Under 400 år var Danmark-Norge tvillingriken med en gemensam litteratur. Norrmannen Holberg bosatte sig i Danmark och skrev danska skådespel med många norska karaktärsdrag. Den danska Leonora Christines tragiska öde var känt i Norge, och när Dorothe Engelbretsdatter gav ut sina psalmer 1678, läste Leonora Christine dem i sitt fångtorn och skrev hyllningsverser till Dorothe: “Du Norske Fakkel-Blos og sand Lærmesterinde!”. I Fr. Chr. Schönaus Samling af Danske Lærde Fruentimer (1753), fanns norska kvinnor med som en självklar del av dubbelmonarkins gemensamma kultur.
Många uppfattade tvillingrikena som en oskiljbar enhet, men mot slutet av 1700-talet började nationella krafter framträda i Norge. År 1772 bildades Det norske Selskab av patriotiskt hänförda norska akademiker och studenter i Köpenhamn. Sällskapet ansågs vara en ren herrklubb, men det fanns även kvinnor med. Norskan Magdalene Castberg (gift Buchholm) var en aktiv medlem, och danskan Christiane Koren kände också till denna krets.
Det nya århundradet inleddes med krig, och kontakten mellan Danmark och Norge bröts. Den engelska blockaden stoppade både postgång och spannmålstillförsel, och nöden var stor. Efter 1814 var världen inte längre densamma. Tvillingrikena upplöstes och Norge kom i union med Sverige.
Kvinnors dagböcker från denna tid förtäljer om vardagslivet under dessa dramatiska historiska förändringar. I memoarer skrivna av äldre kvinnor ges en retrospektiv skildring av de historiska omvälvningarna.
Perukernas tid
Enligt en folkräkning 1769 hade Kristiania cirka 7 500 invånare. Denna småstad levde i ett slags oskuldstillstånd, medan den franska revolutionen sände chockvågor genom det övriga Europa. I sina memoarer, Gamle Dage, Erindringer og Tidsbilleder (1871) uppehåller sig Conradine Dunker (född Hansteen, 1780–1866) vid denna period. Det var fortfarande perukernas tid, då de stora familjerna höll överdådiga fester på sina lantställen, de praktfulla egendomarna i stadens utkant, och då en och annan landsflyktig fransman satte färg på stadsbilden tillsammans med ortens egna original.
Det gamla Kristiania levandegörs genom författarens distanserade humor, sakliga nykterhet och försmädlighet. Här finns stoff till åtskilliga romaner, och kvinnoöden sätts ofta i fokus: Det “oäkta” barnet från den köpenhamnska aristokratin, som sändes till Norge med livränta och order om en förnäm uppfostran, men som hamnade som fattigbarn hos hökaränkan, som gömde pengarna på kistbottnen. Och vad döljer sig bakom historien om bondflickan, som sprang hemifrån, utklädd till sin bror? “Ole” fick tjänst hos en hökaränka, som ville gifta sig med pojken för att hålla undan unga giftaslystna flickor från honom. Och gifte sig gjorde de, trots att “Ole” berättat sanningen. Man kan också läsa om den förnäma kvinnan, som inte ville byta sin frihet mot äktenskap, och om den olyckliga Karen, som hamnade på tukthuset efter att ha fått barn med en gift man. Vardagstragedierna får sin beskrivning, men Conradine Dunker berättar också om borgerliga nöjen, som t.ex. Det dramatiske Selskab. Här kunde kvinnor utvecklas – inte minst Conradine Dunker själv, som spelade i Holbergkomedier.
Krigstid och upplösning av tvillingrikena
Christiane Koren (född Diderichsen, 1764–1815), var danska men gift med en norrman, och för henne var tvillingrikena en olöslig enhet. Av Dagbog for Kristiane Koren paa en Reyse fra Norge til Dannemark begyndt den 6. september 1802 (publicerad 1945), framgår att tiderna fortfarande är lugna i Danmark. Vänner och teaterkvällar är det väsentliga i hennes liv. År 1808 har kriget emellertid blivit en del av vardagen. I “Moer Korens” Dagbøger (1808–1815, utgivna 1915) berättar hon om vardagslivets många små och stora bekymmer, och “Mor Koren” inspekterar dagligen potatislandet, som skall räcka till många.
