Tag: Beth Juncker

Det farliga livet

Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.

Kvinnosakens Moses

Under åren 1910–22 var Gyrithe Lemche en huvudperson i dansk kvinnorörelse. Som Dansk Kvindesamfunds ordförande (1921-22) och som redaktör för Kvinden og Samfundet (1913-1919) blev hon strateg och ledande ideolog under de år, när rösträttskampen nådde sin kulmen. Den brett upplagda självbiografiska romanserien Tempeltjenere, I–III, 1926–28, innehåller i fiktiv form Gyrithe Lemches tolkning av motsättningarna inom dansk kvinnorörelse. Verket är inte författarskapets viktigaste, men det är en huvudnyckel för förståelse av den konstnärliga omvälvning som äger rum när Gyrithe Lemche under åren 1910–22 lämnar studerkammaren och ställer sina talanger till kvinnosakens förfogande.Det är splittringen mellan diktaren och realisten som präglar Gyrithe Lemches författarskap. Att vara realist betyder för henne att gå in i sin tid och ta dess problem och uppgifter på sig. Att vara diktare däremot är att ge sig fantasin i våld och med sin visionära bildskapande kraft blåsa liv, rörelse och tolkning i det förgångna. Hon vill båda delarna, men upplever ständigt att det ena står i vägen för det andra.

Det tjugonde århundradets kvinna

Som förespråkare för familjeplanering och preventivmedelsanvändning var danska Thit Jensen en både älskad och kontroversiell debattör i sin samtid. Drivkraft i hela hennes författarskap är personlighetsprojektet – att bli en karaktärsfast person som står på egna ben, driver igenom sin vilja och har mod att stå för sina åsikter. Drömmen om helhet styr personlighetsprojektet: att kunna älska och arbeta, odla sig själv och tjäna andra, förena det privata och det samhälleliga, bli konstnär, inte bara till namnet utan också till gagnet.Det är en kvinnlig omsorgsstruktur som förenar Thit Jensens personliga och konstnärliga visioner. Thit Jensen vill mer än de gängse romanformerna förmår. Hon kombinerar utvecklingsroman och bildningsroman med socialt reportage och kommer nära en kollektivform. Resultatet blir en formsprängning som inte leder till den nya form som skulle kunna omfatta och befordra hennes erövringslust.

Jag vägrar att beundra Adam

Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?

Bohemen som metafor

Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.

Musans emigration

För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.