Print artikeln

Mot ett nytt språk

Skriven av: Unni Langås |

De första efterkrigsåren var en brytningstid i norsk lyrik. I häftiga debatter i tidningar och tidskrifter diskuterade traditionalister som Arnulf Øverland och André Bjerke med de nya modernisterna Paal Brekke och Erling Christie huruvida det var rätt att skriva dikter utan rim och fast versmått, blanda bildsfärer, använda allusioner och upplösa den normalspråkliga syntaxen. Förhållandet till läsarna drogs också in i debatten och ord som “hermetisk” och “privat bildspråk” återkom ofta.

Kvinnorna deltog knappast alls i denna debatt. De hade i stället sin tidskrift Kvinnen og tiden, som startades 1945 av Kirsten Hansteen, landets första kvinnliga minister, och Henriette Bie Lorentzen, tidigare fånge i Ravensbrück och nu lektor. Deras tanke var att skapa “en kvinnlig folkfront mot fördomar och okunnighet, slöhet och ljumhet, för fred, frihet och framsteg”. Kvinnen og tiden blev ett upplysningsorgan för samhällsaktuella ämnen som politik, organisationsliv, psykologi och pedagogik, och tidskriftens uppbyggliga grundsyn kom att stå i motsats till de modernistiska tendenserna i litteraturen. Inger Hagerup kritiserade således den norska litteraturen för avsaknad av verklighetssinne och en frånvaro av “lust att se verkligheten i ögonen”. Om Astrid Tollefsens diktsamling Sang ved veikrysset, 1952, skrev hon: “… det verkar som om denna tomhetskänsla i dikterna efter hand blir ett självändamål …”. Också Halldis Moren Vesaas var främmande för modernismen: “Kanske beror den kris, vi i dag befinner oss i, i viss mån på att vi saknar fotfäste utanför oss själva. Den största diktkonst som skapas i dag är nog diktkonst som tjänar en idé”. Men nya kvinnliga modernister var på väg, och de kom att sätta en markant prägel på norsk efterkrigsmodernism. Gunvor Hofmo betraktas som en av förgrundsfigurerna; två andra var Astrid Hjertenæs Andersen och Astrid Tollefsen.

Också mer traditionellt kvinnliga teman som inredning, matlagning, barnuppfostran och krukväxtskötsel ingick som ämnesområden i Kvinnen og tiden. Inger Hagerup och Halldis Moren Vesaas introducerade utländska lyriker som Emily Dickinson, Edith Södergran och Karin Boye. Även Cora Sandel och Torborg Nedreaas blev så småningom skribenter i tidskriften.

Kontemplativ konst

Astrid Hjertenæs Andersen (1915–85) debuterade 1945 med diktsamlingen De ville traner. Willy Dahl karaktäriserar den i Norges litteraturhistorie, 1975, som “dålig”, med hänvisning till att poeten inte tycks känna sig hemmastadd i det bundna versmåttet och att bildspråket tangerar det klichéartade. Poeten känner sig mycket riktigt inte hemmastadd. Det skorrar i brytningarna mellan traditionella strofformer och fri vers, mellan rim och icke rim, mellan aktiv och passiv kvinnlighet. Men man kan lika gärna hävda att detta är en “god”, dvs spänningsfylld, intressant tolkning av den konstnärliga verklighet som dessa dikter förhåller sig till.

Ett huvudtema i De ville traner är det kvinnligas plats i kulturtraditionen. I den långa episka dikten “Pygmalion” återberättas i bundet versmått myten om Pygmalion, konstnären som förälskade sig i sin egen staty. Där hade han skapat idealet för en kvinna; just så skulle hon vara för att tillfredsställa hans begär. I Ovidius’ tradering (Metamorphoses) ber Pygmalion Afrodite att göra statyn levande. Det gör hon, och dikten slutar i harmonisk lycka. Vad den levande statyn eventuellt tänkte, får vi inte veta. I Astrid Hjertenæs Andersens bearbetning revideras myten. Hon lägger till några verser som lagts i munnen på “strofens kusin”:

De svale vinder
fikk visstnok vite
av havets sladren
at Afrodite
i tidens time
med stenens billed
seg selv forbyttet,
og verkets mester
til hymen knyttet.

