Den folkliga vistraditionen har under århundradenas lopp upprätthållits av både kvinnor och män. Därom vittnar, för 1500-talets vidkommande, historikern, prästen och visutgivaren Anders Sørensen Vedel i Hundredvisebogen (1591): “För vad kan vara ett bättre tidsfördriv än sådana vackra visor … för att inte tala om den ljuva melodi, som de sjungas på av dem som vet hur den går, vilket i sig fröjdar hjärtat, när de sjungas med en ren kvinnostämma eller kraftig mansröst.”
330 år senare berättar den danska vissångerskan Selma Nielsen i ett brev till visforskaren Hakon Grüner Nielsen om sångtraditionen i sin familj: “Att Redselille har funnits i tryck anade jag inte; min far, som nu är 64 år, lärde sig den som barn av sin mor, och den var redan då en mycket gammal visa.”
Även om balladtraditionen inte är en utpräglad kvinnotradition, finns det ändå skäl att speciellt behandla de kvinnliga traditionsbärarna. Varje enskild version utgör en hållpunkt i en vanligen mycket lång traderingsperiod, vilket innebär att handlingen vid någon tidpunkt kan ha fått ha en personlig, i detta fall en kvinnlig utformning.
När man har undersökt vilka förändringar en visa genomgår vid tradering från en kvinnlig sångare till en manlig, och vice versa, har man emellertid funnit att generationserfarenheten är viktigare än könet. Visor som behandlar kvinnors villkor, exempelvis svåra förlossningar och våldtäkter, sjungs av både kvinnor och män. Det är mänskliga tragedier som drabbar hela familjen. Det dokumenterade antalet dödsfall i samband med förlossningar och sedevanerättens och domstolsprotokollens utsagor om våldtäkter och incest ger en bild av verkligheten bakom traditionsvisorna.
Den nordiska vistraditionens äldsta bevarade källor är från början av 1500-talet. Att dessa bygger på ett ännu äldre material råder det dock inget tvivel om. En kultur utan berättande, sång och dans är omöjlig att föreställa sig. Existensen av dessa medeltida visfragment, som typmässigt liknar de ballader vi känner till, vittnar om en lång tradition.
Ett medium som från och med 1500-talet fick stor betydelse för vistraditionen var småtryck som innehöll en eller flera visor, ofta med aktuellt satiriskt innehåll. Dessa små vistryck, som såldes i städer och på marknader, saknas på Island och Färöarna men var vanliga i Danmark, Norge och Sverige, där de under 1800-talet blev populära under benämningen “skillingtryck”.
Vid mitten av 1500-talet dyker de första handskrivna visböckerna, tillkomna på initiativ av adelsmän, präster och lärde, upp i Sverige och Danmark. Hundra år senare finner vi den första visboken på Island. Den bygger förmodligen på en äldre, nu förkommen källa. Under 1600-talet och första hälften av 1700-talet ökar antalet vishandskrifter. Vissa av dem innehåller exempel på tidens finlitterära tradition av lyrisk och religiös art men huvudparten utgörs av episka, dvs. berättande, visor och sånger, de flesta tillhörande balladgenren.
De episka visorna förmodas till största delen ha sitt ursprung i tidig muntlig vistradition i adels-, borgar- och allmogemiljöer. En del kan ha haft handskrivna eller tryckta förlagor. Skillingtrycken har spelat en viktig roll för den vistradition som nedtecknats i handskrifterna, vilket märks på att man har kopierat deras karakteristiska titelsidor med upplysningar om melodi och tryckår.
Under 1700- och 1800-talen är det huvudsakligen bönderna som för visbokstraditionen vidare. Den växande småtryckstraditionen och de många tryckta visutgåvorna får betydelse för visböckernas innehåll och för den muntliga, dvs. den sjungna traditionen, där visorna ofta gick i arv till familjemedlemmar och arbetskamrater. Ett stöd för den folkliga sången var framför allt de små visutgåvor som framställdes för skolbruk. Det systematiska insamlandet av gamla visor, som vissa av 1500- och 1600-talens vishandskrifter är tecken på, återupptogs under 1800-talets förra hälft, nu i alla de nordiska länderna. Nu strävade man efter att nedteckna även melodierna, vilket var sällsynt under 1500- och 1600-talen.
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen. På Färöarna avslutades 1972 Corpus Carminum Færoensium, Føroya kvæði I-VI; i Danmark förelåg 1976 Danmarks gamle Folkeviser I-XII men redan 1931 hade utgivningen av handskrifternas lyriska vismaterial avslutats med Danske Viser I-VII; på Island följde 1981 sista bandet av Íslenzk fornkvæði I-VII. I Norge och Sverige har det liksom i Danmark under ett par århundraden givits ut visor efter olika källor, men inte förrän 1982 förelåg i Norge det första bandet av en planerad samlad utgåva av Norske mellomalderballader, och mellan 1983 och 2001 har Sveriges Medeltida Ballader utkommit i fem band.
Erik Dal definierar i Nordisk Folkviseforskning siden 1800 (1956) balladen som en två- eller fyrrading bestående av tre eller fyra tryckstarka stavelser, rimmat aa eller xaya, med omkväde, eventuellt mellankväde, i äldre tid traderad inom adeln och efter hand även inom allmogen.
Det stora källmaterial som ligger till grund för dessa utgåvor innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också familj och släkt. Dessa drygt fyrahundraåriga vistexter handlar om förförelse, våldtäkt, födslovåndor och barnadöd.
The Types of the Scandinavian Medieval Ballad (utg. av Bengt R. Jonsson m. fl. 1978) är en typkatalog med innehållsreferat som ger en god överblick över det omfattande materialet.
Vishandskrifter från 1500- och 1600-talen
1500- och 1600-talens vishandskrifter är i sig själva säkra källor, men vad som legat till grund för nedtecknandet kan vi endast gissa oss till. I en del fall rör det sig om avskrifter av småtryck. Men när det handlar om visor som antas vara upptecknade efter muntlig, kanske sjungen tradition under 1500- och 1600-talen vet vi inte mycket. Traditionsbärarna är i regel anonyma och kan därför ha varit både kvinnor och män. Vi måste därför söka oss till traderingens nästa led, dvs. till upptecknarna, som har manifesterat sig i handskriften. Bara i fråga om ett ganska litet antal handskrifter är det möjligt att identifiera upphovsmannen, eller eventuellt skrivaren. Däremot är det möjligt att utifrån anteckningar i vissa andra handskrifter identifiera ägaren eller ägarna. Dessa har emellertid inte nödvändigtvis haft något avgörande inflytande på visböckernas innehåll.
Anteckningar och namninskrifter i de danska och svenska handskrifterna visar att enskilda visor kan ha varit införda av och i varje fall kända av kvinnor. Med all säkerhet har tre danska vishandskrifter från 1600-talet en kvinna till upphovsman. Det är Anne Krabbes Visebog, som endast finns bevarad i en senare avskrift, Christence Juuls Visebog och Vibeke Bilds visesamling, som består av flera handskrifter, varav tre finns bevarade.
Varken i Sverige eller på Island går det att med säkerhet påvisa några kvinnliga insamlare från 1500- och 1600-talen. “Ingenstans hos oss hittar man balladuppskrifter i adelsvisböcker tillvägabragta tack vare ett deciderat genealogiskt intresse, så som fallet är med Anne Krabbes danska uppskrifter”, skriver Bengt R. Jonsson i Svensk Balladtradition (1967). Men Jansson visar också att den märkligaste traditionsbäraren på den nordiska balladens område var en svensk kvinna, Ingierd Gunnarsdotter (ca 1600-1686) från Lyrestad i Västergötland.