“Britternas helvetesondska har avskurit broar och allt, som förband Norge med det systerliga Danmark. Endast det band, det heliga band som binder samman nationernas hjärtan, skall hans djävulsmakt inte nå”, heter det i Christiane Korens dagbok.
Husmodern och den unga flickan har olika perspektiv på tingen, och Emerentze Munch (född Barclay, 1786–1868), ger i sina memoarer, Fru Emerentze Munchs Optegnelser, en helt annan bild av denna tid. Krigsåren var visserligen magra men de blev inte traumatiska. Hennes fästman, målaren Jacob Munch, var i Paris och Rom och kunde inte återvända hem, men hennes optimistiska livssyn gjorde väntetiden lättare.
“Jag kan inte säga, att jag tillbringade den tiden som en sörjande fästmö, nej långt därifrån, jag njöt de sällskapliga glädjeämnen, som fanns på den tiden”, skriver Emerentze Munch i sina anteckningar.
Även om det också var en hård tid för barnen, så upplevde många av dem kriget ur ett annat perspektiv. Kriget stod för någonting spännande och annorlunda. Gustava Kielland (född Blom, 1800–1889), minns i Erindringer fra mit Liv (1899) rentav de första krigsåren i Stavanger som ett slags folknöje. Men 1812 tillspetsades läget, och på den tiden bodde Gustava Kielland ensam med sin mor i Drammen, inte långt från Kristiania. Deras ekonomi var i eländigt skick, men de hade potatis, och det räddade dem. Inte heller Carine Rehbinder (född Thrane, 1803–1875), som levde i välstånd och själv inte led under hungeråren och kriget, kunde undgå att registrera eländet. Hon skriver i Barndoms og Ungdoms Erindringer. “Jag glömmer aldrig de skaror av tärda, bleka ansikten, som strömmade in till staden från landet för att be om lite mjöl till att blanda i sitt barkbröd och för att få köpa lite säd. Hos oss stod dagligen på gården ett långt bord med bänkar runtom, där det under hela förmiddagen sattes fram gröt och mjölk och bröd. Var och en som kom från landet, kunde gå in genom porten och äta.”
“Nöden och hungern växte i staden. Bleka, förgrämda sjömanshustrur, vars män antingen var fångar i England eller inte kunde få hyra eller arbete här hemma, gick omkring i husen och bad om hjälp. Många, utsvultna barn såg man överallt på gatorna”, berättar Gustava Kielland i sina memoarer.
Tiden efter 1814
Krigsslutet kom med livslust och nytt hopp. Gustava Kiellands mor fick änkepension, och vardagslivet fick en prägel av lyx i form av kaffe och ett mer välutrustat skafferi. Emerentze Munch kunde fira bröllop med sin populäre porträttmålare, som återvänt hem, men den stora frågan var Norges framtid. Många önskade se den danske prins Kristian Fredrik som norsk kung, och Christiane Koren följde händelserna i Eidsvoll från dag till dag där några män hade samlats, för att ge Norge en egen konstitution – den grundlag, som idag är en av Europas äldsta.
Christiane Koren var full av entusiasm den majdag, då Kristian Fredrik valdes till kung. Men storpolitiska förvecklingar ledde till, att Kristian Fredrik fick lämna Norge i oktober 1814, och Sveriges Karl XIII blev Norges kung. Tvillingrikenas tid var över. Unionen med Sverige var ett faktum. Christiane Koren upplevde dessa händelser som ett förfärligt nederlag. Besvikelsen tärde på henne, och hon dog i januari 1815.
