Print artikeln

När driften hotar

Skriven av: Irene Iversen | 4. January 2011

Mennesker och fortsättningen Drøm (1893) är på många sätt ett typiskt verk för det norska moderna genombrottet, genom att det tecknar en ironisk bild av den provinsiella norska ämbetsmannakåren. De traditionella värdena håller på att upplösas, och det skapar sociala och personliga kriser. Krisen kommer särskilt till uttryck i kvinnornas tillvaro. Både de som lever efter de gamla normerna och de, som försöker leva ett modernt liv, är olyckliga.

Det viktigaste är dock kärleksförhållandet mellan Helene Ørn och Knud Gripp. Helene Ørn beskrivs som en kvinna med ett utpräglat behov av självständighet och en erotisk medvetenhet. Texten betonar den starka erotiska dragningen hon känner i förhållande till Knud Gripp. Hon åtrår och erövrar den stränge, men modersbundne mannen.

Senare återkallar hon aldrig minnesbilden av den motbjudande mansfiguren, men läsaren släpper den inte så lätt. Scenen i det kristna församlingshuset är full av onda förebud, som verket till stor del infriar. Äktenskapet mellan Helene och Knud beskrivs som djupt problematiskt. Barnet de får dör, och Helene är själv nära döden, innan hon får mannen att acceptera den jämbördighet hon behöver, för att kunna leva. Förloppet bekräftar att den mansfigur Helene mötte, är bilden av den manliga driften i en hotande och monstruös tappning; en genomgående figur i samtida författarinnors verk.

Den problematiska moderniteten

Vi återfinner figuren i romanen Kvinder, som utkom i Kristiania 1889 med underrubriken Et stykke udviklingshistorie. På titelbladet står dessutom “Kristiania-roman”. Författaren, Anna Munch (1856–1932), förde en modern, osäker konstnärstillvaro, enligt henne själv ofta på svältgränsen, men skrev tills hon var 60 år gammal.

Debutromanen är en tendensroman, nästan ett lärostycke. Den behandlar några centrala teman i det moderna genombrottets litteratur: Konventionerna och instängdheten i det traditionella samhället, de nya normerna och det nya, osäkra förhållandet mellan könen. Den handlar om tre systrar i Kristiania, som var och en på sitt sätt är på väg ut ur faderns – överlärarens – hus. Deras mor är död, och hittills har de levat förhållandevis fritt. Bergljot är den mest upproriska. Hon ser med indignation sina äldre systrar träda in i konventionella äktenskap. Den ena som lojal prästhustru med en slitsam tillvaro framför sig. Den andra för att överhuvudtaget bli gift och kunna förestå hushåll och ordna middagar.

Bergljot vill vara fri och modern. Hon diskuterar kvinnosaken med sina systrar och vänner och inleder ett kärleksförhållande till konstnären Nordby. Men förhållandet får följder, och när hon söker upp älskaren i hans ateljé, för att berätta det för honom, upplever hon honom som förändrad. Återigen är det bilden av den motbjudande och skrämmande mannen som träder fram: “‘Varför kom du inte, – hör du, vad är det med dig?’ upprepade han.

Hon kunde inte svara. Det kom en avsky över henne, avsky över att sitta där och hålla honom i handen, för att vara där överhuvudtaget, – ett starkt behov att resa sig – i varje fall att gå så långt bort som möjligt från honom, om hon skulle tala …”

Efter denna scen inser Bergljot, att förhållandet med konstnären var ett felsteg. Hon berättar inte om graviditeten för vare sig älskaren eller några andra och emigrerar i hemlighet till Amerika. En vän, Gunnar, som anat vad som har hänt, men som älskar henne, följer emellertid efter.

Litteraturkritikern Mathilde Schjøtt (1844–1926), som skrev en recension av Kvinder i kvinnotidskriften Nylænde, identifierade den utan vidare som en modern kvinnosaksroman. Den hade “skrivits under trycket av en stark övertygelse, glödande, stark, liksom mättad av färger”. Det hörde till kvinnosakstendensen, att romanen var en “varning mot bohemriktningen”. Men Mathilde Schjøtt menade också, att den trots allt visade “en viss bohemvänlighet”, och det kan man nog ge henne rätt i. Den borgerliga ämbetsmannamiljön beskrivs som trist och konventionell, medan bohemlivet har något friskt och frestande över sig. Vännen och hjälparen Gunnar uppför sig förnuftigt, men framställs inte som tilldragande. Och slutet verkar ge hjältinnan rätt, när hon tar det radikala steget att försöka leva ensam med sitt barn.

Vad Mathilde Schjøtt emellertid inte hade blick för, är att romanens vändpunkt kommer i det ögonblick, då Bergljot upplever Nordbys vidrighet. Därmed avvisas bohemlivet – och den manliga driften – i romanen.

Värdighet kontra sinnlighet

Det restes knappast några invändningar om “bohemvänlighet” mot Drude Krog Jansons (1846–1934) debutroman En ung pige från 1887. Här befinner sig hjältinnan redan i Amerika, närmare bestämt i den skandinaviska emigrantkretsen i Minneapolis, där författarinnan själv bodde. Hon var född danska och gift med en norrman, men skildes senare från sin man.

I denna berättelse är mannens vitalitet och begär entydigt kopplade till våld och maktmissbruk. Huvudpersonen Astrid har kommit till Amerika tillsammans med sin far som gjort konkurs, och sina yngre bröder. Hon hushållar åt fadern, som dras in i ett manligt dryckeslag. Hon förväntas ingå ett rikt äktenskap och förlovar sig också med en rik och vacker man. Men allteftersom han blir mer och mer sexuellt påträngande, beskrivs hans sinnlighet med allt större avsky.

Vändpunkten kommer när Astrid möter diktarkungen Bjørnstjerne Bjørnson, som är på turné bland de norska immigranterna. I sitt allvetande avslöjar han hennes fästman som en opålitlig kvinnoförförare. Han uppmanar henne att finna sin egen väg genom livet, och det förmår hon så till slut – med hjälp av en kvinnlig läkare, som ger henne tak över huvudet. Astrid blir präst och ser fram emot att leva lyckligen förskonad från manliga sexuella krav.

Det är tre romaner från olika miljöer och av varierande litterär kvalitet, men de har några påfallande gemensamma drag. De har “romanaktiga”, delvis romantiska intriger med många melodramatiska element. I den bemärkelsen är de typiska 1800-talsromaner. Intrigen kan sammanfattas med formeln värdighet kontra sinnlighet. Vi finner denna intrig i ett otal romaner och långa berättelser av kvinnliga författare under denna period. Den utgör nästan en “urberättelse”, en kvinnlig arkehistoria: Den kvinnliga huvudpersonen känner sig instängd i den konventionella kvinnotillvaron i borgerlig ämbetsmannamiljö. Hon drömmer om ett annorlunda, friare och rikare liv. Vid en viss tidpunkt möter hon den moderna livsformen, i konstnärsmiljöer eller i “storstadens” gatuliv, vilket i Kristiania i stort sett utspelade sig på en enda gata, nämligen huvudgatan Karl Johan. Hon förförs, frestas eller övertalas till att låta sig bindas vid en man. Det slutar dock med att hon gör avkall på kärlek och äktenskap och väljer självständigheten. Bakom detta val ligger upplevelsen av det manliga begäret som skrämmande och våldspräglat. Det finns emellertid ofta en manlig hjälpare i berättelsen, en “ren” man, som ser till att självständighetsprojektet förverkligas.

I all sin skenbara enkelhet är dessa historier paradoxala och oväntade. De berättar om en djup konflikt mellan könen, mellan kvinnors och mäns livsvärden, mellan deras förnuft och deras begär. Medan det moderna genombrottets män skriver och talar hänfört om ett nytt förhållande mellan könen, beskriver kvinnorna mötet med det manliga begäret som ångestladdat och problematiskt. Även om historierna innehåller moderna förväntningar i form av kvinnliga utvecklingshistorier, dyker det hela tiden upp ett budskap, som uttrycker en vägran gentemot det “moderna”, i varje fall i dess manligt definierade form.

Uppbrott och förväntan

Det problematiska och nästan provocerande med historierna är inte bara, att de sätter frågetecken vid våra traditionella förväntningar på den “moderna” realismen. De ifrågasätter också den rent historiska roll kvinnorna spelade inom det moderna genombrottet i Norge. Liksom i de övriga skandinaviska länderna var kvinnligheten redan från första början i den radikala litterära rörelsen en viktig diskussionspunkt för de manliga författarna och intellektuella. Men i Norge hände dessutom det speciella, att en rad kvinnor fick stor betydelse, ja, de blev centrala medaktörer i rörelsen, vilket bidrog till att skapa en allians mellan kvinnorna och de ledande intellektuella männen. Det resulterade också i att kvinnornas litterära och moraliska åsikter kom att prägla den dominerande ståndpukten i den norska genombrottsrörelsen.

Dessutom var det kvinnosaken, som blev öppningen för de moderna idéerna i Norge. I början av 1870-talet var de tongivande norska liberalerna i stort sett avvisande eller skeptiska gentemot det radikala program, som Georg Brandes hade lanserat i Danmark. Man ogillade Brandes antiklerikala ståndpunkt och tyckte att hans litteraturprogram var alltför radikalt. I stället odlade man kontakten med kretsen kring den köpenhamnska tidskriften For Idé og Virkelighed, som var för Grundtvig och mot Brandes.

Men när det gällde kvinnosaken, vann Brandes åsikter genklang. När han gav ut och skrev förordet till John Stuart Mills On the Subjection of Women (1869, Kvindernes Underkuelse), satte det igång en tidnings- och tidskriftsdebatt i Norge. Efter att en konservativ “kvinnoröst” hade fått komma till tals i Morgenbladet, grep Camilla Collett pennan under signaturen “CC” i samma tidning. Inlägget kom att kallas “Emancipation”, och det försvarade Mills idéer och angrep äktenskapet som försörjningsanstalt.

Hon följdes av målarinnan Aasta Hansteen (1824–1908), som skulle bli en av Norges mest aggressiva och energiska kvinnosaksskribenter. Hon offentliggjorde fyra artiklar i Dagbladet under signaturen “Af en kvinde”, där hon riktade skarpa angrepp mot kyrkans och de konservativas kvinnosyn. En kort tid därefter skrev hon en serie artiklar om kvinnosak och teologi i den grundtvigianska tidskriften Nordisk Maanedskrift for folkelig og kristelig Oplysning, som hon undertecknade med sitt fulla namn, något som ännu var mycket ovanligt. Artiklarna bildade sedan grund för det feministiska, teologiska verket Kvinden skabt i Guds billede (1878).

