“‘Förlåt, vad var det du sa, Maja Ekelöf?’ ‘Man förstår … att i den historiska processsen är det av stor betydelse hur den vanliga människan reagerar.’ ‘Ja, det skrev du ju. Tack, Maja'”.
Det är Rigmor, huvudpersonen i Ragnhild Aggers roman Den halve sol från 1989, som i sin nöd åkallar svenska Maja Ekelöf och hennes Rapport från en skurhink, 1970. Hon drömmer om ett litet rum där hon kan ha sina böcker och skriverier i fred. Hon drömmer om att den äkta mannen Ove och de nu vuxna döttrarna Dinah och Gunver skall respektera hennes önskemål och stödja hennes lust. I ett helt liv har hon för familjens skull uppskjutit och uppskjutit detta inre behov, hon har varit hustru, mor, hushållerska, gjort sin plikt, uppfyllt de andras behov. Nu väntar hon på tacket – på friheten, på stödet för att äntligen få odla en liten bit av sig själv. Det kommer inte. Tvärtom. För Ove förblir böcker och skriverier ett hot mot deras äktenskap. Han vill leva, inte läsa om att leva, som han säger, och när Ove lever ställer Rigmor till fest! Rigmor är trots sin mogna ålder en snäll flicka. Hon har alltid gjort vad som förväntades.
Ragnhild Agger utformar sin roman som en minnesprocess som resulterar i en bitter självinsikt. En roman där bilder av manliga och kvinnliga konstnärsvillkor erövrar Rigmors medvetande och ger relief åt hennes konflikt mellan plikt och böjelse. Fram stiger deckarförfattaren som – när han skall skriva – sticker ut huvudet och ropar: Nu vill jag ta mig fan ha lugn och ro! Det är omöjligt för en Rigmor som inte har denna fräckhet att tro på sitt konstnärskall och hävda sin rätt. Hon har i stället kapslat in sig i alltmer masochistiska former med allt större krav på de andra om att vara de som röjer väg för henne. Nu inser hon att bara hon själv kan hålla fast vid läs- och skrivlusten som en rättighet. Förändringens kraft måste vara hon själv.
“Om hummerklon äntligen en gång kunde släppa taget, så skulle hon skriva varje förmiddag, innan hon blev trött.
Direkt efter frukosten skulle hon börja. Det är min arbetstid, skulle hon säga, och ingen får störa mig då! Fick hon bara sin bok utgiven, skulle alla nog respektera hennnes tid.”
Den halve sol är med sin kvinnliga konstnärskonflikt och sin inriktning på kvinnlig uppoffring som delvis självförvållad, en sen 1980-talsroman. Den hämtar sin blick på de traditionella kvinnorollerna från den diskussion om mäns och kvinnors olika villkor som den nya kvinnorörelsen startade i början av 1970-talet. Vreden är intakt, men orsaker och förklaringar kan inte uteslutande tillskrivas ett brett förtrycksbegrepp som frikänner kvinnor och skickar skulden vidare till män och deras samhällssystem. Det har hänt mycket sedan 1970-talets början, då Ragnhild Agger debuterade med trilogin Pigen, 1971, Pladser, 1973, och Parret, 1978. En romansvit som med en dold kvinnlig frigörelseblick skildrar de kvinnliga villkor som skickar flickan med de litterära drömmarna och den unga kvinnan, som borde ha fått utbildning, från olika platser i stad och landsort direkt in i ett äktenskap som ingås bara därför att hon olyckligtvis har blivit gravid. Hon heter “hon” – är inte en individuell människa, utan ett kön. I Dagdigte, 1979, och i novellsamlingen På grænsen, 1982, romanerna Tågelandet, 1985, och Den halve sol följer hon upp det mönster av inre och yttre konflikter som drabbar dessa s k traditionella familjekvinnor. Linjen i Ragnhild Aggers författarskap blir delvis representativ för de lite äldre kvinnor som i början av 1970-talet – inspirerade av den nya kvinnorörelsen och av det studentuppror som förenade kritiken av ämnena med kritiken av välfärdssamhällets arbetsvillkor – fattar pennan för att ställa sin egen generations villkor och konflikter i centrum. De är varken unga, välutbildade eller egentligen upproriska … De var unga på 1930- och 1940-talet, hade rika erfarenheter av arbete som hembiträde, kokerska, husa, städerska och på fabrik innan de gifte sig och efter hand insåg att engagemanget i hem, barn, man och familj inte var nog för dem. 1960-talets högkonjunkturer förde dem ut på arbetsmarknaden igen, ut till en ny konflikt mellan arbetet där och arbetet i hemmet. I motsats till den nya kvinnorörelsens unga generationer, som i början snabbt och slagordsmässigt kunde avfärda de traditionella kvinnorollerna som passé, vidhåller dessa författarskap att språnget är både större och svårare än man först tror.