De danska adelskvinnorna Anne Krabbe, Christence Juul och Vibeke Bild, alla tre släkt med varandra, var privilegierade med hänsyn till sina litterära och folkloristiska intressen tack vare att de såväl under uppväxttiden som under äktenskapet levde i utpräglat lärda och litterära miljöer. Anne Krabbe och Vibeke Bild förvaltade själva sina gods sedan de blivit änkor. Därigenom har de förmodligen kommit i direkt kontakt med allmogekulturen, vilket framgår av att deras material speglar såväl adelns diktning och sång som allmogens sånger på 1600-talet. Bild och Krabbe började samla in visor först sedan de blivit ensamma, medan Christence Juul skapade sin visbok redan som ung flicka. Hennes handskrift är också mer till formen lik ett poesialbum och innehåller en del avskrifter av släktingars, bland annat Anne Krabbes, visböcker.
Folkminnessamlaren Anne Krabbe
Anne Krabbe föddes 1552 på Aastrup i Voldborgs härad. Hon var dotter till Margrethe Rewentlow och Erik Krabbe och ingick 1588 äktenskap med Jacob Bjørn till Stenalt i Randers amt.
Anne Krabbe var historiskt intresserad. Det avspeglar sig i vishandskriften, där 54 av sammanlagt 88 visor är försedda med en inledning, där handlingen orts- och tidsbestäms och upplysningar ges om de uppträdande personerna. För att skaffa sig kunskap om visornas bakgrund besöker hon platserna där de utspelas eller till vilka de har anknytning. När det gäller visor där historiska personer, ofta medlemmar av hennes egen släkt, uppträder kan det naturligtvis finnas upplysningar att hämta. Men det anmärkningsvärda är att hon söker upp, som hon säger, “gammalt folk”, som kan berätta sägner och peka ut platser som bakgrund till de mytologiska visorna.
Ett belysande exempel är visan om “Ribold och Guldborg” som Anne Krabbe introducerar på följande sätt i sin handskrift: “Härefter följer en vacker gammal visa, diktad om en forntida hednisk kungadotter, fröken Guldborg, som fördes bort från Kalø men återfanns på Rosted äng, som ligger vid Følge kvarn. Många dräptes för hennes skull, och de ligger begravda där. Deras gravar är kända den dag som i dag är. Det hände under hjältetiden. Jag, Anne Krabbe, Jacob Bjørns änka, var själv den 4 april 1605 på de platser där gammalt folk har berättat för mig att Ribolts mor bodde. Ribolt förde henne till sin mor, som bodde på den gård som ligger vid Rugaard i Sønderherred, och där ligger de begravda utanför gården. Och det ligger stora stenar omkring dem, som jag själv har sett. År 1615.”
I en efterskrift knyter Anne Krabbe visan till sin egen tid genom att berätta att Rugaard nu består av två gårdar, som hon besökt 1606.
Anne Krabbe säger att visan är gammal men vågar sig inte på en närmare datering, utan anger endast att den utspelar sig under “hjältetiden”. Hon är mycket noga med att berätta vid vilka tidpunkter hon själv har varit på de platser där handlingen enligt gammalt folk skall ha utspelat sig. Det råder inget tvivel om att hon utgår ifrån att det finns en kärna av sanning i den omtalade eller omsjungna sägnen, och hon vill gärna få visorna att framstå som berättelser om människor som en gång levt. Härigenom, vilket är utmärkande för henne som samlare och upptecknare, skapar hon en förbindelse mellan sången och berättelsen och den mänskliga existensen. Och på samma sätt som de människor som berättat sägnerna gör visorna sanna, gör upptecknarnas källor två-tre århundraden senare deras visor till berättelser om det verkliga livet.
Christence Juul och hennes poesialbum
Christence Juul var gift med Anne Krabbes brorson Hans Krabbe. Hon föddes 1585 och var äldst av fyra syskon, av vilka en syster, Kirstine Juul, möjligen har ägt, men troligen inte varit upphovsman till en annan vishandskrift med arkivaliebeteckningen Karen Brahes Kvart. Christence Juuls föräldrar var Kirsten Ovesdatter Lunge och Niels Axelsen Juul till Kongstedlund i Aalborgs amt.
I Christence Juuls Visebog, som innehåller 56 visor, finns en anteckning som visar att boken varit utlånad. Den vittnar om att de skrivna visböckerna också intresserat familjemedlemmar som själva inte tycks ha producerat vishandskrifter: “Denna bok tillhör Christence Juul. Jag, Berete Vind, lånade boken den 13 februari 1617.”
Även om Christence Juuls visbok innehåller en del avskrifter av äldre släktingars visböcker, bland annat Anne Krabbes, skiljer den sig ändå på ett markant sätt från böcker liknande hennes. Anne Krabbes visbok med sin ambition att tränga bakom personerna i visorna röjer sin skapares realistiska och utåtriktade läggning, medan Christence Juuls Visebog avspeglar en mer poetisk och inåtvänd ung kvinnas försök att ge sin bok en personligare prägel genom att infoga lyriska, religiösa eller då och då moraliska sentenser, ibland skrivna i kodskrift. Christence Juul kan exempelvis avsluta en visa med en liten strof som den följande:
Rosenn rødt, Giffuer Lucten Sød,
med gud oc ærre, Du glad mon were,
tall tuctige Snack, Og tag till tack,
før e vdenn dør, Huad du her hør,
Rosenn forfalder, Du sancker alder
Minn wen bliff wiss, det er dig pris,
Attu Nogedt Lere, Gud till erre.
Rosen röd ger lukten söt,
med Gud och ära, du glad må vara,
tala tuktigt, och håll till godo,
tag med dig (?), vad du här hör,
Rosen vissnar, du bli gammal,
Min vän bliv viss, det är dig till pris,
Att du något lär, Gud till ära.
Hon kan också skriva en kort vers som t.ex. den följande, som står efter visan “Harpens Kraft”:
Lÿcken komer,
Lÿcken ganger,
Huo gud frijgter,
hand Lÿcken fanger.
Lyckan kommer,
lyckan går,
den Gud fruktar,
lyckan fångar.
Christence Juul försöker inte som Anne Krabbe att få personerna i visorna att framstå som “verkliga”. Hon använder i stället visorna som förevändning eller inspiration att skriva om sig själv och om vad hon bör göra. Visurvalet är ljust och lätt, och visor med lyckligt slut överväger.
Boken är vackert skriven av Christence Juul själv med undantag av början och slutet, som skrivits av hennes syssling Olivia Lykke. Ett tänkespråk som det följande, skrivet av Olivia Lykke, leder tankarna till senare århundradens poesialbum: “1614. Frygt Gud, lev kristeligt,/ Herren hjælper visselig. Olivia Lykke. Egen hånd.”
Vistraditionssamlaren Vibeke Bild
Vibeke Bild (1597-1650) var dotter till Anne Kaas och Preben Bild. Hon gifte sig 1613 med Erik Rantzau till Gjessingholm i Randers amt och bodde efter hans för tidiga död först på sin gård Aggersborg i Hjørrings amt, från 1631 dels på Lundgård tillsammans med modern, dels på Tårupgaard, båda i Viborgs amt.
Vibeke Bild samlade sina visor under 1630- och 1640-talen, och som redan nämnts fyllde de flera visböcker, minst fem, varav tre finns bevarade. Tillsammans innehåller de över 300 visor. Den mest personliga av de bevarade vishandskrifterna är en visbok i tvärformat med arkivaliebeteckningen Vibeke Bilds Kvart. På insidan av bandet finns följande anteckning: “Denna bok tillhör mig, Vibeke Bild, Erik Rantzaus änka och jag köpte den i Köpenhamn förra torsdagen efter min svåger Henrik Rantzaus bröllop. Och jag tänker ha den som en liten visbok till glädje och tidsfördriv. Skrivet i Köpenhamn den 30 juni 1631.
Allting är förgängligt, bara Guds nåd förblir evinnerligt. Vibeke Bild. Erik Rantzaus änka. Egen hand.”