Flera manliga kritiker deltog också i debatten. Kritikern och författaren Kristian Elster d. ä. presenterade Mills bok i fem inlägg i Norsk Folkeblad 1870 och betecknade den som “det grundligaste, skarpsinnigaste, varmaste och mest vältaliga uttryck” för “den allmänna rörelse, som nu i drygt ett tjog av år med ökande styrka har gjort sig gällande till förmån för kvinnors rätt och kvinnors frihet i familj, samhälle och stat”.

Realism och äktenskapskritik

Ett annat bidrag till denna första kvinnosaksdebatt var en liten skrift kallad Venindernes Samtale om Kvindernes Underkuelse, som kom ut på Aschehougs förlag i Kristiania 1871. Utgivningen var anonym, men författaren avslöjade sig sedan som Mathilde Schjøtt. Skriften innehåller en dramatiserad framställning av Mills synpunkter i form av ett långt “bildat” samtal mellan en grupp väninnor. Författaren låter några av väninnorna protestera mot de radikala tankarna i Mills bok, men skriver till slut under på hans åsikter. Under tiden fälls också många kritiska omdömen om kvinnornas rättslöshet i äktenskapet.

Dessutom dyker ett litterärt tema upp under samtalets gång. En av väninnorna drar fram fransyskan George Sand som en typiskt kvinnlig – och därmed dålig – författare. Flera i gruppen sympatiserar med denna hållning, men så vänder stämningen, och slutsatsen blir, att George Sand förmår uttrycka kvinnliga erfarenheter på ett sätt, som ingen manlig författare skulle kunna göra. Detta inslag illustrerar den betydelse, som skönlitteraturen nu hade fått inom kvinnokulturen i de bättre ställda samhällsskikten.

Under loppet av 1870-talet uppstod även “Kvinnliga Läseföreningar” i Norge. En av de första bildades i Kristiania 1874. Den drog på sig protester från konservativa män, men en protest fick ett listigt mothugg från en kvinnlig skribent. Inlägget stod att läsa i det konservativa Morgenbladet och vinnlade sig om att presentera läseföreningarna såsom ofarliga. Argumentet var, att även om man möjligen kunde vara bekymrad över kvinnornas ständigt växande läsning av äventyrsromaner och liknande, hade man nu fått storartade möjligheter att kontrollera kvinnors läsning. Läseföreningarna skulle därmed gynna, inte skada familjelivet, hävdades det. Inlägget var anonymt, men senare framkom, att skribenten var Vilhelmine Ullmann (1816–1915), Mathilde Schjøtts faster. Hennes personliga utveckling motsäger argumentationen i Morgenbladet Efter att ha skilt sig och flyttat från Trondheim blev hon yrkesaktiv i Kristiania, och på 1880-talet utvecklade hon sig dessutom till aktiv litteraturskribent.

Liksom i det övriga Europa utgjorde kvinnorna ur den övre medelklassen och ämbetsmannaståndet den viktigaste publiken för den moderna genombrottslitteraturen. Det rörde sig om kvinnor som arbetade i de privata och offentliga lånebiblioteken och läsesällskapen, och som delvis också var kommersiella försäljare. Förutom att de var den viktigaste läsargruppen, fanns dessa kvinnor också väl representerade bland översättarna av de utländska romanerna.

De kvinnliga författarna orienterade sig mot realismens tematik och skrivsätt. Litteraturens sociala och geografiska horisont utvidgades. Arbete och folkliv i “avlägsna” eller föga kända trakter i Norge blev ett genomgående tema, och skildringarna gav plats för social kritik, även kritik av det traditionella äktenskapet.

I bildnings- och utvecklingsromanerna kan man finna kvinnornas nyväckta förväntningar på större social och individuell frihet. Den beresta och mycket produktiva Elisabeth Schøyen (1852–1934) skrev flera romaner om kvinnoöden, bland annat Kamilla (1873), Svanhild (1876), Et Egteskab (1878) och en roman om den nya, intellektuella manstypen: Ragnvald: eller Folkehøiskolelæreren (1873). Elise Aubert (1837–1909) hade 1872 skrivit om flickuppfostran och kvinnors utbildningsmöjligheter under pseudonymen “Tante Dorthe” i Morgenbladet. 1878 debuterade hon med novellsamlingen Hjemmefra. Fortællinger for de Unge, som skildrar folkliv och folktro i Finnmark utifrån en ung nyinflyttad prästdotters perspektiv. Därefter kom två kvinnliga bildningsromaner, Kirsten. En Fortælling (1880) och Dagny (1882). Hon var aktiv som författare ända till sitt dödsår 1909. Petra Hauan (d. 1883) skrev följetongsromaner i Trondheim- och Bergentidningarna och gav bland annat ut Ingeborg og Thore: et Livsbillede fra Landet (1877) och, under pseudonymen “Lulla”, En Dagsjauerfamilie (1879, En Dagsverkarfamilj).

“Lagerns bleka, men odödliga Glans”

En av de mest lästa kvinnliga författarna var Marie Colban (1814–1884). Hon debuterade 1869 med den långa berättelsen Lærerinden. En Skizze och gav sedan ut Tre Noveller: Tilegnet de norske Kvinder (1873), Tre nye noveller (1875) och bland annat berättelsen Jeg lever (1877). Marie Colban gjorde något enligt norska mått så ovanligt, som att leva som änka i Paris och försörja sig själv genom att skriva politiska och litterära “korrespondencer” till norska tidningar och tidskrifter. Hennes böcker gavs ut på förlaget Gyldendal i Köpenhamn, vilket var mycket prestigefullt. Temat i många av hennes noveller var kvinnolivets och äktenskapets villkor. Berättelsen “I det høie Nord” från Tre Noveller kan närmast sägas vara en roman. Den skildrar en kvinnas vanmakt och sorg i ett äktenskap, där mannen under långa perioder håller en gammal väninna som sin förtrogna. Kvinnan reser i protest ifrån mannen, men berättelsen slutar med att makarna försonas.

Colban var inte någon “genombrottsförfattare”, men hon föregrep många av dragen i 1880- och 1890-talens kvinnliga bildnings- och utvecklingsroman, vilket inte minst gäller hennes sista roman Thyra (1882). Man kan se att tiden har löpt ifrån skrivsättet, fullt av patos och romantiskt blomsterspråk som det är. Men intrigen är välbekant. Det rör sig om en stark och självständig kvinna, som förälskar sig, men till slut avstår från kärleken. Mannen måste få hjälp av hjältinnan för att kunna träffa sitt val mellan henne själv och hennes rival, som är hennes yngre fostersyster. När han hör en kvinna sjunga en locksång i skogen, klarar han inte att hålla sitt löfte till hjältinnan, som till slut viger sitt liv åt vetenskapen. Budskapet formuleras i det sista avsnittet i romanen: “Rosornas brännande, snabbt vissnande glöd ersattes av lagerns kyliga, bleka, men odödliga glans.”

Bakom denna romantiska omskrivning ligger en tydlig uppmaning till kvinnan att tacka nej till den sinnliga njutningen och i stället förverkliga sina själsliga anlag. Men samtidigt spelar texten på ett dubbelgångarmotiv, som gör det vanskligt att skilja mellan hjältinnan och hennes rival. Något tyder på, att det inte är rivalen, utan hjältinnan själv, som lockar med (siren)sång i skogen. På så sätt sås det tvivel om, vem som egentligen är den begärande och sinnliga kvinnan. Det kvinnliga begäret är skenbart frånvarande, men visar sig i texten fördubblat eller förtäckt. På det viset undergrävs det uppbyggliga budskapet om “lagerns kyliga, men odödliga glans”.

Detta drag återfinns i många av de kvinnliga berättelserna från perioden. Således är huvudpersonen i Alvilde Prydz roman Gunvor Thorsdatter til Hærø (1896) en “hjältinna”, som samtiden såg som en föredömlig ny kvinnotyp; stark, självständig och modig, medan männen framställs som svaga och veka. Men även om deras feghet och svek får Gunvor att avstå från den sinnliga kärleken, är romanen – i likhet med Colbans – full av bilder och symboler, som förbinder hjältinnan med den “driftbesatta” kvinnan.

Även hos Elise Aubert, Drude Krog Janson och andra är det tydligt, att skildringen av erotik skall tjäna till att illustrera de hinder och frestelser, som hjältinnan kan möta på vägen till värdighet och självrespekt, men dessa frestelser skildras ofta så “förföriskt”, att det explicita budskapet hotas. En sådan misstanke låg bakom Mathilde Schjøtts kritik av Anna Munchs Kvinder.

“Framtidens Kvinna”

En som ogillade Marie Colbans budskap, var Camilla Collett. Hon skrev en förkrossande recension av “I det høie Nord”, där hon anklagade författaren för att “hylla makten”. Även om novellen kanske var menad som ett avskräckande exempel, fungerade den enligt henne inte på det sättet. Författaren accepterade snarare kvinnans eviga uppoffringslott. Denna stränga dom är typisk för Camilla Collett.

Camilla Collett godtog inte, att kvinnorna skildrades som passiva och underdåniga. Vanligen var det de manliga författarnas kvinnobilder hon gick lös på, men även kvinnliga författare som Marie Colban blev uppläxade.

Kritiken av Colban har tagits med i essäsamlingen Fra de Stummes Leir, som Collett gav ut 1877. Boken räknas med rätta som ett av de första genombrottsverken. Med den ställde sig Collett på de modernas sida. En av de mest programmatiska essäerna är recensionen av dansken J.P. Jacobsens debutroman Fru Marie Grubbe från 1876. Här utropades romanens titelfigur till framtidskvinna: “Marie Grubbe är framtidens kvinna, den nära framtidens. Övergångens, den till medvetenhet om sig själv och sin ställning äntligen uppväckta kvinnan. Hon har ännu inte kommit, denna kvinna; ännu ligger hon i dvala; hon ser inget; hon skall inget; vill inget se och veta. Hon skall blott vara, vad hon i århundraden har varit, till hands med sin outtömliga kärleksskatt, sin alltid förväntade offervillighet, sitt bottenlösa tålamod, …”

Camilla Colletts recension av Fru Marie Grubbe trycktes ursprungligen i Ny illustreret Tidende, men inarbetades senare i den stora essän “Kvinden i Litteraturen.”

Detta är en tämligen uppseendeväckande förklaring, när man tar i betraktande, att Camilla Collett vid denna tidpunkt var en äldre kvinna, med sitt litterära huvudverk Amtmandens Døttre tjugo år tillbaka i tiden. Enligt henne själv hade hon sin viktigaste intellektuella förankring i 1840-talets “Intelligenskrets”. Nu träder hon i bräschen för en av de unga radikala författarna. Hos honom finner hon en sann verklighetsskildring och en symbolisk framställning av det nya, visionen om en kvinna, som inte längre vill offra sig: “Marie Grubbes tålamodsbrunn har fått en läcka … Hennes offervillighet kräver garantier.”

