En speciellt nordisk stämning tematiseras i en rad verk utgivna efter år 2000. Snön, tystnaden, mörkret och kontrasten mellan det trånga hemmet och den vida naturen är ett gemensamt drag i en språklig undersökning av ett kvinnligt rum. Detta utvecklas i romaner och diktsamlingar av bland andra Johanna Boholm, Merethe Lindstrøm, Rosa Liksom och Christina Hesselholdt.
Tag: Island
Den senmoderna barn- och ungdomsboken i Norden är livskraftig, färgsprakande och mångsidig. Frågor som kön, kropp, sexualitet och identitet spelar en stor roll och erbjuder barn och ungdomar alternativ till stereotypa föreställningar om kön. Exempel på kvinnliga författare som har förnyat barn- och ungdomsboken är Dorte Karrebæk, Lene Kaaberbøl, Inga Sætre, Pija Lindenbaum och Anna Höglund.
Frågor om kön och sexualitet, genus och identitetskonstruktion tar stor plats i 2000-talets nordiska litteratur, inte minst inom spänningsfiktionen. 2000-talets nordiska romaner är fulla av kvinnliga detektiver, gotiska hjältinnor och monster. Hos de manliga författarna förvandlas den kvinnliga huvudpersonen ofta till ett destruktivt monster. De kvinnliga författarna använder däremot övernaturliga drag för att tematisera den kvinnliga huvudpersonens självförverkligande och frigörelse från det förhärskande könskontraktet och från traditionella familjemönster. Representanter för den gotiska romanen är bland andra Leonora Christina Skov, Olga Ravn, Majgull Axelsson och Yrsa Sigurðardóttir.
Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. Till tidens kvinnliga poeter hör bland andra Mette Moestrup, Aase Berg, Ida Börjel och Gerður Kristný.
På 1990-talet och på 2000-talet intog de så kallade nordiska deckardrottningarna och kvinnodeckarna bestsellerlistorna. I den feministiskt inspirerade kriminalromanen ställs könsrollerna ofta på huvudet eller framställs som ambivalenta. Teman som mäns våld mot kvinnor, våldtäkt, övergrepp mot barn, prostitution och trafficking är genomgående. De mest kända deckardrottningarna är bland andra Susanne Staun, Gretelise Holm, Anne Holt och Liza Marklund.
Förhållandet till familjen, modern och kvinnligheten är ett av två huvudteman i Auður Jónsdóttirs (f. 1973) författarskap, det andra är de västerländska härskarnationernas förhållande till den nya internationella arbetarklassen i början av det nya millenniet. Dessa två teman visar sig gradvis ha mer gemensamt än vad man i förstone hade kunnat tro.
På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.
Kön och klass i 1970-talets isländska kvinnolitteratur
I början av 1960-talet utkom den första diktsamlingen av Vilborg Dagbjartsdóttir, som i egenskap av modernist och mångsidig kulturpersonlighet har inspirerat såväl en yngre generations kvinnliga isländska författare som författare i sin egen generation.Författare som Þóra Jónsdóttir, som debuterade 1973, och Þuríður Guðmundsdóttir, som utgav sin första bok 1969, är liksom Vilborg Dagbjartsdóttir, inflyttade till Reykjavik och delvis upptagna av samma poetiska motiv. De uttrycker sig i exakt utmejslade, minimalistiska dikter som kräver läsarens fulla uppmärksamhet.
Under andra världskriget sker en motivförskjutning i kvinnors litteratur när det för meningslöst våld utsatta barnet kommer i fokus och 1930-talets mer erotiska betoning av moderskroppen träder i bakgrunden. Det är som om tiden nu vore mogen att förverkliga den samhällsmoderlighet som Fredrika Bremer och Ellen Key hade beskrivit som kvinnornas bidrag till civilisationen. Men med den viktiga skillnaden att tyngdpunkten förskjutits från att föra kvinnans egen till att föra barnets talan.Fokuseringen på barnet – och därmed mödrarnas samhällsansvar – är de skrivande kvinnornas sista försök i modern tid att lansera en ny etik för mänskliga relationer och formulera en politisk utopi för ett fredligt samhälle. Och det sker på bred front, om än i många litterära varianter, och klingar inte av förrän under sextiotalet då moderskapet förlorar sin revolutionära potential genom att problematiseras som maktfullkomlighet alternativt vanmakt. Då kommer kvinnan i litteraturen att i förhållande till mannen inta det maktlösa barnets position. Och den kämpande modern reduceras till frustrerad husmor.