Andra hade med spänning sett fram emot övergången till union med Sverige, och det berodde inte minst på den exotiske Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo och Napoleons marskalk, som blev kronprins av Sverige-Norge under namnet Karl Johan. Emerentze Munchs man hade efter sin långa vistelse i utlandet blivit förtjust i honom, och förtjusningen smittade av sig. Carine Rehbinder berättar, att fadern, justitieråd Paul Thrane, var bland dem, som “insåg, att Föreningen med Danmark inte kunde bestå”, och hon säger vidare, att Karl Johan snart vann allas hjärtan.
“Där stod han nu, denne hjälte, med sin örnblick och med det ändock så godmodiga uttrycket i sitt härliga ansikte. Han var den gången 50 år, i sin fulla kraft, hans hår var ännu svart, han bar det stort, vilket förskönade hans något stora drag, – ‘en sol från södern’, skrev min bror, då han hade sett honom i Danmark. Och han såg i sanning bra ut. Det var roligt att se, hur folk vände på kappan”, skrev Emerentze Munch i sina memoarer om Jean Baptiste Bernadotte.
Men den politiska situationen var spänd. År 1821 samlade Karl Johan ihop trupper i Etterstad vid Kristiania. Lägret kallades “förlustelselägret”, men var en ren maktdemonstration.
Vilhelmine Ullmann (född Dunker, 1816–1915), berättar i sin bok, Fra Tyveaarene och lidt mere (1903), att modern, Conradine Dunker, som annars sällan lämnade huset, begav sig till “förlustelselägret”: “Det är inte omöjligt, att mors goda franska också här skulle komma att vara till nytta för en eller annan supplikant.”
Även om Karl Johans personlighet charmerade folk, var det svenska inflytandet på kulturlivet inte påtagligt stort. Den norska nationalkänslan hade vaknat och tog sig kulturella former. Folksagorna blev populära, och Conradine Dunker återger visor och ramsor på “rent mål med fullt, brett uttal … annars var hennes tal korrekt danskt”, skriver dottern Vilhelmine Ullmann. Ren danska var det dock knappast. Skriftspråket var danskt, men uttalet var norskt. “Svenskt språk och svensk litteratur kände vi inte till, och hade inte heller något intresse av”, skriver Vilhelmine Ullmann. Det gemensamma litterära språket gjorde, att man kände släktskap med och närhet till dansk litteratur, men längre fram under århundradet lästes även svensk litteratur.
Elise Aubert (född Aars, 1837–1909), skriver i Fra de gamle Prestegaarde (1902), om läsningen på 1850-talet: “Till den mörka och kalla årstiden gällde det att rusta sig med böcker till underhållning och högläsning … Böckerna var naturligtvis av olika värde, men det fanns också verk av verkligt bestående värde, således alla Schillers tragedier, J.L. Heibergs samlade skrifter, Goldschmidts berättelser, flera av Fru Gyllembourgs, Fredrika Bremers och Emilie Flygare-Carléns noveller, romaner av Walter Scott, Bulwer och Dumas och i övrigt en mängd olika verk av dåtidens författare.”
Kvinnors vardagsliv
Under 1820- och 30-talen var de stora politiska frågorna mindre påträngande, även om unionens inre konflikter blev uppenbara. Statsrådet Collett hamnade – bland annat på grund av att han höll fast vid den norska nationaldagen – i konflikt med Karl Johan, och fick avgå 1836. Johanne Vogt (född Collett, 1833–1906), och barnbarn till statsrådet, var själv för liten för att minnas händelsen, men hon växte upp i nära kontakt med sina morföräldrar och upplevde deras hem som sitt eget. Hon baserade sin bok Statsraad Colletts Hus og hans Samtid. Erindringer 1814–89 (1903), dels på anteckningar från mormoderns almanackor, där politik och vardagsliv stod sida vid sida, dels på sina egna minnen.