Kärleksgudinnan tar själv sin boning i statyn, och därmed vänder dikten på rollerna: Pygmalion blir objekt för Afrodites älskog. Kvinnan blir alltså subjekt!

Dikter som kritiserar eller reviderar konstnärliga tolkningar av kvinnan förekommer särskilt i författarskapets tidiga fas. Den dikttyp som ersätter den kritiskt-reviderande är den identi tetssökande. I dikten “Marina” i Pastoraler, 1960, framträder en splittrad identitet: I en dröm används och förkastas kvinnan av mannen, och upp ur havet stiger tre kvinnogestalter: “… kvin nan / och jag själv och en storvingad fågel i sand”. De är olika i valet av existensform:

Den siste får nytt liv ved soloppgang.
Den første vil løpe sine føtter såre
på klippen og rope ditt navn.

Selv har jeg nok med å bære min sødme
som gresset og lyset
og sjøanemonen i dypet.

Man kan tolka dikten som ett val mellan existensformer, där den kontemplativa och behärskade prioriteras framför den ständigt föränderliga och desperat sökande. Men det är viktigt att lägga märke till att alla tre växer ur en, är sidor av jaget.

En av författarskapets huvudfigurer är vandrerskan. En hel diktsamling har fått denna titel, Vandrersken, 1957, och många dikter tolkar kvinnan eller kvinnorna på vandring. Vandrings motivet blir en bild av människans sökande efter identitet: Var ifrån kommer vi? Vad är vår bestämmelse?

Identitetstematiken hos Astrid Hjertenæs Andersen har också ett kollektivt innehåll. “Kvinner i rød kveld” i Strandens kvinner, 1955, är en ambitiös dikt om enheten i det mångfaldiga, om helheten i fragmenten, om det kvinnliga i historien. Ett kvinnligt kollektiv är diktens subjekt, och livet, tiden och rum met tolkas ur en kvinnlig synvinkel.

Andersen, Snorre (f. 1914) (no.): Dimman kommer. Illustration til Astrid Hjertenæs Andersen: De tyve landskaper. Akvarel. H. Aschehough & Co, Oslo 1980

Astrid Hjertenæs Andersen utgav i allt tio diktsamlingar och tre prosalyriska böcker: romanen Dr. Gnomen, 1967, reseskisser na Hyrdefløyten, 1968, och Svaner og nåtid, 1973. Hon var gift med målaren Snorre Andersen, och hennes sista diktsamling – De tyve landskapet, 1980 – består av naturdikter skrivna till hennes mans akvareller. Detta “samtal” mellan konstarter är ett grund drag i Astrid Hjertenæs Andersens författarskap. Hon hämtar både motiv och tekniker från bildkonst och musik. Vid sidan av de episka dikterna finns mer “skulpturala” dikter som formar ett ting eller en situation, fryser den i nuet med ord. Motivet är alltså ofta något mycket konkret, och dikten beskriver sidoord nat motivets olika aspekter, som om de var ytor i en målning. Diktsamlingen Frokost i det grønne, 1964, som är en av författar skapets höjdpunkter, innehåller en rad sådana dikter: Titeldik ten fångar fyra personer ett godtyckligt ögonblick på morgo nen; två män och två kvinnor som hejdar sig i var sitt göromål och låter sinnena uppfatta de mycket små förändringar som tiden skapar.

Hos Astrid Hjertenæs Andersen finner vi bara svaga ekon av kriget, och verklighetsuppfattningen präglas inte av kaos och kris. Författarskapet representerar en estetiskt-intellektuell poesi med förbindelselänkar till den amerikanska imagismen.