Startpunkt 1877

Samma år som Fra de Stummes Leir kommer ut, startar den radikala, litterära rörelsen i Norge. Hösten 1877 höll Bjørnstjerne Bjørnson ett tal i Studentföreningen i Kristiania, som han kallade “Att vara i sannhet”. Rent innehållsmässigt hade talet inte mycket substans, men det var ett retoriskt mästerstycke, och samtiden uppfattade det som en tydlig signal om uppbrott. Bjørnson lämnade nu den måttfulla, grundtvigianskt liberala ståndpunkten och gick över till den “gudlösa” radikalismen.

Bakgrunden till detta uppbrott var också välkänd för “alla”: Under hösten 1876 hade det stormat mycket kring Georg Brandes i Kristiania. Han hade inbjudits att komma och tala om sin Kierkegaard-bok och skulle som akademiker ha föreläst i universitetets aula, men den konservativa universitetsledningen nekade honom tillträde, och därmed var de liberala mobiliserade till kamp. Det slutade med att han med stor uppbackning blev inbjuden att tala i Studentföreningen.

I och med Bjørnsons “omvändelse” började hållningarna i den norska intellektuella liberala miljön att på allvar förändras. Historikern Johan Ernst Sars hade länge varit anhängare av de moderna europeiska strömningarna inom natur- och samhällsvetenskaperna, men han ville introducera de nya vetenskaperna på ett sätt, som gynnade en norsk självständighetsrörelse. Tillsammans med Bjørnson startade han nu Nyt norsk Tidsskrift med sig själv och litteraturprofessorn Olav Skavlan som redaktörer. Tidskriften samlade en krets radikala intellektuella människor, som också var indragna i det liberala Venstres tidning Dagbladet och andra politiska och litterära projekt.

Samtidigt förändrades skönlitteraturen, vilket bekräftade att de radikala författarna stod på “framtidskvinnans” sida. Bjørnsons första verk inom det moderna genombrottet, romanen Magnhild (1877) är en norsk Madame Bovary med kvinnans vantrivsel i äktenskapet som sitt centrala tema. Två år senare gav han ut skådespelet Leonarda, som likaledes försvarar kvinnans rätt att bryta sig ut ur äktenskapet. Det var också det året som Henrik Ibsen gav ut sin stora uppbrottspjäs Et Dukkehjem. De manliga författarna gjorde kvinnornas ofrihet till en av de allvarligaste anklagelsepunkterna mot det traditionella samhället, samtidigt som kvinnogestalterna blev symboler för uppbrottet och det nya.

“Sönderslita alla band”

Under de första åren efter 1877 dominerades det norska samhället av de konservativa och kretsen kring Sars och Bjørnson var fortfarande i minoritet inom det liberala partiet Venstre. Den låga anslutningen visade sig bland annat i, att Nyt norsk Tidsskrift fick läggas ner efter två årgångar. Klimatet var så strängt, att både Bjørnson och Ibsen begav sig utomlands, Ibsen för en lång period.

En av dem som fick känna på det sociala motståndet, var den frånskilda tvåbarnsmodern Amalie Müller, född Alver, senare Skram. Läsningen av Bjørnsons Magnhild hade givit henne mod att bryta sig ur sitt olyckliga äktenskap. Hon hade flyttat från sin hemstad Bergen och bodde med sönerna hos sin bror i den lilla staden Fredrikshald (Halden idag). Hon förtjänade sitt levebröd genom att skriva litteraturrecensioner, förutom att hon gav privatlektioner i språk. Recensionerna var antingen osignerade eller märkta med “ie”. Den första vi känner till handlar om Fru Marie Grubbe, och den stod i Bergens Tidende 1877. Senare anmälde hon i samma tidning Elisabeth Schøyens roman Et Egteskab och flera utländska verk. 1878 och 1879 skrev hon om 14 böcker i Fredrikshaldstidningen Smaalenes Amtstidende.

I februari 1878 sände hon en recension av Bjørnsons drama Kongen till författaren. I följebrevet kamouflerade hon sig som “Hr. A.M.”. “Vem är Ni?” frågade Bjørnson i sitt första svarsbrev. Han såg till att artikeln – med viss försening – blev tryckt i Oplandenes Avis. I sitt nästa brev var han nära att avslöja vem hon var: “Är Ni inte en dam?” Kort därefter fick han det bekräftat och inbjöd henne på besök till sitt hem i Gausdal, Aulestad.

Även om det var en ära och en lycka att bli inbjuden till Aulestad, var det inte oproblematiskt. I denna småstad gick det inte att hemlighålla att man kände den “gudlöse” Bjørnson. Så sent som 1881 var det en skandal. Så här beskriver Amalie Müller reaktionerna för Bjørnsons hustru Karoline: “Sedan min ‘radikala’ och ‘gudlösa’ ståndpunkt, och jag kan gott säga det, min ’tillbedjan’ av Bjørnson, som det kallas, blev känd här i staden, har jag, kan Ni tänka Er, inte varit i stånd att få en enda elev, och det trots att jag är en duktig informator. Jag är på sätt och vis exkommunicerad.”

Med detta hade det skapats en förväntan, och en till synes obönhörlig utveckling hade satts igång. När Amalie Skram recenserade Et Dukkehjem i Dagbladet i januari 1880, skrev hon att läsarna inte kunde “ta miste på problemen”. Det som nu väntade var varken mer eller mindre än att alla murar skulle överskridas och alla band skulle “slitas sönder”: “Som ett tecken och en varning och en dom står detta levandegörande av livet bland oss. När kvinnan vaknar till fullt medvetande om sitt människovärde, när hon får upp ögonen för all den orätt, som genom tiderna har utövats mot henne, då kommer hon att beväpna sig mot den, hon givits som medhjälp åt, och hon kommer att slita sönder alla band, överskrida alla murar, som samhället och den institutionella auktoriteten har byggt upp omkring henne.”

Kvinnliga kritiker

Medvetandet om att ett uppbrott stod för dörren, präglade också en artikel om “Bjørnsons siste Digtninger”, som stod i Nordisk Tidskrift 1879. Signaturen “D.d.” meddelade de invigda, att författaren var en kvinna: Mathilde Schjøtt. Till läsarnas förvåning var det en grundlig och kunnig artikel, där författaren dessutom gick i bräschen för tendenslitteraturen: “Det är en estetisk trossats, att ett verk, vari det finns en tendens, inte är något diktverk. Men det hör till det besvärliga med stora diktare, att de tvingar estetikerna att skriva om sin estetik. Så ock Leonarda. Där finns idel kärlek, poesi och förtrollning, och ändock, så fullt av tendens.”

Det var nog lättare för Mathilde Schjøtt än för Amalie Skram att ställa sig på radikalernas sida. På 1870-talet gav hon förutom Venindernes Samtale om Kvindernes Underkuelse anonymt ut ett par litterära texter, men först 1877 bekände hon färg – med signatur. Det skedde i en artikel som innehöll ett skarpt angrepp på kritikern Henrik Jæger, för att han hade skrivit en enligt hennes mening förvrängd litteraturhistorisk artikel om Camilla Collett.

Mathilde Schjøtt stammade från en gammal och fin ämbetsmannasläkt med anknytning till den tongivande liberala eliten. Fadern var regeringsadvokat Bernard Dunker, Bjørnsons och Sars nära vän och allierade. Farmodern var memoarförfattarinnan Conradine Dunker. Men Mathilde Schjøtt hade naturligtvis ingen akademisk utbildning, och hennes familjesituation gjorde det svårt för henne att ta steget fullt ut i den litterära offentligheten. Hon hade tillbringat en stor del av sin ungdom i Köpenhamn, i författaren Christian Winthers hem, och sedan hade hon kvalificerat sig som språklärare genom studieuppehåll i Bryssel och Paris. När hon återvänt till Kristiania undervisade hon i franska på en guvernantkurs, medan hon vidareutbildade sig. Därefter blev hon professorsfru, fick fyra barn och ett stort hushåll.

En tredje kvinnlig litteraturskribent som dök upp vid sidan av Amalie Müller och Mathilde Schjøtt var den danskfödda Margrete Vullum (1846–1918). Hon fick en svår start i Kristianiakretsen. Hon kom till Norge 1879 med två barn, för att gifta sig med Erik Vullum, som var journalist och litteraturkritiker och nu redaktör på Dagbladet. Deras förhållande väckte skandal. Såsom dotter till den danske politikern Orla Lehmann och änka efter den kända folkhögskolemannen Gotfred Rode hade hon visserligen en gedigen social bakgrund, men “alla” visste, att hon hade blivit förälskad i Erik Vullum, medan hennes man ännu var i livet, och att hon hade levt ensam i Paris i nära två år samtidigt som Erik Vullum också uppehöll sig där. Erik Vullum var emellertid mycket omsvärmad och beundrad såväl för sin talang som för sitt utseende, och räknades som Bjørnsons kronprins. Bjørnson tog också det nya paret under sina vingars skydd och lät det fira bröllop på Aulestad.

Även andra kvinnor gav sig ut i den litterära offentligheten. Gina (Jørgine) Krog (1847–1916) var en av dem, som skrev om Et Dukkehjem, när pjäsen kom ut. Gina Krog var ursprungligen lärarinna men slutade arbeta, för att bli heltidspolitiker inom Venstrepartiet och i kvinnorörelsen. 1887 blev hon redaktör för kvinnosakstidskriften Nylænde, och senare övertog hon också det ekonomiska ansvaret för tidningen, som hon drev fram till sin död 1916. Hon skrev ett stort antal recensioner och litterära artiklar genom åren. I tidningarna framträdde hon regelbundet, när det kom ett nytt verk av Ibsen, som hon aldrig upphörde att beundra, och som hon fick utnämnd till hedersmedlem i “Norsk Kvinnesaksforening”.

Gina Krogs recension av Ibsens Et Dukkehjem stod i Aftenbladet och var signerad “G-g”. Rubriken löd: “Det vidunderliga sker inte sådär i vardagslag”. Ibsen fick ett varmt tack på vägnar av “oss, som har väntat på, att detta skulle sägas … för oss var det, då vi hört dem, som när festen avlöser de många vardagarna.”

