Ellen Key framstod som en omdiskuterad gestalt inte bara i kvinnofrågan. I frågan om förhållandet mellan tradition och modernitet i den kulturella utvecklingen satte hon fokus på det sammansatta. Det var i ansträngningarna att förena motsägelserna i konservatismen och radikalismen till något mer komplext som Ellen Key blev en omdiskuterad gestalt.Hennes författarskap blev ett medium. Det pekade inte in mot sig självt utan verkade snarare som en smältdegel. Hennes skrifter är på samma gång uttryck för en oerhörd mottaglighet och originell i sin originalitet, de visionära, kombinerande greppen. Traditionen ställs inte i motsättning till moderniteten, utan förstås i ljuset av hennes dagspolitiska engagemang. Kvinnosaken, arbetarrörelsen, folkbildningen och det moderna brottet mellan naturvetenskap och religiösa förhållningssätt är överallt närvarande som kontext i författarskapet. Hon blev ett organiskt bindemedel mellan det moderna genombrottet och det nya seklets modernistiska strömningar.
Tag: 1870-1880
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.
Språkdebatten i Finland
Från rim till reformer på Island
Det moderna genombrottet i Sverige
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
Storstad och text
Det moderna genombrottets i Norden i 1880-talet präglades i sin helhet av en febril kvinnlig aktivitet. Kvinnorna slöt sig samman i nationella kvinnoförbund, där de oupphörligt och ihärdigt arbetade på att få upp kvinnosaken i de lagstiftande församlingarna. Det var borgerskapets unga kvinnor som var väl bevandrade i språk, konversation och gott uppförande, som i tidningar, tidskrifter och skönlitteratur skrev om kvinnofrågan som en samhällsfråga.För många av det moderna genombrottets kvinnliga författare ledde uppbrottet därför till personliga och konstnärliga nederlag. De bröt nacken eller pennan på den moderna paradoxen. Men emancipationsprojektet övergavs inte. Hos de kvinnor som fortsatte skriva århundradet ut, och hos dem som debuterade omkring sekelskiftet, fick spänningen mellan ideal och desillusion, mellan rörelse och ögonblick bara en annan form.
Atmosfären i Danmark var långt in på 1880-talet ansträngd – och fruktbar! Den fick kvinnor att skriva som aldrig förr. Under perioden mellan 1870 och 1890 debuterade över 70 kvinnliga författare i Danmark – nästan tre gånger så många som under de två föregående decennierna. De flesta kan varken ur tematisk eller stilistisk synvinkel utpekas som moderna, men mångfalden är ett vittnesbörd om att kvinnorna var med. Det stora antalet utgjorde växtmån för ett fåtal, som skrev in den nya tiden i språk och föreställningar. Detta krävde kraft – dessa kvinnor blev författare på grund av tvivel inför könet. De många manliga pseudonymerna är talande. Men som författare fick de det svårt och kom i kläm på många sätt. Dels från männens sida. Dels kunde kvinnorna inte leva på författandet. Det typiska blev därför att kvinnorna använde författarskapet som ett inslag i en bredare kvinnokulturell verksamhet. Skönlitteraturen var tillsammans med journalistik, föredrag och organisationsarbete olika sätt att yttra sig på.
Det var den förändrade samhällsekonomin som gjorde att Nathalie Zahle fick gehör för sina utbildningstankar, och genom att grunda skolor uträttade hon ett banbrytande arbete för att kvalificera kvinnor för de nya krav som omställningen medförde. Det krävde att kvinnorna kunde försörja sig själva, att de hade kunskaper och utbildning.I överensstämmelse med detta utformade också genombrottskvinnorna sina romaner som bildningsförlopp. Att det sällan lyckades, att deras bildningsromaner blev sammanbrottsromaner, beror inte på att de var dåliga författare, tvärtom, utan på att romanerna reflekterar modernitetens dubbelhet: att frigörelsen till personlig myndighet samtidigt är ett lösrivande, en förlust av kontrollen.Karakteristiskt nog kom Erna Juel-Hansen närmast att uppfylla genrekravet. Av samtliga kvinnliga genombrottsförfattare hade hon störst tillit till framsteget. Hennes bildningsromaner bärs av en optimistisk tro på frigörelsens möjlighet och en vilja att – trots allt – skriva fram en hel kvinnoidentitet.