Modernismen är för Astrid Hjertenæs Andersen det enda sättet att förhålla sig till världen, präglad som den är av flimmer och fragment som den moderna människan har svårt för att överblicka: “(Konsten) är kanske den enda form av frihet vi har i dag. I konstens värld finns plats för allt i absolut frihet, inte bara dröm och mystik, utan världen, universum, livet – alla for mer av liv” (intervju med W. R. Kastborg i I kunstnerens verksted, 1967). Kanske är denna frihet extra viktig för en kvinnlig konst när? Efter ett inledningsvis ansträngt förhållande till både det traditionella lyriska formspråket och vår kulturs traditionella framställning av kvinnor, blir det modernistiska skrivsättet efter hand förlösande för författaren. Men intressant nog: Det förlö ser inte de kvinnliga teman som traditionalisterna Halldis Moren Vesaas, Inger Hagerup och Aslaug Vaa står för; kvinnligt begär och sexualitet, moderskap, kroppens förändring. Moder nismen lockar fram en orientering mot universella teman, sedda med en kvinnlig blick.

Med distans till världen och sig själv

Astrid Tollefsen (1897–1973) var femtio år gammal när hon debuterade som lyriker. Hon gav ut sammanlagt tretton dikt samlingar under åren 1947 till 1969. Hennes lyrik förmedlar en livsleda, ett avstånd till saker och ting och en melankoli som är typisk för norsk femtiotalsmodernism. I förhållande till sina kvinnliga lyrikerkolleger har hon stor distans till subjektet, något som markeras av en synlig frånvaro av ett lyriskt jag. Hen nes dikter handlar om världen, och världen består av folktomma gator, ohörbara röster, sovande hotell, dåsande fasader, telefo nen som ringer och ringer och händer som griper om luft.

Formellt sett är den poetiska bilden den dominerande meningsbäraren. I bilden – metafor, metonymi – möts de olika sfärerna och ger en kort glimt av något, en öppning mot sam manhang och skisser av helhet. Men bilden är flyktig, den glider över i nya bilder, och så framställs en flimrande och orolig värld där diktarens och poesins uppgift är att formulera de skarpa sinnesintrycken och lätta aningarna, fånga det ögonblick som genast är förbi. Stilen är impressionistisk, och tid och förgäng lighet tillhör författarskapets huvudteman.

Det konsekventa nekandet till det lyriska jaget och tematise ringen av den yttre verkligheten i ett de-, vi- och man-perspektiv ger Astrid Tollefsens dikter en distanserad och tidlös prägel. Den fåfänga väntan, den oförlösta saknaden dominerar i ett författarskap som använder det diffusa som grepp.

I natt
er tiden drosjehestens
trav på brosten
gasslys ulmer gjennom tåke

I natt
er det dressur i buret
hvert sekund
er et piskerapp som treffer
aldri feiler

I natt
var tiden drosjehestens trav
myke slag av puls
i mørke
dressørens nådeløse piske-
rapp
gasslys ulmet gjennom tåke
i natt
for lenge siden.

(Astrid Tollefsen: På nattens terskel, 1966).

Det sensibla rummet

Magli Elster (1912–93) introducerar en ny stil i norsk lyrik: Ett vardagsnära språk i ofta långa, fria rytmer som styrs mer av skildring och associativa språng än av den poetiska bilden. Här finner vi en inställning till lyrik som började på allvar med Jan Erik Vold och Kate Næss och den nya generationen omkring 1965, nämligen en antihögtidlig estetik som framhäver det van liga, konkreta och enkla.

Hennes lyrik är en reaktion mot den modernism som i hög grad använder litterära allusioner och låter bilden bli poesins viktigaste meningsbärande element. Men samtidigt står den i skuld till modernismens frigörelse från det bundna versmåttet. Den är på sätt och vis befriad från allt, från rytmtvång och bild tvång och låter texten flyta fritt i långa, metonymiska sekvenser:

På et gjerde i en villavei ved Smestad
står en innskrift i udødelig kritt
med nettopp lærte trykkbogstaver
og forteller ubluferdig til alle Søndagsspaserende
med og uten barnevogn og barn:
MOR ER SNILL …

“Dikt i kritt” heter dikten som är hämtad ur Trikken går i engen (Spårvagnen går i ängen), Magli Elsters första samling från 1952. Dikterna i denna samling har karaktäristiska titlar som “Tanker på en buss gjennom Bygdøy allé”, “Oppskrift for nype rosens tid”, “Sommerfugler på sykkel”. Den har en lätt och munter prägel, hämtar sina motiv i stadens närmaste omgiv ning, i ung kärlek, i blommor och barn, och den reflekterar skönhet och harmoni.