35 år senare, 16 år efter Vibeke Bilds död, skänktes boken till Brostrup Gedde av Mette Grubbe, som gärna hade velat men inte lyckats bli hans hustru. Med gåvan följde orden: “Denna bok har jag ombesörjt till Brostrup Gedde som en ringa gåva; var den överdragen med ädelstenar i stället för som nu med läder, då vet jag att han skulle vara den fullt värd. Rasch den 28 mars, 1666. Ebbe Ulfeldts änka Mette Grubbe.”
De första två tredjedelarna av boken har använts som poesialbum, där Vibeke Bild själv och hennes kvinnliga släktingar och vänner har skrivit sina namn och dikter, sånger och tänkespråk. Tänkespråken påminner något om dem som förekommer i Christence Juuls Visebog. Under ett par av visorna har Vibeke Bild skrivit följande lilla strof, som visar att många haft glädje av visorna: “Slut. Gud sände oss sin nåd/ Gud glädje den som diktade visan och också alla dem som framförde den.”
En av visorna i Vibeke Bilds handskrift, “Visen om Niels Påskesøn og Lave Brok”, handlar om ett dråp som begåtts i Randers 1468. Den är ett exempel på att också Vibeke Bild, liksom släktingen Anne Krabbe, har fattat intresse för en visa med en historisk kärna. Handlingen bygger på en verklig händelse som utspelat sig i den trakt där Vibeke Bild bodde under sitt äktenskap. Visan är antingen en muntligt traderad lokal visa eller en avskrift av ett vistryck och byggd på ett existerande dokument om händelsen. Vibeke Bild har i samma visbok bland en lång rad lyriska visor fört in kärleksvisan “Der sttander eet tthree vd for vor gar” (Det står ett träd utanför vår gård). Den är som framgår av följande strofer riktad till en man:
Der sttander eet tthree vd for vor gar,
ydelig i mit hiertte sttar,
besatt med edelige grenne.
Och ville min aller kierstte ttenke ved sig,
vd aff den fruct sende hand mig,
hand lod mig aldriig farfarre.
Hanss bogstaff er itt (kronitt) K,
Chrestt signe hannom, der ieg vell ttro,
Gud beuare hanss liff och ere.
Det står ett träd utanför vår gård,
ständigt i mitt hjärta det står,
försett med härliga grenar.
Och kunde min allrakäraste förstå,
sände han mig av dess frukt,
han läte mig aldrig förgås.
Hans bokstav är ett (krönt) K,
Krist signe honom, som jag väl tror,
Gud bevare hans liv och ära.
Den förmodade förlagan till denna visa återfinns i en visbok från 1550-talet, där en äldre släkting, Jens Bille, har fört in en version, ställd till en kvinna:
Ther stænder ett thræ forinden wor gaar,
mett ære oc dygtt er thett beuartt,
mett dyrbar grenne.
Och wylde myn kiæriste wenn thencke wed siig,
huor ælskoues sorriig hun tuinger mig
baade lønliig oc obenbare.
Hendis bogstaff er ett krunit M,
Christ siigne myn wenn, ieg wed well huem,
Christ siigne hendis liiff frann waade.
Det står ett träd inne på vår gård,
med ära och dygd är det bevarat,
med kostbara grenar.
Och kunde min käraste vän förstå,
hur kärlekssorgen pinar mig både
hemligt och uppenbart.
Hennes bokstav är ett krönt M,
Kristus välsigne min vän, jag vet väl vem,
Kristus välsigne hennes liv från våda.
Liknande ordlekar förekommer även i andra danska och svenska lyriska kärleksvisor, där namnet på den som visan riktar sig till finns dolt i texten eller bildar ett akrostikon, och där nedtecknaren genom små ändringar gör en ursprungligen traditionell visa till sin egen.
Den senare delen av Vibeke Bilds Kvart och de två övriga bevarade handskrifterna är skrivna av hennes anställda skrivare. Innehållet ändrar här i viss mån karaktär och består till största delen av avskrifter av nordiska och tyska vistryck. Vibeke Bild visar sig genom detta vara traditionsinsamlare, och hennes handskrifter utgör ett av de allra värdefullaste källmaterialen för forskningen om småtrycken, som under senare århundraden kom att kallas skillingtryck.
Tre visor om kvinnor, traderade av kvinnor på 1600-talet
Varje version av en traditionsvisa, som ofta traderats över en lång tidsperiod, kan betraktas som unik, eftersom den som framför visan i flera avseenden är aktiv meddiktare. Det är därför viktigt att traditionsbäraren relativt säkert kan identifieras. Utifrån detta enkla kriterium är följande tre visversioner utvalda till att belysa sidor i det traditionella vissjungandet under 1600-talet:
Anne Krabbes version av en visa om kvinnorov och våldtäkt: “Sune Folkesson”. Visan, som har svensk historisk anknytning, har traderats i danska och svenska vishandskrifter från 1500- och 1600-talen samt i svenska vistryck från 1600-talet.
I den nordiska folkvisetraditionen är det oftast ödet som utlöser handlingen. I visan om Sune Folkesson, understryks kvinnans nedärvda och därmed ödesbestämda lidande.
Christence Juuls version av en visa om födslovåndor: “Hustru og Slegfred” (Hustru och frilla). Visan finns traderad i flera danska vishandskrifter från 1500- och 1600-talen. En besläktad visa, “Hustru og Mands Moder”, förekommer i dansk, norsk och svensk allmogetradition under 1800-talet.
Vibeke Bilds version av en visa om hämnd för våldtäkt: “Herr Ebbes Døtre”. Visan, som är nedtecknad av Vibeke Bilds skrivare, förekommer i danska och isländska handskrifter från 1500- och 1600-talen och i isländsk allmogetradition från 1800-talet. Samma visa har traderats och kommenterats av Anne Krabbe.
Sång om kvinnorov och våldtäkt
I vistraditionen förekommer en lång rad visor om jungfrur som rövas bort från kloster, där de vistas tillfälligt för att få skydd. Kvinnorövaren kan vara en friare som handlar i överensstämmelse med jungfruns egna önskningar, och i dessa visor, som genom sin respektlösa syn på klosterlivet tydligt signalerar reformationstiden, ser man inte så allvarligt på kvinnorovet:
Alle da stod di Closter-Iomfruer
och leste i dieris bog,
de mentte dett haffde veridt en gudtz Engell,
der hinde førde bordt.
Alla daa sad di Closter-Iomfruer
och tenckte huer wed sig,
giffue gud fader i Himmerig,
hand wille saa hentte mig.
Thack haffue her Mortten,
saa well holt hand sin tro,
hand førde hinde till sin egen gaardt,
hand lod sin brøllup boe.
Alla klosterjungfrurna stod
och läste i sina böcker.
De menade att det hade varit en Guds ängel,
som hade fört bort henne.
Alla klosterjungfrurna satt
och tänkte var och en för sig,
Gud Fader i himmelriket give att
han hämtade även mig.
Tack ska herr Mårten ha,
så väl höll han sitt löfte,
hänförde henne till sin egen gård,
han firade bröllop.
Så slutar Christence Juul sin version av visan “Hr. Mortens Klosterrov”. Men i andra visor om klosterrov, som sker mot kvinnans vilja, är tonen en annan.
I visan om Sune Folkesson är kvinnorövarens avsikt inte att fira bröllop. Här berättas om ett samliv i våld och förnedring där barnen tas från modern.
Visan bygger delvis på historiska fakta: Sune Folkesson, som tillhörde den mäktiga Folkungaätten, var gift med Sverker d.y:s dotter Elena. De hade två döttrar, Katharina och Benedicta. Den sistnämnda blev bortrövad från Vreta kloster 1244 av östgötalagmannen Lars Petersson. Hon fick i ett senare äktenskap med Svantepolk Knutsson tre döttrar. Den äldsta, Ingrid, som var förlovad med den danske drotsen David Thorstenson, rövades bort till Norge av Folke Algotsson 1288. Hon och hennes syster kom senare till Vreta kloster som abbedissor.
