Den danska författaren Elsa Gress penna är enligt henne själv kättersk. Det stora författarskapets återkommande problematisering av “att vara ställd utanför” är en återspegling av hennes egen upplevelse av att vara utesluten, att vara missförstådd, att tala för döva öron. Den påtvingade känslan av att vara annorlunda under barndoms- och ungdomsåren framstår i memoarboken som bakgrunden till att hon etablerar sig som “professionell outsider”. Författarskapet präglas av motsättningen i att vilja hävda en marginalposition – att vara outsidern som ser klarare – och att vilja bli hörd och förstådd. Att den kvinnliga författaren, och kvinnan som debattör, är utsatt för fördomar upplever Gress som ett gemensamt öde för skrivande kvinnor. Hennes egna texter kunde få beröm för att de var “lika solida och insiktsfulla som en mans”, och det hette att hon var så “blixtrande elak som bara en intelligent kvinna kan vara”. Som en tuktare av samhälle, kultur och kön fick hon visserligen läsarna “att lyssna” – men inte att lyda.
Tag: Könsskillnader
Sonja Hauberg dog innan hon hade fyllt trettio år, av en tyfus som hon hade ådragit sig. Hon hann ge ut två romaner, Hvad vil du mig?, 1942, och Syv Aar for Lea, 1944. Vid sin död efterlämnade hon romanmanuskriptet April som gavs ut postumt år 1961.Alla böckerna har det gemensamma mönstret att den kvinnliga huvudpersonen är placerad mellan två män. Dels är det den broderlige vännen som hon delar minnen med, och i förhållande till honom kan hon bli synlig som person. Dels är det älskaren som hon kämpar för att bli förstådd av. Men alla Sonja Haubergs kvinnogestalter sviks i sina kärleksförväntningar: vänskap går inte att förena med erotik.
I Tove Janssons författarskap ses en trygg idyll som täcker över en skräckfylld avgrund, som dock alltid spricker upp igen. Bilderböckerna Hur gick det sen? och Vem ska trösta Knyttet?, 1958, kan läsas som bekräftelser på den moderliga utopi som växte ur Tove Janssons traumatiska upplevelse av krigets meningslöshet och skapade mumintrollens värld.Det är en värld där moderligheten styr och familjebanden sträcks ut till att omfatta alla. Men författarskapet stannar inte i drömmen om den lyckliga familjen. I de sista muminböckerna och i vuxenförfattarskapet dekonstrueras denna mytbild.
Bland de nordiska länderna var Sverige först med att släppa in kvinnorna på universiteten. Skenbart delade kvinnorna villkor med männen – “samma” tankevärld, “samma” lärare, “samma” framtid. I verkligheten var situationerna vitt skilda. För männen rörde det sig om långvariga traditioner, en självklar, medfödd hemortsrätt. För kvinnorna var det en främmande värld, de var som intränglingar från en annan planet. Den fråga som kvinnorna ställde sig var: Skulle de smälta in, betona det gemensamma? Eller skulle de framhäva det olika, det som trots allt skilde de två könen åt?Under 1880-talet och den tidigare delen av 1890-talet tonade man ned skillnaden – “studentska” som benämning undveks, allt som kunde utpeka kvinnorna som avvikande vaktade man sig för. Kring sekelskiftet ändrades strategin, “kvinnligheten” lyftes fram, “skillnaden” sattes i spel.Året för omsvängningen var i Sverige 1896 med Ellen Keys ”Missbrukad kvinnokraft”. Emancipation, krav på lika villkor, efterträddes av kravet på kvinnan att genomsyra samhället och kulturen med sin egenart. Kärlek, emotionell frigörelse, ryckte i förgrunden. Kvinnan fick en ny värdighet i egenskap av kvinna. Och det påverkade tidens kvinnliga akademiker.
Som förespråkare för familjeplanering och preventivmedelsanvändning var danska Thit Jensen en både älskad och kontroversiell debattör i sin samtid. Drivkraft i hela hennes författarskap är personlighetsprojektet – att bli en karaktärsfast person som står på egna ben, driver igenom sin vilja och har mod att stå för sina åsikter. Drömmen om helhet styr personlighetsprojektet: att kunna älska och arbeta, odla sig själv och tjäna andra, förena det privata och det samhälleliga, bli konstnär, inte bara till namnet utan också till gagnet.Det är en kvinnlig omsorgsstruktur som förenar Thit Jensens personliga och konstnärliga visioner. Thit Jensen vill mer än de gängse romanformerna förmår. Hon kombinerar utvecklingsroman och bildningsroman med socialt reportage och kommer nära en kollektivform. Resultatet blir en formsprängning som inte leder till den nya form som skulle kunna omfatta och befordra hennes erövringslust.
I Minda Ramms författarskapet är människors inställning till livet det essentiella. Genom medkänsla, konst och filosofisk insikt kan de lära sig att överleva livets motsägelsefulla villkor. Därför blev iakttagelsens och undersökningens nödvändighet Minda Ramms litterära credo.
Det viktorianska kvinnoidealet hade bleknat bort. Kvinnornas nya rättigheter som medborgare, liksom deras alltmer framträdande plats i offentligheten och i samhällsnyttiga yrken, fick termen “Ny Kvinna” att uppträda allt oftare redan på 1890-talet. Patriarkatet blev, från att ha varit allmänt misogynt, alltmer uttalat antifeministiskt. Ett krig om hur den “nya kvinnan” skulle definieras utbröt. Var kvinnligheten onaturlig eller sund? Var “Den nya Kvinnan” en nymfoman? Eller en nucka? Hur som helst, en onaturlig kvinna! Det är nu, i detta klimat av allt öppnare könskamp, som maskulinismen firar sina första stora triumfer. Och kvinnorna slog tillbaka.
På tröskeln till 1900-talet stod dörrarna till världen öppna. Äntligen såg det ut som om den enskilde skulle kunna frigöra sig från de bindningar som hade varit ett hinder: religionen, klassen, könet. Med den nya världsbilden som mental klangbotten skapade det nya århundradet alltså möjlighet för en framåtskridande integrationsprocess. Kvinnorna och folket vann insteg i den borgerliga skriftliga kulturen och naturligtvis satte de då sin prägel på kulturen. Medan de manliga författarna och vetenskapsmännen stärkte sin hotade maskulinitet med att hänvisa “Kvinnan” till “Urnaturen”, närmade sig kvinnorna sakta men säkert männens maktpositioner.
En norsk kvinnlig offentlighet växer fram.
I 1810-talet havde den talangfulla friherrinnan Sophie von Knorring utgivit sex romaner. I litteraturhistorien är numera en fotnot. Kanske för att hon är en paradox?Aristokrat av närmast gustavianskt snitt men samtidigt en skoningslös kritiker av bördsstoltheten, hör hon hemma i de mest förfinade miljöer, som hon obarmhärtigt avslöjar. Kritiken talar om hennes föråldrade kvinnosyn och menar att hennes centrala ämne är äktenskapets oupplöslighet. För en modern läsare är det verkliga syftet med Knorrings romankonst att skildra den kvinnliga erotikens problematik och passionens idealiserande makt.Dubbelmoralens bud och de hårfina nyanser som skiljer “rena” och “dåliga” kvinnor åt analyserar Knorring outtröttligt. När hon i sina romaner undersöker hur kvinnornas passioner blir “brottsliga” i förhållande till männens dubbelmoral, är hon i gott sällskap med världslitteraturens stora: Germaine de Staël, Rousseau och Johanna von Schopenhauer.