Tag: Döden

Närhet på distans hos Hanne Ørstavik

Romanen Uke 43 (2002; Vecka 43, 2003) följer ett centralt tema i Hanne Ørstaviks författarskap. Boken handlar om Solveig, som vikarierar som litteraturlärare på en högskola i Norge. Hennes äldre kollega Hilde är en förebild, som hon ser upp till och vars erkännande hon söker. Identifieringen med Hilde är så stark att Solveig försöker genomföra sin undervisning med Hildes artiklar som rättesnöre. Med tiden får hon dock mer och mer intryck av att Hilde har ändrat sina åsikter, och Solveig blir alltmer besviken, tills det hela kulminerar på en fest hemma hos Hilde. Solveig tappar kontrollen och i ett känsloutbrott agerar hon ut sin uppdämda frustration över sina brustna illusioner. 

… hittar hem till kroppen

Medan den nya kvinnorörelsen under 1970-talet bidrog till att föra upp läsaren på scenen och göra henne till författare, bekännare eller debattör i ett storstilat samtal om kvinnoliv och könsroller, formulerar 1980-talslitteraturens kvinnor och män förhållandet mellan läsare och författare på andra sätt. Scenen skiftade snabbt och dramatiskt: centrum var inte längre erfarenheten och samtalet, utan i stället utforskningen och estetiken.En ny professionalisering av litteraturen ägde rum, och unga välutbildade läsare, som inte sökte svar och bekräftelse, men upplevde anfäktelse, skönhet och insikt i litteraturen, flockades kring de unga författarna på de väl upplysta caféer, som snart ersatte de gamla barerna och bodegorna med sliten vildavästerninredning och trivselbelysning.

Självporträtt i tiden

På 1960-talet gav den starka isländska rimtraditionen vika för en “fri” modernistisk diktform, som i sin tur placerade sig i förlängningen av ett internationellt uppror inom det poetiska språket. Nitton år gammal framträder Steinunn Sigurðardóttir, i skärningspunkten mellan modernismen och 1970-talets uppgörelse med modernismens otillgänglighet.Hennes författarskap har väckt stor uppmärksamhet och präglas av en enastående lätthet med orden. Det tema som kombinerar skilsmässan med ett mångsidigt jag, och som då och då slår ner i hennes dikter och prosaverk, följer hack i häl på en reflexion över tiden, dess väsen och dess förgänglighet. På detta sätt går ett sökande efter tiden hand i hand med ett sökande efter jaget. Författaren är i dag en centralgestalt i isländsk litteratur. Isländska författere som Vigdís Grímsdóttir och Álfrún Gunnlaugsdóttir har spunnit vidare på hennes tematiska tråd.

Den herrelösa dikten

Flera kvinnliga diktare i 1980-talets svenska lyrik beskylls för att skriva ogenomträngligt, men de blir trots det periodens centralgestalter. Ann Jäderlund, Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson debuterade efter ett decennium med en rak och vardagsnära poesi. På 1980-talet börjar de istället undersöka glappet mellan språk och värld. De påvisar det, använder sig av det, leker med det. Vårt dagliga språk framstår hos dem som ett fristående och godtyckligt system.Många av de kvinnliga lyrikerna strävar också efter att blockera en intellektuell läsning för att på det sättet få språket mer direkt. Man kan kalla det ett kropps- och sinnesspråk. Finns det andra gemensamma kännetecken? De vänder ryggen åt modernismens stolta strävan efter ett autentiskt jag. Det jag som träder fram i dikterna är istället spritt.