I visan anspelas på en mängd historiska händelser som felaktigt kopplas till olika historiska personer: Elena, som uppges vara dotter till kung Magnus av Sverige, rövas bort från Vreta Kloster av Sune Folkesson. Deras två döttrar bär i vistraditionen olika folkvisenamn. Om den ena förutspår modern att hon kommer att bli bortrövad och skändad, precis som modern själv blivit. Anne Krabbe låter i sin version handlingen utspelas i Danmark. Elenas far är här den norsk-danske kungen Magnus den gode. Det svenska Vreta kloster blir Vredløv kloster i Vendsyssel i Danmark som det framgår av visans inledning: “En vacker gammal visa som är diktad om kung Magnus av Danmark dotter, som hette fröken Elin och som Sune Folkesson rövade bort från Vredløv kloster i Vendsyssel, såsom visan vidare berättar. Och samme kung Magnus har också varit kung i Norge. Där föll han av sin häst och slog ihjäl sig och begravdes sedan i Trondhiems kyrka.”
Eftersom Anne Krabbe gärna förlägger sina visversioner till namngivna platser i Danmark, oftast på Jylland, finns det inga skäl att anta att hon haft någon särskild avsikt med att låta förföraren vara svensk och den skadelidande familjen dansk-norsk. Hon måste ha känt till att Sune Folkesson tillhörde de svenska folkungarna, men hon påstår aldrig direkt att han är svensk. Visan, som i alla danska och svenska versioner skildrar en kvinnas förödmjukande och tragiska levnadsöde, är även i Anne Krabbes version fylld av indignation.
Trots att Elin (Elena) hålls gömd i klostret är hon på grund av faderns sjukdom och död skyddslös. När Sune Folkesson avslöjar för sina män vad han har för planer försöker dessa hindra honom:
Rider vi thil Wreløff-closter
och skiender vi den møe,
fornemmer det Magnus koning,
da bliffuer hand wor død.
Rider vi till Vredløv kloster
och skändar vi den mö,
förnimmer det kung Magnus,
då bliver han vår död.
Han svarar dem:
Det er iche lenger siden i goer,
ieg den thidende spurde,
at koning Magnus hand er død,
hans lig det liger paa bare.
Så sent som i går,
fick jag höra,
att kung Magnus är död,
och att hans lik ligger på bår.
Att bortförandet inte sker med Elins samtycke framgår klart:
Oben-hoffuit och bare-foed,
kom hun aff døren ud,
aldrig hørde ieg it kongens barn,
saa sørgindis aff kloster komme.
Barhuvad och barfota,
kom hon ut genom dörren,
aldrig hörde jag ett kungabarn,
så sorgsen från klostret gå.
Lika tydligt framgår att kvinnorövaren inte var ute i några goda avsikter och att någon lycka inte var att vänta:
Det war Sonne Falckuorsen,
førde hinder til sin egen borig,
det wil ieg for sandingen sige:
hand giorde hinder dagelig sorigh.
Det war skiønne Ellin,
det war hindis største harum,
det første nat, hun aff closter kom,
da soff hun paa hans arum.
Di war thilsammen i wintter,
i fulde wintter nii,
aldrig war hun saa wee eller vel,
hun thalit thil hannem i di.
Di war sammel i wintter,
i fulde wintter nii,
hun fich med hannem di døtter threi,
hun maatte dennem aldrig see.
Det var Sune Folkesson,
han förde henne till sin egen borg,
det vill jag i sanningens namn säga:
han gjorde henne dagligen sorg.
Det var sköna Elin,
det var hennes största harm,
den första natten hon ur klostret kom,
då sov hon på hans arm.
De var tillsammans i vintrar,
i nio långa vintrar,
aldrig hade hon det så bra eller så dåligt,
att hon talade till honom under dessa.
De var tillsammans i vintrar,
i nio långa vintrar,
hon fick med honom tre döttrar,
hon fick dem aldrig se.
Efter ett nioårigt samliv under omänskliga förhållanden blir Elin sjuk. Hon sänder bud efter Sune och anklagar honom för alla hans övergrepp: bortförandet, våldtäkten och att han har tagit barnen ifrån henne. Hon minns ännu en förödmjukelse:
I haffuer thaget min thienneste-møe,
lagt hinde paa bulster blaa,
i haffuer mig aff sengen skutt,
udi di bare straae.
Ni har tagit min tjänstemö,
och lagt henne på bolstret blått,
ni har knuffat mig ur sängen,
ut i bara halmen.
Sune Folkesson ber om förlåtelse, men karakteristiskt för denna visa i alla dess versioner är att kvinnan inte vill förlåta. Denna visa skiljer sig därvidlag från vad som annars är vanligt i balladerna:
Ieg kand eder iche forlade
alt for saa møgen wee,
ieg haffuer fanget med eder di døtter threi,
ieg matte dennom aldrig see.
Jag kan inte förlåta er
all den smärta ni har vållat mig,
jag har fått tre döttrar med er,
men jag får aldrig se dem.
Ännu mer tragisk är hennes förutsägelse om dotterns öde:
… du skalt sorigen arftue
effter kiere moder din.
Du giffuer dig i kloster
alt med din silche-serch,
du bliffuer der udtagen
alt med stor hierttens-werch.
… du skall ärva sorgen
efter din kära moder.
Du beger dig till klostret,
i din sidensärk,
du blir bortrövad därifrån
under stor hjärtesorg.
Visan om “Elin och Sune Folkesson” avviker från balladens stereotypa berättarform därför att kanske verkliga och betydelsefulla händelser skildras.
Sång om födslovåndor
Förhållandena vid förlossningar var även inom de högre stånden så primitiva att en komplicerad förlossning ofta innebar döden för kvinnan. Att förlossningen var en rent kvinnlig angelägenhet framgår av en skillingtryckstext från 1700-talet, “Redselille og Medelvold”. När den utpinade kvinnan suckar: “Min Moder hun havde de Qvinder ni,/ Christ give, jeg havde den ringeste af de” (Min moder hon hade de kvinnor nio, Kristus give jag hade den ringaste av dessa) försöker barnafadern hjälpa henne: “Du binder et Klæde for Øinene mine,/ Saa vil jeg dig hielpe alt som en Qvinde.” (Bind ett tygstycke för mina ögon, så ska jag hjälpa dig som om jag hade varit en kvinna.) Men hennes svar liksom dess konsekvens blir: “Før Manden skulde vide af Qvinders Nød,/ Langt heller vil jeg i grønnen Eng døe.” (Förrän en man skulle få veta kvinnors nöd, långt hellre vill jag dö på grönan ängen.)
En tragisk barnsängsdöd skildras i den lilla besläktade visan “Bolde hr. Nilaus’ Løn”, som bara förekommer i Ide Giøes Visebog från 1600-talet. Informanten är okänd (förmodligen jylländsk):
Han løffte liden Kiersten paa iorden saa tyst,
aff stor sorrigh hendes hierte monne bryste.
Der thatte mand høre saa langt under leed,
huor hinne smaa børn unnder skallen skreegh.
Hand laa liden Kierstenn i iordenn saa tyst,
hand laa en søn paa huert it bryst.
Han lade lite Kirsten på marken så tyst,
av stor sorg hennes hjärta månde brista.
Man kunde höra långt ikring,
hur hennes små barn under livmodern (?) skrek.
Han lade lite Kirsten i jorden så tyst,
han lade en son på varje bröst.
All den ångest och oro, som på goda grunder förbands med havandeskap och förlossning, får i Christence Juuls visa om “Hustru og Slegfred “, ett konkret uttryck i föreställningen att den gravida kvinnan, Kirsten, har förhäxats av en svartsjuk rival. Den verkliga orsaken till kvinnornas förlossningssmärtor skapar maktlöshet och ångest inför det opåverkbara, men den form som ångesten tar sig i visan kan bekämpas och visan slutar lyckligt. Denna visa, som betytt så mycket för den unga Christence Juul att hon undertecknat den med sitt namn, återfinns hos 13 andra visinsamlare och upptecknare. Versionerna är inte identiska men så lika att visan sannolikt har cirkulerat i avskrifter.