Vilhelmine Ullmann, som hade försvarat den “Kvinnliga Läseföreningen” 1874, visade i praktiken att detta initiativ inte endast hade “familjebevarande” konsekvenser: Tidigt på 1880-talet finner vi recensioner av bland andra författaren Alexander Kiellands verk av hennes penna. Sedan bidrog hon regelbundet till Nylænde. Det gjorde även hennes dotter, Ragna Nielsen (1845–1924), som var pedagog och blev en av de ledande kvinnosakskvinnorna. Ämbetsmanna- och godsägarfrun Hanna Butenschøn (1851–1928) debuterade som litterär debattör 1886. Senare skrev hon flera stora litterära essäer, särskilt om Ibsen, och på 1890-talet blev hon skönlitterär författare under pseudonymen Helene Dickmar. Camilla Collett deltog fortfarande aktivt i debatten. Hon blev ofta uppmanad av tidningsredaktörer att uttala sig om nya litterära publikationer och sände själv in notiser och recensioner. Aasta Hansteen lämnade däremot den offentliga scenen. Hon var en outsider, vars religiösa feminism inte vann så stor genklang i det ateistiska klimat som präglade den liberala Venstre-miljön. Det hjälpte inte att även hon hade nära familjeband till de ledande radikala männen. 1880 emigrerade hon till Amerika. När hon återvände hem omkring tio år senare, hade det skett sådana förändringar, att det var möjligt för henne att skriva igen och agitera för sin speciella form av feminism.

Centrala positioner

När man räknar med den stora betydelse litteraturen hade inom medel- och överklassens kvinnokultur, och samtidigt kommer ihåg, hur starkt den nya litteraturen fokuserade på kvinnorna, är det inte så överraskande, att kvinnor började skriva om litteratur. Men det är nog så uppseendeväckande att några av dem kom att inta centrala positioner i den radikala miljön.

Amalie Skram flyttade till Kristiania 1881. Hon fick lägenhet i samma fastighet som familjen Schjøtt och levde en tid ett hektiskt socialt och intellektuellt liv. Under en period höll hon “salong” för huvudstadens radikala intellektuella. Hon skrev recensioner och tog på sig översättnings- och redigeringsuppgifter, inte minst för Bjørnson, och hon fortsatte att vara en central figur inom den radikala kretsen, ända tills hon gifte sig med Erik Skram och flyttade till Danmark.

Margrete Vullum hade sänt “korrespondancer” till Dagbladet medan hon bodde i Paris. När hon kom till Norge, blev hon recensent och konstmedarbetare på tidningen. Senare fick hon även i uppdrag att redigera och ge ut en serie med små häften och böcker, den så kallade “Folkeskriftserien”, som riktade sig till en bred publik i upplysande och agitatoriskt syfte.

Margrete Vullum gick in i tidnings- och bokprojekten med äkta revolutionär glöd, vilket också innebar ekonomiska uppoffringar. Hon investerade stora summor både i Dagbladet och bokserien. Åtminstone när det gällde Dagbladet var det formellt tal om lån, men hon fick aldrig tillbaka pengarna. Under loppet av 1880-talet gick hon över till Verdens Gang, där hon med tiden mest kom att skriva om bildkonst, men också gjorde sensation genom att under eget namn glödande försvara målaren och författaren Christian Krohgs roman Albertine.

Mathilde Schjøtt föddes inom den innersta radikala kretsen. Hennes man, som var professor i grekisk litteratur, bidrog ibland också med litteraturrecensioner till den liberala pressen. Ändå var det en uppseendeväckande händelse, när hon som kvinna blev anställd i Nyt Tidsskrift, som utkom från 1882. Hon fungerade även som litterär rådgivare åt redaktören Sars. Vid sidan av skrev hon en del litteraturkritik i Dagbladet och senare i Verdens Gang. Dessutom blev hon litteraturrecensent i Nylænde. Hennes kritikerkarriär kröntes av en bok om Kiellands Liv og Værk (1904).

När man skall värdera den betydelse kvinnorna hade, får man ta i beaktande att den norska litterära institutionen i början av 1880-talet var svagt utvecklad. De få seriösa förlag som fanns, hade sin bas i utgivning av religiös litteratur och skolböcker.

Bjørnstjerne Bjørnson hade gjort stor succé med sina bondeberättelser, hade i slutet av 1850-talet brutit med de stora förläggarna på grund av ekonomiska skiljaktigheter och hade sedan dess utkommit på Gyldendal i Köpenhamn. Han hade övertalat Henrik Ibsen och andra manliga författare att göra detsamma, och det hade blivit en prestigesak för norska författare att komma ut på danska förlag.

Kritikermiljön präglades av de små förhållandena. Recensionsverksamheten var osystematisk. Det fanns endast en handfull fasta litterära skribenter och bara några få som försökte leva på att skriva. Under 1870-talet hade pressen i ökande grad knutits till de politiska partierna, men de flesta större tidningarna var i praktiken telegram- och annonsorgan. Den liberala pressen var fattig och gav mest ut små fyrsidiga tidningar. De betalade dåligt men hade förhållandevis mycket litterärt material.

De kvinnliga kritikerna skrev regelbundet från slutet av 1870-talet, och de markerade sig med sitt klara och offensiva ställningstagande för den nya litteraturen. De skrev mest i de liberala tidningarna. Artiklarna verkar ofta ha sänts in utan anmaning, vilket måste ha krävt ett visst mod. Men det underlättade antagligen, att många av kvinnorna hade nära familje- och sociala band till tidningsredaktionerna. De skrev i stort sett anonymt eller under väl kamouflerade signaturer, något som i och för sig inte var ovanligt. De flesta litteraturrecensionerna var fortfarande osignerade, men läsarna kände i regel igen kritikersignaturen i tidningen och recensentens stil. I kvinnornas fall spelade det emellertid in, att det fram till mitten av 1880-talet räknades som opassande, ja oanständigt om en kvinna uppträdde i offentligheten. Men läsarna var vana att skaffa sig information om kritikerna och gjorde så även när det gällde de kvinnliga. Under alla omständigheter avslöjade argumentationen oftast att de var kvinnor.

Entusiastiskt försvar

Kanske bidrog det till kvinnornas status, att de skrev så entusiastiskt om de manliga författarna. Idag framstår några av deras recensioner nästan som blint beundrande. Det gäller inte minst när de skrev om Bjørnson. Deras beundran för Ibsen var lika stor, men i hans fall höll de mer ett respektfullt avstånd. Tidens “kod” var emellertid långt mer lidelsefull, än vad vi är vana vid. I Norge var inte minst Bjørnson med om att skapa en eldig och patosfylld norm i den offentliga debatten. Därtill kom att kvinnorna upplevde sig själva som engagerade i en nästan oövervinnerlig frihetsrörelse.

Mathilde Schjøtt skrev, att Bjørnsons En Hanske hade förändrat premisserna för den estetiska bedömningen. Amalie Skram hade understrukit brottet med romantiken redan i sin recension av Fru Marie Grubbe (Bergens Tidende 17 feb. 1877, osignerad): “Nu börjar alltså i Danmark en ny litteraturperiod, som är grundad på helt andra förutsättningar, än den förra, som hade sina rötter i den tyska romantiken.”
Om Alexander Kiellands roman Garmann & Worse (1880) skrev Amalie Skram i Dagbladet (1 juni 1880), att den var “den första och enda i sin art”. Författarskapet hade fört in “en fläkt av något nytt och okänt” i norsk litteratur: “Det finns ingen författare hos oss, som i samma grad börjat emancipera sig från romantiska reminiscenser.”

En annan väsentlig orsak till att den manliga kretsen godtog kvinnorna, var antagligen att de var så tidigt ute. De definierade nödvändigheten av en estetisk brytning i en situation, då de flesta manliga kritiker ännu visade förbehåll.

Sanning och verklighet

Behovet av ett estetiskt skifte förklarades mycket ofta med en utvecklingsoptimism, som var typisk för perioden. Realismen stod i pakt med framtiden. Det var “tidsandans krav” att litteraturen skulle bidra till förändring genom att ge en sann bild av samhället.

Under de första åren problematiserades detta krav om sann verklighetsskildring inte alls. Men det visade sig att den sanning, som både författare och kritiker först och främst krävde av litteraturen, var den psykologiska. Samhället hade “ställts under debatt”, men det var framförallt de fiktiva personernas utveckling, deras psykologiska konflikter och dilemman inom familjen och speciellt i äktenskapsinstitutionen, som upptog både författare och kritiker. Sådana sidor av samhällsskildringen, som handlade om ekonomiska eller klassmässiga förhållanden, fick mindre uppmärksamhet.

Perioden karakteriserades annars av en åsiktskritik, som också framträder i de kvinnliga kritikernas läsningar. Amalie Skram är emellertid ett viktigt undantag. Vid sidan av den danske författaren och kritikern Herman Bang står hon som den kanske mest formmässigt medvetna kritikern bland realismens och naturalismens anhängare. Hennes litteraturrecensioner avslöjar redan tidigt en kommande författares intresse för det litterära hantverket. Visserligen diskuterar hon liksom andra kritiker livsåskådningen och den moraliska drivkraften bakom verket, men hon vidgar kritiken till att omfatta en diskussion om det estetiska utförandet.

Medvetandet om ett estetiskt uppbrott präglade även själva bedömningssättet. Kritiken fjärmade sig nu från den normerande genre- och formkritiken och övergick till att bedöma litteraturens sociala budskap. I praktiken fick recensionerna karaktärer av en diskussion om verkens moral eller “åsikter”, och det var inte sällan de fiktiva personernas uttalade synpunkter, som man tog ställning till.

Språkrör

Det moderna genombrottets författare ville se sig själva som en del av en litterär och politisk offentlighet. Från att ha fungerat som estetiska smakdomare tog kritikerna nu på sig rollen som ett slags samtalspartner i förhållande till publiken. Den viktigaste funktionen blev att vara språkrör för den publik som, i bokstavlig eller bildlig bemärkelse, utgjorde den “allmänna åsikten”. Kritikerna fick en viktig normbildande funktion i offentligheten.

Det är uppenbart att de kvinnliga kritikerna samtidigt och i hög grad uppfattade sig som förmedlare. Deras roll var att förmedla litteraturens budskap till publiken, eller med tidens terminologi till den “upplysta” och bildade allmänheten.

Den nya litteraturens starkt uttalade budskap om kvinnornas ofrihet tycks ge de kvinnliga kritikerna en särskild legitimitet. Eftersom de själva är kvinnor kan de utifrån egna erfarenheter vittna om den sanning som litteraturen förmedlar. Dessutom kan de anknyta till andra kvinnors erfarenheter av äktenskap, kärlek och lidande. Kvinnorna har en gemensam “erfarenhetshorisont”, utifrån vilken litteraturen bedöms.

