Súsanna Helena Patursson (1864–1916) var av kungsbondesläkt, hennes släkt ägde Färöarnas största gård. Som ung reste hon till Köpenhamn för att utbilda sig, senare arbetade hon på kontor. Hennes kamp för kvinnornas rätt att delta i den nationella rörelsens möten blev en familjeangelägenhet. Två av hennes bröder, Sverre och Jóannes Patursson, stod i spetsen för rörelsen. Hennes insats blev en pendang till brodern Jóannes Paturssons politiska arbete. Han talade till sin manliga publik om det nationella medvetandet: om att främja språket och kulturen, han uppmanade till självmedvetande och nationell stolthet. Súsanna Helena Patursson talade till kvinnorna, uppmanade dem att delta i den offentliga diskussionen, att utbilda sig och undervisade dem i hur hus och hem borde inredas. Hon gjorde hushållsarbete, inredning och matrecept till en nationell och politisk sak och var utgivare av och redaktör för den första färöiska kvinnotidningen, Oyggjarnar (Öarna) 1905–08. Efter hemkomsten till Färöarna blev hon sekreterare i en lokal diskussionsklubb, ett slags förberedande forum för den nationella föreningen Føringafelag (Färingföreningen). Diskussionsklubben hade bland annat som mål att lära kvinnor att uppträda offentligt, därför turades män och kvinnor om att sköta ordförande- och föredragningsuppgifterna på mötena.
Súsanna Helena Patursson skrev den första färöiska teaterpjäsen Veðurføst (Reseuppehåll på grund av dåligt väder). Den uppfördes 1899, en kort tid efter det att Føringafelag hade bildats.
Som en följd av den danska grundlagen återupprättades det färöiska lagtinget 1852 och färöingarna skulle välja två representanter till det danska folketinget. Samma år gjordes försök att skapa ett politiskt debattforum, Færingetidende, utgiven av juristen Niels Winther som var folketingsmedlem åren 1851–56. Men försöket misslyckades. Först 1877 kunde man ge ut en livskraftig tidning, Dimmalætting, som fortfarande är Färöarnas största tidning. Med Føringafelag (Färingföreningen) skapades färöiska tidskrifter, och i anknytning till rörelsen i Köpenhamn utgavs två diktantologier: Føriskar vysur, 1892, och Sálmar og sangir, 1898. Båda innehåller bidrag av Billa Hansen.
Manuskriptet till Veðurføst har gått förlorat, men fyra av de tolv rollerna finns bevarade. De visar att Veðurføst var en vardagsskildring med “folklivsbilder” som kretsar kring några av tidens stora diskussionsämnen: alkoholproblemet, den nationella frågan och inte minst kvinnornas inställning till båda.
I slutet av 1800-talet var det mycket få som kunde skriva färöiska. På 1840-talet utarbetade V. U. Hammershaimb (1819– 1909) ett färöiskt skriftspråk, men det var förbjudet att tala färöiska i skolan ända fram till 1937. Den nationella rörelsen och Føringafelag satte utveckling av färöiskt språk och respekten för färöisk kultur överst på dagordningen.
Den färöiska nationella rörelsen skapades av studerande i Köpenhamn år 1876. Först 1888 fick rörelsen fotfäste på själva Färöarna med bildandet av Føringafelag. Fram till mitten av 1800-talet hade Färöarna varit ett bondesamhälle utan institutioner som förlag och press. Detta förändras under seklets senare hälft då tidningar och bokutgivning börjar förekomma. En modern färöisk litteratur och en stämningsmättad, nationellt sinnad lyrik som inte låg i omedelbar förlängning av den muntliga traditionen såg dagens ljus inom den nationella rörelsen.
Den första teaterkvällen i Føringafelags regi bjöd förutom Veðurføst på pjäsen Gunnar Havreki av Rasmus Effersøe (1857–1916). Gunnar Havreki är en romantisk pjäs om manlig styrka, kvinnlig känslighet och trohet i en fjärran forntid. Den finns bevarad i sin helhet.