Handlingen i Christence Juuls 26 strofer långa visa är följande: Herr Iver trolovar sig med jungfru Kirsten, håller bröllop och gör henne med barn på bröllopsnatten, men Ivers tidigare älskarinna förhäxar befruktningen: “Hans slegfred hinder forgiorde saa,/ at hun skull aldrig barnet faa…/ Mens hun var paa denne øe.” (Hans frilla henne förtrollade så,/ att hon aldrig skulle det barnet få …/ medan hon var på denna ö.) Efter 40 veckor får liten Kirsten värkar:
Dj fulde hinder baade ud og ind,
icke bleff hinders pinne dess minder …
Mens ieg kan icke beder faa,
daa fører mig did, som ieg kom fraa.
De följde henne både ut och in,
men hennes smärta blev inte mindre.
Eftersom det inte blir bättre,
för mig då dit varifrån jag kom.
När Kirsten kommer hem till sin mor, gående till fots eftersom Iver i sina försök att hindra henne har förbjudit henne både att rida och åka, får hon av sin tjänsteflicka reda på orsaken till smärtorna – inte den verkliga orsaken, men visans orsak, som fått fysisk form och därmed kan bekämpas: “Hun har hinder for-giord.” (Hon, dvs. frillan har förtrollat henne.) Nu blir det bråttom i liten Kirstens barndomshem, men när Kirsten vill att alla ska be till Gud för henne svarar modern:
I tender nu op Liusset brat,
her will icke soffues i denne Nat.
Min kierre Datter, wer wed god trøst,
din haarde baand, den bliffuer well løst.
Tänd ljusen fort,
här ska inte sovas i natt.
Min kära dotter, misströsta inte,
ditt hårda band (dvs. att du inte kan föda), blir snart löst.
Kirsten föder sitt barn, och när Iver får den goda nyheten utbrister han: “Loffuet wer wor here.” (Lovad vare vår Herre.)
Christence Juuls slut avviker från de övriga versionernas genom att moderns roll vid den lyckosamma förlossningen framhävs: “Al den glæde herr Iver fik/ skyldtes, at Mettelille (Kirsten) gick till sin moder.”
Det tydliga budskapet i denna version, som förekommer i Karen Brahes Folio från 1570-talet, är att det är den äldre, mer erfarna kvinnan som hjälper den unga barnsängskvinnan vid den svåra och riskfyllda förlossningen. Släktens och familjens betydelse understryks av att det är barnsängskvinnans mor som uppträder som den hjälpande. En visa med sådant innehåll kan sluta lyckligt.
Återstår så att utrota det onda med rötterna, och Christence Juul slutar i likhet med övriga traditionsbärare sin version: “Sin slegfred lod hand brende til dødt.” (Sin frilla lät han bränna till döds.)
Sång om kvinnors hämnd för våld
I Vibeke Bilds visbok, som är skriven av henne själv och hennes kvinnliga släktingar och bekanta, finns en visa som handlar om en kvinna med ett tålamod som närmar sig det absurda. Visan om “Den taalmodige Kvinde”, som är införd av Vibeke Bild och endast är känd från hennes visbok, anknyter till Griseldamotivet: En kvinna plågas och förödmjukas av en man som vill pröva om hon är tillräckligt tålig för att bli hans hustru. Visans liten Kirsten består provet men kan inte tiga still vid mötet med en kvinna som hon tror är mannens nya frilla, men som i själva verket är hennes egen dotter, som hon aldrig har sett: “Christt giffue, hand darer ike eder som mig.” (Kristus give att han icke dårar dig som han har dårat mig.)
Förmodligen bunden av Griseldaförlagan slutar visan i harmoni: “Dett var glede och halle mere gammen,/ her Peder och liden Kierstten drak brølope sammen.” (Det var glädje och ännu mer gamman/ herr Peder och liten Kirsten drack bröllop samman.)
Helt annorlunda reagerar Elena, i visan om Sune Folkesson, som säger sig aldrig kunna förlåta mannen. Ännu kraftigare markeras tålamodets gränser av de våldtagna systrarna i visan om “Herr Ebbes döttrar”, som hämnas på de båda våldtäktsmännen. Visan har traderats bland andra av Anne Krabbe, som i sin inledning förlägger handlingen till “Wiffuil bye” och “Wiffuild-march i Halherit”, och av Vibeke Bild, som har i stort sett samma version, införd av hennes skrivare i en av hennes foliohandskrifter. Handlingen är följande: Medan Ebbe är på pilgrimsfärd får hans två döttrar besök av två bröder som våldtar dem. Ebbe får reda på övergreppet när han kommer hem, men tvekar att hämnas. Han tycker att pilgrimsfärden varit förgäves om han skall tvingas besudla sin händer med blod. Döttrarna reagerar häftigt:
I shall Iche for woris skyld,
drage brynie och suerd,
selff will wy det heffne,
Om wy er Ære værd.
Ni skall inte dra brynja och svärd
för vår skull,
vi skall själva hämnas,
om vi är ära värda.
Systrarna dräper våldsmännen inne i och utanför kyrkan, som denna gång inte ger sitt brukliga skydd. Visan berättar inte hur det sedan gick för Ebbes döttrar, men konstaterar att de dräpta brödernas mor också drabbats av hämnden:
Hiem fourr Ebis døter tou,
der di haffde heffnet deris skade,
med sorig mone fru mete Lile,
koma hindis søner i graffue.
Ebbes båda döttrar for hem,
när de hade hämnats,
med sorg måste fru Mettelille
lägga sina söner i graven.
Kvinnliga traditionsbärare av visor under 1700- och 1800-talen
Visan om herr Ebbes döttrar ingår i den äldre isländska vistradition som nedtecknats i handskrifter från mitten av 1600-talet och ett hundratal år framåt. Hämndmotivet och återupprättandet av maktbalansen mellan två släkter leder tankarna till sagalitteraturens kompromisslösa och släktmedvetna personer.
Under senare hälften av 1800-talet finner vi visan om herr Ebbe och hans döttrar hos en gammal “niðurseta”, (fattighjon) Gunnhildur Jónsdóttir (1787-1866). Hennes version av “Herr Ebbes Döttrar”, som består av enskilda väl memorerade strofer sammanbundna av prosa, präglas av den fattigas och undertrycktas fruktan för “de stores” vrede och straff. De våldtagna flickornas reaktion skildras av henne som en ångestreaktion. De dödar den ene av våldtäktsmännen utanför kyrkan, när han återigen tänker förgripa sig på dem, och den andre när han skyndar till broderns hjälp. Dråpet är här ingen hämndeakt utan sker i självförsvar: “Peter gick in i kyrkan och drack vin, men hans broder mötte Ebbedöttrarna utanför och försökte ta dem, men de segrade och ämnade dräpa honom.”
Inom adeln förekom en speciell lyrisk visgenre, men allmogen ändrade ofta folkvisornas omkväden så att de blev lyriska. Omkvädet i den äldre versionen av “Herr Ebbes döttrar”: “Så lystelig på Jorden” (dansk) och “Där ädlingar rider fram” (isländsk) blir således i den isländska allmogeversionen “Driver dagg av den fagra ek i skogen” (översatt).
Gunnhildur Jónsdóttir skildrar i sin version sig själv och sitt eget liv. I hennes tillvaro existerar inga ridderliga hedersbegrepp. Vad hon däremot har erfarenhet av är de försvarsmekanismer som framkallas av övergrepp, och hon vet framför allt vad det vill säga att känna fruktan för följderna av uppror mot övergrepp. När Ebbe får veta att hans döttrar har dödat bröderna, som tillhör kungens män, fruktar han för kungens vrede: “Upp stod Ebbe/ och sade så: Lycklig är den i världen,/ som inte har något barn/ Driver dagg av den fagra ek i skogen.”
