I Finland upplevde debatten om kvinnans ställning i familj och samhälle både ebb och flod under hela århundradet och under 1880-talet uppstod en tvåspråkig tidskriftslitteratur som liksom i övriga Norden dryftade kvinnans juridiska rättigheter både inom och utom äktenskapet och hennes rätt till högre utbildning. Man tog del i den nordiska debatten om kvinnofrågan, och genombrottstidens kvinnliga författarskap präglades av att de med Minna Canth som markant undantag i stort sett var svenskspråkiga.
I 1880-talets Finland gick kontakten med de europeiska strömningarna genom Sverige, Norge och Danmark, inte minst genom det skandinaviska dramat. Strindbergs syn på kvinnors sexualitet väckte stormiga känslor bland kvinnosakens representanter, och Ibsens emancipationstankar förde till en minst lika våldsam debatt. Minna Canth översatte första bandet av Brandes Hovedstrømninger, 1887.
I Finland innebar det att vara svenskspråkig dock inget hinder för ett aktivt deltagande i kampanjen för det finska språkets ställning. För att förstå dessa komplicerade förhållanden måste man minnas, att Finland hade kommit under ryskt herravälde 1809, efter att Sverige förlorat kriget mot Ryssland. Tidigare hade landets officiella språk varit svenska, och för att få inneha ett ämbete i Finland måste man behärska detta språk. Det ledde till att den bildade klassens språk blev svenska, trots att många av dess släkter ursprungligen hade finskt ursprung. Naturligtvis hade under loppet av sex århundradens svenskt styre i Finland rikssvenska släkter invandrat, men en del av dessa hade “förfinskats” dithän att de uppfattade sig som i första hand finnar. Den nationella rörelse, som utvecklades under loppet av 1800-talet, såg skillnaden mellan finnar och svenskar i Finland som ett rent socialt problem. Enligt nationalisterna utgjorde de finskspråkiga ett fattigt och outbildat samhällsskikt, den så kallade allmogen, medan de svenskspråkiga utgjorde överklassen, i vars händer den egentliga makten låg. Detta var dock en sanning med modifikation, när man betänker den svenskspråkiga allmogen på väst- och sydkusten.
Det blev en kungstanke för den nationella rörelsen, att de bildade svenskspråkiga skulle anta landets nationalspråk finskan, som sitt språk. De mest radikala under 1880-talet samlades i den s.k. ungfinska gruppen, och pläderade för ett totalt avskaffande av det svenska språket i Finland. När grupperingen så småningom bildade ett eget parti, dämpade den sin radikalism i språkfrågan och arbetade istället för vittgående sociala reformer. De s.k. gammelfinnarna bildade sitt parti runt sekelskiftet, då den panslavistiska förryskningspolitiken hotade Finlands självbestämmanderätt och det finska folkets framtid. Vid denna tidpunkt var skillnaden mellan gammelfinnar och ungfinnar politisk. Gammelfinnarna kunde tänka sig att ge efter på vissa punkter med hänsyn till förhållandet till tsaren, medan ungfinnarna strävade efter en definitiv brytning med ryssarna.
Från allra första början engagerade sig kvinnorna i de nationella och språkliga frågorna, men i synnerhet hos de finskspråkiga, kvinnor såväl som män, fanns en tendens att ge språkfrågan prioritet över andra samhällsproblem. Kvinnosaken, menade man, var en borgerlig rörelse, och hade ringa betydelse för “hela folket”. Med andra ord fanns en rad nyanser i diskussionen av de nationella frågorna och samhällsreformerna. Men det är tydligt att kvinnorna, tack vare sitt engagemang i den nationella rörelsen, tidigt uppnådde en förbättring av sin egen ställning. Rörelsen gav möjligheter att formulera och diskutera kvinnans liv i samhälle och familj, att sätta ord på positiva kvinnoerfarenheter och att ge ett kvinnligt perspektiv en framskjuten plats i debatten.
Under 1800-talet märks i kvinnors skrifter en konflikt mellan den nationella strävan och kvinnornas egna radikala mål. 1863 kom lagen om ogifta kvinnors myndighet vid 25 års ålder, men gifta kvinnor var omyndiga tills de eventuellt blev änkor, då de automatiskt ansågs kunna svara för sig själva. Folkskolelagen 1866 gav flickor och pojkar samma rätt till skolgång, men innefattade inte högre utbildning. Bland kvinnosakskvinnorna rådde stor oenighet om kvinnans rätta plats, och flertalet ansåg att kvinnans roll också i den nationella fronten var moderskapet.
