Erotiska erfarenheter uttrycker kvinnorna i det tidiga 1900-talet finkänsligt genom att tala om gräs som brinner eller trycks ned som en matta under de älskande. Så småningom blir omskrivningarna onödiga. Ingeborg Björklund skriver 1927 djärvt om älskaren i hennes säng. Han kommer att fly i gryningen, men “ännu berusande / känner jag värmen från muskelrund skuldra” (“Till Diana”, Den spända strängen).
Maj Hirdman (1888–1976) vidrörde det mest privata, när hon 1909 skrev för byrålådan om längtan efter barn. Några år senare skrev hon om lyckan att vänta barn och sorgen när det nyfödda barnet dör. Ända fram till 1960-talet var det lämpligast att dölja graviditeten i fyndigt skurna tygsjok. För en lärare som Maj Hirdman var det otänkbart att som gravid vara kvar i tjänst. En utexaminerad lärarinna som gifte sig var förlorad för yrket, ett faktum som redan seminarierna förberedde eleverna på. Maj Hirdman publicerade moderskapsdikterna först 1928. Då var hon gift och mor till tre barn och kunde skriva dikter även om födandets plåga. I dikten “Ett möte” från Hjärtats ballader dör både modern och barnet.
Gemensamt förbereder kvinnorna en ung bruds första samlag i dikten “Brudtäcket” i Berit Spongs (1895–1970) Lärkornas land, 1929. Bruden vet inte vad som skall hända, men hennes mor minns plågornas natt och i väggarna finns ännu moderns kvävda skrik. Att gå från barndom till vuxenliv är att lämna ett stilla pysslande för något “brännande och stort”. Två ljud möts: “Som cittran drunknar i en orgels röst, så sjönk min barndom i det tunga jublet / vid trycket av hans huvud mot mitt bröst” (“En port”).
Berit Spong liknar Birger Sjöberg i det att de båda uppskattades av en bred läsekrets och ofta felaktigt har identifierats som idylliker och romantiker. Sjöberg debuterade med Fridas bok bara två år före Berit Spong. Hennes Högsal och örtagård utkom 1924. Båda skildrar småstadens människor med humor och musikalitet som i Gustaf Frödings tidiga rapporter från provinsen, men de genomskådar idyllen.
Kvinnorna i Spongs “Ostagäng på Nycklinge” tränger undan sin ångest med hjälp av arbete. En av dem är sömmerskan som måste sy brudklänning åt sin älskades nya kvinna. En annan är änkan som tiger såväl om goda minnen som om sorgens börda.
Berit Spongs författarskap börjar med dikten “Helga den fagra”, i vilken fadern sänder iväg Helgas älskade med vikingaskeppet och sen gifter bort henne med Skald-Ramn. Helga tvingas från den levande kärleken till plikten. I skapandet får hon hållas med sina febriga minnen och sin duktighet.
En som verkligen gifte sig, två år efter sin lärarexamen, med en “Skald-Ramn” var Ingeborg Björklund (1897–1974). Poeten Arnold Ljungdal var före deras giftermål redaktör för Clarté och en framstående marxistisk teoretiker. Efter en resa till “framtidens utpost” Ryssland skrev Ingeborg Björklund glödröda dikter i Ropet efter lycka, 1928, och hyllade Lenin som “befriade 150 millioner mänskliga varelser ur svält, okunnighet och förnedring”.
Männen var stormförtjusta över den “moderna svenska poesins Sappho” (Hjalmar Gullberg), “människa och kvinna lika mycket” (Victor Svanberg), med “flickaktig grace, ettrigt temperament” (Sten Selander). Är det för att kvinnan i Ingeborg Björklunds dikter ligger vid mannens fötter? Hon är en okunnig och dum mandolin som han lockar melodier ur. Hennes egna tankar är bara slocknande gnistor tills hon dryftat dem med mannen. Hon beskriver hans gyllenbruna hud, hans smärta höfters brons och hans blanka skor och hon säger: “Tag din rätt!”
Men ettrigheten då? Efter lång och fruktlös väntan blir hon faktiskt arg och klagar en stund. Dikten “Huldreskratt” i Kärleksdikt, 1932, är den första av flera dikter om en älskarinnas ensamhet och den är riktad till fruarna. “Hagars sång i öknen” förbannar Saras hustrurättigheter. En dikt talar om den pladdrande hustru som driver bort mannen. När han återigen rastlös och äcklad reser sig från älskarinnans bädd tänker denna: “Käraste, det gör mig ont om dig” (“Till avsked”, Famn, 1934).
Ingeborg Björklunds dikter är laddade och raka meddelanden som påminner om skillingtryckens berättelser om utsatta kvinnor. I moderns vardag finns kropparnas spår och flöden: mjölken som gör brösten hårda och droppande, barnets våta blöjor. Men detta är, som en boktitel säger 1938, Hemligt budskap. Som romanförfattare bearbetar hon också sina erfarenheter av att vara ogift mor i ett fördömande samhälle.
En annan äktenskapsbryterska tar till orda i Stina Aronsons Tolv hav, 1930, försiktigtvis skriven av “Sara Sand”.