Gunnhildur Jónsdóttir lägger till ett slut som hon hämtar från sagan, vilket visar vad som kan ske med en text som vandrar från en miljö till en annan. För att övervinna sin ångest över vad som kommer att ske med Ebbes döttrar ger hon visan det lyckligaste slut hon kan komma på. Ett gott gifte är det bästa som kan hända unga kvinnor som med eller mot sin vilja “råkat i olycka”: “Men när kungen hörde att bröderna var ihjälslagna blev han glad, och så mycket tyckte han om Ebbedöttrarna att han gifte bort dem med var sin herreman.”
Kungen är allsmäktig i denna återdiktning av en gammal visa, som av traditionsbäraren inleds med sagoformeln: “Det var en gång en kung.”
Gunnhildur Jónsdóttir var en av de allra bästa källorna för bland andra Brynjólfur Jónsson, den unge bondsonen på gården Minni Núpur, där Gunnhildur Jónsdóttir var fattighjon. I ett brev daterat den 1 februari 1863 berättar den då 24-årige Brynjólfur Jónsson att han snart har fyllt sin tredje bok med uppteckningar, varav de flesta är efter Gunnhildur Jónsdóttir, men att han är orolig för henne, inte minst med tanke på sitt uppteckningsarbete: “… hon blev sjuk före jul, och jag blev rädd att hon skulle lägga sig och dö, därför skyndade jag mig att uppteckna efter henne.”
Gunnhildur Jónsdóttir dog först några år senare och hann bland annat framföra “Margrétar kvæði”, en hemsk visa om våldtäkt, blodskam och våld, förmodligen av färöiskt ursprung. Gunnhildur Jónsdóttir har en egen version: “Margrét varð óljett af völdum föður síns” (Margret blev med barn med sin far som våldtagit henne.) Fadern försöker bränna henne på bål, men hon räddas av sin bror, och en av de kvinnor som kommer för att ta hand om de två söner hon föder på bålet tar också hand om henne själv: “Elenborg, hún tók Margretu með sér.” (Elenborg hon tog Margret med sig.)
Den gamla och fattiga Gunnhildur Jónsdóttir vet hur viktigt det är att det finns någon som tar sig an de svagas sak.
Insamlandet av visor i slutet av 1800-talet var en kamp med tiden och utvecklingen för att rädda den tradition som fanns hos den sjungande och berättande, men mindre skrivkunniga allmogen. Brynjólfur Jónssons iver delades av den danske skolläraren och folkminnessamlaren Evald Tang Kristensen (1843-1929). Denne skriver i Minder og Oplevelser:
“Nu gick jag tillbaka till Hygum och sökte upp den gamla Kristence Kristensdatter som jag hade varit inne hos ett par dagar dessförinnan. Hon var född på självaste nyårsdagen och var nu 93 år. Eftersom hon var så urgammal måste dottern ideligen hjälpa henne, för minnet svek henne, och så var det så utmärkt att dottern kunde det mesta av det som modern hade sjungit och berättat och därför hela tiden kunde hjälpa oss. Jag fick på det sättet 14 gamla visor och 5 sagor upptecknade. Hon hade bott ute på Harboøre, men hade varit tvungen att flytta därifrån när vattnet en stormnatt hade trängt in i huset och stått ända upp över bordet. De hade krupit upp på vinden och suttit där i två och ett halvt dygn tills en båt hade kommit och räddat dem. Så här satt hon och berättade för mig de mest märkliga händelser ur sitt liv. Det går nog lätt att förstå att jag inte blev färdig med henne i en handvändning.”
Att Kristence Kristensdatter (f. 1796), som vid uppteckningstillfället levde på undantag i Hygum, hade dottern Maren Olesdotter hos sig, var ytterligare en fördel när melodierna skulle skrivas ned, och Tang Kristensen fortsätter: “Där i Hygum fick jag en hel del melodier nerskrivna, som Kristences dotter sjöng för mig.”
Vid samma tillfälle fick Tang Kristensen Kristence Kristensdatters version av visan “Hustru og Mands Moder” (svärmor) upptecknad. Denna visa är besläktad med “Hustru og Slegfred” som hade upptecknats av Christence Juul cirka 270 år tidigare. Handlingen i “Hustru och Mands Moder” skiljer sig på några punkter från den äldre visan: En kvinna förhäxas under havandeskapet, inte av mannens svartsjuka älskarinna utan av svärmodern. Efter ett åtta år långt och plågsamt havandeskap återvänder hon till sitt föräldrahem:
De kjører saa sagtelig over den Hed’,
vækker ingen Mand op og gjør ingen Mand vred.
De kjører saa sagtelig over den Bro,
vækker ingen Mand op, gjører ingen Uro.
I Kristence Kristensdatters version är det fadern som tar emot den hemvändande dottern och modern omnämns inte. Liten Kirsten dör efter att ha fött två söner. Efter åtta år i moderns mage kan de ta hand om sig själva.
Den første han var saa vis en Mand,
for han skulde regere sin Faders Land.
Syv Tønder Svovl og fem Tønder Tjær’;
og det vil jeg min Gamlemoder forær’.
Den onda svärmodern skall alltså brännas som straff för den olycka hon har vållat.
Ännu en visa om barnsängsdöd, “Redselille og Medelvold”, sjöngs liksom “Hustru og Mands Moder” på 1700- och 1800-talen av den danska allmogen, såväl av män som av kvinnor. Även Kristence Kristensdatter och hennes fyra sjungande döttrar kände till visan om “Redselille”, som handlar om hur Rosenelle (Roselille) förvisas hemifrån när hon blir med barn. Hon och hennes käraste flyr ut till “Rosenslund”, där värkarna börjar. Mannen går till källan för att hämta vatten åt Rosenelle och hör där en näktergal sjunga: “I Lunden der sjønger en Nattergål saa:/ at Børnen’ er løvend’, men Moderen er dø.” (I lunden där sjunger en näktergal så:/ att barnen lever men moden är död.) För den fattige barnafadern skulle det innebära katastrof att stå ensam med moderlösa barn och han svarar: “Ak, Nattergål, Nattergål, sjøng ikke saa,/ sig: Moderen er løvend’, men Børnen’ er dø.” (Ack, näktergal, näktergal, sjung inte så, säg: Modern är levande men barnen är döda.) Också barnen dör, och fadern glömmer aldrig sin sorg: “Og han red aldrig saa långt udi Land,/ te hans smaa Sønner stod hannem ved Haand.” (Och han red aldrig så lång uti land, ty hans små söner stod nära honom.)
Denna slutstrof finns bara hos Kristence Kristensdatter och hennes döttrar och är sannolikt den gamla undantagskvinnans eget tillägg. Den traditionsbärare som lever med sina sånger väver också in sin egen tillvaro i dem.
Visorna om “Redselille og Medelvold” och om “Hustru og Mands Moder” återfinns både i norsk och svensk tradition från 1600- och 1700-talen. En version av “Hustru og Mands Moder” har traderats av den svenska vissångerskan Greta Naterberg, född 1772 i Östergötland.
Greta Naterberg (Naterbergskan) var dotter till dragonen Per Callerman och Kerstin Lagesdotter. År 1794 fick hon tjänst som piga på godset Västerby och gifte sig 1800 med soldaten Peter Hansson i Röby. Denne blev någon tid därefter livgrenadjär i Naterstad i Slaka och tog sig då namnet Naterberg. Greta Naterberg, som i sitt äktenskap fick flera barn, dog 1818.
Greta Naterbergs upptecknare L.F. Rääf berättar några år före hennes död både om henne själv och hennes stora visrepertoar: “Af hennes visor är det nästan ingen som hon ej lärt för 20 à 25 år. – Hon har det lyckligaste minne och kan ännu fragmenter af ganska många visor som hon erinrar sig då man kommer att nämna dem … Hon är af ett friskt och gladt sinnelag – klagar nu att hennes röst ej är så klar som i ungdoms dagarne och hennes bröst börjar bli tungt och ofta i synnerhet om vintrarne krassligt.”