För de flesta gick livet sin gilla gång under mindre dramatiska omständigheter. Emerentze Munch fick barn och tvivlade inte på att det innebar en förändrad livsstil i form av stramare ekonomi, husliga bekymmer och störd nattro. Hennes fyra döttrar blev alla gifta – till moderns lättnad, eftersom äktenskapet i stort sett var kvinnans enda möjlighet till försörjning. Kathinka Kraft (född Mørch, 1826–1895), var tvungen att flytta från Kristiania till en ämbetsbostad på landet med sin häradshövding till make, och hade många bekymmer av samma skäl. I ett så litet samhälle var det brist på passande äktenskapskandidater, och det visade sig också, att ingen av Kathinka Krafts tre döttrar blev gift. I Et og andet fra min Tid. Erindringer (utgiven 1938), berättar hon om sin egen barndom och ungdom och om livet i Kristiania – en kontrast till det stillsamma livet på landet.
Det religiösa livet och den stillsamma vardagen
“Mitt liv var, tycks det mig, så stillsamt, enkelt, enformigt och fattigt på intressanta händelser …”
Detta uttalande kommer från Gustava Kielland, och med en så “ointressant” bakgrund hade hon betänkligheter inför att skriva sina memoarer, men gav efter för familjens böner. Hon tillfogar att hon vill berätta, som hon brukade berätta för sina barnbarn, och undertecknar “Moder, Bedstemamma, Edda”.
Denna åldrande edda förmedlar 1800-talets historia på flera nivåer – socialhistoriskt, nationalhistoriskt om förhållandet mellan Norge och Danmark och inte minst kvinnohistoriskt; om ansvaret för barn, man och tjänstefolk, för produktionen av mat och kläder och för uppfostran.
Gustava Kielland blev prästfru på landet, och övergången från muntert stadsliv till evinnerligt slit ställde stora krav. Men hennes bakgrund var gedigen och redan från barndomen präglad av flit och arbete. Vid sidan av alla arbetsuppgifter fick hon också tid att läsa.
“Men jag var mycket duktig på att förena läsningen med mitt arbete. När jag kardade ull, tvinnade eller nystade garn, stickade, eller när mitt minsta barn låg i mina armar på mitt knä, eller när jag redde mitt långa och tjocka hår och ordnade det i två flätor, hade jag alltid boken framför mig och fick på så sätt mera läst än man skulle ha trott”, förklarar Gustava Kielland i sina memoarer.
Gustava Kiellands memoarer kan läsas som en utvecklingshistoria, inte minst av religiös karaktär. Medan religionen för de flesta var en självklarhet, en förhållandevis oproblematisk del av livet, var prästen Kiellands stränga kristendom svår att tillägna sig för Gustava Kielland, som hade ett ljusare sinne än sin man.
1800-talets mest kända prästfru var Hanna Winsnes (född Strøm, 1789–1872). Hennes dag bestod likaledes av tusen göromål – och däremellan skrivande. Prästgården fungerade som läroanstalt för unga flickor, som skulle lära sig hushållsarbete, som pension för konfirmander, som bygdens kulturcentrum och som rådgivning i såväl själsliga som medicinska frågor, och de mer jordnära problemen var i allmänhet prästfruns område.
Privatsfären blir offentlig
En direkt motivation till kvinnors memoarer är ofta önskemålen från den senare generationens sida att få förstahandskunskap om det förgångna. De äldsta memoarförfattarna berättar om vardagslivet och om historiens gång och vänder sig ofta direkt till sina barn eller andra nära anförvanter.
Dessa hågkomster riktar sig till privatsfären. Här finns inga litterära ambitioner. Andra memoarförfattare hade offentligheten i sikte. De mest kända av dessa är Camilla Collett, som 1862 utgav I de lange Nætter. Med episoder från sitt liv som utgångspunkt fyller hon sömnlösa nätter med reflexioner över förlorade år. Hon skriver om barndom och ungdom, men låter inte offentligheten få inblick i sitt vuxna privatliv.
