Modernismen och kvinnorna i norsk efterkrigslyrik
Tag: Kvinnouppfattning
Den danska 1960-talsmodernism som Dorrit Willumsen var en del av var kulturkritiskt riktad mot det moderna konsumtions- och massamhället och dess inflytande på den enskildes existens. Moderniteten som varusamhälle fjärmar jaget från sig självt, det blir främmande för sig självt. I Dorrit Willumsens texter skildras kvinnan från början som modernitetens primära offer och föredragna uttrycksform. Det är kvinnobilden som i författarskapet blir bilden framför alla andra av konflikten mellan yttre och inre.
Under 1950- och 1960-talet steg en rad kvinnliga författare rakt in i centrum av den nordiska litteraturen. De trädde fram som fullfjädrade modernister och de hälsades med ovationer. De nyskriver modernismens främlingskap, men samtidigt som de på detta sätt placerar sig mitt på den litterära scenen ställer de sin dikt i det medvetna utanförskapets tjänst.De skriver sig in i den tradition där diktaren är en främling utanför eller just på gränsen till det samhälleliga, men de ställer sig också utanför denna litterära tradition och stångas oavbrutet med dess vedertagna former, symboler och språkbruk. Ett genomgående tema är det kulturellt marginaliserade, det som bland efterkrigstidens och ännu mera postmodernismens filosofer kommit att definieras som “det kvinnliga”.
Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.
Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.
Om 1930-talets litterära sexualpolitik
Mellankrigstidens kvinnolitteratur
Mötet med den kraft och expressivitet, det nya krävande jag som tog till orda i Södergrans författarskap satte sina första spår i 1930-talets danska lyrik i den konstnärskrets kring tidskriften Linien som Hulda Lütken och Bodil Bech tillhörde. I deras lyrik visar sig inspirationen från Södergran som en våldsam utmaning av det traditionella senromantiska versspråket och dess poetiska inventarier. Södergraninflytandet för deras diktkonst närmast till sammanbrott, medan däremot den tredje av 1930-talets kvinnliga lyriker, Tove Meyer, lever och arbetar tillräckligt länge för att kunna genomföra den svåra förflyttningen ut ur senromantiken och in i en ny modernistisk diktning.
Tora Dahls väg till författarskapet var lång. Hon börjar skriva redan innan hon fyllt tjugo år, men debuterar först 1935, när hon är fyrtionio år gammal. Sitt verkliga genombrott och sin stora läsekrets får hon efter det att hon fyllt sjuttio år. 1954 inleder hon en självbiografisk svit som skulle komma att omfatta arton delar. Det är ett unikt projekt i svensk litteraturhistoria. Hennes böcker spänner över så gott som ett helt sekel. Skildringen tar sin början strax efter det moderna genombrottet vid 1800-talets slut. Och denna långa berättelse om en kvinnas väg genom det moderna Sveriges historia är inte bara en unik kulturhistorisk skildring, den skriver också genom sitt konsekventa kvinnoperspektiv en annorlunda, fascinerande och för många provokativ, litteraturhistoria. Samtidigt som man kan läsa Tora Dahls självbiografiska serie som en omständlig men ändå framgångsrik historia om en författartillblivelse, så är den också en desillusionshistoria. En enda lång historia om kampen för att komma till tals.
Den danska författaren Karen Blixens författarskap kom till sent och mot bakgrund av tunga förluster i hennes liv: kaffefarmen i Kenya och hennes stora kärlek, Denys Finch-Hatton, som omkommer i en flygolycka. Förlusterna är inte bara knutna till den personliga biografin. I hennes bearbetning växer de och blir uttryck för en modern erfarenhet av värdeförlust, splittring och tomhet.Är förlusterna våldsamma och konkreta hos Karen Blixen, så har livsutvecklingen också varit ovanlig och rik. Denna kombination utgör ett spänningsfält som kommer att betyda att hon går förbi den realistiska traditionen till en berättartradition som härstammar från Tusen och en natt, från Boccaccio och från Cervantes berättelser i Don Quijote, 1605–15, som hon kombinerar med 1700-talets filosofiska romaner med en berättare som medvetet leker med illusionen och berättelsen, som t ex i Diderots Jacques le Fataliste, (Jakob fatalisten och hans husbonde), 1773. Därtill ansluter sig som en väsentlig förutsättning H. C. Andersens sagor med den komprimerade beskrivningen av mänsklig psykologi och förvandlingar.Vid sidan av den genomgående atmosfären av förlust och avbrutna och förvridna mänskliga relationer figurerar frågan om var och hur människor skall kunna finna ett hopp.