Greta Naterbergs visor, som hon till största delen lärt sig av sin mor, gick inte vidare till barnen: “Hon är nu moder för flera barn – af hvilka de som äro mig bekanta tyckas aldeles sakna moderns sinne för sången.”
Den glada flickans version av denna visa om födslovåndor slutar lyckligt, och Kerstin överlever efter att ha fött en pojke och en flicka. Men innan dess måste hon uthärda ett plågsamt nioårigt havandeskap, orsakat av svärmoderns trollkonster, och hon väljer slutligen att återvända hem till sin mor:
Liten Kerstin hon talte till Herr Peder så,
Medan linden bär löfven så gröna,
Och hämta mig hem till min moders gård,
De redo, de redo bort igenom lunden med henne.
Peders ömhet för liten Kerstin uttrycker Greta Naterberg på följande sätt:
Och hör du, liten Kerstin, hvad jag dig säga må,
Och orkar du rida, sjelf vill jag med dig gå.
Att kärleken är ömsesidig framgår av följande strofer:
Och kära min moder J bädda opp min säng,
Å käre Herr Peder du hjelp mig i den.
Liten Kerstin satte sig på förgyllande stol
Herr Peder drog af henne strumpor och skor.
Även i de mest realistiska vardagsskildringar förekommer sagovärldens guld, förgyllningar och silke. Slutstrofen är Greta Naterbergs egen och avspeglar hennes öppna, ljusa sinnelag:
Och sånen han kunde gå ärende i by,
Och Dottren hon kunde röda silket sy.
Sagans språk gör sig överallt gällande:
Kari ho kom seg te himmerik både trøytt å mo
jomfru tukka te rødegullstol.
Kari kom till himmelriket både trött och frimodig,
jungfrun (dvs. Maria) bjöd henne sitta ner på den röda guldstolen.
Så berättar 1874 Ingebjör Kivle och Åste Haugjen, två systrar från Seljord i Telemarken, i visan Torgjusdøtrane om Karis mottagande i himlen efter att hon dödats av två våldtäktsmän. Denna strof tycks vara unik för de båda systrarnas version av denna visa. När upptecknaren Sophus Bugge visade strofen för Alette Åsheim, gift med en kusin till Ingebjör och Åste, sa hon sig ha hört något liknande. Hon har alltså avstått från att använda ett motiv från en annan version, som uttrycker en annorlunda inställning till brottets följder, och det är också stor skillnad mellan systrarnas anspråkslösa Kari och hennes egen Stolt Kari. I sex strofer berättar Alette Åsheim hur Kari gör sig fin:
Stolt Kari ho ha på kåpa rø
de var lisso gulle på jori mon strø.
Stolt Kari ho sto å skodde sin fot
mæ silkkjesokker å syllspente sko.
– och slutligen:
Stolt Kari hon sto å kjemde mæ kamm
so slengde ho ikring eit silkjeband.
Stolts Kari bar en röd kappa
det var som om guld var utstrött på marken
Stolts Kari stod och såg på sin fot
hon hade silkesstrumpor och skor med silverspännen på.
Stolts Kari stod och kammade sig med en kam,
så virade hon ett sidenband om håret.
Därefter rider hon ut i skogen och där möter hon två våldsmän, “vaddare”, som ställer henne inför valet att antingen följa med dem eller dö. Hon svarar stolt: “Jag vill inte vara med två rövare, jag vill hellre på vilda heden dö.”
Männen dödar henne, och så slutar även de flesta norska versioner av denna visa, men Alette Åsheim berättar vidare på prosa: “Så reste de långt bort därifrån, och skulle försöka göra sig av med hennes kläder och hennes guld. Så kom de till hennes far, men han kände igen kläderna.”
De ber övermodigt och intet ont anande om något att dricka: “Tappe meg i ei potte mæ mjø/ å ber de højt lad det vera søt.” (Tappa i en kruka mjöd åt mig, och de ber högt, låt det vara sött.) Alette Åsheim berättar vidare att de drack så att “deras strumpor blev fulla av blod”, för mjödet som han gav dem var förgiftat och sprängde blodådrorna.
Alette Asheims hämndvisa skiljer sig markant från Ingebjörns och Åstes försonliga, legendartade version: “Kari hon lade sig på sina bara knän/ Min käre, min Herre, förlåt rövarna.”
Att ta med motivet om Karis upptagande i himlen skulle ha inneburit en episk inkonsekvens, något som de folkliga vissångarna sällan gör sig skyldiga till.
De danska, isländska, svenska och norska allmogevisorna är ofta färgade av traditionsbärarnas egna levnadsvillkor och anknyter nära till berättarsituationen, vare sig visorna sjungits som eget tidsfördriv eller sjungits och berättats för familjemedlemmar eller arbetskamrater. I den färöiska vistraditionen har ytterligare en aspekt bevarats ända in i våra dagar, en som är mindre uttalad i övriga Norden, dvs. visan som dansackompanjemang. Något som i ännu högre grad gjort den till en gemensam aktivitet.
Rita Pedersen
Dansa med varandra, so fagurliga sum tú kann.
Om de färöiska visorna
Den färöiska visformen är en syntes av ord, melodi och dans. I kedjedansen sjunger en försångare före, övriga dansare i ringen sjunger med efter bästa förmåga, och samtliga sjunger omkvädet. Försångarna har oftast varit män, även om det berättas att också kvinnor sjungit före i omfångsrika och långa visor. Den allmänna uppfattningen har varit att kvinnliga försångare “värmt upp” – att de sjungit innan dansen kommit igång på allvar och att de främst har sjungit kortare visor.
Den färöiska visans viktiga funktion som dansackompanjemang bekräftas av att det i de flesta omkväden talas om eller uppmanas till dans. Det här återgivna (“Mirmants kvæði”) används i flera visor med få variationer.
De äldsta och specifikt färöiska visorna (balladerna) är på färöiska och kallas “kvæði”, i motsats till “visor” som är beteckningen på de danska visor som kom till Färöarna med de äldsta tryckta visböckerna, utgivna av Anders Sørensen Vedel (tryckt första gången 1591) och Peder Pedersen Syv (tryckt första gången 1695). Senare introducerades flera danska visor, liksom även norska visor genom diktaren och prästen Petter Dass (1647-1708). Vid sidan av de danska och norska visorna har man diktat färöiska kämpavisor avsedda som dansackompanjemang ända in i våra dagar. En speciell färöisk genre är “táttur”. Termen betecknar dels ett avsnitt (ett kapitel) av en ballad, dels en speciell, nyare genre, som omfattar nidvisor och satiriska visor.
På Färöarna började man uppteckna visorna i slutet av 1700-talet, och utgåvan Corpus Carminum Færoensium, Føroya kvæði innehåller uppteckningar från perioden 1770-1870. Enligt källangivelserna innehåller den visor från sammanlagt 146 källor, varav ca 1/5 är kvinnor, var och en med en repertoar på en till sex visor. Sammanlagt innehåller utgåvan 64 uppteckningar och 52 olika visor av kvinnor.
I Biritas visa om “Mirmant” är det kvinnorna som med både list och svek kämpar om mannen, men erotiken och de ädla motiven segrar.
De kvinnor som deltog i insamlingsarbetet verkade till en början uteslutande som informanter. I Vágur på Suðuroy fann insamlarna två förnämliga källor, Birita Jacobsdatter á Mýri (1805-1874) och Anna Sofie Iversdatter á Skála (1822-1863), vilka under åren 1847-48 förmedlade sex respektive fyra visor.
Han rev av henne klänningen
sedan hennes sidensärk,
och tillfogade henne
så detta syndens eländiga verk.