Greta Knutson-Tzara, född i ett förmöget musikerhem i Djursholm, Stockholm, kom till Paris 1922 för att studera måleri. 1924, samma år som André Bretons första surrealistiska manifest utkom, såg Greta Knutson-Tzara det avancerade teaterexperimentet Le mouchoir de nuages (Molnnäsduken), skrivet av Tristan Tzara. De träffades i teaterbaren och efter ett halvår gifte de sig i Stockholm. Med ritningar av den österrikiska funkisarkitekten Adolf Loos byggde de sig ett hus på Avenue Junot, där alla de ledande parisiska konstnärerna och svenskar som Gunnar Ekelöf, Eric Grate och Nils och Thora Dardel skulle bli återkommande gäster. 1929 hade Greta Knutson-Tzara sin första separatutställning i Zborowskis galleri i Paris och 1933 medverkade hon i boken Le Surréalisme au service de la révolution (Surrealismen i revolutionens tjänst) med prosalyrik.
Temat återkom i romanform i Feberboken, 1931, då under pseudonymen Mimmi Palm. För kvinnan väcker otroheten frågor om identiteten. Till äkta mannen säger hon: “Seså hudfläng mig. Jag är ingen kvinna, ingen gästfri famn, ingen vit bassäng kring din springbrunn. Döda mig med en rå död. Ett steg från aningen till gåtan är jag, en ton som väcker oviss längtan.” Man anar en ironisk citatverksamhet här. Om inte kvinna, är hon då ett monster eller ett redskap för det ena eller andra behovet? Hon är också irriterande oåtkomlig: “Jag är det förseglade.”
Tolv gånger har hon bedragit sin man. Titeldikten säger att det skett i ångest: “Tolv hav av oro omgav mig.” Men även älskarens armar är ett fängelse och hans bröst en mur, som här i dikten “Det gör detsamma”:
… slit ner tyget över mitt blinda hull
åt tolv heta bössmynningars åtrå.
Ge fyr.
I surrealisternas innersta krets
För att hitta mer avancerade experiment under 1930-talet måste vi förflytta oss utomlands och stämma möte med en svenska i Paris: Konstnären och poeten Greta Knutson-Tzara (1899–1983). Gunnar Ekelöf introducerar oss.
1933 skrev Gunnar Ekelöf till Elmer Diktonius, att tidskriften Spektrums nummer om surrealismen var “redigerat från Paris, av Tzara, endast en aning modifierat här och var av oss”. Vännerna Tristan Tzara och hans hustru Greta Knutson-Tzara skulle föreslå texter. I vad som sedan blev boken Fransk surrealism (1933) står Gunnar Ekelöf som ensam utgivare. I slutet av boken meddelas att Greta Knutson-Tzara och Gunnar Ekelöf gemensamt översatt sammanlagt sex dikter av André Breton, Paul Éluard och Tristan Tzara. Omslaget är ett grupparbete av Breton, Tzara, Valentin Hugo och Greta Knutson-Tzara.
Som poet blev Greta Knutson-Tzara först känd i Sverige, då Lasse Söderberg översatte några av hennes prosadikter och publicerade dem 1987 i Tärningskastet, i Lyrikvännen (Nr 5 1/2, 1992) och i FIB:s Lyrikklubbs årsbok Ögats läppar sluter sig. Surrealism i svensk poesi, 1993. Vid Stockholmsutställningens postkubistiska manifestation 1930 var Greta Knutson-Tzara representerad. Göteborgs konsthall och Svensk-Franska galleriet i Stockholm har visat hennes målningar. I flera decennier kunde man läsa hennes essäer i Konstrevy. Först 1980 blev Greta Knutson-Tzaras första egna bok, novellsamlingen Bestien, som var skriven på tyska, utgiven i Berlin, där hon kommit i kontakt med unga feminister. Året därefter deltog hon i utställningen “Andra hälften av avantgardet 1910–40” på Stockholms kulturhus.
Texterna i Greta Knutson-Tzaras postumt utgivna Lunaires (Paris 1985) har en melankolisk grundton som inte bara har med exilen att göra utan också med minnet av barndomens slott där man levt “för flera hundra år sedan”. Det landet är ödelagt, försvunnet. Människan är själv ett skövlat land och en ödelagd stad. Dikten “Lagunen” ger en vacker och skrämmande bild av barndomen, då berättaren var de unga föräldrarnas lyckliga slav som gärna bar deras bördor. “Aldrig hade deras händer smekt mig, jag vågade inte ens snudda vid dem med min skugga. Varje gång de gjorde ett uppehåll lade jag mig på marken på respektfullt avstånd, hänförd betraktade jag deras skönhet, oskuldsfullheten i deras kärleksgester.”