Ditte Cederstrand (1915–84) är den revolutionära. Klassmotsättningarna är avgörande för hennes skildringar av kvinnliga livsvillkor. Hon debuterade redan på 1950-talet med trilogin Den hellige alliance, 1953–55. Det var det kalla krigets tid, och Ditte Cederstrand fick problem med att få sina böcker utgivna. I början av 1960-talet går hon bakåt i historien och berättar i Livet det rige, 1960, och Over sukkenes bro, 1962, om en adelskvinnas möte med den franska revolutionen och dess ideal. På 1970-talet får Ditte Cederstrands sociala realism äntligen utrymme och respons. 1974 påbörjar hon romansviten Af de uspurgtes historie. Ditte Cederstrand följer där en arbetarfamilj från seklets början till skrivande stund. En litterär bearbetning av arbetarrörelsens historia med familjen och kvinnorna som centralpunkt.
För en rad av dessa författarskap – Marit Paulsens, Grete Stenbæk Jensens, Benthe Østrup Madsens och Ragnhild Aggers – framstår den svenska städerskan Maja Ekelöfs dagboksroman från 1970 som en gemensam inspirationskälla. Rapport från en skurhink blir banbrytande både genom sin opretentiösa dagboksform och genom den rytm som tar “det personliga är politiskt” på orden och tillåter Maja Ekelöf att skildra de depressionsliknande humörsvängningar som tillhör en kvinnlig lågavlönads vardag.
Det är en vardagshjältinna som stiger fram. Men något vidare klassiskt hjältinneaktigt är det inte över henne. Hon har fött och uppfostrat fem barn, levt på städarbete i hela sitt liv och är nu som femtioårig både trött och fysiskt sliten. Ryggen strejkar, kroppen värker, men anden är i gengäld villig, och det är med den hon skapar den utsikt från botten av en skurhink som ger eko i hela Norden. Därifrån sett är Sverige inte ett välfärdssamhälle. Även om fattighjälpen är ersatt med rätten till socialbidrag när det kniper, är det de mänskliga förödmjukelserna i mötet med systemet som syns mest. Det var år 1970, och för de flesta läsare från medelklassen blev skildringen av denna sida av de nordiska välfärdssamhällena en chock. Till chocken kommer Maja Ekelöfs särskilda ton. Hon konstaterar, hon klagar inte. Hon har tvärtom fräckheten att se sig själv som något särskilt: fattigdomen har förhindrat att materiella förmåner blev ett livsinnehåll, i stället har den utvecklat hennes blick för de livsvärden och det sociala engagemang som inte kan köpas. Hon är outbildad, sliten, lågavlönad, ensamstående mor, men hon har aldrig givit upp hoppet om att förändra sin situation. Sin tro på att hon är något har hon fått på aftonskolan och i litteraturen. Böcker blir en livsnerv, en räddningsplanka, ett personligt universitet.
