På 2000-talet hörs nya röster på den litterära scenen, de talar om teman som rasism, vithet, kön, adoption och migration.Författarna, som har en gemensam utgångspunkt i sin minoritetsbakgrund, reflekterar över sina erfarenheter av att ha en dubbel språklig eller kulturell identitet.Dessa nya stämmor får röst av bland andra Maja Lee Langvad, Eva Tind, Athena Farrokhzad och Jonas Hassen Khemiri.
Tag: Emigration
Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré.
Emigrantlitteraturens kulturella dubbelblick
Súsanna Helena Patursson var en i lång rad kvinnliga färöiska författare i den nationella rörelsen. Hon skrev den första färöiska teaterpjäsen Veðurføst, som uppfördes 1899. Dessutom uppmanade hon kvinnor att delta i den offentliga diskussionen och att utbilda sig och hon undervisade dem i hur hus och hem borde inredas. Hon gjorde hushållsarbete, inredning och matrecept till en nationell och politisk sak och var utgivare av och redaktör för den första färöiska kvinnotidningen, Oyggjarnar (Öarna) 1905–08. Paturssons kvinnliga efterträdare är bland annat Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria Mikkelsen. Medan dessa reste ut i världen för att lära, få idéer och inte minst lärpengar, återvände Johanna Maria Skylv Hansen i sitt författarskap till det gamla bondesamhället.
För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.
Svenskan Hilma Angered-Strandberg ger 1887 en estetisk programförklaring. Hon vill att hennes dikt skall springa fram dels “ur ett begär att dikta i inspirationens ögonblick, dels ur ett begär att vara nyttig, ta folk i örat och tvinga dem att höra på allt vrångt och skamlöst härute”. Raderna är skrivna med anledning av hennes genombrottsverk Västerut (1887), som är en samling noveller förlagda till den bohuslänska västkusten.In i det sista var hon besatt av sin lust att skriva. Genom egen och bitter erfarenhet insåg hon att om en författare vill skildra livet trovärdigt, måste hon i sin dikt tillåta sig den osorterade brist på ordning, som präglar själva tillvaron.