Ett jag i upplösning

Carola Hanssons författarskap befinner sig mitt i 1980-talets estetiska strömkantring och kunskapsteoretiska turbulens, men ändå är hennes romaner på något sätt avvikande och lite vid sidan av den litterära huvudfåran. De handlar, som så mycket annan prosa under decenniet, om en upplöst identitet, ett förlorat språk och om minnets undanglidande karaktär. I centrum för Carola Hanssons romaner finns den modernistiske antihjälten; en hemlös, alienerad människa som söker sin identitet utan att någonsin finna den.Samma identitetsupplösning tematiseras hos Åsa Nelvin som redan i debutens barnbok De vita björnarna, 1969, skildrar den konflikt mellan jaget och världen som skall komma att bära hela hennes författarskap. De klichémässiga och ironiska dragen i hennes texter flerfaldigar och destabiliserar sålunda jaget och fäster uppmärksamheten på att skildringen av denna upplösta kvinnliga “identitet” är ett sätt för Åsa Nelvin att diskutera kvinnans relation till språk, kreativitet och en möjlig, men ännu inte realiserbar, ny kvinnlighet.

Barn till svikna barn

Den nordnorska författaren Herbjørg Wassmo debuterade som lyriker på 1970-talet, och har därefter skrivit både dramatik och dokumentärlitteratur. De fem stora romaner som kom på 1980- och 1990-talet har i all sin komplexitet och skenbara olikhet ett tema som förenar dem: det svikna barnet. Men hennes avsikt tycks inte vara att kritisera otillräckliga eller kärlekslösa föräldrar eller ett förfrämligande samhälle i modern mening. Den egentliga konflikten befinner sig på ett djupare plan.Förutom att berätta om den unga och ofärdiga människan i en komplicerad socialiseringsprocess representerar “det svikna barnet” kanske först och främst det “barnsår” som vi alla bär med oss – oavsett ålder, tid och omgivning.

Ond tid

Med böckerna om Hilke Thorhus skapade Kim Småge en förelöpare till det som under 1980- och 1990-talet både nationellt och internationellt skulle explodera som en självständig genre: kriminalromaner med kvinnliga huvudpersoner. Hon slog in en kil i det maskulint dominerade område som norsk kriminallitteratur dittills hade varit. Småge och de kvinnor som har följt i hennes spår har visat att kvinnosynvinkeln både kan berika och förnya den kriminella intrigen.En annan norsk författare, Elin Brodin, har sedan debuten 1983 skapat ett stort prosaförfattarskap som inte bara omfattar romaner utan också barn- och ungdomsböcker och debattböcker. Det samhällskritiska engagemanget går från kritik av barns och ungdomars villkor över behandlingen av narkomaner och sjuka. Tematiskt kretsar hon kring det ondas problem i en normlös kultur, där våld och naturförstörelse florerar. Hennes projekt är att krossa idyllen.Mari Osmundsens (pseudonym) författarskap kan på många sätt jämföras med Elin Brodins. Som politiskt medvetna kulturkritiker sysslar båda med frågan om mänskligt lidande och skuld i vårt moderna, förfrämligande samhälle, och de står båda med ena foten i den socialrealistiska romantraditionen. Men medan Elin Brodin skildrar det katastrofala, tycks Mair Osmundsen mer intresserad av att förmedla en tro på att till och med den mest obetydliga människa kan mobilisera en ofattbar inre styrka och kärlek.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.

Lidandets urprung

Den danska författaren Vita Andersens prosadiktning fick öknamnet “knækprosa”, därför att dikterna skenbart bara var episka förlopp med olika långa rader. Men hennes diktkonst är emellertid mer komplicerad än så. Den är i sig en iscensättning av vardagsspråket, en utställning av tvånget, rollerna och instängdheten i personernas liv och tal, men långt ifrån en konstlös upprepning. Könsrollerna som garant mot ett lyckligt samspel mellan könen är ett centralt tema i texterna.Charlotte Strandgaard debuterade 1965 och skrev under 1960- och 1970-talet en rad dikt- och dokumentsamlingar som koncentrerade sig på tidstypiska problem som alkoholism, narkomani, de socialt utstötta och förlorarna. I hennes universum härskar lidandet, missförstånd mellan dem som gärna vill älska varandra, skuldkänsla och hopplöshet. Tonen är medkänsla och vilja att peka på en förklaring och en lösning. Hennes vuxna är som Vita Andersens sårade barn, men tillsammans med smärtan finns hos Charlotte Strandgaard ett ständigt insisterande på försoning och förlösning.