Kvinnooffentlighet

Under loppet av 1880-talet börjar kvinnornas hänvisning till egna och andra kvinnors erfarenheter få en ny betydelse. Den litteraturdebatt, som kvinnorna för, antar mer och mer formen av ett eget kvinnosamtal. Kvinnorna använder de manliga författarnas verk till att utbyta erfarenheter och till att föra diskussion. En speciell kvinnooffentlighet bildas, där kvinnoerfarenheterna står i fokus och diskussionen utgår från en särskild kvinnohorisont, och där det med tiden också formas en speciell litterär norm, som är knuten till en “kvinnoståndpunkt”. Den kvinnliga offentligheten är väl att märka intimt förbunden med den mansdominerade litterära och politiska offentligheten, där de liberala ståndpunkterna nu fick våldsam genomslagskraft. Men den framträder ändå på många sätt som en egen litterär och social sfär. Det är också härifrån som initiativen till den organiserade kvinnorörelsen kommer.

Men identifikationen med den manliga tendenslitteraturen fortsatte att vara en viktig del av kvinnornas självbild. Man såg det moderna genombrottet som ett slags förelöpare för kvinnorörelsen. Ett sådant synsätt har även präglat de historiska framställningarna av den norska kvinnorörelsen, som t.ex. Anna Caspar Agerholts Den norske kvinnebevegelsens historie (1934).

Gina Krog satte press på vänstermännen för att få “Norsk Kvinnesaksforening” till stånd, vilket skedde 1884. Året därpå fick föreningen kvinnlig ledning. Gina Krog bildade även “Kvinnestemmerettsforeningen” som en reaktion på kvinnosakskvinnornas ovilja att sätta rösträtten på dagordningen. År 1887 började kvinnotidskriften Nylænde ges ut.

Medvetandet om att skriva och “samtala” utifrån en gemensam kvinnoerfarenhet visar sig bland annat i det ymniga bruket av vi-form i litteraturrecensionerna. Härigenom signaleras att man skriver på mångas vägnar. Och det är tydligt att det rör sig om ett kvinnligt vi. Amalie Skram använder vi-et i en recension av Kiellands roman Gift (1883) som stod i Nyt Tidsskrift 1883, och när Hanna Butenschøn skrev om Bjørnsons En Hanske (1883), poängterade hon att pjäsen hade väckt kvinnorna generellt: “Jag vet, att det gick för många kvinnor, som det gick för mig, då Bjørnsons En Hanske först kom ut. Det var som om vi vaknade ur en dröm, och med en gång hade tagit ett långt, tungt steg in i verkligheten … Boken i sig själv var bara som ett samlat, befriande uttryck för vad vi alla tänkte och kände …”

Handskeståndpunkten

Att det uppstod en spricka mellan könen i den litterära och politiska offentligheten, är inte speciellt för utvecklingen i Norge. Men det som kan verka säreget för Norge är, att denna skillnad mellan könen inte framgick så tydligt i första vändan.

En viktig historisk orsak till splittringen mellan kvinnor och män i den litterära och politiska offentligheten var att den manliga delen av borgerskapet och bondebefolkningen nu erhöll rösträtt och genom parlamentarismen fick ökat politiskt inflytande. Det skulle emellertid dröja innan kvinnorna fick rösträtt och deras krav på ekonomisk och juridisk jämställdhet uppfylldes.

Kvinnorna upplevde tvärtom att deras syn på litteratur, moral och politik vann genomslagskraft bland de radikala männen. De kände själva och fick andra att känna, att det var kvinnorna, som ställde villkoren för debatten, såväl moraliskt som litterärt. De upplevde 1880-talet som kvinnornas årtionde. Inför övergången till 1890-talet talade Arne Garborg om en “feminiserad” tid. På samma sätt beskrev den tysk-danska antifeministen Laura Marholm (1854–1928) perioden, när hon gav ut Kvindernes bog i Kristiania 1894.

Nyckeln till kvinnornas upplevelse finns i det som skedde omkring Bjørnsons skådespel En Hanske. Pjäsen handlar om en ung kvinna, Svava, som är förlovad, men upptäcker att hennes fästman tidigare har haft ett sexuellt förhållande, som han har hemlighållit. Hon bryter förlovningen och detta sker, genom att hon kastar en handske i ansiktet på honom. I skådespelets första version utspelas brytningen redan i andra akten, och det fortsatta dramatiska förloppet består i, att Svava får konstatera att det är vanligt, att män har sexuella förhållanden både före och utanför äktenskapet. Det gäller även hennes egen beundrade far. Modern förmedlar denna kunskap om en tidigare förtigen kvinnoerfarenhet till sin dotter, men Svava står fast i sitt beslut om att den man hon skall gifta sig med, måste infria det krav som ställs på henne själv. Han skall vara ren.

Detta blev det moderna genombrottets mest epokgörande eller – om man så vill – mest fatala utgivning. Direkt när pjäsen kom ut, utlöste den en våldsam strid, som fortsatte att rasa i stort sett årtiondet ut under namnet “handskestriden” eller “sedlighetsfejden”. Senare har striden kallats “det stora nordiska kriget om sexualmoralen”. Det fatala med detta “krig” var att det frambringade en splittring mellan de mest framträdande radikala intellektuella. Dessutom skapades en djup klyfta mellan könen, som litteraturhistorien förmedlat till nya generationer genom att ge en bild av perioden, som underkänner kvinnornas betydelse.

Det var inte bara Hanna Butenschøn som deltog i kvinnornas jubel över En Hanske. Även Amalie Skram uttryckte sin entusiasm för budskapet – fast i mindre grad för pjäsens form – när hon recenserade den i Dagbladet i november 1883: “Man har från olika håll fått höra, att utvecklingen burit därhän, att kvinnan skulle givits samma frihet som mannen till att äga och praktisera ett ungkarlslivs rättigheter, utan att det teoretiskt eller praktiskt skulle komma att skada henne. Det är dock inte svårt att förutse, att en sådan lösning på tingen skulle medföra förhållanden, som i alla delar skulle visa sig vara lika förkastliga som de nu rådande, och inom snar tid skapa en reaktion, som antagligen skulle innebära ett införande av rent gammaltestamentliga tillstånd.”

Kvinnornas triumf

Dessa formuleringar förmedlar inte bara en allmän kvinnoerfarenhet, utan uttrycker också en viss triumf. Ty faktum är, att Bjørnson nu hade bytt ståndpunkt. Han ställde sig på Amalie Skrams och andra kvinnors sida i synen på hur sexualmoralen skulle förändras. När han gick över till radikalerna 1877, hade han samtidigt också accepterat den mest radikala sexualpolitiska ståndpunkten, som förde upp den “fria kärleken” på programmet. I likhet med bröderna Brandes och många andra såg han den sexuella frigörelsen som en absolut förutsättning för den sociala.

En av dem han försökte övertyga, var Amalie Skram. Det framgår av breven från den första tiden av deras bekantskap, där sexualitet och erotik var ett mycket ofta förekommande tema. Bjørnson insisterade på att Amalie Skram saknade förståelse för sexualitetens frigörande kraft; för honom innebar den en möjlighet att förverkliga såväl den sociala som den personliga sundheten: “Och det kommer att bli kvinnorna, som ansluter sig till den fria kärleken (formen blir sådan diskussionen en gång har nått fram till): ty kvinnans frigörelse vilar här, uteslutande här. Hennes sundhet vilar också här.”

I denna sak var Amalie Skram emellertid inte särskilt läraktig. Hennes egen erfarenhet gjorde henne skeptisk, men hon hade också tungt vägande sociala argument.

Några som inte jublade över “handsken”, var de radikala manliga författarna. De flesta av dem reagerade med besvikelse och vrede. Alexander Kielland gjorde sig lustig över det löjliga budskapet, när han skrev till bröderna Brandes: “En Hanske måste jag riktigt skratta åt; han har träffat några genomkyska damer i Paris – däribland min syster (målarinnan Kitty Kielland) och med hjälp av stora och vackra ord har han så – mitt i Paris! fått denna idé om det kalla kalvköttet – om unga manfolk, som genom isomslag skall bevara denna dyrbara skatt, för att ingenting se eller veta om det roligaste i världen, förrän en präst har lagt dem vid sidan av ett lika “rent” stycke kallt kalvkött, för släktens fortplantnings skull.”

Tonen är här i linje med den, som tidigare hade rått mellan Kielland och Bjørnson, när de utväxlade litterära och personliga erfarenheter. Nu är det tydligt att Kielland känner sig avståndstagande, men han aktar sig väl att märka för att visa sin oenighet offentligt. August Strindberg höll sig däremot inte tillbaka. Han kände sig förrådd och lämnad av en man, som han i det närmaste hade älskat fram tills dess. Och han gav kvinnorna skulden: “Akta dig, BB, för den krypande, falska qvinnorörelsen; det är öfverklassens djefvulska taktik mot oss … Du erkände för mig at du skrifvit En hanske för att få qvinnorna med dig, då alla andra övergåfvo dig.”

Kanske Strindberg hade rätt, när det gäller Bjørnsons politiska syften med pjäsen. Bjørnson var visserligen en lidelsefull man med utpräglat sinne för det erotiska, och han hade också stort behov av andlig gemenskap med andra män, men vid denna tidpunkt var han dessutom en målmedveten politiker, och han hade mött negativa reaktioner från Amalie Skram och andra kvinnor, när det gällde programmet om fri kärlek.

Det är också möjligt att Bjørnson såg sin nya ståndpunkt som en effektiv markering gentemot de norska bohemerna. Det var en liten krets av i stort sett manliga konstnärer och kritiker med en viss anarkistisk tendens, som flockades runt författaren Hans Jæger och målaren Christian Krohg. De gav ut en liten tidskrift, Impressionisten, som typiskt nog utkom med ojämna mellanrum, och de utgjorde ett slags rivaliserande grupp i förhållande till den bildade kretsen kring Nyt Tidsskrift. 1882 höll Hans Jæger ett föredrag i Kristianias Arbetarsamfund, där han försvarade den fria kärleken och argumenterade för en legalisering av prostitutionen. Föredraget väckte våldsamt uppseende, och inte minst kvinnorna tog avstånd från det. Med En Hanske markerade Bjørnson samma avståndstagande.

Orgasm och könssjukdom

I övrigt var det nog inte alls i Paris, utan i Boston, som Bjørnsons tro på den fria kärleken fick sin sista stöt. I de många diskussioner han med tiden kom att föra med sina manliga kollegor och tidigare bundsförvanter, refererar han särskilt till de “nya vetenskapliga rön” om den kvinnliga sexualiteten, baserade på undersökningar gjorda av kvinnliga amerikanska läkare, som han också själv hade träffat i USA. Deras syn på den kvinnliga sexualiteten avvek från det rådande radikala synsättet på två väsentliga punkter: De tilldelade kvinnan större förmåga än mannen att uppnå orgasm, samtidigt som de hävdade att de hade bevis för att sexuell avhållsamhet inte var vare sig fysiskt eller psykiskt skadlig.