“Medan publiken satt och gapskrattade åt det komiska spelet i Veðurføst, svimmade svaga kvinnor när Gunnar Havreki ömkligen omkom i mörker och havsstorm på scenen. Lika tam och händelselös som den första pjäsen var, lika våldsam och spännande var den andra, Veðurføst, en vänlig och stilla vardagsskildring av färöiskt inomhusliv, där det talas mycket, men handlingen bara är den vanliga, att två ungdomar finner varandra.” (Varðin, 1925).
Det är tydligt att Chr. Holm-Isaksen i denna översiktsartikel om färöisk teater föredrar Gunnar Havreki, även om också han tycker att den är en tämligen melodramatisk historia.
Båda teaterpjäserna blev populära och gick för fulla hus fyra gånger. Föreställningarna gav till och med överskott.
Súsanna Helena Paturssons försök att slå igenom som kvinnlig konstnär i färöisk offentlighet lyckades ändå inte. Hennes pjäs bevarades inte. Veðurføst skrevs av roll för roll, fördelades mellan skådespelarna och försvann. Hennes kvinnotidskrift fick inget stöd utan förlöjligades både i och utanför hennes egna kretsar, det vill säga bland de nationellt sinnade och i folkhögskolemiljön.
Súsanna Helena Paturssons dikt “Far væl” (Farväl) beskriver en sviken kvinnas känslor sedan den älskade har funnit en annan. Men diktarjaget har inte förlorat sin självkänsla. Avskedet är bitterljuvt, hon önskar honom allt gott, men ger honom också skulden. Dikten kan tolkas som ett slutgiltigt farväl till kärleken och som en skildring av priset för den kvinnliga självständigheten.
Dock, gå nu, farväl
Gud välsigne dig alla dina
dagar
må Han välsigna hela din väg
var god mot henne och glöm
sedan mig
jag sörjer mig till döds så trött
av smärta jag var för god för dig.
I gengäld samlades hennes matrecept och husliga råd i tidskriften och gavs ut. Den färöiska kulturella offentligheten kunde acceptera dessa kvinnogenrer medan de moderna och kvinnopolitiska delarna av hennes författarskap ignorerades och glömdes bort.
Súsanna Helena Patursson efterlämnade också två noveller skrivna på danska som förmodligen aldrig trycktes. “Han duede (dög) ikke” och “Helga og Oluf Weller” handlar båda om motsättningen mellan kärlek och äktenskap. De kvinnliga huvudpersonerna är djupt förälskade i “fel” män som försöker skaffa sig pengar och makt utan besvär. Kvinnorna själva är rena dygdemönster – arbetsamma och med ett sinne för rättvisa som kräver hämnd. Mannen som Helga gifter sig och får barn med i “Helga og Oluf Weller” fascinerar henne inte och beskrivs inte alls lika ingående som Oluf. Honom älskar hon, men han sviker henne. Novellen har likheter med författarens egen olyckliga kärlekshistoria.
Hemlösheten
Medan Súsanna Helena Paturssons författarskap tematiskt visar kvinnan på tröskeln till ett uppbrott, är poetjaget i Billa Hansens (1864–1951) dikter utan hem.
Billa Hansen levde ensam som lärare i Brønshøj utanför Köpenhamn. Hon reste ut och återvände sedan aldrig till Färöarna. Hos henne skildras förlusten av barndomslandet existentiellt, inte som hos andra samtida nationellt och fosterländskt.
Hon har inte lämnat någon stor produktion efter sig, i allt bara åtta dikter, som trycktes i de första färöiska sångböckerna och publicerades i den köpenhamnska färingtidskriften Várskot (Vårskott), 1898–99. En av hennes sånger finns fortfarande i Songbók Føroya fólk (Det färöiska folkets sångbok), sjunde utgåvan, 1976. Det är en dikt om farorna på havet – ett tema som man kunde acceptera att skrivande kvinnor ägnade sig åt.
