Tag: Krig

Den mörka historien hos Sofi Oksanen

Sofi Oksanen är en litterär sensation. Född 1977 i Finland, med en finsk far och en estnisk mor. Hon skriver på finska, men kallar sig finsk-estnisk författare. Hon är uttalad feminist och har i den offentliga debatten uttalat sig emot mäns våld mot kvinnor och Putinväldet i Ryssland. Hon är internationellt känd, översatt till ett fyrtiotal sproåk och har tilldelats en lång rad priser, ofta som den yngsta författaren någonsin (Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris 2008, Svenska Akademiens nordiska pris 2013).  

Legenden som historisk reflexion

De finska författarna Eeva Joenpelto, Anu Kaipainen och Eila Pennanen har alla i sina prosaverk fokuserat på kvinnolivet, patriarkatet och könsrollerna, antingen det har handlat om tidsskildringar i Eeva Joenpeltos Lojo-serie från 1970-talet, Anu Kaipainens historiskt-mytiska romaner eller Eila Pennanens inblick i heliga Birgittas liv, Pyhä Birgitta (Sierskan Birgitta), 1954, eller medelklasslivet i hennes Tammerfors-trilogi, förlagd till seklets början.

Den goda historien

På 1980-talet genomgick den historiska romanen, som också den är en sekelgammal favorit bland kvinnliga läsare, samma process. De kvinnliga hjältarna gjordes up to date. De historiska skildringarna anpassades till samtiden, och tillsammans med den nyromantiska litteraturen övertog den nyfeministiska historiska romanen de kvinnliga läsarnas intresse.Nya kvinnliga författare började i hela Norden skriva om gömda, glömda, förbisedda eller alldeles okända kvinnor från tidigare sekel, och böckerna mottogs av stora läsarskaror (och kritiker) med ett så överväldigande intresse att det kunde verka som om det var just den genre som de hade väntat på i åratal.

Tag vara på jorden

“Den första Bomben som sprängdes på ‘treenighetsplatsen’ kallades en ‘baby’. Då forskarfäderna i Manhattan-projektet telegraferade till president Truman efter ‘födelsen’ den 16 juli 1945 löd telegrammet: ‘Barnet blev välskapt’. Bomben över Hiroshima kallades ‘Lillen’, ‘Little Boy’. Och idag håller man på att framställa ‘den femte generationens’ raketer”.” Så skriver den norska författaren och psykologen Wera Sæther 1985.Kan en sådan “civilisation” någonsin räddas? Endast med kärlekens språk, menar Wera Sæther, kan det onda besegras och livet tillbedjas – inte döden. I denna strävan är mannen och kvinnan inte skilda från varandra, men först i en gemensam strävan kan maktlösheten hävas.

“Plus och minus framkallar stjärnregn”

Den finska författaren Eeva Kilpi debuterade 1959 med novellsamlingen Noidanlukko (Låsbräken) och under 1960-talet skrev hon en rad romaner och novellsamlingar där motsättningen mellan man och kvinna, kropp och intellekt, men ännu mera stad och land, är bärande. Med diktsamlingen Laulu rakkaudesta, 1972 (Sånger om kärlek, 1980) och romanen Tamara, 1972 (på svenska 1974), blir Eeva Kilpi en av de ledande personligheterna på den finska kvinnolitteraturens scen. Hos Eeva Kilpi dödar staden och den moderna teknokratin inte bara växter och djur utan också människan.Hon är en säregen blandning av hembygdsnostalgiker och militant ekoaktivist och hennes organiska helhetssyn på livet kommer allt tydligare till uttryck i författarskapet. Med sin självbiografiska trilogi skriver hon andra världskrigets historia från kvinnans och den finländska hemmafrontens perspektiv. Hon aktiverar läsarens eget minnesarbete samtidigt som hon redogör för sitt eget och fullföljer med stor konsekvens det civilisationskritiska perspektiv som varit drivande i hela hennes författarskap.

Allt är rötter

I det tidiga 1950-talet inleds ett av de stora svenska författarskapen med den unga Birgitta Trotzig, som debuterar med Ur de älskandes liv, 1951. I denna bok finns en strävan att nå ut över jagets gräns, att nå fram till det livsväsentliga du-et – detta skall förbli en grundläggande tematisk och stilistisk rörelse i författarskapet.Är inte Birgitta Trotzig egentligen en lyriker? De intensivaste partierna i hennes verk har det prosapoetiskas form. Men berättelsen om “loppet mellan födelse och död” framstår som en nödvändighet. I essän “Hållpunkter, hösten 1975” skriver Birgitta Trotzig: “Det stora problemet är förfärande enkelt. Ett kort lopp mellan födelse och död. Att människovärlden borde vara en kärleksgemenskap. Varför är den inte?” Denna inriktning på livsloppet i dess helhet finns i alla hennes berättelser.

I mitt sinne kokade vreden

I början av 1960-talet utkom den första diktsamlingen av Vilborg Dagbjartsdóttir, som i egenskap av modernist och mångsidig kulturpersonlighet har inspirerat såväl en yngre generations kvinnliga isländska författare som författare i sin egen generation.Författare som Þóra Jónsdóttir, som debuterade 1973, och Þuríður Guðmundsdóttir, som utgav sin första bok 1969, är liksom Vilborg Dagbjartsdóttir, inflyttade till Reykjavik och delvis upptagna av samma poetiska motiv. De uttrycker sig i exakt utmejslade, minimalistiska dikter som kräver läsarens fulla uppmärksamhet.