Adelaide Ehrnrooth
Adelaide Ehrnrooth (1826–1905) började sin skönlitterära bana, då hon var 37 år. Under pseudonymen “A-ï-a”, och uppenbart uppmuntrad av Zacharias Topelius, debuterade hon 1863 med en anspråkslös diktsamling kallad Sagor och minnen. I Finlands Allmänna Tidning publicerade hon samma år en följetong som hette Familjen Wärnsköld. Det blev den första i en rad, som alla senare utgavs i romanform. Följetongerna, som i tidens anda var romantiska och underhållande, innehöll klara kvinnosakstendenser. Under 1860-talet framhävde hon kvinnors rätt till högre utbildning, och 1872 gav hon ut följetongen Många döttrar, på temat hur äktenskap och yrkesarbete låter sig kombineras.
Utöver sin skönlitterära verksamhet, som också omfattar reseskildringar, är Adelaide Ehrnrooth känd som en av de första och främsta kvinnosakspionjärerna i Finland. Hon var en av grundarna till Finsk Kvinnoförening 1884 (Suomen Naisyhdistys), landets första rösträttsförening men hade redan dessförinnan arbetat aktivt i Fruntimmersföreningen i Helsingfors, en tidig föregångare till de egentliga kvinnoorganisationerna. Efter en ideologisk och språkpolitisk splittring inom Finsk Kvinnoförening bildades 1892 den tvåspråkiga Unionen Kvinnosaksförening i Finland och här verkade Adelaide Ehrnrooth till sin död.
Systrarna Gripenberg
Friherre Sebastian Gripenbergs tre döttrar utmärkte sig var och en på sitt sätt både som författare och förkämpar för samhällsreformer. Mellansystern Elisabeth Stenius (1847–1924) deltog i den finsk-nationella rörelsen och verkade som översättare. Storasystern Maria Furuhjelm (1846–1916) var skribent, och lillasystern Alexandra Gripenberg (1857–1913), började sin bana som skönlitterär författare. Hon var en av de första finska kvinnorna som vann internationell ryktbarhet och blev 1906, som representant för det gammelfinska partiet, riksdagsledamot i den första med allmänna val tillsatta riksdagen.
Alexandra Gripenberg började sin litterära karriär med novellsamlingen Berättelser (1877) under pseudonymen “Ringa”. Etablerad blev hon med samhällspolitiska pamfletter och med novellsamlingen Strån (1884) under signaturen “Aarne”. 1886 utkom romanen I tätnande led. Hennes mest betydande verk är dock det tidiga kvinnosakshistoriska verket Reformarbetet till förbättrande af kvinnans ställning, som utkom i tre band 1892.
Av de tre systrarna Gripenberg var kanske Elisabeth Stenius den mest finsksinnade. Hon översatte Ibsen till finska, medan hon verkade i Kuopio i kretsen kring Minna Canth. Hon skrev också ett fennomanskt (finsksinnat) skådespel på finska Täta nykyä (Nuförtiden), som uppfördes 1883 på Finska Teatern i Helsingfors.
Maria Furuhjelm var barnboksförfattare i tidens anda. Hennes berättelser präglas av en docerande och starkt emancipatorisk tendens. De utkom först i Pennibibliotek för barn 1–12, 1864–65. Hennes mest omfångsrika roman Skilda vägar utkom 1879 och var närmast avsedd för unga, kvinnliga läsare.
Stella, alias Marie Linder (1840–1870), lärde sig svenska först vid 19 års ålder, men skrev ändå på detta språk. Hennes roman En quinna af vår tid (1867) är en tidig svala för genombrottslitteraturen i Finland. I förordet beskriver hon avsikten med romanen; den ska vara den första i en rad studier om kvinnans ställning i samhället.
Not om Marie Linder, pseud. Stella
Den radikala Hanna Ongelin
Ett av de viktigaste ämnena i den tidiga kvinnosaksdebatten också i Finland var sedlighetsfrågan. Hanna Ongelins författarliv (1848–1893) var för sedlighetsivrarna ett exempel på hur det går om man lever som man lär, dvs. överskrider sitt stånds och sitt köns inrutade levnadsmönster. Den faderlösa prästdottern Hanna Ongelin vägrade att livnära sig som renskriverska och blev istället fri författare och bohem, vilket uppfattades som ett tecken på moralens förfall.
Ongelin skrev populärhistoriska romaner, som utgavs i Sverige. Men hennes privatliv var ett enda kaos, både socialt och ekonomiskt, och med sin spritdoftande, kortklippta och cigarrrökande apparition, kom hon att bli den personifierade skräckbilden av en kvinnosakskvinna. Det kan vara en anledning till att hon blev totalt bortglömd även av kvinnorörelsen. Inte ens Alexandra Gripenberg har henne med i sin översikt av finländska författarinnor 1905. Hanna Ongelin var inte salongsfähig.