En del av Billa Hansens dikter skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från den övriga färöiska poesin under denna period, som mestadels bestod av fosterlandssånger, mycket ofta författade för särskilda tillfällen i de färöiska föreningarna. Det närmaste Billa Hansen kommer traditionen är dikten “Ain skægvarfer” (En skogsutflykt) i Føriskar Vysur, 1892, om en midsommarutflykt till Dyrehaven. Dikten, som är fullständigt fri från hemlängtan, skildrar den milda danska naturen som motpol till den barska färöiska och kritiserar levnadsvillkoren i främmande land med hårt arbete och litet förströelse. Poeten trotsar alla hinder och beger sig på utflykt. Dikten utestänger uttryckligen en sexuell sinnlighet som representeras av en midsommarhäxa. Genom att inte fokusera på sexuell attraktion mellan könen vänder sig “Ain skægvarfer” mot den kvinnobild som dominerar i den övriga fosterlandsdiktningen. Denna avsexualisering fördjupas i hennes senare dikter som beskriver ensamhet, i synnerhet den ensamma kvinnans psykiska nöd i det moderna samhället. Hon använder ibland fri vers och skriver prosadikter, vilket var ovanligt i samtidens färöiska litteratur.
Jä, fryhait live hökt hænda dä,
o adlar trödlkonur liggje tit
haima!
tit tryvast so idla y kátun lä,
mæn fejin kjá manne á kåd-
danun dråima;
til Blåksbjörg tit rænne,
og här tit brænne
til tæss ät svart verur tikkara
ænne,
y smildur fer!
y smildur fer!
(Ja, frihet lev högt denna dag,
och alla trollkonor, ligg ni
hemma!
Ni trivs så illa i glada lag
men gärna hos mannen på
kudden ni drömmer;
till Blåkulla ränner ni
och där brinner ni
så svart blir er panna och
klyvs
– klyvs!)
(Billa Hansen: “Ain skægvarfer” i Føriskar Vysur, 1892.)
Saknad, dödslängtan och bortträngning är viktiga teman i Billa Hansens dikter. De blev bortglömda i färöisk litteraturhistoria och litteraturundervisning, kanske för att de ledande männen i den nationella föreningen inte var överens med Billa Hansen om konsekvenserna av den moderna samhälls- och kulturutvecklingen. De valde den optimistiska inställningen och hållningen. Perioden kring sekelskiftet betraktas än idag som den stora väckelsetid då hela den moderna utvecklingen – kulturellt och industriellt – kom i gång. Billa Hansen var inte rumsren i detta sammanhang. Eftervärlden märkte varken kvinnornas stora del i de materiella framstegen eller deras bidrag till brytningstidens kultur. Deras erfarenhetsvärld skapade andra bilder men det var inte de som fattade de politiska besluten.
Lusten
Andrea Reinert (1894–1941) reste till Köpenhamn på 1920-talet. I dikten “Fráfaring” (Avresa) lämnar poeten inte bara landet, hon lämnar också ett du som står och vinkar på stranden.
Diktens havsmetaforer symboliserar diktarjagets skräck vid avskedet, rädslan för att den sortens resor kan föra henne ut på alltför djupt vatten. Men vågorna hjälper henne i väg, och när hon kommer dit ut där “bylgjurnar leika i trá” (vågorna leker i längtan, åtrå), glömmer hon gestalten på stranden. Längtan som driver iväg poeten riktas mot en social och intellektuell frihet.
Medan diktarjaget i Súsanna Helena Paturssons och Billa Hansens dikter lämnades ensamt, tar Andrea Reinerts diktarjag själv farväl av kärleken. Andrea Reinerts beskrivning av avresan är präglad av lust.
Hon har också ett annat medvetande om döden än Súsanna Helena Patursson och Billa Hansen. Ungdomsdikten “Duldur eldur i barmi inni” (Dold eld inne i bröstet) beskriver ett jag som nästan förtärs av en eld och som besinningslöst längtar efter ett du, som i gengäld är kallt som aska. Livet är eld och längtan. Det slutar när längtan är glömd.
