På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen. I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet. De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom.
Tag: Språkpolitik
Den grönländska litteraturen efter millennieskiftet är bland annat upptagen av språkpolitik och nationalkänsla på Grönland och med att ta ett nytt avstamp som går utöver de gamla koloniala berättelserna om makt och vanmakt i förhållande till Danmark.Där grönländska författare tidigare framför allt skrev för en grönländsk publik har den grönländska litterturen under senare år utvecklats till att bli mer internationellt orienterad.Bland tongivande grönländska röster finns Jessie Klemannn, Julie Edel Hardenberg och Katti Frederiksen.
Hulda Garborgs stora produktion var ett växelbruk av tidskriftsartiklar och romaner, men hon satsade särskilt på dramatiken. En stor del av hennes författarskap skrevs i samband med “nynorsk-rörelsen”, som under 1880- och 90-talen på allvar fick vind i seglen och Hulda Garborg blev en av dess förgrundsfigurer. Från 1910 till 1912 ledde Hulda Garborg en turnerande teater, Det Norske Spellaget, som reste längs den norska kusten. Efter turnén ville hon etablera en fast nynorsk scen i Kristiania. Redan året därpå, 1913, blev Det Norske Teatret en realitet. Hulda Garborg satt i teaterns styrelse i många år, och hon åtog sig också då och då regiuppdrag. Men det var författare hon helst ville vara. Hon använder stoff från nationallitteraturen och det nordiska arvet, men var också inspirerad av mysticism och österländsk religionsfilosofi.
Språkdebatten i Finland
Det sagomaterial som kallas “Narrationes Lubricae”, slippriga historier, berättades förr i tiden av vuxna informanter runtom på den norska landsbygden. Många kvinnor har registrerats bland de vuxna källorna, de grova historierna var/är ingalunda förbehållna herrsällskap.Man känner till namngivna personer bakom ca två tredjedelar av det erotiska skämtmaterialet, och av dessa är exakt hälften kvinnor. Detta är kanske överraskande. Många räknar sagan, och man skulle då förvänta sig speciellt av det grövre slaget, som en mer manligt präglad form. Kvinnliga informanter knyts i folks medvetande i första hand till folkvisorna, där musiken och det estetiskt bundna står i förgrunden.
Den danske professorn J. S. Sneedorff lovordade författarinnan Margaretha Klopstocks Breve fra Døde til Levende som förebild för det moderna danska språk han själv verkade för.Orsaken till 1700-talets växande intresse för kvinnliga skribenter, i synnerhet brevskrivare, nya som gamla, kända som mindre kända, var bland annat att kvinnorna skrev på sitt modersmål och att deras texter kunde användas som praktiska exempel i den stundom mycket abstrakta språkdebatten. Kvinnorna var dessutom inte skolade i den latinska lärdomstraditionen, som man ville frigöra sig från.
Den danska författaren Anna Margrethe Lasson beslöt sig tidigt för att pröva sin förmåga och själv skriva en roman. Den beklædte Sandhed (Den förklädda sanningen) förelåg i handskrift redan 1715. Den trycktes 1723 och är därmed Nordens första tryckta prosaroman.”Ingen av kvinna född står ut med att läsa den ända till slutet”, skrev litteraturhistorikern Rasmus Nyerup 1828. I litteraturhistorien omnämns Den beklædte Sandhed som en kuriositet, ihågkommen på grund av att den är en av de få nordiska herderomaner som var utformad som en prosaberättelse, och att den blev tryckt.Ambitionerna och idéerna bakom Anna Margrethe Lassons roman var flera. Hon ville underhålla sina läsare, hon ville visa att även kvinnor kan skriva och hon ville ge sitt litterära bidrag till det danska språket.