Magli Elster gav ut fyra diktsamlingar på 1950-talet och en sista, Sekunderne, år 1971, som sinnligt skildrar längtan, det ero tiska mötet, förväntningar och fullbordan.

I hennes lyrik har kvinnan ett synligt och utåtriktat begär, och det finns en humor i dessa texter som löser upp ansatser till spänningar mellan könen, mellan individen och världen, och som bidrar till att göra det kvinnliga subjektet starkt och suve ränt.

Kvinnokroppen som vas är ett gammalt motiv som Magli Elster ofta använder. Hos henne finns alltid ett självklart mottagarperspektiv i de erotiska dikterna, liksom det finns ett kroppsperspektiv i skildringen av längtan, lycka och liv, som i dikten “Vasen”:

Dag for dag
og natt for natt
vaskes jeg ren av lengsel
etter deg.
Alt skylles av
sorg skylles av
og glede
alt øyet har sett en åpen vårdag
skyllet av
alt øret har hørt i rislende
sommerkveld
alle dufter som er strømmet inn
fjernt fra sjøen og
nært fra hud
skyllet av
alt huden kjent av varme,
og blodet av frost
vasket bort
av lengsel.
Alene igjen står en naken
vase
som bare det er hendt med:
den er pustet ut fra en glassblåsers munn
den er skyllet ren
til din ene blomst.

(Med hilsen fra natten, 1953).

Kvinnolivets faser

År 1952 debuterade en ung kvinna med en uppseendeväckande diktsamling. Det var Marie Takvam (född 1926) som gav ut boken Dåp under sju stjerner. Där framträdde en poet som direkt och sinnligt utvecklade ungt livsbegär: “Om du bara finge liv / vid vårt första möte, / växer upp ur vår kärleks jord”. Dikternas jag längtar efter att förenas med mannen och bli mor.

Som få andra författare har hon skildrat kvinnolivets faser och facetter, från den unga, längtansfulla kvinnan i den första boken till den gamla, erfarna i den senaste, Rognebær (Rönn bär), 1990. På så sätt blir detta författarskap, som spänner över fyra decennier i norsk efterkrigstid, ett intressant dokument om kvinnors hopp och besvikelser, förväntningar och frustra tioner under en period präglad av djupgående förändringar.

Eg har røter i jord (Jag har rötter i jorden) heter en samling utvalda dikter, 1981. Titeln är betecknande, för i Marie Tak vams poesi är naturen den självklara referenspunkten för män niskan, historiskt och socialt. Hon växte upp på en gård vid HJørundfjorden på Vestlandet. Som vuxen flyttade hon till Oslo och företog därmed också den vandring från landsbygd till stad som har präglat Norge under hela detta sekel.

Förankring i naturen betyder också förankring i kroppen, och i Marie Takvams texter framträder kvinnokroppen naken och stark. Kroppen gör kvinnan till kvinna, ger henne en iden titet. Men kroppen placerar henne också i åldersgrupper: ung, mogen, gammal. Den unga kroppen gör henne tilldragande, den gamla blir problematisk.

Marie Takvams första diktsamlingar infogar sig i en nynorsk, lyrisk tradition, där vissa motiv och bildmönster är typiska: “Du öppnade din mörka blomma / doftande natt, / svepte mig i dina kronblad / och slöt dig”. Språket är högstämt, bilderna tra ditionella, den erotiska direktheten ny och fräsch.

Från slutet av 1960-talet präglas böckerna mer av sin tid. Bildanvändningen blir mer konkret och motiven mer vardagli ga. Förortshusmoderns vardag i evinnerlig trafik mellan tre rummaren och snabbköpet blir Marie Takvams bild av den moderna kvinnans livsform i 1960-talets välfärdsnorge. Vad blir det av frigörelsen när de gamla rutinerna bara ersätts av nya?

Under 1970- och 1980-talet framträder ett internationellt engagemang och en klarare politisk profil i texterna. Men insikten i världen som en arena för andra än en tillfällig kvinna i ett tillfälligt litet land ligger som en underton av maktlöshet eller en känsla av ett olösligt dilemma. Ändå är det meningsfullt med tankar, medkänsla och ord.