Den färöiska litteraturens barnmorska
Maria Rebekka Mikkelsen (1877–1956) var en nyckelperson i färöisk kultur. Hon bodde i Köpenhamn och var mycket aktiv i färingmiljön där. Hon tog emot och hjälpte de unga män som kom “ner” för att studera, och hon hjälpte periodens samtliga färöiska författare genom att skaffa klichéer, hämta och lämna korrektur och ofta läsa dem också. Hon framstår som den färöiska litteraturens barnmorska under första hälften av 1900-talet. Hennes skrifter visar emellertid andra sidor av begåvningen. “Fyri fyrst” (Tills vidare) är en novell – kanske ett brottstycke ur en roman som aldrig blev färdig. Huvudpersonen är en pojke som lever ensam med sin mor i en miljö där sexualiteten förtigs. Samlag och barn utom äktenskapet är liktydigt med socialt haveri. Kvinnorna omkring honom varnar honom för att göra sig skyldig till något sådant. Därför förlorar han den flicka han älskar. Hans tillfälliga räddning blir den manliga samvaron ombord på fiskebåten “Refuge”. Båten jämförs med en kvinna, och hos henne kryper pojken ihop och somnar.
I “Fyri fyrst” finns ett nära, solidariskt förhållande mellan kvinnorna i pojkens släkt. De är ensamma med sina barn, och de män som dyker upp sviker alltid. Pojkens mor är änka, liksom hans moster och deras väninnor. Den starka kvinnosolidariteten hindrar pojken från att utvecklas till man, ända tills en av hans fars skepparvänner upptäcker att han sysslar med något så kvinnoaktigt som att sköta kontoret och lagret åt en skeppsredare. Han får i stället följa med på skepparens båt, och därmed påbörjas hans utveckling till man.
Novellen är komponerad som en utvecklingsroman. Pojken är hemma tills han bryter upp och reser ut som fiskare. Hemma igen på ett kort besök testas en del av de erfarenheter som han gjort, och när han reser igen har han nått ett nytt steg i sin utveckling. Novellens impressionistiska berättarteknik gör den unik i färöisk litteratur. Skildringen rör sig fritt mellan yttre och inre, tankereferat och beskrivning, mellan förtäckt direkt tal, direkt tal och berättelse. Texten är full av pauser som avbryter berättelsen och tillåter eller kräver läsarens aktiva medskapande av historien.
“Självkritik kan vara bra, men Maria, du har alltid varit för sträng mot dig själv både med hänsyn till det du har sagt och det du har skrivit, det faller sig så bra för dig, replikskiftet är så lätt och naturligt och fyndigt och innehållet lödigt. – Man har utbyte av att läsa dig”, heter det i ett brev, daterat den 12 mars 1947, från Billa Hansen till Maria R. Mikkelsen. Brevet är skrivet på danska och refererar möjligen till novellen “Fyri fyrst”.
De äldre manliga författarna beskrev inte vad de hade för utbyte av att resa ut, men det gör Maria Mikkelsen. I dikten “Tjaldurunga beyð hin lagna harða” (Det hårda ödet bjöd strandskateungen att resa) identifierar sig poeten med en strandskateunge som det hårda ödet tvingar att resa bort – flyttfågeln strandskatan är Färöarnas nationalfågel. Utomlands lär sig ungen nya språk och seder, men bevarar och värnar samtidigt om sitt modersmål. Dikten är en sammanfattande bild av tillvaron för de färingar som reser ut för att utbilda sig.
Súsanna Helena Patursson, Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria Mikkelsen var mer intresserade av utlandet än de samtida manliga författarna. Männen beskriver oftast hemlandet, gärna med hemlängtan. För Billa Hansens och Andrea Reinerts del är hemlandet en del av deras sinne som de på var sitt sätt försöker frigöra sig från.
Folklivsbilder
“Det var en gång en vacker ung flicka; hon var förlovad med en man som läste till präst. När han hade blivit präst vill han gärna gifta sig. Nu blev hon orolig därför att hon var rädd för att få barn. Det berättade hon dock inte för honom.”
I “Gomul søga” (Gammal historia) av Johanna Maria Skylv Hansen (1877–1974) – som är en färöisk version av Kunigundasagan – vänder sig den unga kvinnan till en gammal gumma som ber henne vrida kvarnen tre gånger åt fel håll. Så många slag som hon hör, lika många barn slipper hon få. Hon gifter sig och får inga barn. Många år senare upptäcker mannen att hustrun är förhäxad, hon har ingen skugga. När hon har berättat allt, bestraffar prästen henne genom att i tre nätter låsa in henne i kyrkan och medan hon sitter där kommer de tre ofödda barnen till henne. Två av dem kunde ha blivit betydelsefulla män, men det tredje barnet skulle ha blivit en flicka som var krympling. De två sönerna förebrår modern hennes gärning, medan flickan tröstar henne och säger att det var bra att hon inte blev född. När prästen får höra detta, förbannar han kvinnan och hon dör. Men rosor och liljor växer upp ur hennes skor.
