Tag: Dramatik

Uppgörelsen med skammen över den egna kulturen och negativa självbilder – om kön och etnicitet i samisk och tornedalsk litteratur.

På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen. I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet. De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom. 

Det utstöttas poesi hos Sara Stridsberg

Sara Stridsberg föddes i Solna 1972. Hon debuterade 2004 med romanen Happy Sally och tilldelades 2007 Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten.

Ett landskap i förvandling

En upplevelse av att tiden bara går, och en längtan efter frihet, kärlek och ett språk som kan rymma livets och jagets många glittrande fasetter, tränger sig på i många texter av 1990-talets debutanter. 1990-talets diktkonst begråter inte en menings- och identitetsförlust eller gör kroppen till en sista referent, utan söker glimtar av liv och identitet i rörelser och genom riktningsförändringar. 1990-talslitteraturen uppfattar företrädesvis liv och betydelseskapande som förvandling eller rörelse. Just i en rörelse kring kvinnofigurer iscensätts subjektet med hela dess bagage av smärta, ensamhet, längtan, självdestruktion, ironi och humor. Subjektet uppfinns, utforskas, tänker eller är närvarande som en textlig energi i berättelsen eller dikten.De många unga författare som debuterade på 1990-talet blev föremål för stor uppmärksamhet. 

Ursprungsfolken i Norden

Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré. 

Baksidan av familjeidyllen

Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.

Självporträtt i tiden

På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.

… hittar hem till kroppen

Medan den nya kvinnorörelsen under 1970-talet bidrog till att föra upp läsaren på scenen och göra henne till författare, bekännare eller debattör i ett storstilat samtal om kvinnoliv och könsroller, formulerar 1980-talslitteraturens kvinnor och män förhållandet mellan läsare och författare på andra sätt. Scenen skiftade snabbt och dramatiskt: centrum var inte längre erfarenheten och samtalet, utan i stället utforskningen och estetiken.En ny professionalisering av litteraturen ägde rum, och unga välutbildade läsare, som inte sökte svar och bekräftelse, men upplevde anfäktelse, skönhet och insikt i litteraturen, flockades kring de unga författarna på de väl upplysta caféer, som snart ersatte de gamla barerna och bodegorna med sliten vildavästerninredning och trivselbelysning.

Barn till svikna barn

Den nordnorska författaren Herbjørg Wassmo debuterade som lyriker på 1970-talet, och har därefter skrivit både dramatik och dokumentärlitteratur. De fem stora romaner som kom på 1980- och 1990-talet har i all sin komplexitet och skenbara olikhet ett tema som förenar dem: det svikna barnet. Men hennes avsikt tycks inte vara att kritisera otillräckliga eller kärlekslösa föräldrar eller ett förfrämligande samhälle i modern mening. Den egentliga konflikten befinner sig på ett djupare plan.Förutom att berätta om den unga och ofärdiga människan i en komplicerad socialiseringsprocess representerar “det svikna barnet” kanske först och främst det “barnsår” som vi alla bär med oss – oavsett ålder, tid och omgivning.

Optimismen förlorad

Agneta Pleijel var en av de tongivande i den kritikergeneration, som under 1970-talet gick i bräschen för en ny och mera samhällstillvänd litteratur. Precis som Anna Westberg tar hon sin utgångspunkt i de estetiska och etiska ideal som var förhärskande under 1970-talet. Men där de etiska idealen vidmakthålls genom hela författarskapet hos såväl Pleijel som Westberg, sker tvärtom en så gott som omedelbar distansering från den förhärskande realistiska estetiken.I början av 1980-talet blir deras skrivsätt alltmer tentativt och fragmentariserat. De överger sakligheten för att ge sig hän åt mera högstämda tonfall och klangbottnen i deras författarskap, som urspungligen var ljus och utvecklingsoptimistisk, blir allt mörkare.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.