Tag: Naturen

Omgiven

En speciellt nordisk stämning tematiseras i en rad verk utgivna efter år 2000. Snön, tystnaden, mörkret och kontrasten mellan det trånga hemmet och den vida naturen är ett gemensamt drag i en språklig undersökning av ett kvinnligt rum. Detta utvecklas i romaner och diktsamlingar av bland andra Johanna Boholm, Merethe Lindstrøm, Rosa Liksom och Christina Hesselholdt.  

Gotiska kvinnomonster

Frågor om kön och sexualitet, genus och identitetskonstruktion tar stor plats i 2000-talets nordiska litteratur, inte minst inom spänningsfiktionen. 2000-talets nordiska romaner är fulla av kvinnliga detektiver, gotiska hjältinnor och monster. Hos de manliga författarna förvandlas den kvinnliga huvudpersonen ofta till ett destruktivt monster. De kvinnliga författarna använder däremot övernaturliga drag för att tematisera den kvinnliga huvudpersonens självförverkligande och frigörelse från det förhärskande könskontraktet och från traditionella familjemönster. Representanter för den gotiska romanen är bland andra Leonora Christina Skov, Olga Ravn, Majgull Axelsson och Yrsa Sigurðardóttir. 

Uppgörelsen med skammen över den egna kulturen och negativa självbilder – om kön och etnicitet i samisk och tornedalsk litteratur.

På 1970-talet började Nordkalottens enda ursprungsfolk, samerna och andra minoriteter som de svenska tornedalingarna att organisera sig. Det första skönlitterära verket skrivet på samiska av en samisk kvinna utkom 1971. Därefter har det följt en rad kvinnliga författare, vilkas verk ofta tematiserar motsättningarna mellan majoritets- och minoritetskulturen. I verken kombineras ofta gamla samiska myter och muntliga traderingar med undersökningar av en särskild, samisk kvinnoidentitet. De tongivande kvinnliga författarna är bland andra Rauni Magga Lukkari, Synnøve Persen, Maren Uthaug och Rosa Liksom. 

Ett landskap i förvandling

En upplevelse av att tiden bara går, och en längtan efter frihet, kärlek och ett språk som kan rymma livets och jagets många glittrande fasetter, tränger sig på i många texter av 1990-talets debutanter. 1990-talets diktkonst begråter inte en menings- och identitetsförlust eller gör kroppen till en sista referent, utan söker glimtar av liv och identitet i rörelser och genom riktningsförändringar. 1990-talslitteraturen uppfattar företrädesvis liv och betydelseskapande som förvandling eller rörelse. Just i en rörelse kring kvinnofigurer iscensätts subjektet med hela dess bagage av smärta, ensamhet, längtan, självdestruktion, ironi och humor. Subjektet uppfinns, utforskas, tänker eller är närvarande som en textlig energi i berättelsen eller dikten.De många unga författare som debuterade på 1990-talet blev föremål för stor uppmärksamhet. 

Den herrelösa dikten

Flera kvinnliga diktare i 1980-talets svenska lyrik beskylls för att skriva ogenomträngligt, men de blir trots det periodens centralgestalter. Ann Jäderlund, Birgitta Lillpers och Katarina Frostenson debuterade efter ett decennium med en rak och vardagsnära poesi. På 1980-talet börjar de istället undersöka glappet mellan språk och värld. De påvisar det, använder sig av det, leker med det. Vårt dagliga språk framstår hos dem som ett fristående och godtyckligt system.Många av de kvinnliga lyrikerna strävar också efter att blockera en intellektuell läsning för att på det sättet få språket mer direkt. Man kan kalla det ett kropps- och sinnesspråk. Finns det andra gemensamma kännetecken? De vänder ryggen åt modernismens stolta strävan efter ett autentiskt jag. Det jag som träder fram i dikterna är istället spritt.

… hittar hem till kroppen

Medan den nya kvinnorörelsen under 1970-talet bidrog till att föra upp läsaren på scenen och göra henne till författare, bekännare eller debattör i ett storstilat samtal om kvinnoliv och könsroller, formulerar 1980-talslitteraturens kvinnor och män förhållandet mellan läsare och författare på andra sätt. Scenen skiftade snabbt och dramatiskt: centrum var inte längre erfarenheten och samtalet, utan i stället utforskningen och estetiken.En ny professionalisering av litteraturen ägde rum, och unga välutbildade läsare, som inte sökte svar och bekräftelse, men upplevde anfäktelse, skönhet och insikt i litteraturen, flockades kring de unga författarna på de väl upplysta caféer, som snart ersatte de gamla barerna och bodegorna med sliten vildavästerninredning och trivselbelysning.

De underjordiska källorna

Kerstin Ekman är litterär arvtagerska till Elin Wägner, och vän av hennes bitande samhällskritik och starka patos. Hennes omfattande författarskap uppstod ur ett antal detektivromaner, men genomgick sedan en utveckling bort från kriminalgenren, samtidigt tog författaren med sig deckaren in i romanen.Författarskapen rummer kontroversiella gudsuppfattningar och metafysiska antydningar, som markerar ett trots och en kamp mot de manliga ideologier som i årtusenden inlemmat kvinnan i ett mönster där hon djupast sett måste kämpa mot sig själv. Kerstin Ekmans böcker är sinsemellan mycket olika. Hon provar ständigt nya former. De rör sig dock alla om kärlekslöshet och kärlek. Och om att resa i språket genom en ständig förvandling mot en mittpunkt i människan, “en punkt där hon är hemma hos sig själv”.

Poesins återkomst

Man har talat om en vändpunkt runt 1975 i det litterära klimatet i Sverige. Nya lyriker debuterar, delvis tack vare det statliga litteraturstödet. Här skapas utrymme för en mer nyanserad syn på vad poesi är och kan vara. Den inre verkligheten, liksom de speciellt kvinnliga erfarenheterna, börjar tillerkännas sin fulla betydelse.Modernismens hela rika uttrycksarsenal – med rötter i symbolism och romantik – står till förfogande för de kvinnliga poeter, som debuterar under senare hälften av 1970-talet och som kommer att höra till de främsta i sin generation. De är samtida med den nya kvinnorörelsen och de gestaltar på mycket varierande sätt sinnlighet, erotik, könets mörka språk och moderskapets särartade själs- och kroppslandskap.

Tag vara på jorden

“Den första Bomben som sprängdes på ‘treenighetsplatsen’ kallades en ‘baby’. Då forskarfäderna i Manhattan-projektet telegraferade till president Truman efter ‘födelsen’ den 16 juli 1945 löd telegrammet: ‘Barnet blev välskapt’. Bomben över Hiroshima kallades ‘Lillen’, ‘Little Boy’. Och idag håller man på att framställa ‘den femte generationens’ raketer”.” Så skriver den norska författaren och psykologen Wera Sæther 1985.Kan en sådan “civilisation” någonsin räddas? Endast med kärlekens språk, menar Wera Sæther, kan det onda besegras och livet tillbedjas – inte döden. I denna strävan är mannen och kvinnan inte skilda från varandra, men först i en gemensam strävan kan maktlösheten hävas.