Den viktorianska tidens amerikanska kvinnorörelse hade gjort kvinnligt celibat eller passionlessness till en feministisk dygd, och från den synvinkeln stämde det misstänkt väl, att några av dem också kunde “bevisa”, att sexuell avhållsamhet inte var skadlig. Upptäckten av kvinnors förmåga att få en rad på varandra följande orgasmer var antagligen mer problematisk. Till en början kunde det tyckas motsäga det första “vetenskapliga” resultatet, men Bjørnson fick i alla fall ihop det fint. Han skrev till Strindberg och förklarade saken: (Hos) Mill och Spencer, Schopenhauer, Huxley … har jag läst om det och en rad sido-uttalanden av de mest skilda slag av för och emot; i America har jag av en kvinnlig professor i medicin (anatomi) fått det fysiska sammanhanget med kvinnans könsdrift förklarad för mig, till min förvåning lärt att den är flera (6) gånger starkare än mannens; det kan räknas ut efter den styrka som ger pirrigheten.”

Hans huvudpoäng var att kvinnan trots detta inte blev promiskuös. I hans ögon besatt kvinnan fortfarande en moralisk överlägsenhet. Hennes kvalitativa försteg kom till uttryck i att hon “oaktat det kan … behärska sig!”, väl att märka om “inte alltför djävulska konster förför och övar upp henne”. Men det finns också hopp för männen. “Jag har hört om alla de medel, uppfostran nu förfogar över för att dämpa och behärska”, i det närmaste tröstar han Strindberg.

Bjørnson hade nu slagit in på vägen mot sin stora sociala utvecklingsteori, som gick ut på att monogamin var mänsklighetens högsta stadium med kvinnan som en viktig moralisk drivkraft. Teorin utvecklades i ett slags polemiskt samspel med övriga manliga genombrottsförfattare, som vägrade att acceptera såväl hans som kvinnornas sexualpolitiska ståndpunkt. Under de följande åren haglade deras anklagelser om prydhet, puritanism och sexualskräck över både Bjørnson och kvinnosakskvinnorna. Medan Bjørnson i allt högre grad kom att spela en soloroll i offentligheten, utvecklades en egen argumentation inom kvinnornas offentlighet. Denna var ofta lika “vetenskaplig” och lika moralistisk som Bjørnsons, men den bevarade sin förbindelse med de konkreta kvinnoerfarenheterna och med ett konkret socialt engagemang. Tonen slog emellertid oftare över i det desperata.

Denna desperation var särskilt tydlig i diskussionen om prostitution och könssjukdomar. Genombrottets program var riktat mot den sexualskräck, som låg i de gamla, kristna föreställningarna om synden, men mycket tyder på att den moderna ståndpunkten själv aktiverade dessa skrämselföreställningar. De “moderna” fick dessutom en konkret skräck att knyta sin mardröm till, nämligen syfilisen. Under loppet av 1800-talet hade den spritt sig i Europa i en omfattning som uppfattades som katastrofal.

Naturalismen förkastas

Det som i början var en strid om sexualpolitisk linje, fick med tiden mer direkta estetiska verkningar, som innebar att såväl kvinnooffentligheten som Bjørnson-Sarsfalangen intog en ståndpunkt, som fördömde naturalismen som litterär riktning.

Under den första perioden hade genombrottsmiljön präglats av öppenhet. Programmet var “tendens” och sann samhällsskildring, utan att det underkastades bestämda estetiska normer. Man refererade ofta till Émile Zola som en av de “moderna”, men naturalismen som sådan gjordes inte till någon absolut förebild. En av de första i den norska litterära miljön, som tydligt skilde mellan realismens och naturalismens estetik, var Amalie Skram. I sin recension av Kiellands Garmann & Worse (Dagbladet 1 juni 1880) anmärkte hon att Kielland inte var naturalist, utan realist:
“Alexander Kielland är realist och sysslar som sådan bara med de fakta i tillvaron, som ligger i ljuset, i motsats till naturalisternas underjordiska anatomi, som granskar tillkomstvillkorens art och räckvidd och med sann spårhundsskicklighet förföljer utvecklingsprocessens gång …”

1883 tryckte Nyt Tidsskrift en större presenterande artikel om Zola skriven av Gerhard Gran, vilket kunde tyda på att redaktionen “godkände” det naturalistiska programmet. När Mathilde Schjøtt recenserade Anne Charlotte Edgren Lefflers verk Sanna kvinnor och Ur lifvet 1883, gjorde hon en poäng av, att de visserligen var sorgliga, men att deras modernitet och även deras värde låg just i detta: “… sorgliga är de, och det måste de vara, för de är så moderna”, skrev hon. Pessimism identifierades ofta med naturalism. Men med tiden tog de kvinnliga kritikerna allt mer avstånd från naturalismen, både i tidnings- och tidskriftsrecensioner. Såväl hos Mathilde Schjøtt som hos andra kvinnliga kritiker stöter man i ökande grad på fördömande formuleringar om “sjuklighet”, negativism och pessimism i samband med naturalismen. Argumentet är att den inbegriper en deterministisk och pessimistisk samhällssyn, som står i motsättning till genombrottets framtidsinriktade perspektiv, och som dessutom är utvecklings- och kvinnofientlig till sin tendens. Begreppen “bohemlitteratur” och naturalism framstår också mer och mer som synonymer.

Paradoxalt nog kom denna utveckling att särskilt drabba Amalie Skram. Det hjälpte inte att hon var en övertygad anhängare av “handskeståndpunkten”. Bjørnson gick – i spetsen för hela hennes gamla Kristianiakrets – in för att avfärda hennes bok Constance Ring (1885). Resultatet blev en sju år lång brytning. När han senare skulle förklara sig drog han in hennes utpräglat naturalistiska debutnovell “Madam Høiers Leiefolk” som ytterligare ett skäl till sitt avfärdande.

Men även de naturalistiskt orienterade kritikerna och författarna ställde sig negativa till Amalie Skrams debutverk. Rykten som Amalie Skram själv refererar till, sade att det var “handskemotståndaren” Kielland, som hade rekommenderat Gyldendal att refusera romanen. Inom norska kretsar utgjorde Arne Garborg ett undantag. Han skrev ett starkt försvar för Constance Ring i Nyt Tidsskrift. Den kvinnliga offentligheten däremot teg stilla om romanen och även om resten av Amalie Skrams författarskap genom 1880-talet.

Kvinnorna avfärdade naturligtvis också Hans Jægers roman, Fra Kristiania-Bohemen, som likaledes kom ut 1885. Romanen förbjöds och beslagtogs. De “moderata” och kvinnorna protesterade mot detta, men de intog en negativ hållning till verket både på estetiska och innehållsmässiga grunder. Ser man emellertid på Gina Krogs recension av romanen, finner man att kvinnoreaktionen är förvånansvärt lite aggressiv: “Det evangelium, som boken förkunnar, och som författaren menar skall vara botemedel mot de flesta olyckor i samhället, är fria och – väl att märka – helst kortvariga kärleksförbindelser mellan man och kvinna”, skrev hon i en “korrespondance” till Framåt i Göteborg 1886. Hon karakteriserade romanen som romantisk: “… på ärkeromantiskt manér gisslas så kälkborgarsamhället, för att det inte tar hänsyn till ‘det djupa begäret’ hos framtidsmännen med ‘de stora behoven’ – man kan jämföra med hur Zola, den lite mer konsekvente deterministen behandlar de jämrande samhällsföraktarna.”

Författaren själv gör emellertid ett överraskande gott intryck. Gina Krog refererar från ett debattmöte: “För alla dem, som endast kände honom genom det naiva förordet och den djärva, ur artistisk synpunkt inte alldeles värdelösa, men om liten tankekraft vittnande boken, var det förbluffande att finna, att man här verkligen hade en intelligent man framför sig.”

Albertine-saken

Den överlägsna ton som präglar många av kvinnornas litterära inlägg i mitten av 1880-talet, ger en tydlig signal om att de intog en stark ställning i den liberala opinionen. Likadant är det med mottagandet av ännu en “bohemroman”, Christian Krohgs Albertine, som kom ut på hösten 1886. Den handlar om en ung arbetarkvinna, som med en blandning av fasa och lust upplever, att hon dras mot livet inne i staden, där hennes syster tidigare varit prostituerad. Till sist blir hon offer för cyniska övergrepp från bättre bemedlade herrar samt en polisämbetsman, och hamnar i prostitution.

Romanen är litterärt sett ett mycket mer betydande verk än Hans Jægers, men berättelsen styrs i ännu högre grad av en naturalistisk undergångslogik. Det senare till trots godkändes romanen enhälligt i den kvinnliga offentligheten, men genom att man så att säga omdefinierade den till en “protest- och indignationsroman” i pakt med kvinnornas egna estetiska och politiska förväntningar. Margrete Vullum väckte våldsam uppmärksamhet genom att gå ut med ett försvar för romanen under sitt eget namn. Hon kallade den en “härlig bok” och såg den som ett entydigt inlägg i den kamp som särskilt kvinnorna förde mot prostitutionslagarna. Den kvinnliga offentligheten fick stöd av den nystartade arbetarrörelsen, och demonstrationerna som romanen satte igång fick till följd, att det så kallade regleringssystemet, som fungerat som en offentlig legitimering av prostitutionen, avskaffades.

Denna litterära och politiska seger bidrog antagligen till den triumferande ton man finner i de första numren av kvinnotidskriften Nylænde, som startades 1887. På första sidan stod en prolog skriven av Jonas Lie, och i en recension av hans senaste roman, Kommandørens Døttre (1886), framställde Ragna Nielsen såväl tendenslitteraturens som kvinnosakens seger som i det närmaste vunnen.

Medusas skratt

Kvinnornas mottagande av Albertine kan tolkas som en strategisk felläsning. I den upphettade strid, som utspelade sig på den litterära scenen under 1880-talet, upplevde man överhuvudtaget många ideologiska läsningar. Kritiken i pressen går nästan alltid ut på att göra de skönlitterära texterna entydiga. De kvinnliga debattörerna sysslade tydligen hellre med verk, som de uppfattade som sympatiska eller i samklang med deras egna erfarenheter, än med verk, som kunde sägas angripa kvinnorna. Christian Krohgs roman utmärker sig bland annat också genom den starka inlevelsen i skildringen av Albertines kvinnotillvaro. De kvinnliga kritikerna demonstrerade tydligt sitt missnöje med de romaner av andra “bohemförfattare” – såsom Jæger och Garborg – som snarare lade skulden på kvinnorna. Men de gick märkvärdigt lite in i texterna.