Kvinnor födda omkring 1814 präglades av ett nytt borgerligt kvinnoideal med det “passande” som överordnad lag, och för dem var det en protesthandling att skriva offentligt. De flesta skrev under pseudonym ända fram till 1870- och 1880-talen.
Camilla Colletts samtida, Vilhelmine Ullmann, en produktiv skribent och självförsörjande kvinna, var nästan 60 när hon började skriva offentligt, och hon var 87 när hon gav ut Fra Tyveaarene og lidt mere – kulturhistoriska berättelser om livet i Kristiania, om teater, marknad, undervisning och barns kravlösa liv.
Marknaden i Kristiania på 1820-talet: “Bodarna med sötsaker och dockor, det hörde alltid ihop. En del tillverkades inom tullarna. Sötsakerna var från stadens enda konditor, Zuvan, och från Madame Magelsen och Madame Werner. Dessa två systrar måste ha varit ovanligt duktiga människor. De var, såvitt jag vet, de enda kvinnorna hos oss, som på den tiden arbetade upp det husliga arbetet till en industri … För att rätt kunna värdera ett sådant tilltag av verksamhet, får man komma ihåg, att det inte bara var bristen på arbetstillgång, som lade press på kvinnorna förr i tiden, utan det var också fördomen, det var inte fint att arbeta för bröd åt sig och de sina. Fördomen är långtifrån utrotad än, men en mängd kvinnor har lärt sig att trotsa den, och det gör samma nytta”, skriver Vilhelmine Ullmann 1903.
Vilhelmine Ullmann kommenterar bland annat kvinnors arbetsmöjligheter. Tanken på att arbeta för pengar, med undantag för undervisning, var oerhörd för borgerskapets kvinnor, men den bet sig fast i några av de unga. År 1859 skrev Elise Aubert i sin dagbok, att hon och väninnan Johanne Vogt “har börjat sy för industrin”. Det var ett försök att komma ut ur “… den småaktiga synen, att det skulle vara en skam att arbeta mot betalning, som om det inte var mycket större skam att låta sig klädas och födas hela sitt liv utan att bidraga med minsta skärv”.
Både Elise Aubert och Johanne Vogt blev författare, och i fiktionens form kunde de bygga vidare på de skildringar av miljöer och människotyper, som återfinns i memoarlitteraturen.
Även om memoarerna nedtecknades först efter 1850, är det århundradets första hälft som skildras. Tiden efter 1850 blir först beskriven i fiktionslitteraturen. De skönlitterära författarna kommer från samma miljö som memoarförfattarna, och de använder delvis samma ämnen, men fiktion tillåter även att konflikter avslöjas.
Att vägen mellan minnen och fiktion är kort, visar Elisabeth Welhaven (1815–1901) i sina berättelser från det gamla Bergen. Hon var en utpräglad berätterska, som i stället för sitt privatliv beskrev bergensiska original. Med skarp observationsförmåga och på bergensisk dialekt levandegjorde hon forna tiders vardagshändelser för intresserade åhörare i Kristianias sällskapsliv.
Not om Elisabeth Welhaven
År 1854 utkom en roman som blev banbrytande. Officiellt var författaren anonym, men “alla” visste vem hon var. I Fra de gamle Prestegaarde berättar Elise Aubert om denna händelse: “Julen 1854 kom den bok, som starkast satte sinnena i rörelse för att den var norsk och bebådade en ny tid i litteraturen, en ny tid i norska samhällsförhållanden … Vi läste, vi njöt, medan beundran och protest, instämmande och tvivel följde denna författarinnedebut … Mäktiga genier, namn, som hela världen känner, har efter någon tid berikat vår litteratur, men knappast något diktverk har haft en sådan förnyelsens makt över sinnena som ‘Amtmandens Døttre’ 1854.”
Camilla Colletts Amtmandens Døttre var startsignalen för de kvinnliga författarna. Med den fick Norge sin första betydande realistiska roman.