var: Skulle de smälta in, betona det gemensamma? Eller skulle de framhäva det olika, det som trots allt skilde de två könen åt?Under 1880-talet och den tidigare delen av 1890-talet tonade man ned skillnaden – “studentska” som benämning undveks, allt som kunde utpeka kvinnorna som avvikande vaktade man sig för. Kring sekelskiftet ändrades strategin, “kvinnligheten” lyftes fram, “skillnaden” sattes i spel.Året för omsvängningen var i Sverige 1896 med Ellen Keys ”Missbrukad kvinnokraft”. Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Och det påverkade tidens kvinnliga akademiker.

Snö för hjärtat, kyla för känslorna

Fyra kvinnliga lyriker gjorde sig bemärkta i Sverige på tröskeln till 1900-talet. Jane Gernandt-Claines författarskap, som förutom diktsamlingarna bestod av fem novellsamlingar och tolv romaner, var hennes länk till hemlandet. Sedan debuten 1893 hade hon skrivit prosa med ämnen hämtade från främmande länder. Genom hela författarskapet går det starka engagemanget för kvinnor, samtidigt som kärleken framställs som livets yttersta mål.Anna Cederlund läste John Ruskins skrifter och propagerade för skönhetens betydelse i vardagslivet. Diktsamlingen Hösts sista dikt talar också om en mäktig kraft utanför henne själv, en kärlekens makt. Harriet Löwenhjelms författarskap består av 22 dagböcker med vinjetter, etsningar och teckningar, manuskript till böcker, brev och enstaka dikter. Hon är känd för att gyckla och dölja sig i olika förklädnader. Hon visste varifrån hon hämtade sina poser: Äldsta ledet är det medeltida folklustspelet, commedia dell’arte. Karin Ek hade en önskan om att nå ut till en stor allmänhet, till svenska folket. Vad hon framför allt ville förmedla var kärleken till poesin, en källa till lycka för alla, som Karin Ek såg det. Hennes egen sång upprann både ur lidelse och lidande, för henne blev poesin nödvändig.

Det farliga livet

Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.

Att skriva sitt jag i världen

På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.

Gasmaskmadonnan

Författaren och journalisten Elin Wägner var en central figur i kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige. Hon hade också ett stort pacifistiskt engagemang. Hon åstadkom ett tjugotal romaner, en handfull novellsamlingar och åtskilliga radiopjäser, i vilka hon underströk hur väsentligt det var att kvinnorna arbetade på att frigöra sig för att “finna en egen form”.Romanen Pennskaftet var hennes första allvarliga försök att bryta med de etablerade litterära formerna och utveckla ett eget alternativ. Med romanens insidesskildring av arbetet i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt har hon lämnat ett unikt bidrag till den nordiska 1900-talslitteraturen. 1923 var Elin Wägner med och grundade Tidevarvet. Som Frisinnade kvinnors riksförbunds politiska veckotidning ville Tidevarvet enligt deklarationen i premiärnumret “vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strider för en liberal åskådning”. Elin Wägner utformade romanerna Genomskådad, 1937, och Hemlighetsfull, 1938, som “en kvinnas självbiografi” och skapade därmed en feministisk utmaning till den genre som framför andra kännetecknade den svenska 30-talsromanen: den självbiografiska utvecklingsromanen.

I lidandets ljus

Sigrid Undsets författarskap sträcker sig över fyrtio år och omfattar mer än trettio titlar, huvudsakligen noveller, romaner, biografier och essäer. Kronan på författarskapet är de stora medeltidsromanerna om Kristin Lavransdatter och Olav Audunssøn, som gav henne Nobelpriset 1928. Under hela mellankrigstiden var Sigrid Undset en dominerande gestalt i den norska litterära miljön. Hennes romaner toppade tidens bestsellerlistor, och 1935 blev hon ordförande i Den norske forfatterforening.I en lång rad tidningsartiklar och essäer pekade hon också på faran från den växande fascismen. När Tyskland ockuperade Norge 1940 måste hon fly till USA. I sitt författarskap utforskar hon kvinnlighetens villkor, i synnerhet den moderna kvinnans livsvillkor och möjligheter att skapa mening och innehåll i livet. Författarskapet bärs av tron på människans förmåga att förbättra och förnya grundläggande levnadsvillkor. Samtidigt präglas det av behovet att se den enskilda människans liv i ett större sammanhang. Ett sammanhang som Sigrid Undset själv fann när hon konverterade till katolicismen år 1924.Sigrid Undsets texter är aldrig endimensionella. Ibland kunde hon vara förmanande i sin skrivkonst men fördömande var hon bara där hon såg sina fundamentala humanistiska värden trampade på.