Jag är ensam med dessa händer
som har mjölkat kor,
bakat
bröd,
huggit hål i isen efter vatten,
bläddrat i böcker
burit ringar,
blivit kyssta av småbarn och
män.

Så gränslöst älskar jag detta liv
att jag inte kan vissna lugnt
utan lägger handflatorna
över mina ögon
och ropar ut min sorg.

(Marie Takvam: Auger, hender (Ögon, händer), 1975).

Upprorstendenser

1960-talets nya litterära miljöer öppnade sig mot världen. I Oslos studentmiljö utvecklades internationellt orienterade sub kulturer, där författare som Jan Erik Vold och Kate Næss tolkade och läste texter av bl a Kenneth Patchen, Lawrence Ferlinghetti och Gregory Corso. Uppläsningsarrangemangen skulle främja en muntlig och social form av poesi i motsats till skriftlig och individuell diktkonst. Impulsen kom från jazz- och poesirörel sen i USA – först och främst San Fransisco omkring 1960 – som hade en stark genomslagskraft i Europa. I jazzestetiken finns en djupt grundad antiauktoritär och antielitär hållning. Lyrikupp läsningen förmedlade poesins musikalitet och bidrog därmed till att bryta ner barriären mellan modernismen och dess publik.

Jazzestetiken korresponderade med de unga författarnas behov av att distansera sig från “det etablerade” – individuellt: föräldrarna, politiskt: makthavarna, lyriskt: 1950-talsmodernismen eller romanestetiskt: realismen. De olika impulserna samlades i den litterära miljö som för eftervärlden framstår som själva utgångspunkten för en ny författargeneration: kretsen kring tidskriften Profil.

Kate Næss – språkets kritiska potential

Kate Næss (1938–87) gav ut tre diktsamlingar: Billedskrift, 1962, Mørkerommet, 1964, och Blindgjengere, 1969. Dessutom tol kade hon utländsk poesi av vilken en del gavs ut under hennes livstid, medan en samling av hennes tolkningar gavs ut av Jan Erik Vold först 1989. Hon tolkade spanskspråkiga poeter, bl a Federico García Lorca, César Vallejo och Pablo Neruda, en rad tyskspråkiga, bl a Nelly Sachs, Paul Celan och Peter Huchel, och de kända amerikanska beatpoeterna Allen Ginsberg, Corso, Patchen och Ferlinghetti.

Kate Næss gav röst åt en negativ modern livskänsla som har monierade illa med den officiella välståndsoptimismen i 1960- talets Norge. Den ekonomiska utvecklingen, konsumtions- och mediasamhällets utbud eller välfärd tycks ingalunda ha elimine rat rädslan och villrådigheten. Kate Næss’ författarskap står i uttrycksfull kontrast till det politiska klimat och den önskekon sertkultur som härskade under denna period.

Kate Næss’ dikter ingår i en modernistisk tradition där för lusten av mening står i centrum. Den enskilda människan har i denna värld inga fasta ramar att hålla sig till. Hon är ensam, hemlös och utan perspektiv. En dystopisk verklighetsuppfattning ligger bakom misslyckade försök att tränga igenom en mur av hopplöshet, som i dikten “Skodde” (Dimma) i samlingen Billed skrift:

Kleiva, Per (f. 1933) (no.): Amerikanska fjärilar, 1970. Serigrafì. Affisch. Oslo.

Jeg bygget broer av regn
mot det jeg ikke forsto,
men hver eneste morgen
gled baklengs i nattens spor.
I dag er soluret stanset,
og alt som skjer
er tegn jeg har tydet forlengst.
Tåken kommer i bølger,
i tunge slag fra en klokke, men jeg vet ikke lenger
hva som er skodde, hva som er tid.
I mine unge år
kjenner jeg natten våkne.

