Tag: 1980-1990

De sanna berättelsernas återkomst och förvandlingar

På 2000-talet avlöses 1970-talets biografiska och självbiografiska berättelser av nya blandformer, som rör sig i gränslandet mellan fakta och fiktion – också kallat autofiktion. Genren används av både manliga och kvinnliga författare men framför allt de kvinnliga författarnas verk har kritiserats för att de överskrider gränsen till och lämnar ut det privata. Kvinnliga representanter för autofiktionen är bland andra Maja Lundgren, Carina Rydberg, Suzanne Brøgger, Anne Lise Marstrand-Jørgensen och Herbjørg Wassmo. 

Uppgörelsen med skammen över den egna kulturen och negativa självbilder – om kön och etnicitet i samisk och tornedalsk litteratur.

På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen. I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet. De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom. 

Leken och det fruktansvärda allvaret hos Monika Fagerholm

Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm (f. 1961) har på ett ovanligt sätt i bok efter bok kombinerat den läsarvänliga realismens karakteristika – spänning, stark lokalfärg, intressanta gestalter – med djärv förnyelse av prosans berättarkonventioner. Hon kan både underhålla och experimentera, äta kakan och ha den kvar. Hon kan med andra ord vinna såväl den vanliga läsarens hjärta och samtidigt framstå som mångskiktat intressant för litteraturforskningen, queer och subversiv och formförnyande. Eller som en av bipersonerna, Lila Andersen i Fagerholms roman från 2012, Lola uppochner, tänker om sig själv, småstadens litterära celebritet: ”hon är ju så rolig och uttrycksfull och snygg och väldigt karismatisk (och sen förstås då, en objektivt sett väldigt god författare också, en såndärn med både säljpotential och djup) –”

De tömda berättelserna blir till på nytt

I 1980-talets svenska kvinnoprosa finns en uttalad språkkritisk och jagcentrerad hållning, likaså en tematisering och en omskrivning av monstruösa och änglalika drag som återanknyter till en kvinnolitterär tradition.

Ursprungsfolken i Norden

Kvinnors moderna litterära produktion började med de politiska strömningarna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Grönland och norra Skandinavien upptäcktes som landsdelar, och grönländarna och samerna fick syn på sig själva som etniska minoriteter: nu skulle det vara slut med mindervärdeskänslor inför de dominerande kulturerna, nu skulle folkets egen röst höras på det egna språket.En ny författargeneration framträdde i protest mot fördanskning, förnorskning etc och där kom kvinnorna med. Perioden var också kvinnorörelsens årtionde. Kvinnliga författare i Grönland, Kalaallit Nunaat, och Sameland, Sápmi gjorde entré. 

Att hålla saknaden från livet

Åren kring decennieskiftet från 1980- till 1990-tal blev en intressant och händelserik tid för den svenska minoritetslitteraturen i Finland. Episk bredd, psykologisk intensitet och fyllig personteckning, ett rikhaltigt stoff integrerat i en övertygande intrig, berättarteknisk skicklighet och formmedvetenhet, intressant metafiktiv reflexion, förmågan att skapa suggestiva fiktiva universa – samtliga dessa romantekniska grunddygder finns i rikligt mått representerade i den finlandssvenska prosans nya uppblomstringsperiod, som till yttermera visso domineras av kvinnliga författare.För de finlandssvenska poeter som debuterar på 1980- och 1990-talen är “kvinnodikt” inte längre aktuell. Bruksdiktningen har gjort sitt, just där behöver man inte längre konsolidera systerskap med agitatoriska tonfall. Man intresserar sig mer för poesin som språk.

Baksidan av familjeidyllen

Ett viktigt tema i 1980-talets finska kvinnolitteratur är kritiken av uppfostran. Den idylliska ytan bryts och inga familjemedlemmar skonas, under inspiration av en teoretiker som Alice Miller, vars verk man började översätta till finska på 1980-talet. I de nya familjeskildringarna visar sig modern ofta som en utsugare, men man kan lika väl finna ett barn i rollen som omättlig tyrann. Gängse uppfattningar och tolkningar av flickuppväxten vänds och vrids och myter omtolkas.Många betydande kvinnliga författare i 1970- och 1980-talets Finland koncentrerar sig på existentiella frågor som hör samman med att vara människa. Ofta beskrivs människan i gränssituationer, skild från andra, före ett möte eller nära sorg och död. De vanligaste temana är skuldkänsla, identitet, frustration, psykiskt sammanbrott och möjligheten att förändras på ett eller annat sätt. I bakgrunden skymtar problem med att bli vuxen, att leva i äktenskap eller att arbeta.

Självporträtt i tiden

På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.