Tag: Fattigdom

Ett universum kallat Tulavall

Korpfolksungen är den finlandssvenska författaren och bildkonstnären Irmelin Sandman Lilius fyrtionde bok. Hon debuterade som nittonåring 1955 och har sedan dess etablerat sig som en av Finlands internationellt mest kända barnboksförfattare. I Korpfolksungen förenas flera av de typiska elementen hos Irmelin Sandman Lilius. Glidningarna mellan det realistiska och det fantastiska, mellan barn- och vuxenvärld, mellan mytisk tid, historisk epokskildring och nutid gör henne till en gränsöverskridande, mångbottnad allåldersförfattare.I det samhälle som hon bygger upp i bok efter bok är huvudpersonerna grändernas fattigfolk. Denna fattigfolksvärld är i stor utsträckning en minutiöst beskriven kvinnovärld, där flickorna redan som mycket unga utför kvinnosysslor, tar vuxet ansvar och försörjer sig själva. I sin senare produktion stiger hon allt oftare in i en mera självbiografiskt betingad verklighet. I utsökta små bilderböcker går hon tillbaka till sin barn- och ungdom.

Det oerhördas anrop

Med sin märkvärdiga debutroman Tjärdalen, 1953, skapade den svenska författaren Sara Lidman grundritningen till en storslagen litterär värld, som hon genom hela sitt författarskap skulle förbli trogen. Hennes romaner är uppbyggda av tal och handlingstrådar mellan en mångfald av människor, förenade i byn. Denna by ligger oftast i Norrland, i en utkant av civilisationen, men den har avläggare också i Afrika och i Vietnam. Den präglas av fattigdom och utsugning – men samtidigt framträder den, i det mångskiftande samspelet mellan sina inbyggare, som ett sällsamt rikt kollektiv.Tematist väcks stränga frågor om skuld och svek och ansvar, samtidigt innefattade i en kärleksfullt förlåtande skildring, i en ständig balansakt mellan Lag och Nåd. I perioder är Sara Lidmans stora insats ändå bara till en del författarens. Lika viktig är tidningsdebattören, dramatikern och framför allt den politiska talaren Sara Lidman. Hon som framträder i en för svensk offentlighet sällsam blandning av faktauppräknande och känslospråk, av frontrapporten och Höga visan. Förebildlig, älskad och avskydd.

Minnets labyrint

1937 fick Tove Ditlevsen första gången en dikt publicerad, i tidskriften Vild hvede. Dikten kan läsas som en allegori över hennes författarskap, som blev det kvinnolitterärt mest betydande under dansk efterkrigstid. Under den rörande enkla ytan föregriper dikten återkommande teman som kvinnoidentitet, minne och kreativitet. Förlusten av barndomen och i synnerhet det symbiotiska förhållandet till modern är grunden för Ditlevsens melankoliska poetik.Författarskapet är en enda lång minnesprocess, först i fiktionens form men efter hand också som essäer med personlig utgångspunkt och minnesfragment fram till utgivningen av de självbiografiska verken. När minnesstoffet var uttömt och alla huvudpersonerna i hennes barndoms universum, modern, fadern och brodern, var döda, och den äkta mannen hade lämnat henne, tog Tove Ditlevsen sitt liv, som hon hade förutspått.

Från mödrarnas jord till stadens betong

Den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island medförde psykiska konsekvenser och kulturella brytningar. De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag. En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.

En tjänstepigas succéroman

Den åländska invandrarflickan Sally Salminen debuterade 1936 med romanen Katrina, som var upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv 17 böcker: romaner, reseskildringar och självbiografier. Allt hon gjorde kom dock att överskuggas av Katrina. Hennes författarskap avslutades med fyra självbiografiska böcker varav Upptäcktsresan har betecknats som en av de bästa finlandssvenska tolkningarna från 1920-talet.

Slit och armod i Norges bygder

Ingeborg Refling Hagens berättelser från 1920-talet visar prov på både nationalromantiska drag och en ny form av fattigdomsrealism, där bygdelivet framställs utan nostalgisk romantisering av en autentisk kultur. Nostalgin lyser med sin frånvaro också i Gro Holms och Magnhild Haalkes romaner. Hos Gro Holm blottläggs landsbygdens kvinnoförtryck, och i Magnhild Haalkes romaner bildar naturen och folklivet fond för djuplodande psykologiska skildringar.De tre författarna är mycket olika. Likheten består i att de, på samma gång som de fäster en ny kritisk blick på “det gamla samhället”, i sina författarskap är djupt förankrade i den kultur de ser hotas av upplösning.

Moralismens heta blod

Den döva arbeterskan Maria Sandel var feminist och organiserad socialdemokrat, uppmärksammad och gynnad av kvinnokretsen omkring Ellen Key. Hon har kallats proletariatets Fredrika Bremer. Hon var också en stolt enstöring, “en av de egendomligaste människor, som ägnat sig åt författarskap “. I 25 år bodde och verkade hon i ett litet rum med kakelugnsspis i Skogshyddan. Stedet gav henne mycket stoff till sina berättelser. När hon med sitt inifrånperspektiv skriver om trångboddheten, slitet för brödfödan, kvinnornas dubbel- och trippelarbete är hon pionjär i svensk litteratur; men texterna syftar betydligt högre än enbart till att vara historiska vittnesmål. Hon arbetar med att ge sitt moraliska engagemang litterär form. Feminismen är en del av projektet; hon vill “reformera männens uppfattning om kvinnan”. Som många andra läste och inspirerades hon till exempel av Charles Dickens romaner. Men framför allt präglades hennes idévärld liksom andra samtida arbetarförfattares av arbetarrörelsens strävan att “lyfta klassen”.

Arvet från Minna Canth

Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.

Sorg och bitterhet

Insamlingen av muntlig diktning i Finland på 1800-talet fick ekonomiskt stöd av staten och resulterade i en av världens största samlingar. Minst hälften av de upptecknade texterna härstammar från kvinnor, kvinnliga sångare och berättare.Vid insamlandet koncentrerade man sig på innehållet. Få upptecknare tog någon notis om traditionsbärarna, de som sjöng sångerna eller berättade sagorna. Man vet att många av dem var kvinnor, men så gott som alla förblev anonyma.I denna artikel behandlas endast en del av denna omfattande tradition: de på kalevalameter upptecknade gamla runorna (lyrik- och balladdiktning) samt gråtkvädena, vilka har sjungits uteslutande av kvinnor. Till den första gruppen hör allt som allt ca 145 000 texter och till den andra ca 3 000.