Litteraturen ger henne egenvärde, bekräftelse och kunskap. Den drar in henne i en socialt engagerad dialog tvärs över tider och kontinenter. I dagboksanteckningarna befäster hon detta samtal i en dialog med sig själv som både håller kvar och omformar städerskan. Ut ur kvinnan med ryggsmärtor, huvudvärk, förstörda spruckna händer och de många barnen stiger den tänkande, socialt engagerade människa som har tron på sig själv i behåll – författaren. Rapport från en skurhink är berättelsen om författarens och berättarjagets egen tillblivelse och befrielse från sig själv. Ett ode till själen och litteraturen.
Maja Ekelöf hade själv kallat sin bok “En städerskas dagbok” när hon skickade den till en pristävling om den bästa politiska romanen. När den kom ut hette den Rapport. En tidstypisk genrebeteckning som lyfter in de privata anteckningarna i en offentlig dokumentarisk regi och ger dem inte bara bekännelsens utan också den kritiska undersökningens sanningsvärde.
Efter Rapport från en skurhink fick Maja Ekelöf många brev. Ett av dem var från Tony Rosendahl, ansedd som “landets farligaste förmögenhetsbrottsling” och internerad i Kumla-fängelsets ökända bunker. Det blev inledningen till en intensiv brevväxling om livets villkor mellan två mycket olika människor, som finner varandra i sin indignation över samhällets tillstånd och sin gemensamma kärlek till litteraturen. 1972 publicerades deras brevväxling i volymen Brev.
År 1972 kom norsk-svenska Marit Paulsens Du, människa? med undertiteln “Skarp närbild av en industriarbeterskas liv”. “Den bör”, skrev kritikern Torgny Møller i den danska tidningen Information, “inte betraktas som en finkulturell och därför oskadlig roman, trots att systemet och dess hantlangare är i full gång med att placera Marit Paulsens verk i denna ram”. Den skulle betraktas som en rapport och läsas för sin verklighetskritik. Sett med en senare tids ögon är denna åtskillnad mellan fiktion och verklighet, roman och rapport, svår att upprätthålla. Du, människa? är faktiskt en roman. Det är dess litterära grepp om verkligheten som ger den slagkraft. Maja Ekelöf skildrade fyra år i städerskans liv och lät de många dagar då det inte fanns tid för tankar tala sitt eget språk. Marit Paulsen skildrar timme för timme ett dygn i en kvinnlig skiftarbetares liv. Från halv fem på morgonen, då hon trött vacklar hem till två och en halv timmes sömn innan barnen vaknar och arbetet i familjen börjar, tills hon tjugofyra timmar senare återigen har avslutat skiftarbetet. En monoton slitsam rytm som bara bryts av de få semesterdagarna och lediga dagarna.
“Du är kvinna, arbetare, anställd, mor, lågavlönad, statist, produktionsfaktor, äkta maka, konsument.
Det finns bara en sak du aldrig har varit och kanske aldrig blir – människa”.
Skildringen utformas som en pågående inre monolog, ett ständigt gräl mellan böjelse och plikt. Huvudtemat ur Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink förenas här direkt med Aksel Sandemoses Jantelag: “Du skall inte tro att du är något”, och byggs ut till en bild. Livet som ett absurt skådespel med arbetarna som trälar, stumma statister, som äter, dricker, sover, sliter och dör: “För det finns bara ett livsviktigt villkor för systemets upprätthållande: att du och de andra trälarna inte har något självförtroende, ni får inte tro att ni är något. För den dagen ni vet att ni är allt – att det är på er hela skådespelet vilar, den dagen tar ni makten.
Därför, lilla människa, ska du krossas”.
I detta liv blir drömmen en drivkraft, men också en hemsökelse. Den kräver att underskottet vänds till överskott – överskott till att läsa och utbilda sig, överskott till fackföreningsarbete, till att stödja arbetskamrater, överskott till att tänka och genomskåda, till att följa visionen i stället för att gripa moroten.
