Tag: Könsroller

Mångfaldiga former. Aktuell nordisk barn- och ungdomslitteratur i ett könsperspektiv.

Den senmoderna barn- och ungdomsboken i Norden är livskraftig, färgsprakande och mångsidig. Frågor som kön, kropp, sexualitet och identitet spelar en stor roll och erbjuder barn och ungdomar alternativ till stereotypa föreställningar om kön. Exempel på kvinnliga författare som har förnyat barn- och ungdomsboken är Dorte Karrebæk, Lene Kaaberbøl, Inga Sætre, Pija Lindenbaum och Anna Höglund. 

Nya vägar mellan tecknen. Författarfunktionens förvandlingar runt millennieskiftet.

Omkring millennieskiftet uppstår en ny författarroll – också kallad den semiautentiska. Det betyder att författaren uppfattar världen som ett tillgängligt material, som kan samlas in och bearbetas. Författarens kropp och privatliv uppfattas varken som principiellt ovidkommande eller per definition som relevant utan mer som ett material som kan återanvändas. Representanter för detta sätt att skriva på är bland andra Christina Hagen, Mona Høvring, Athena Farrokhzad och Niviaq Korneliussen. 

”Jag är avvikande. Kan vi dra nytta av det?”

Den samtida nordiska litteraturens berättelser om galenskap och psykiatri handlar om könsambivalens och kreativitet. I motsats till tidigare litteratur är den nu upptagen med att helt bryta med könet som sådant och att hitta tillbaka till ett tillstånd när man inte satte likhetstecken mellan den könade kroppen och det sexuella begäret. Representanter för denna tendens är bland andra Lotte Inuk, Christel Wiinblad, Beate Grimsrud och Linda Boström Knausgård. 

Nordiska deckardrottningar 1990-2013

På 1990-talet och på 2000-talet intog de så kallade nordiska deckardrottningarna och kvinnodeckarna bestsellerlistorna. I den feministiskt inspirerade kriminalromanen ställs könsrollerna ofta på huvudet eller framställs som ambivalenta. Teman som mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, övergrepp mot barn, prostitution och trafficking är genomgående. De mest kända deckardrottningarna är bland andra Susanne Staun, Gretelise Holm, Anne Holt och Liza Marklund. 

Kvinnlighetens snubbeltrådar -Chick lit i ett nordiskt perspektiv

I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.

De tömda berättelserna blir till på nytt

I 1980-talets svenska kvinnoprosa finns en uttalad språkkritisk och jagcentrerad hållning, likaså en tematisering och en omskrivning av monstruösa och änglalika drag som återanknyter till en kvinnolitterär tradition.

Den herrelösa dikten

Flera kvinnliga diktare i 1980-talets svenska lyrik beskylls för att skriva ogenomträngligt, men de blir trots det periodens centralgestalter. Ann Jäderlund, Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson debuterade efter ett decennium med en rak och vardagsnära poesi. På 1980-talet börjar de istället undersöka glappet mellan språk och värld. De påvisar det, använder sig av det, leker med det. Vårt dagliga språk framstår hos dem som ett fristående och godtyckligt system.Många av de kvinnliga lyrikerna strävar också efter att blockera en intellektuell läsning för att på det sättet få språket mer direkt. Man kan kalla det ett kropps- och sinnesspråk. Finns det andra gemensamma kännetecken? De vänder ryggen åt modernismens stolta strävan efter ett autentiskt jag. Det jag som träder fram i dikterna är istället spritt.

Ett jag i upplösning

Carola Hanssons författarskap befinner sig mitt i 1980-talets estetiska strömkantring och kunskapsteoretiska turbulens, men ändå är hennes romaner på något sätt avvikande och lite vid sidan av den litterära huvudfåran. De handlar, som så mycket annan prosa under decenniet, om en upplöst identitet, ett förlorat språk och om minnets undanglidande karaktär. I centrum för Carola Hanssons romaner finns den modernistiske antihjälten; en hemlös, alienerad människa som söker sin identitet utan att någonsin finna den.Samma identitetsupplösning tematiseras hos Åsa Nelvin som redan i debutens barnbok De vita björnarna, 1969, skildrar den konflikt mellan jaget och världen som skall komma att bära hela hennes författarskap. De klichémässiga och ironiska dragen i hennes texter flerfaldigar och destabiliserar sålunda jaget och fäster uppmärksamheten på att skildringen av denna upplösta kvinnliga “identitet” är ett sätt för Åsa Nelvin att diskutera kvinnans relation till språk, kreativitet och en möjlig, men ännu inte realiserbar, ny kvinnlighet.

Att gripa dagen

Den danska författaren Jette Drewsens 1970-talsförfattarskap har blivit en bild av det uppbrott inom litteratur, politik och privatliv som den nya kvinnorörelsen satte i gång. Hennes romaner berättar om och för den nya medvetandegjorda mellanskiktskvinnan, de gav upphov till diskussioner om den nya kvinnolitteraturens form och budskap – och de blev så småningom i sig reflexioner över en kvinnlig estetik som är under ständig förvandling.Medan Jette Drewsens kvinnor i 1970-talsromanerna finner en strategi för överlevnad, börjar Anne Marie Ejrnæs (född 1946) författarskap med två romaner om kvinnor vilkas liv bryter samman av klyftan mellan ideal och social verklighet. Krisen är ett centralt och efter hand inte odelat negativt begrepp i hennes författarskap. Ett författarskap som senare framför allt präglas av intresset för det historiska.