Diktens jag försöker förstå, tyda tecken och kommunicera (“bygget broer”). Detta projekts kontext är tid och plats. Emel lertid betvivlas dessa kategorier, eller ställs på huvudet: Tiden går inte, eller den går baklänges (“soluret stanset”, “hver eneste morgen / gled baklengs”), platsen är ogenomskinlig (“skodde”, “broer av regn”). Dikten tematiserar således ett rotlöst, historie löst och otryggt jag. Tillvarons referenser är borta, och den enda fasta punkt som jaget ser är döden (“I mine unge år / kjen ner jeg natten vakne”). Diktens bildspråk (“skodde”, “klokke”) känns igen från modernismen på 1950-talet – den kvinnliga poet som står närmast är Astrid Tollefsen. Också Nelly Sachs’ bildspråk med dess förankring i elementen – hav, himmel, jord och eld, och tiden formulerad som frånvaro, döden som närva ro – bildar kontaktpunkter till Kate Næss’ poesi. Billedskrift är en diktsamling där den poetiska bilden försöker medla mellan liv och död, mellan tomhet och uppfyllelse. Men försöket miss lyckas, ansatser till rörelse och utveckling avbryts och ersätts av monotont kretsande.

Billedskrift fick stor uppmärksamhet i pressen, första upplagan såldes slut, och Kate Næss fick Dagbladets nyinstiftade lyrikpris. Boken fick över tjugo recensioner av vilka de flesta var positiva, men präglade av stor okunnighet om modernistisk lyrik. Mørkerommet fick genomgående dålig kritik, och Blindgjengere föga uppmärksamhet. Yngvar Ustvedt kallar sin recension “Om att gissa gåtor” och skriver: “Jag får inte tag i meningen med och livet i dessa dikter, de vill absolut inte explodera” (Dagbladet 18.11.1969). Dock karaktäriserar Knut Ødegård i Aftenposten 19.11.1969 diktsamlingen som “en förtätad samling explosiva upplevelsemöjligheter”.

Mørkerommet rör sig bort från ett högpoetiskt språkbruk och i riktning mot en mer prosaisk, vardagsnära stil. Brist på inter punktion och brott mot normalsyntaxen bidrar likaså till intrycket av ett närmande till nyenkelt formspråk. Grundpro blemen är desamma: individens förfrämligande och hemläng tan. Men sorgen och melankolin har ersatts av ironi och sarkas mer. Svart humor blir uttryck för jagets insikt i sin brist på möj lighet att upphäva disharmonin. Världen är en scen där indivi derna spelar sina roller i ett oändligt spel.

I Blindgjengere vidgas och fördjupas referenserna till media samhället, och en allt starkare kritik av ytliga hållningar och omedveten konsumtion kommer till tals. Här i dikten “Reprise”:

hjemmekvelden står upåaktet og kjølner
salen tones ned og forventningen blaffer opp
vi forlater våre legemer
ut av fingertupper inn i nakkehår og knær springer
hender der fremme: opp med loddet
gevinst

vi våkner i tide
endelig alene utstyrt med støvler ny driv
i halvlyset sparker vi klærne filmer
autentisk halvnakent liv sam tåler på alle plan
skudd över hodet rammer handlingen
velkjent som tøfler
lykken duver i luften la gå
det kan ikke vare lenge

før tingene trekkes tilbake til skuffer og skap
har rødmen utspilt sin rolle episodene
klistres seigt över innebygde situasjoner
tema står værfast i oss
repriser
bare til utvortes bruk

Uttryckssättet är här lidelsefritt och konstaterande, osamman hängande och flimrande som den mediaverklighet som texten förhåller sig till. Men samtidigt anar vi en mer kritisk inställning till detta samhälle: Dikten söker inte längre ett svar på livets gåtor i metafysiken. Det är i själva det konstaterande språ ket som den kritiska potentialen ligger.

Hos Kate Næss ser vi den rörelse som i grova drag äger rum i norsk lyrik på 1960-talet: I Billedskrift finner vi rester av en sen symbolistisk tro på bildens kraft att öppna för nya samband och insikter. I Blindgjengere råder misstroendet mot språket och medvetandet om att språket självt är en del av verkligheten och därmed ett opålitligt instrument för förståelse. I stället handlar den poetiska strategin om att skapa oro och lägga in kontraster och brott för att bryta vanetänkandet och slöheten. Också rörelsen från det patetiska till det osentimentala är tidstypisk, liksom motiv- och bildutvidgningen från det naturlyriska till det urbana.