Det rop på kunskap, på utbildning, på behovet av att bryta familje- eller arbetsplatsisoleringen, som formulerades i dessa böcker, togs upp av de unga studentrevoltörerna från 1968. Det skapades kulturfronter, diskussionsklubbar och skrivarverkstäder. För en rad författare fick dessa nya sammanhang avgörande betydelse. De uppmuntrade till att skriva, stödde utgivning. För både Benthe Østrup Madsen och Grete Stenbæk Jensen startade författarskapen där. Benthe Østrup Madsen började med att skriva dikter. Bilder av ett socialt engagemang, drömmar om en ny gemenskap. En rad av dem publicerades i den antologi, Fem-seks ting vi ved om socialisme, 1976, som Socialistisk Kulturfront gav ut efter ett litteraturseminarium. 1977 tog hon språnget in i rapportgenren med romanen Konflikt, som skildrar livet och arbetsvillkoren för “plattedamerne” (kvinnorna som målar minnestallrikarna) på Den kongelige Porcelænsfabrik. Också den utformas som en dagboksroman, där förhållandet mellan verklighet och dröm kommer i konflikt. “Vad var det för drömmar, jag drömde? Var det den våldsamma och härliga känslan av solidaritet under och efter strejken, som fick mig att ‘drömma’ om att detta var något som skulle fortsätta? … Nå, den drömmen kan krossas som dröm. Nu vet jag, att aktiviteten börjar med de enskilda individerna, som var för sig känner pressen i vardagen – och tillsammans gör något åt det”.
Arbetsplatsen, förhållandet till direktion, till fackförening, till kamrater har här blivit dominerande. Konflikt skildrar jagets insikt, men den antar i högre grad formen av en vägledning i arbetsplatsförhållanden än av en personlig berättelse. Den vill vara rapport mycket mer än roman. Parallellt med Benthe Østrup Madsens bok kom den långa raden av arbetsplatsrapporter som gick rakt in i kritiken av villkoren på arbetsplatser. De kvinnliga litterära strävandena tog i stället andra vägar.
vFrån Maja Ekelöf till Marit Paulsen ägde ett ton- och stilbyte rum. En litterarisering som förenar kritiken av kvinnliga låglönevillkor i en enda bild och framhåller visionen av en helt annan bild och gör den enskilda människans hållning och handlingar till den springande punkten.
Det är inte Grete Stenbæk Jensens debutroman från 1973, Könen og æggene. Den är frågande, förstående, tvekande. Också den bygger på verklighetens dagboksanteckningar. Men i romanen omformas de till inre monolog. En berättelse om äggpackerskan Marthas liv från drömmarna om att gifta sig och bli en fin dam i barndomsträdgården bakom faderns byverkstad till drömmarna om den solidaritet mellan äggpackeriets kvinnor som skulle kunna förändra och förmänskliga villkoren. Drömmar som gång på gång slås sönder.
Marit Paulsens träldomsbild och Maja Ekelöfs förödmjukelsetema slingrar sig genom Grete Stenbæk Jensens roman och avsätter nya scener av rapportspelet mellan välfärdssamhälle och kvinnliga låglönearbetare. Perspektivet är detsamma. Först när villkoren blir synliga kommer medvetandet om orättvisorna att växa och förändringar bli möjliga. Men – en perspektivförskjutning sker samtidigt: vad är det, frågar Grete Stenbæk Jensen, som gör uppror så omöjligt för just våra generationer? I Ragnhild Aggers författarskap öppnar samma fråga en psykisk undersökning. Hon vandrar in i ett stumt gränsland och skapar bilder av det outtalade – bitterheten, besvikelsen, upplevelserna av svek, som likt en hemsökelse går från mödrar till döttrar och söner. Det uppror som vändes inåt blev en svulst. Med sin komplexa montagestil, där dröm och verklighet vävs samman till psykiska mönster, framstår Ragnhild Agger som detta landskaps modernist, Grete Stenbæk Jensen som dess realist.