Bland Hanna Ongelins historiska verk bör nämnas den över 1700 sidor långa romanen Ödets dom (1882–83), som träffande har kallats en feministisk Fältskärns berättelser efter Topelius kända verk. Hjältarna i alla Ongelins verk är huvudsakligen kvinnor som kämpar för sin frihet. Hon motsätter sig det sexualfientliga och för avhållsamhet ivrande debattklimatet, som fördömer försvarslösa, mindre bemedlade kvinnor. I olika pamfletter, exempelvis Tankar i några samhällsfrågor (1881) framförde hon sina idéer i renodlad form.
Daniel Sten
Den radikalaste av 1880-talets finska författarinnor var Ina Lange (1846–1930), som under pseudonymen Daniel Sten fick stor litterär framgång. Hon trädde in på den litterära parnassen som en fullfjädrad konstnär efter en karriär som pianist och pedagog. Hennes litterära verksamhet, som huvudsakligen utspelade sig under 1880-talet, var säkerligen inspirerad av tidens rikssvenska författarinnor och av studietiden i Moskva och i Berlin.
Det faktum att hon skapade sina litterära alster utomlands, först i Stockholm och sedan i Köpenhamn, gav henne ett unikt utanförperspektiv på fäderneslandet. Novellen “Frost” i samlingen Bland ödebygder och skär. Berättelser från Finland (1880–84) är en kvinnlig version av Runebergs sägenomspunna “Bonden Paavo”. I “Daniel Stens” version blir Paavo manschauvinisten förkroppsligad, han som lämnar sitt hem för att komma tillbaka med svansen mellan benen, efter att ha druckit upp Amerikapengarna. Under tiden har hans hustru Annika dött, men varken familjetragedin eller hans sociala förfall förmår rucka på hans fasta övertygelse om kvinnokönets underlägsenhet.
Det kontroversiella och progressiva präglar också romanen Sämre folk från 1885. Här skriver Ina Lange in sig i den nordiska prostitutionsdebatten, både genom sin hållning och genom romanens handling. Verket är ett omisskänneligt inlägg mot de till ytterlighet gående renhetskraven.
Ina Lange utgav sitt sista verk som “Daniel Sten” 1890, men publicerade senare flera musikstudier, den sista så sent som 1930, författarinnans dödsår.
Folklivsskildringar och naturalistiskt drama
Flera av 1880-talets författare hade en mångsidig kulturell bakgrund. Både Helena Westermarck (1857–1938) och Hanna Rönnberg (1862–1946), som bägge också var bildkonstnärer, var av finlandssvenskt ursprung och utbildade i Mellaneuropa. De skrev i första hand folklivsskildringar från Åland. Den mest kända är Helena Westermarcks romantrilogi Teckningar och minnesskrift från adertonhundratalet (1900–10), en historisk familjeroman som fokuserar på förändringar i kvinnolivet från en tillvaro som underordnad herrgårdsfru till aktiv motståndskamp mot förryskningen 1899. Helena Westermarck var också verksam som en banbrytande litteraturkritiker.
Westermarck och Rönnberg var, i likhet med huvudparten av genombrottstidens författare, svenskspråkiga. Bland de finskspråkiga framstår Minna Canth, periodens främsta realist, som den viktigaste. Hon utvecklade sitt författarskap under loppet av två årtionden efter sin mans död, dvs. mellan 1879 och 1897. Eftersom man inte ens från litteraturhistoriskt håll kan vara i tvivel om hennes betydelse, ställs nu frågan om hon “bara” var den största kvinnliga realisten under finskt 1800-tal eller om hon var den främsta överhuvudtaget. Denna ändlösa diskussion förs än idag.
Hennes betydelse ligger inte minst i hennes banbrytande insats som förkämpe för en politiskt engagerad naturalism. Många av hennes teman var också ämnen för svenskspråkiga kvinnliga prosaister, som Adelaide Ehrnrooth, Alexandra Gripenberg och Ina Lange. Men Minna Canth skapade i sina dramer typer och karaktärer som ingen före henne hade gjort i finsk litteratur. Än idag framstår hon som den som gav det finska dramat dess form.
Den första finskspråkiga författarinnan hette Theodolinda Hahnsson (Yrjö-Koskinen, 1838–1919). Hennes produktion präglas i hög grad av fennomana idéer. Hon uppfattade folket som en begåvningsreserv, vars grundlag var den enskilda familjen, där kvinnans insats var helt central. Trots att individen i Hahnssons verk slår sig fram tack vare sin begåvning – och med den bildade klassens hjälp – framstår böckerna som hopplöst tendentiösa i sitt nationella patos. Hon upprepade samma grundtankar i sina romaner genom decennierna.