Varför tystnade då denna poet som hade förmågan att ta emot och förmedla internationella impulser och som tolkade sin samtids många motsägelser på ett så tidsenligt och starkt sätt? Det kan ha haft med det politiska klimatet vid övergången till 1970-talet att göra. Kate Næss sade själv att atmosfären var “förlamande”. Mottagandet av hennes författarskap blev allt mer negativt efter hand som hon skrev bättre. Samtidigt med Næss avbröt ytterligare två av 1960-talets markanta lyriker, Georg Johannesen och Kjell Heggelund, sina författarskap.

I hennes poesi finner ambivalensen, tvivlet och distansen uttryck – inte i form av klarspråk, utan som motsättningar och mångtydighet. Medan traditionalisterna hyllar det tidlösa, och 1960-talsgenerationens manliga representanter finner sina positioner i kritiken av det etablerade, är det i Kate Næss’ texter tillvarons spänningar som finner ett språk. I ett bredare per spektiv ser man att hennes 1960-talsverk har många drag gemensamma med kolleger i Norden: Sonja Åkesson, Inger Christensen och Eeva-Liisa Manner.

En vridning mot språket

Den nya öppenheten, den antimetafysiska och språkligt experi menterande diktkonsten, hade sina viktigaste år mellan 1965 och 1969. Nyenkelhet, konkretism och genreblandning prägla de upplösningen av de traditionella förståelseformerna och teknikerna. Flera författare blev intresserade av språket som en viktig del av verkligheten, som i sig måste undersökas. Detta kom till uttryck i ett större metaspråkligt medvetande än tidiga re. I formen finns redan en mening, språket är inte ett betydel selöst system som en författare kan “ordna” enligt sin intention. Veckotidningsspråket, dagstidningsspråket, triviallitteraturens språk undersöks och bearbetas i en skönlitterär kontext. Många klippte in s k readymades i sina texter, och språket blev konkret material i bilddikter och kombinationer av text och teckning.

Detta modernistiska experiment – som fokuserade på for men som tema – varade bara några få år, men blev en epokgö rande erfarenhet för många författare som senare utvecklade en tydligare samhällelig orientering, utan att släppa den funda mentala språkkritiska utgångspunkten. Här kan nämnas Eldrid Lunden (debut 1968), Cecilie Løveid (debut 1969), Liv Kølt zow (debut 1970) och Kari Bøge (debut 1971).

Den författare som renodlade den experimentella formen var emellertid Jorunn Aanderaa (född 1934). Hon gav ut tre böcker: Hansen på jorden, dikter 1966, Tidssignalet, miniroman 1967 och Til, dikter 1969. Hansen på jorden är en av de få kon kretistiska diktsamlingarna i norsk litteratur. Här använder hon tidningsurklipp för att göra montage. Hon skriver sina texter i form av figurer, illustrerar texterna med egna teckningar och utnyttjar ytorna till att spela ut språket mot ett rum. Subjekts upplösningen är fullbordad: “Jag blev fort en flackande fläck / en flackare i fläckeriet”. Replikskiften försiggår utan att man känner avsändare och mottagare. Språkets meningstomhet i mediasammanhang får ny mening, dvs avslöjas, inom den litte rära kontexten: “Nu kan ögat se vad örat hör!” (citat ur Aften posten 31.7.1965).

I miniromanen Tidssignalet tematiseras begreppet tid, dels genom att behandla tidens fysiska uppenbarelseformer (“Sla gen stannar inpå mig. … De 12 slagen”), dels genom att vända upp och ner på språkbruk om tid (“Jag undanber mig att värl den på ett sådant sätt griper in i min tid”) och dels genom att huvudpersonen Hr. Singalsens försök att dra sig undan tiden genom att ligga till sängs, inte använda klocka osv avslöjas som självbedrägeri. Den lilla experimenterande romanen som i sin teknik är absurd och humoristisk, tematiserar livet i en inne hållslös tid, och detta ifrågasätter också identitetsbegreppet. Den ironiska distansen framstår som det enda adekvata sättet att förhålla sig till omvärlden.