Grete Stenbæk Jensen lämnar den moderna arbetsplatsproblematiken och ger sig in i en kulturhistorisk utforskning av de lågmälda landsbygdskvinnor som sliter som besatta utan någon förståelse för den moderna solidaritetens betydelse. De hämtar sina erfarenheter från familjejordbruken, de blir jordmån för den rad av nya småindustrier som växer fram på 1950- och 1960-talet, och de offras när nya smarta managementmetoder tar över. Grete Stenbæk Jensens undersökning av dessa särskilda kvinnotyper börjar i Waterloo retur. 10 beretninger, 1978, byggs ut i romanen Martha! Martha!, 1979, och tar sedan språnget in i den stora romanserien om lantbrukets utveckling och avveckling samlad kring Thea, en självmedveten, sluten landsortsflicka som vi följer från födelse till död. En lågmäld men stark berättelse om en kvinnogeneration som envist gick sin egen väg. Grete Stenbæk Jensen har blivit dessa stilla existensers stora uttolkare. Med Anes Bog från 1992 och den senaste romanen Kære Faster från 1994 fogar hon varsamt nya porträtt och nya dimensioner till denna kvinnogenerations historia.
Beth Juncker
Författare sent i livet
På 1970-talet debuterade plötsligt en rad äldre kvinnor som skönlitterära författare. Anni Blomqvist (1909–90) var 57 år när hon 1966 gav ut sin första roman I stormens spår (i Sverige 1972). Första delen i hennes svit om Maja på Åland, Vägen till Stormskäret, kom 1968 (i Sverige 1972). Helga Bergvall (1907–78) blev med romanen Jungfru skär, 1975, berömd som “pensionären som blev författare”. Herta Wirén (1899–1991) hade blivit 75 år vid debuten med En bit bröd med Anna, 1975. Det som tidigare hade varit deras handikapp – att de var kvinnor och tillhörde arbetarklassen – blev plötsligt intressant. De blev hyllade som den bortglömda historiens och vardagslivets hjältinnor, och hela det litterära etablissemanget slöt upp omkring dem. De skrev, precis som Linnea Fjällstedt (född 1926), Ingrid Andersson (1918–94) och Mary Andersson (född 1929), vilka kan räknas till samma grupp, de marginaliserade människornas; arbetarnas, fattigböndernas, utskärsfiskarnas och timmerflottarnas, historia ur kvinnligt perspektiv.
För Herta Wirén och Mary Andersson gäller det Malmös arbetarkvarter. I de självbiografiska romanerna En bit bröd med Anna, Dofta vildblomma röd, 1977, och Räck mig din hand syster, 1979, beskriver Herta Wirén, som vid debuten var änka efter en fackligt aktiv man, sin uppväxt inom arbetarrörelsen. Elsa, hennes alter ego, är stolt över sin familj, som tillhör de skötsamma, som engagerar sig i kampen för bättre villkor, de går i 1:a majtåg, är nykterister och är aktiva inom föreningslivet. Elsa själv är både kavat och begåvad och läsaren tvivlar aldrig på att det skall gå bra för henne.
I Mary Anderssons romaner är kvinnorna både svagare och mer utsatta. De bär vardagslivet och fattigdomen med humor och uthållighet, men männen är ofta det svåra i deras liv. De är våldsamma och opålitliga och Mary Andersson ger ett brett spektrum på kvinnornas sätt att hantera kärlek och sexualitet. Här växlar grymma abortförsök med stark åtrå, sexuell motvilja med läsning av shejknoveller. Alla drömmer om att lyfta sig ur misären och få kärlek och skönhet i tillvaron och titeln på hennes första roman Sorgenfri, 1979, som har fått namnet efter ett av Malmös fattigaste barnrike- och arbetarkvarter, är inte bara en grov ironi utan handlar också om denna dröm.