I Birita á Mýris version av “Magnus kongur í Noregi” eller “Margretu kvæði” (Kung Magnus i Norge eller Margaretavisan) berättas hur kungadottern Margrete sänds i kloster och hur hon, när hon är på väg hem för att besöka sin far, blir våldtagen av en man som visar sig vara hennes bror:
Hann reiv av henni stakkin
so hennar silkiserk,
til hann hevði vunnið henni
tað syndar neyðis verk.
Birita, som var synsk, gick en gång i sällskap med kvinnor förbi en kulle där det bodde huldror. Plötsligt fick en av kvinnorna något i ögat. Birita hötte åt huldran och bad de andra kvinnorna att avlägsna sig. När de satt sig i säkerhet hemma ropade Birita: “Kyss mig!” För hon hade sett en huldra slänga ut aska från kullen.
Fadern söker upp henne och upptäcker att hon är med barn. När hon vägrar avslöja vem barnafadern är sätter han eld på klostret. Brodern skyndar till för att försöka släcka elden, men de dör båda två.
“Margretu kvæði” är specifikt färöisk, vilket innebär att den kommit till Island från Färöarna. Den har varit särskilt omtyckt av kvinnor. Av fem existerande uppteckningar har tre gjorts av kvinnor, och en av de två männen har lärt sig visan av sin mormor. Den har också sjungits av kvinnor i dansen.
En annan av Birita á Mýris visor är brudrovs- och hämndvisan “Pálnir Búgvason” (Poul Buesøn): Pálnir för bort en trolovad kvinna. Hon protesterar och varnar honom för följderna:
Hoyr tú, Pálnir Búgvason,
tú kom ikki á min fund,
frættir tað bóndin Niklas,
hann høggur teg sum ein hund.
Eg ræðist ei bóndan Niklas,
ei hans heyk og hund,
jomfrúin, tú skal fylgja mær
ígjøgnum grøna lund.
Hör du Pálnir Búgvason,
du må ej möta mig i lund,
hör bonden Niklas det,
hugger han ner dig som en hund.
Jag räds ej bonden Niklas,
ej heller hans hök eller hund,
jungfru, du skall följa mig
genom grönan lund.
Därefter fogar hon sig efter kvinnorövaren och sin blivande äkta man. På bröllopsnatten dödas Pálnir av brudens far, men brudparet har dessförinnan hunnit avla tvillingsöner, som senare hämnas fadern, vilket denne ålagt hustrun att se till.
I denna visa följer kvinnan mannen, trots att han har tagit henne med våld. Hon gör motstånd i själva gärningsögonblicket, men därefter uppfattar hon för sin del förhållandet som befäst. Att hämnas är männens – i detta fall sönernas – sak. I “Margretu kvæði” och “Pálnir Búgvason” använder männen våld och svek för att få den kvinna de vill ha, och genomgående i Birita á Mýris repertoar står det onda mot det goda i förhållandet mellan man och kvinna.
Hon ser en vida berömd hjälte
rida på slagfältet:
“En sådan man hade jag utvalt
åt mig, om jag hade fått råda.”
Han höjde sin högra hand,
och gav henne ett hugg över tänderna,
blodet rann ner på hennes barm;
många män såg det.
Också hos Anna Sofie Iversdatter á Skála fokuseras i tre av hennes fyra visor förhållandet mellan man och kvinna, i synnerhet kvinnans situation under förlovningen och bröllopet. “Greivin av Jansalín” handlar om en greve som reser ut i världen för att pröva sin mannakraft. Sedan han fällt en motståndare, herr Ivar, bjuder en jungfru ut sig åt honom. För detta bestraffar han henne med döden:
Hon sær ein so frægan kappa
á leikvøllinum ríða:
“Tílíkan vildi eg kosið mær,
hevði tað staðið til mín.”
Hann hevði upp sína høgru hond,
gav henni høgg á tenn,
blóðið dreiv í barmin niður;
sóu tað mangir menn.
Ger du mig jungfru Solitu,
fästemön din,
ger jag dig unga Gunnhild,
vana systern min.
Därefter besegrar greven en kung, som i utbyte mot sitt liv erbjuder honom sin fästmö. I gengäld får kungen grevens syster:
“Gevur tú mær jomfrú Solitu,
festarmoynna tína,
eg gevi tær ungu Gunnhildu moy,
so væna systur mína.”
De kvinnliga traditionsbärarna följer fördelningen proportionellt mellan visgenrerna som helhet i Corpus Carminum Færoensium, Føroya kvæði. Denna innehåller till största delen kämpavisor, som är den största färöiska genren. Därefter följer riddarvisor, trollvisor och legendvisor
Detta köpslående äger rum utan att de båda kvinnorna själva uppträder i visan. De uppfattas som männens egendom, och tar en kvinna själv initiativet straffas hon skoningslöst. Kvinnorna i Anna Sofie Iversdatters visor är djärva och frimodiga. De vill gärna ha en man, men det skall gå anständigt till. Visan om greven som bedriver byteshandel med sin syster, som om hon varit ett föremål, kan ses som en protest från Anna Sofie Iversdatters sida mot den manliga nedvärderingen av kvinnorna.
Vid mitten av 1800-talet framträdde den första kvinnliga visupptecknaren: Kristjane Schröder (1802-1873) sjöng själv tre visor och upptecknade tre.
Fyra av Kristjane Schröders visor handlar om trolovning och äktenskap. “Kongur og jomfrú” är en kort, delvis danskspråkig visa om en kung som sänder en rad gåvor till en jungfru. En av gåvorna är en näktergal, som avslöjar att kungen i utbyte mot gåvorna vill ha henne till frilla:
Den jomfru taler til nattergale (näktergalen):
“Hvad vil den herre for gaver have (ha för gåvor)?”
“Det vil min herre for gaver have,
i lønlig elskov (hemlig älskog) med dig tale.”
Jungfrun sänder då gåvorna tillbaka. Kristjane Schröders version av denna visa är öppen och direkt. Kampen mellan det onda och det goda kvinnoödet i hennes repertoar tar sig uttryck i kvinnornas önskan att bevara sin integritet och skydda sig mot männens osakliga och egennyttiga avsikter. Sammansättningen av traditionsbärarnas repertoarer berättar alltid på ena eller andra sättet om deras egna attityder och känslor. De färöiska traditionsbärare som nämnts här har framför allt engagerats av situationer där kvinnor förödmjukats, hotats eller utsatts för våld.
Malan Simonsen
Finis Ende på dessa sånger
De nordiska visorna relaterar under hela den fyrahundraåriga traditionen till dansen: “Der ganger en jomfru udi en dans”, “Der gaar dans paa enge”, “For dansen den gaar saa let udi lunden”. Så lyder några få av de många inledande rader och omkväden som anspelar på dans.
Även om visorna utanför Färöarna inte i samma höga grad som där är förbundna med dans, uppger meddelarna av den yngre vistraditionen då och då att det dansas till visorna. L.F. Rääf återger 1815 Greta Naterbergs berättelse där hon berättar att ungdomen samlats på Slaka backen, “då hon sjunger sina lekar för dem, att de dansa och leka långt på quällarne”.
En direkt upplysning om att det inte enbart var av litterärt och arkivaliskt intresse som adeln samlade in den äldre vistraditionen finner vi i en liten dansk vishandskrift från mitten av 1600-talet, vilken tillhört en icke identifierad Karen Christensdatter:
Tag visen nu J Hænde,
Och siung den lystig oc klar,
Att hver kan høre dig Aabenbar.
Tag visan nu i händer,
och sjung den muntert och klart,
att var och en kan höra dig tydligt.
Anteckningen står efter den första visan i visboken och upplyser om att vi har att göra med en levande tradition, som efter vars och ens förmåga sjöngs och dansades. Visbokens sista sida bär följande uppmaning:
Finis Ende paa disse sange,
hvo ey kand dantze maa efttergange.
Finis Ende på dessa sånger,
den som inte kan dansa får gå i takt.
Rita Pedersen