En nostalgisk underström

Det nya konsumtions- och mediasamhället gavs motspel i nya lit terära former och en helt ny språkförståelse. Med 1960-talsge nerationen gjordes det upp med ett tänkande som utgår ifrån att det finns ett enkelt samband mellan poet och budskap, att litteraturen avspeglar verkligheten och att stor diktkonst rym mer djupare insikter, skönhet och sanning. Men 1960-talet hade också plats för efterdyningarna av denna romantiska tra dition. Det finns en underström i litteraturen som söker sig till baka till äldre tiders och äldre samhällens livs- och litteraturfor mer. För dessa författares del kan man säga att nostalgin blir svaret på den moderna civilisationens problematiska sidor.

Liv Holtskog (född 1934) debuterade 1966 med Kanskje ein. Hon har med Månen veit ikkje at han lyser från 1990 skrivit tret ton diktsamlingar som befinner sig vid sidan av de nya tenden serna i lyriken. Men hon insisterar på sin värld med en klar vär deförankring i jorden, i närheten mellan människor, i traditio nen, och Gudstron förenar allt i en föreställning om att världen är hel och meningsfull, och dikterna blir bekräftelser på detta.

Tove Lie (född 1942) debuterade 1967 med Øyeblïkk. Hennes texter är också medvetet i opposition till de nya skriv- och tän kesätten i slutet av 1960-talet. Med uttrycklig referens till romantiken tar hon avstånd från den nya lyrikens vardagsfoku sering. Hon försöker ge nytt liv åt poesins förbindelse med en annan – och högre – verklighet: “… morgonstjärnan springer fram som en gudinna / från mörkrets panna, ljuset som förgyl ler alla ting, / ljuset som smeker ansikten utan / hänsyn till per son, glöder i ett sandkorn, glittrar i ett löv, / åh vad ljuset för härligar de skapta tingen! …” (Drag av mørkestrøm av lys, 1983).

1960-talet: en övergångstid

I en återblick ger 1960-talets Norge intryck av att vara en över gångstid, ett decennium då efterkrigstidens teman och symbo ler ebbar ut, samtidigt som radikalt nya förståelseformer utvecklas. Förståelseformer som dock får sina fulla betydelser först i 1970-talets ideologiska kontext. Det moderna experi mentet fick betydelse i synnerhet därför att det främjade ett starkt språkkritiskt medvetande, som många författare fortfa rande har som ett grundläggande kännetecken.

På 1960-talet kom också de första försöken att skriva inom ett kvinnopolitiskt sammanhang. En rad författare med rötter i 1950-talet (bl a Ebba Haslund, Merete Wiger och Solveig Chris tov) utvecklade under 1960-talet ett starkare könspolitiskt med vetande, medan en av 1970-talets ledande prosaister, Bjørg Vik, debuterade 1963.

Det tidiga 1960-talet förde bara fram några få nya kvinnliga författarskap som tolkade det nya samhället och dess motsätt ningar. De kvinnliga författare som tillhörde den nya generationen blev antingen improduktiva fram mot 1970, som Kate Næss och Jorunn Aanderaa, eller kom inte riktigt i gång i ett kvinno politiskt sammanhang förrän på 1970-talet, som Liv Køltzow, Cecilie Løveid och Eldrid Lunden.

Det tidiga 1960-talet var inte någon fruktbar tid för nya poeter. Få diktsamlingar utkom i Norge under dessa år. Det var också den omedelbara anledningen till att myndigheterna införde inköpsordningen för skönlitteratur – staten köper in tusen exemplar av varje bok som kommer ut och fördelar dem på folkbiblioteken. Detta initiativ bidrog tillsammans med momsbefrielsen 1969 till att främja utgivningen av skönlitteratur i Norge och skapade antagligen en av förutsättningarna för den litterära uppblomstring som ägde rum under andra hälften av 1960-talet och kulminerade i bredd och engagemang på 1970-talet.
Samhälleligt sett är perioden från 1960 till 1970 en tid med radikala förändringar, först och främst präglad av medier och konsumtion. Den litterära institutionen byggs ut i synnerhet via Den norske Bokklubben och inköpsordningen för skönlitteratur.