De äldre arbetarkvinnorna i Mary Anderssons romaner har inte kunnat överge bondesamhällets normer, men de har förlorat sin värdighet i staden, och döttrarna kämpar för att inte upprepa sina mödrars liv. Det bärande temat i Helga Bergvalls trilogi Jungfru skär, Jungfru vart tog du vägen?, 1976, och Livslögnen, 1978, är också en dotters försök att undkomma sin mors öde. Modern, som i sin ungdom blev sviken av den man hon älskade och lät sig bli gravid med en annan, som även han svek, har tvingats lämna två barn ifrån sig innan hon kan gifta sig med den alkoholiserade dräng som är huvudpersonen Kerstins far. Han känner sig aldrig säker på faderskapet, är våldsam, dricker och misshandlar Kerstins mor. Både mor och dotter flyr från honom, men Kerstin bär på de onda minnena. I staden blommar hon ut, blir sömmerska och skapar fantastiska kreationer som väcker männens beundran. Naiv och okunnig om sexualitet blir hon dock ett lätt offer för sin egen sinnlighet och aborten hennes enda utväg.
Sexualiteten är det goda som blir ont i Helga Bergvalls berättelser eftersom den äger rum på männens villkor. Precis som i Linnea Fjällstedts Hungerpesten, 1975, blir mannen ett hot för kvinnans överlevnad trots att han är vald i kärlek. Matilda i Hungerpesten håller fast vid sin man trots hans superier och ständiga övergrepp. Han är en plåga, men hon kan ändå inte klara sig utan honom, och när han omkommer – genom en kulblixt – måste hon lämna bort sina barn, då hon inte själv kan dra försorg om dem.
Med Hungerpesten ville Linnea Fjällstedt återupprätta sin egen mormor genom att berätta hennes historia och även hennes andra romaner, Ödeslotten, 1977, och Befrielsen, 1979, bygger på autentiska berättelser från människor hon velat “vara språkrör åt”. Samma vilja att rädda människor och levnadsförhållanden från glömskan präglar alla dessa författarskap, men den kulturhistoriska ambitionen är särskilt tydlig hos Ingrid Andersson. I Två berättelser, 1975, berättar hon om människor som levde i sydöstra Norrland, när hennes föräldrar var unga. I Barnet, 1979, skildrar hon sin egen uppväxt “bland timmerflottare på Lövudden”, som det står i undertiteln. Det är berättelsen om en redan svunnen kultur, där kvinnorna står för de socialiserande krafterna, men männen framstår som de mest kraftfulla och fascinerande.
Kvinnorna bär i såväl Ingrid Anderssons som i de övriga av dessa författares romaner kvinnokulturen både som ett värde och som en hämsko. I sina sex romaner om Stormskärs Maja från Åland beskriver Anni Blomqvist ingående den kulturtradition Maja är bärare av. Den rymmer både slit och överlevnadsstrategier. Majas arbete är hårt men också skapande och vid vävstolen kan hon också drömma om skönhet. Maja älskar sin Janne, men hon måste underordna sig honom. “Prästen säger att Maja är skapad för Jannes skull och inte Janne för henne”, skriver Anni Blomqvist och visar hur religionen används för att hålla kvinnorna nere. Men hon visar också hur det ömsesidiga beroendet mellan man och kvinna – de kan inte klara sig utan varandras arbete – också skapar en kärleksfull gemenskap.
Även i modern tid har den kvinnliga författaren saknat det egna rum som Virginia Woolf skriver om. Tid, pengar, självförtroende och utbildning har varit andra bristvaror som hindrat författandet. Ingrid Andersson började liksom Mary Andersson att skriva på allvar efter en sjukskrivning. Tidigare hade hon suttit i en garderob – för att inte störa någon – och skrivit “småsaker”. Herta Wirén gömde sina manuskript i kakelugnen, Helga Bergvall under sybordet.
Enel Melberg