Det är kanske inte så underligt, att Fra Kristiania-Bohemen undgick närläsningar. I sin recension ursäktade sig Gina Krog inför läsarna med att boken rätt och slätt var förbjuden att läsa och därmed att referera. Man kunde dock ha önskat att dess paradoxala budskap hade diskuterats i samtiden. Liksom hos Strindberg berättar texten om en hotad manlighet. Den manliga huvudpersonen Eek är intensivt engagerad i och talar för att sexualiteten skall få utvecklas fritt, men sexualiteten tar sig formen av en tvångsmässig och tröttande fantasivärld, som driver unga män till förintelse och död. Det sexuella mötet förlamar och förstör dem. Mötena med kvinnor och kvinnors sexualitet når sin höjdpunkt i en biblisk liknelse och i en mytisk bild. Detta sker när Eek skall förklara, varför han själv måste stanna utanför det nya, fria samhället, som han vill och kanske också försöker skapa. Att skapa frihet är att konfronteras med auktoriteten, dvs. Gud, men: “…judarna har ett gammalt talesätt: ‘den som ser Jehova dör’. Jag har tömt romantikens bägare i botten, och på bottnen såg jag Jehovas ansikte – det liknade Medusa.”

I den grekiska mytologin är Medusa ett kvinnligt monster med ormhår. Alla som ser henne, förvandlas till sten. Psykoanalysen har tolkat in mannens skräck för den kastrerande kvinnan i denna myt, och i Jægers text finns en klar parallell till upplevelsen av förlamning i mötet med kvinnor. I romanen representerar Medusa det tragiska ödet, som gör att Eeks utopi aldrig kan förverkligas. Bilden förmedlar dessutom en intensiv föreställning om, att en kastrerande kvinnomakt dyker upp, där Gud eller faderns makt har avlägsnats.

Romanen styrker intrycket av att kvinnornas starka närvaro i samhället och i den litterära institutionen utlöste en kris i det manliga medvetandet. Från början innebar det moderna genombrottet att de unga männen angrep ett traditionellt samhälles stelnade patriarkala institutioner, men kvinnornas aktiva deltagande i såväl det litterära som sociala upproret – vilket männen själva så starkt hade bidragit till – utlöste en osäkerhet och skräck omkring männens självbild, deras auktoritet och myndighet. Upproret mot den faderliga auktoriteten skapade tillsammans med kvinnornas påträngande närvaro problem och blev hotande för många mäns livskänsla. De norska bohemerna gav i en rad sammanhang uttryck för sin upplevelse av att vara en vanmäktig minoritet, och satte vanmakten i samband med kvinnodominansen.

Arne Garborg beskrev samma känsla. I romanerna Mandfolk (1886) och Trætte Mænd (1891) tecknade han en dyster bild av moderna, rotlösa män i huvudstaden. De lever i konstant depression, pengabrist och utan livsvärden. De har sjaskiga förhållanden till arbetarklassens kvinnor, men ambitioner att gifta upp sig. Romanerna visar tydligt att kvinnorna inte var ensamma om att ha motsättningsfulla föreställningar om drift och lust.

Men Garborg var en ironiker och alltid ambivalent i sina åsikter. Typiskt nog började han med tiden att bekymra sig för den könsklyfta som hade uppstått. 1891 varnade han sina manliga författarkolleger. Han hävdade: “… att det manliga idealet har blivit mycket omodernt i de delar av världen, där kvinnorörelsen har störst makt.” Men han ville varna för tendenser till kvinnohat, eftersom det avslöjar en rädsla, och “rädsla är inte manligt!”.

Det är dock inte bristen på manlighet, som är mest framträdande vid övergången till 1890-talet.

Lycka

Margrete Vullum följde upp sitt försvar för Albertine med att 1887 ge ut en pamflett, som hon kallade Lykke. Där argumenterar hon både för och emot “handskeståndpunkten”, som hon tyckte möjligen hade inneburit ett stöd för dubbelmoralen, och hon kom med ett djärvt förslag om att tillåta de unga att leva i fria förhållanden för att skapa lyckliga äktenskap.

Hos de kvinnliga författarna, som debuterade på 1880-talet, är tron på lyckan emellertid synnerligen frånvarande. I deras verk återfinner man varken de optimistiska förväntningarna från tiden omkring 1880 eller den kvinnliga offentlighetens triumferande självmedvetenhet. Amalie Skrams naturalistiska romaner beskriver kvinnotillvaron som utsiktslös. Hos Alvilde Prydz, som var periodens andra stora kvinnliga författare, är mönstret likadant. Hon debuterade 1880 med den lilla romantiska berättelsen Agn og Agnar. Den hade skrivits tio år tidigare och är en alltigenom romantisk text. Först 1885 slog hon igenom med novellsamlingen I Moll, som kom ut på Gyldendal i Köpenhamn. Det genomgående temat både här och i nästa samling, Undervejs (1889, På väg), är kvinnors svikna förväntningar. I “Smaastel” (Småting) tecknar hon med genomförd ironi ett porträtt av en i början glad och tillitsfull kvinna, som långsamt berövas all tro på sitt eget värde i ett trångsynt samhälle.

Den danska kvinnosakskvinnan Elisabeth Grundtvig recenserade I Moll mycket positivt i tidskriften Kvinden og Samfundet. Hon läste den som en protest mot det romantiska “avgudandet av kärleken”. Manliga kritiker var mer skeptiska. De fann novellerna för romantiska. Det mest påfallande med dessa är emellertid den djupa desillusion de uttrycker. I novellen “Forventninger” möter vi den unga Helene Ørn, som svimmar, när hon till slut efter två förlovningar, måste inse att kvinnors och mäns förväntningar är olika. I “Valsen” handlar det om en ung kvinna, som dör av besvikelse efter att ha brutit ett kärleksförhållande. Kärleken motsvarar aldrig förväntningarna. Dessutom talar könen inte heller samma språk. Insikten om detta främlingskap tycks innebära, att kvinnans existens mister sin grundval. Förväntningarnas tid är förbi. Den unga kvinnan utbrister förtvivlat inför novellens berättare, en äldre väninna:
“Jag är … utvisad ur min himmel eller min trädgård! Vad du nu vill kalla det.”

I genombrottets program låg en uppmaning till kvinnorna att själva skriva, men antalet skönlitterära kvinnliga debutanter var överraskande litet i 1880-talets Norge. Dikken Zwilgmeyer, som dolde sin identitet bakom signaturen “K.E.”, publicerade två noveller i Nyt Tidsskrift 1884 och 1885. Titlarna är “En hverdagshistorie” och “Det er forskel” (Det är skillnad). Grundtonen är liksom hos Alvilde Prydz desillusionerad, men stilen är knappare och mer genomfört ironisk, och den sociala realismen i beskrivningen av slit och fattigdom ger en starkare prägel av protest.

En kvinnolitterär våg

När man tar kvaliteten i Dikken Zwilgmeyers debutarbeten i betraktande, är det märkligt att hon inte gav ut mer “vuxenlitteratur”. Men hennes noveller väckte inte så stor uppmärksamhet, och detsamma gällde samlingen Som kvinder er (1895) och Ungt sind (1896). Senare publicerade hon fyra “vuxenromaner”, bland annat den utopiska Emerenze (1906) och Maren Ragna: et stykke livshistorie (1907). Hon blev emellertid vida mer känd för sina originella ungflicksskildringar, de så kallade Inger Johanneböckerna, som kom ut i stora upplagor under många år.

Dikken Zwilgmeyer inleder “En hverdagshistorie” (1884) på följande sätt: “Det var nu snart tjugotvå år sedan den lilla madam Bruvold hade gjort vad man kallar sin lycka och gift sig med kyrkosångare Bruvold. Hon hade inte gift sig av kärlek, utan för att bli försörjd … Han hade gift sig för att han hade tröttnat på hushållerskor som sade upp sig till flyttdags.”
I en knapp, lite undrande stil beskrivs den evinnerliga raden av barnsängar och arbetsdagar fram till den lilla kvinnans död och begravning. Vid begravningen lovprisas hennes självuppoffrande make: “Och innan morgonen kom låg ett mjukt snötäcke över lilla madam Bruvolds grav. Vinden svepte däröver, suckande och vinande, varje vindstöt lät som ett klagorop.
Men lilla madam Bruvold låg mjukt och varmt skyddad för all världens hårda vindar.”

Villkoren för kvinnliga författarskap var svåra på 1880-talet, trots slagkraften i kvinnornas offentlighet. Det var nästan omöjligt för exempelvis Alvilde Prydz att finna en förläggare. Hon identifierade sig med det moderna genombrottet, men kämpade en bitter och egentligen lönlös kamp för att vinna erkänsla från de ledande, manliga kritikerna.

Situationen förändrades emellertid på 1890-talet. Från cirka 1890 skedde en explosionsartad ökning av antalet utgivningar av kvinnliga författare, många debutanter. Vågen av kvinnolitteratur höll sig över sekelskiftet – och beredde marken för de stora nyrealistiska kvinnliga författarskapen under de första tio åren av 1900-talet, bland andra Nini Roll Anker och Sigrid Undset. Tiden omkring 1890, och de följande tio åren blev på många sätt ett kvinnligt litterärt decennium.

En faktor i denna utveckling var, att förlaget Aschehoug, som nu satsade på att etablera sig som konkurrent till Gyldendal på den norska bokmarknaden, aktivt rekryterade kvinnliga författare.

Redan 1889 såg Mathilde Schjøtt vad som var på väg, när hon recenserade Anna Munchs roman Kvinder. Hon citerade J.S. Welhaven, som hade förutspått att “det förestår en tid, då litteraturen övergår i kvinnornas händer”, och menade att nu hade detta verkligen skett. Efter de stora kvinnliga författarna som Camilla Collett, George Eliot och George Sand, infinner sig de nya, oerfarna: “Modet och ansvarskänslan har kommit, och med modet kommer förmågan att växa.”

Alvilde Prydz gav under loppet av 1890-talet ut sju romaner och efter sekelskiftet ytterligare sex. Efter Kvinder gav Anna Munch under de följande tjugo åren ut sju romaner förutom flera skådespel. Helene Dickmar kom efter sin debut ut med fyra romaner, tre skådespel och en memoarbok. Drude Krog Janson gav ut sin första roman, En ung Pige (1887). Senare kom fyra romaner, två av dem under pseudonymen Judith Keller. Alla dessa författarskap präglas av det moderna genombrottets sociala och estetiska program med dess fokusering på realistisk skildring och social kritik. Samtliga anknyter också på olika vis till debatten om moral och sexualitet. Det sker både genom diskussion av ämnet i själva texten och genom att konflikter knutna till kön och kvinnlighet bestämmer textens förlopp och dess tematiska mönster.

