Frågor om kön och sexualitet, genus och identitetskonstruktion tar stor plats i 2000-talets nordiska litteratur, inte minst inom spänningsfiktionen. 2000-talets nordiska romaner är fulla av kvinnliga detektiver, gotiska hjältinnor och monster. Hos de manliga författarna förvandlas den kvinnliga huvudpersonen ofta till ett destruktivt monster. De kvinnliga författarna använder däremot övernaturliga drag för att tematisera den kvinnliga huvudpersonens självförverkligande och frigörelse från det förhärskande könskontraktet och från traditionella familjemönster. Representanter för den gotiska romanen är bland andra Leonora Christina Skov, Olga Ravn, Majgull Axelsson och Yrsa Sigurðardóttir.
Tag: Kvinnlighet
Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. Till tidens kvinnliga poeter hör bland andra Mette Moestrup, Aase Berg, Ida Börjel och Gerður Kristný.
I mitten av 1990-talet växer en ny genre fram inom skönlitteraturen, den får beteckningen chick lit. Den är en uppdaterad version av den klassiska kärleksromanen och behandlar storstadens singel- och dejtingkultur från ett kvinnoperspektiv. Med böckerna Sex and the City och Bridget Jones’ dagbok som förebilder utvecklar författare som till exempel Henriette Lind, Lotte Thorsen, Kajsa Ingemarsson och Siri Østli en nordisk variant av genren chick lit.
Sara Stridsberg föddes i Solna 1972. Hon debuterade 2004 med romanen Happy Sally och tilldelades 2007 Nordiska rådets litteraturpris för romanen Drömfakulteten.
Förhållandet till familjen, modern och kvinnligheten är ett av två huvudteman i Auður Jónsdóttirs (f. 1973) författarskap, det andra är de västerländska härskarnationernas förhållande till den nya internationella arbetarklassen i början av det nya millenniet. Dessa två teman visar sig gradvis ha mer gemensamt än vad man i förstone hade kunnat tro.
Sofi Oksanen är en litterär sensation. Född 1977 i Finland, med en finsk far och en estnisk mor. Hon skriver på finska, men kallar sig finsk-estnisk författare. Hon är uttalad feminist och har i den offentliga debatten uttalat sig emot mäns våld mot kvinnor och Putinväldet i Ryssland. Hon är internationellt känd, översatt till ett fyrtiotal sproåk och har tilldelats en lång rad priser, ofta som den yngsta författaren någonsin (Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris 2008, Svenska Akademiens nordiska pris 2013).
Den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm (f. 1961) har på ett ovanligt sätt i bok efter bok kombinerat den läsarvänliga realismens karakteristika – spänning, stark lokalfärg, intressanta gestalter – med djärv förnyelse av prosans berättarkonventioner. Hon kan både underhålla och experimentera, äta kakan och ha den kvar. Hon kan med andra ord vinna såväl den vanliga läsarens hjärta och samtidigt framstå som mångskiktat intressant för litteraturforskningen, queer och subversiv och formförnyande. Eller som en av bipersonerna, Lila Andersen i Fagerholms roman från 2012, Lola uppochner, tänker om sig själv, småstadens litterära celebritet: ”hon är ju så rolig och uttrycksfull och snygg och väldigt karismatisk (och sen förstås då, en objektivt sett väldigt god författare också, en såndärn med både säljpotential och djup) –”
När Statens Kunstfonds kommitté år 2010 nominerade Helle Helle (f. 1965) till att ta emot en livslång konstnärslön, löd motiveringen att hon var ”en av Danmarks viktigaste uttolkare av medelklassen och den danska landsbygden.” Och så har hon generellt också mottagits och tolkats: som en författare som berättar om utkanter, välfärdssystemets förlorare på landsbygden och tidstypiska konflikter i parförhållanden.
Modernismen och kvinnorna i norsk efterkrigslyrik
Flera kvinnliga diktare i 1980-talets svenska lyrik beskylls för att skriva ogenomträngligt, men de blir trots det periodens centralgestalter. Ann Jäderlund, Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson debuterade efter ett decennium med en rak och vardagsnära poesi. På 1980-talet börjar de istället undersöka glappet mellan språk och värld. De påvisar det, använder sig av det, leker med det. Vårt dagliga språk framstår hos dem som ett fristående och godtyckligt system.Många av de kvinnliga lyrikerna strävar också efter att blockera en intellektuell läsning för att på det sättet få språket mer direkt. Man kan kalla det ett kropps- och sinnesspråk. Finns det andra gemensamma kännetecken? De vänder ryggen åt modernismens stolta strävan efter ett autentiskt jag. Det jag som träder fram i dikterna är istället spritt.