Modernismen och kvinnorna i norsk efterkrigslyrik
Tag: Reseskildringar
Åren kring decennieskiftet från 1980- till 1990-tal blev en intressant och händelserik tid för den svenska minoritetslitteraturen i Finland. Episk bredd, psykologisk intensitet och fyllig personteckning, ett rikhaltigt stoff integrerat i en övertygande intrig, berättarteknisk skicklighet och formmedvetenhet, intressant metafiktiv reflexion, förmågan att skapa suggestiva fiktiva universa – samtliga dessa romantekniska grunddygder finns i rikligt mått representerade i den finlandssvenska prosans nya uppblomstringsperiod, som till yttermera visso domineras av kvinnliga författare.För de finlandssvenska poeter som debuterar på 1980- och 1990-talen är “kvinnodikt” inte längre aktuell. Bruksdiktningen har gjort sitt, just där behöver man inte längre konsolidera systerskap med agitatoriska tonfall. Man intresserar sig mer för poesin som språk.
Martha Christensen utvecklade under sitt långa och populära författarskap en socialrealism och ett kritiskt engagemang i samhällets behandling av de svaga. I hennes berättelser blir det sociala systemet i sig en mäktig gestalt, som vinner över de individuella viljorna.Christensens kritiska socialpsykologi är inte direkt politisk, som den i Dea Trier Mørchs berättelser om förhållandet mellan individ och samhälle. Här blir systemet den nödvändiga organisation och helhet, som skapar sammanhang i den enskildes liv och tar hand om det. Hennes hållning, hela författarskapets tendens, samlas till en kritisk bild av det moderna välfärdssamhället och dess människosyn.Hon stannar i sina texter i den sociala struktur som hon kritiserar, medan modernitetskritikern Anne Marie Løn efter sin storstadsroman om Veras vrede, 1982, ger sig ut på en resa i tiden, landet och andra samvaroformer för att finna en positiv motbild till den destruktiva staden.
En litterär debatt om moderskapet
Nya litterära fronter
Med sin märkvärdiga debutroman Tjärdalen, 1953, skapade den svenska författaren Sara Lidman grundritningen till en storslagen litterär värld, som hon genom hela sitt författarskap skulle förbli trogen. Hennes romaner är uppbyggda av tal och handlingstrådar mellan en mångfald av människor, förenade i byn. Denna by ligger oftast i Norrland, i en utkant av civilisationen, men den har avläggare också i Afrika och i Vietnam. Den präglas av fattigdom och utsugning – men samtidigt framträder den, i det mångskiftande samspelet mellan sina inbyggare, som ett sällsamt rikt kollektiv.Tematist väcks stränga frågor om skuld och svek och ansvar, samtidigt innefattade i en kärleksfullt förlåtande skildring, i en ständig balansakt mellan Lag och Nåd. I perioder är Sara Lidmans stora insats ändå bara till en del författarens. Lika viktig är tidningsdebattören, dramatikern och framför allt den politiska talaren Sara Lidman. Hon som framträder i en för svensk offentlighet sällsam blandning av faktauppräknande och känslospråk, av frontrapporten och Höga visan. Förebildlig, älskad och avskydd.
Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.
Den åländska invandrarflickan Sally Salminen debuterade 1936 med romanen Katrina, som var upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv 17 böcker: romaner, reseskildringar och självbiografier. Allt hon gjorde kom dock att överskuggas av Katrina. Hennes författarskap avslutades med fyra självbiografiska böcker varav Upptäcktsresan har betecknats som en av de bästa finlandssvenska tolkningarna från 1920-talet.
Aase Hansen och Ellen Raae tillhör en generation kvinnor för vilka medborgarskapet hade erövrats utan att denna erövring kändes som en personlig seger. Tillsammans med författare som Johanne Buchardt, Ellen Duurloo, barnboksförfattaren Estrid Ott, arbetarförfattaren Caja Rude och Karen Bjerresø utgör de en grupp författare som är intresserade och påverkade av spelet mellan kvinnornas krav på livet och den nya tiden som ett löfte och ett hot. Det är en grupp, vars litteraturhistoriska öde i hög grad har utgjorts av tystnad.
På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.