Denna urgamla folkmyt är karakteristisk för Johanna Maria Skylv Hansens författarskap som har inspirerats av myter och sägner. Hennes berättelser om kvinnor i det gamla bondesamhället beskriver övergångsfaser i kvinnors liv – från barn till vuxen, från ogift till gift och själva änkeståndet. Tiden mellan bröllopet och änkeståndet utelämnas dock som regel. Enstaka historier utspelar sig liksom “Gomul søga” inom äktenskapet, men då är det just det uteblivna moderskapet som är konfliktstoff.
Resan tillbaka
Synvinkeln i Johanna Maria Skylv Hansens berättaruniversum är allvetande och yttre, personernas tankar återges sparsamt och berättelserna har en undervisande prägel som svarar mot Johanna Maria Skylv Hansens deklaration att hon skrev för att bevara minnet av det förgångna. Enligt författaren var syftet inte att idealisera den gamla tiden, men implicit ligger denna önskan alldeles under ytan. Johanna Maria Skylv Hansen betraktade sitt författarskap som samhällsnyttigt, och det blev en kompensation för det tillbakadragna livet. Hennes man var fyrmästare och familjen levde avskuren på näs och holmar långt från bygderna. Denna isolering och ensamhet förklarar hennes bindning vid forna dagar: den gamla goda tiden då alla ingick i en större gemenskap där några få och starka auktoriteter hade makten, ödet antingen var gott eller ont och allt till slut låg i Guds hand. Johanna Maria Skylv Hansen levde just i en tid då det skedde kolossala förändringar i både samhällsliv och vardag. Själv hade hon flyttat långt bort från bondesamhället, hon ägde ingen jord, var statstjänstemannahustru med åtta barn, men levde i samma natur som förr.
De första kvinnliga författarna på Färöarna skrev medan de var unga. Johanna Maria Skylv Hansen började inte skriva förrän alla åtta barnen var vuxna och hade flyttat hemifrån. Hennes författarskap har samlats och givits ut i fyra band, Gamlar gøtur (Gamla stigar), 1950–73, som innehåller folklivsskildringar, dikter, översättningar och historier.
“… välsignade du, låt mig få ett långt brev från dig. Jag ber inte, för jag vet att du har nog att skriva och arbeta med, men man och sex barn, snart sju (oss emellan) har du inte. Jag är så arg, men som flickan sade, det har kommit, då får det bli så … det är bra slitsamt, jag kan dock säga som David att ‘snarorna föll för mig på de angenäma ställena'”, skrev Johanna Maria Skylv Hansen till Maria R. Mikkelsen 1912.
År 1967 fick Johanna Maria Skylv Hansen det färöiska litteraturpriset, M. A. Jacobsens bókmentavirðisløn, för sitt författarskap. Samma år fick hon på nittioårsdagen sitt första skrivbord.
Folklivsskildringarna handlar om liv och arbete förr i tiden. Först skrev hon om mäns liv och arbete på havet och i fjällen, därefter kom skildringar av kvinnoarbete. I motsats till Súsanna Helena Paturssons värdering av hushållsgöromål i kvinnotidningen Oyggjarnar understryker Johanna Maria Skylv Hansens beskrivningar att det dagliga hushållsarbetet var “húspjak”, och “pjak”, det vill säga pyssel som man ofta överlät åt de stora flickorna. Matmodern tog i stället hand om de verkliga arbetsuppgifterna, till exempel färgning, klädframställning, tröskning och liknande.
Medan Súsanna Helena Patursson, Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria R. Mikkelsen reste ut i världen för att lära, få idéer och inte minst lärpengar, återvände Johanna Maria Skylv Hansen i sitt författarskap till det gamla bondesamhället.