De flesta författarna låter tydligt påskina, att de är positiva till kvinnosaken och kvinnoståndpunkten. Detta gäller emellertid inte Hulda Garborg (1862–1934), som debuterade 1892 med romanen Et frit forhold. 1904 gav hon ut Kvinden skabt af manden, en blandning av essä och roman, som diskuterar Otto Weiningers könsteori och formulerar en kritisk hållning till både den liberala kvinnosaken och 1880-talets nya tänkande om kvinnligheten. Även Minda Ramm (senare Kinck) (1859–1924) uttrycker i debutromanen Lommen (1890) en djup skepsis mot den “moderna” kvinnosakskvinnan. Hennes följande roman Övertro från 1900 anknyter emellertid i högre grad till sedvanliga mönster i periodens romaner.

Protest och förhoppning

Det realistiska och psykologiska ämnesvalet förblir de kvinnliga författarnas kännetecken genom 1890-talet och in över sekelskiftet. Men omkring 1900 blir stilen hos de flesta mer nyromantisk och symbolistisk. Tonen blir mer dröjande och stämningsfull, miljöskildringen mindre detaljerad, och bilder och symboler får större utrymme och betydelse. Texterna är ofta starkt präglade av fantasi och drömmar. Jagberättelsen används också allt mer, och det episka förloppet bryts ofta av kortare eller längre lyriska eller essäistiska inslag.

Den dominerande genren är utvecklingsromanen. Detta anges av de många titlarna med kvinnonamn. Det som kännetecknar utvecklingsromanen som genre – trots alla variationer i tematik, berättarsätt och intrigmönster – är att den berättar – eller åtminstone utger sig för att berätta – en individs livshistoria, som på ett eller annat sätt “slutar bra”. Huvudpersonen genomlever konfrontationen med tillvaron och dess realiteter och kan till slut se tillbaka på livet med i varje fall några förhoppningar i behåll. Slutets resignation är trots allt en form av godtagande av tillvarons villkor. Att denna genre var så vanlig i kvinnornas litterära produktion på 1890-talet kan ses som uttryck för en optimism, som säkert hänger samman med kvinnosakens styrka och sociala genomslagskraft under 1880-talet.

Amalie Skram, som dittills hade skrivit sammanbrotts- eller desillusionsromaner, gav på 1890-talet ut dubbelromanen Professor Hieronimus (1895) och Paa St. Jørgen (1895), som visserligen innehåller en ovanligt skarp kritik av mansväldet, men också uttrycker en tro på, att en kvinna kan slå sig fram. Gemenskapen med andra kvinnor framstår liksom i andra av årtiondets romaner som en väsentlig förutsättning för den kvinnliga huvudpersonens möjlighet att bevara sin självrespekt och bestämma över sitt eget öde.

Men det rör sig långtifrån om någon ljus optimism. Hos Amalie Skram är berättelsens ram ett sinnessjukhus, där huvudpersonen Else Kant möter tvång och krav på självutplånande lydnad från de manliga läkarna och från sin egen man.

Amalie Skrams dubbelroman följer precis som Alvilde Prydz romanverk Mennesker och Drøm ett mönster, där den kvinnliga huvudpersonens kärleksobjekt visar sig bli hindret för hennes självförverkligande. De män som kvinnorna älskar, utövar ett socialt tvång, som verkar förnedrande och förlamande. Därmed knyts den manliga sexualiteten till negativa egenskaper.

Även andra romaner berättar om och om igen, att kvinnor möter tvång, nederlag och besvikelse i tillvaron. De förmedlar en erfarenhet om en splittrad tillvaro, som inte minst hänger samman med könet.

Den försonande kvinnokärleken

Anna Munch är en av de författare, som använder mest utrymme och flest detaljer på det moderna, sexualiserade förhållandet mellan könen. Men samtidigt är döden och lidandet ett genomgående tema i hennes författarskap, som är nära förbundet med konflikten mellan kvinnors och mäns olika värderingar och mål i livet. De flesta av hennes romaner slutar med, att konflikten övervinns och parterna försonas, men denna försoning går via en religiös och andlig omvändelse.

I romanen Verdens herrer (1903) berättar en kvinna med en blandning av melankoli och ironi om sina iakttagelser av älskarens/mannens obeständighet och bristande förmåga att till fullo engagera sig i kärleksförhållandet. Hon har dystra föraningar om detta förhållande, men så snart hon får ett efterlängtat och botfärdigt livstecken, reser hon ändå efter honom.

Romanens budskap tycks vara, att det är kvinnorna som måste stå för kärlek, värdighet och andlig längtan i tillvaron. Men ofta spelar män med kvinnliga – eller i varje fall icke-manliga egenskaper – den förmedlande och frälsande rollen i hennes romaner, såsom vännen Gunnar i Kvinder. I dessa figurer ligger embryot till en utopi. I Roser og tidsler (1895) räddas den förvildade kvinnliga huvudpersonen av den troende Leo, som har många drag gemensamma med Gunnar. Båda framstår som Kristusliknande gestalter, men Leo är mer en social upprorsman, och hans religiösa tro är panteistisk och spiritualistisk.

Även hos andra kvinnliga författare, däribland Alvilde Prydz, smälter det kristna kärleksbudskapet samman med en panteistisk tro. Alvilde Prydz delar Aasta Hansteens och Ellen Keys övertygelse, att kvinnorna genom sin intuition och förmåga till kärlek har bevarat en särskild förbindelse med tillvarons grundprinciper. Därför kan kvinnorna ta på sig uppgiften att frälsa och försona världen. Samtidigt lägger hon vikt vid att kvinnorna måste vara aktiva och handlingskraftiga, och däri ligger ett erkännande av naturens och kulturens manliga element. Denna längtan efter försoning finner hos henne sitt uttryck i en rörelse mot en ny androgyn mänsklighet. Hon formulerade sin feministiska vision i två essäer i kvinnotidskrifterna Urd och Nylænde 1904. Många av hennes reflexioner har gemensamma drag med Ellen Keys idéer om samhällsmodern. Hon har även likheter med Aasta Hansteen, som hade återvänt till Norge omkring 1890, och som så småningom vann gehör för sin religiösa och antikapitalistiska feminism. Alvilde Prydz uttryckte visionen om androgyniteten och den frälsande kvinnokärleken i skönlitterär form bland annat i romanerna Det lovede land (1903) och De dage og de år (1919).

Från kvinnooffentlighet till subkultur

De centralt placerade kritiker, som kom att lägga grunden för de första stora litteraturhistoriska framställningarna av den norska genombrottslitteraturen, hade själva varit inblandade i 1880-talets stridigheter. Det gällde till exempel Gerhard Gran, som hade identifierat sig med bohemkretsen på 1880-talet, men som nu fick en framträdande och samlande roll i den litterära institutionen. Han grundade tidskriften Samtiden och försökte åstadkomma försoning mellan de män, som hade stått på olika sidor i handskestriden. Han ville ha med Garborg och Bjørnson i samma tidskriftsprojekt.

Receptet på en sådan försoning var, som han skrev till Bjørnson, att könsfrågan inte togs upp. Det var nämligen detta tema som skapade splittringen. I praktiken fick Samtiden emellertid en antifeministisk profil på 1890-talet, med Laura Marholms artiklar som representerade denna linje. Hon framhävde Strindberg som en av de stora diktarna, som skrev om detta “hemska och oförståeliga” hos kvinnan. Kvinnosaken fick bära ansvaret för att det hade skett en feminisering av kulturen, som hade splittrat den: “aldrig har man och kvinna stått varandra så fjärran i sitt inre som nu…”, menade hon.

Denna vändning i synen på kvinnosaken bidrog med tiden till en marginalisering av kvinnooffentligheten. Kvinnorörelsen var splittrad och på tillbakagång, och Nylænde tappade läsare. De som skrev där, fortsatte i hög grad att identifiera sig med den kritiska realismen, som hade varit 1880-talets estetiska norm. De förklarade ofta själva att de inte var i takt med de nya, rådande strömningarna, som bland annat innebar en professionalisering av den litterära kritiken. Kvinnornas offentlighet blev under denna period en kulturell och politisk subkultur.

Vidare bidrog Gerhard Gran genom sin kritiker- och redaktörsverksamhet, och senare som litteraturhistoriker på universitetet, i hög grad till att skapa, vad man kan kalla den norska “guldåldersrekonstruktionen”: en framställning av den påstått sammanhängande utvecklingslinjen i den norska nationella skrifttraditionen. Denna guldåldersrekonstruktion baserade sig på genombrottets estetiska normbildning, men den fick två viktiga preciseringar eller modifieringar; den anpassades till 1890-talets nya, apolitiska konstnorm, och den tillfördes en nästan explicit manlighetsnorm, som Gran i hög grad själv var med om att formulera. Manlighetsnormen var ursprungligen kopplad till genombrottets paradigm: Betoningen av handlingen, verket och historien. Men på 1880-talet hade den inte någon särskilt framträdande plats. Under det närmaste årtiondet blev den däremot högaktuell. 1890-talet odlade manliga värden, inte minst de som framkallades av Fridtjof Nansens färd på skidor över Grönland och de efterföljande boksuccéerna.

Inom litteraturkritiken fick detta framhävande av det manliga sitt mest uppseendeväckande uttryck i omvärderingen av Amalie Skram. På kort tid dök det upp flera recensioner av hennes författarskap, som framförde synpunkten, att hon skrev på ett manligt sätt. Gerhard Gran skrev en översiktsartikel över författarskapet i Samtiden 1897 med rubriken: “Amalie Skram, en kvinna som skriver som en man”, och Henrik Jæger skrev i Illustreret norsk Litteraturhistorie från 1896, att hon “hanterar den manligaste, den mest handfasta penna, någon norsk dam till dags dato har hanterat. På det hela taget är hon en av de djärvaste och manligaste talangerna i norsk litteratur”.

Denna högst paradoxala uppvärdering räddade kanske Amalie Skrams författarskap åt eftervärlden. Priset var att endast delar av hennes författarskap blev kanoniserat. Såväl äktenskaps- som galenskapsromanerna klassades under 1900-talet som andrarangsromaner. De framställdes som alltför “personliga”, för nära knutna till en modern, problematisk kvinnoerfarenhet.

Den kvinnliga genombrottslitteraturen är till stora delar “traditionell” och romantisk vad gäller form och berättarsätt. Patos och känslighet råder. Däremot är den modern i sitt engagemang, sin splittrade livsupplevelse och inte minst sin realistiska skildring av förhållandet mellan könen. Särskilt markant är insikten om att den nya, fria sexualiteten inte bara hotar kvinnornas gamla självbilder, utan också deras nya möjligheter till självförverkligande.