Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. Till tidens kvinnliga poeter hör bland andra Mette Moestrup, Aase Berg, Ida Börjel och Gerður Kristný.
Tag: Politik
Förhållandet till familjen, modern och kvinnligheten är ett av två huvudteman i Auður Jónsdóttirs (f. 1973) författarskap, det andra är de västerländska härskarnationernas förhållande till den nya internationella arbetarklassen i början av det nya millenniet. Dessa två teman visar sig gradvis ha mer gemensamt än vad man i förstone hade kunnat tro.
Sofi Oksanen är en litterär sensation. Född 1977 i Finland, med en finsk far och en estnisk mor. Hon skriver på finska, men kallar sig finsk-estnisk författare. Hon är uttalad feminist och har i den offentliga debatten uttalat sig emot mäns våld mot kvinnor och Putinväldet i Ryssland. Hon är internationellt känd, översatt till ett fyrtiotal sproåk och har tilldelats en lång rad priser, ofta som den yngsta författaren någonsin (Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris 2008, Svenska Akademiens nordiska pris 2013).
Modernismen och kvinnorna i norsk efterkrigslyrik
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Postmoderna berättare
På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.
Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. Hennes omfattande författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick sedan en utveckling bort från kriminalgenren, samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen.Författarskapen rummer kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.
Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.
Inge Eriksen, som lever i en ständig kritisk uppgörelse med 68-doktrinerna, är kanske samtidigt den danska författare och kulturpersonlighet som mest konsekvent fört 1970-talets världsuppfattning vidare. Hon har under alla år uppfattat världen politiskt och lagt sig i den danska och internationella debatten, antingen den har handlat om storpolitik, kultursyn eller science fiction-genrens möjligheter. Hon har i all sin kritik förblivit dialektikern och förkämpen för det hela livet, på samma sätt som romanerna alltid rör sig mellan politiken, dramat, estetiken och lidelsen.Grete Roulund har en skarp och annorlunda blick på den västerländska kulturen. Den hårdkokta stilen, som gjorde kritikerna så förvirrade att man till och med diskuterade hennes kön, har rötter i 1970-talets medvetande om kropp och kön, men regin är ny. Tonen i Grete Roulunds berättelser är rå, men präglad av svart humor, och osentimental. Texterna är mindre intresserade av inlevelsen i offren än av den psykologi och etik som kan studeras hos de både avtrubbade och plågade männen. Våldet och brutaliteten framstår som själva sjukdomen i en kultur som i sin rädsla för det främmande, det andra könet och för döden, oupphörligt måste se sin egen undergång i ögonen.