Social kritik och nytt medvetande i 1970-talets norska kvinnolitteratur
Tag: Elisabeth Aasen
Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.
Efter 1814 var världen inte längre densamma. Unionen mellan Norge och Danmark upplöstes och Norge kom i union med Sverige. Kvinnors dagböcker från denna tid förtäljer om vardagslivet under dessa dramatiska historiska förändringar. En direkt motivation till kvinnors memoarer är ofta önskemålen från den senare generationens sida att få förstahandskunskap om det förgångna. De äldsta memoarförfattarna berättar om vardagslivet och om historiens gång och vänder sig ofta direkt till sina barn eller andra nära anförvanter. Dessa hågkomster riktar sig till privatsfären. Här finns inga litterära ambitioner. Andra memoarförfattare hade offentligheten i sikte. De mest kända av dessa är Camilla Collett. Hennes roman Amtmandens Døttre var startsignalen för de kvinnliga författarna. Med den fick Norge sin första betydande realistiska roman.