“Regn av aska” är en sorgedikt riktad till en död. Perspektivet är långt borta och mycket nära: “Av alla ansikten i tusentals städer skall inget längre vara ditt – du som är ensam om att inte veta hur jorden tynger ditt bröst”. Överblick och innerlighet präglar också hennes konstessäer. Med stor kunnighet och ivrig debattlust rör hon sig mellan medeltidsmålningar och samtida konst. Hon varnar 1951 för den nonfigurativa konstens puerilitet och revolutionärt spända biceps som ständigt upptäcker och proklamerar samma till åren komna sanningar. Ändå vill hon inte bidra till att svenskarna gör en nationell dygd av rädslan för den nya franska konsten, som ju både inspirerats av nihilism och av en stark självhävdelse.
Greta Knutson-Tzaras skönlitterära texter har gemensamt med surrealismen ett drömlikt svävande mellan tid och rum, undermedvetet och påtagligt. Där finns en rikedom av föremål och vilda språng mellan substantiv som här i “Lagunen”: “Från min roddbåt lägger jag ut mitt nät, jag drar åter in det fullt av kalla smaragder. Vid lågvatten lyser de båda vita statyerna i djupet, bekransade av alger. Deras ögon är öppna och livlösa.”
“Hon kände, mycket påtagligt, hans blickar i sin nacke. Hon måste behärska sig för att inte föra dit handen och klia sig. Det kändes som när man åkt i en fullsatt spårvagn och fått en loppa innanför kappkragen. Det kändes som att ligga på en gräsmatta och ha placerat huvudet i en myrstack.
Hans blickar kröp som myror över en, de spred sig från trakten bakom örat neråt halsen och armarna, kilade oförskämt över bröstet. Man ville kura ihop sig …” (Från novellen “Du anar ingenting”, I drömmen var det så, 1946.)
En vitkalkad kyrka
O, dölj mitt ansikte det känns så naket, skrev poeten och Romkorrespondenten Martha Larsson (1908–93) med kursiv stil i dikten “Musik” i Vår fjädervikt är oerhörd, 1948. I diktens konsertlokal tittar plötsligt alla på den som låtit musiken skölja ansiktet rent. Sanningen och offentligheten är förfärlig: “Jag är naken i salongen.” Debutsamlingen I denna cirkel, 1944, rymmer flera kvinnor som maskerar sig med ett skratt eller gnolar en stump för att dölja sin tungsinthet.
Skriften skall både avslöja och dölja. Ett barndomsminne hjälper Martha Larsson att tala allvar. Efter regnet har barnen hittat maskar på vägen. De vanligen underjordiska, smala kropparna ritar “en hemlig önskans spröda teckenskrift”. Nu riskerar de att dödas av hårda hjul. Äcklade hjälper barnen dem till säkerheten i myllans modersfamn. Den äckliga skriften i “Maskarna på vägen” har samma karaktär av chiffer som de tecken Ingeborg Erixson ser vid bryggan i kvällssolen. De glittrande fiskarna i nätet kallar hon “frågetecken i rymden, guldbokstäver och ord” (titeldikten i Kustlandskap, utkommen 1946, ett år efter debuten).
Ebba Lindqvists Fiskläge, 1939, berättar om dödshoten i fredstid mot fiskarbefolkningen, om kvinnornas oro för “havskvinnan, den skamliga, nakna förförerskan, som tar deras män”. Efter andra världskriget tar hon grekisk mytologi till hjälp och skriver om Antigone, som i smyg begravde sin bror Polineikos, död efter en strid där två bröder stått på var sin sida i kriget. “O, må de glömma, alla de som var med! Men vi, som inte var med, må vi aldrig glömma!” ber Antigone i titeldikten i Labyrint, 1949.
Två poeter skriver i sina debutsamlingar om en kyrka, vars målningar kalkats över. Ebba Lindqvist (1908–95) ber om hjälp att befrias från sin vitmenade stelhet, om det än kostar en tids trasighet och nedskräpning (“En vitmenad kyrka”, Jord och rymd, 1931). I Martha Larssons dikt finns en gemenskap, ett “vi” som “med heta och ivriga händer” knackar bort anpassningens kalklager och hittar den barnsliga målningen (“De vilsegångna”, I denna cirkel). “Vakna min lilla skogssjö! Öppna ditt isiga ögonlock!” skrev Maria Wine 1945 i Naken som ljuset och samma år gav Ingeborg Erixson sin debutsamling titeln Tjällossning.
De landskapets linjer Ebba Lindqvist växte upp med var formade av is, salta vindar och hav. I Grebbestad på norra västkusten lärde hon sig älska och hata det hårda landskapet, där Guds ansikte grinar kallt i stenen. I debuten vänder hon sig direkt till döden: “Du var det som tog mina unga tankar / och brände dem ner till kolnade lik.” Ebba Lindqvist var åtta år då de döda soldaterna från slaget mellan engelsmän och tyskar i Skagerrak flöt iland – samma händelse gav Selma Lagerlöf ett viktigt ämne för romanen Bannlyst, 1918.
Kritikern Karin Boye såg en våldsam hetta i Ebba Lindqvists ord och kollegan Birger Bæckström hörde en passionerad stämma. Moderna tonsättare drogs till hennes texter. Gösta Nystroems sånger och körsättningar är nu klassiska och bär i sina sträva klanger poetens protester mot livets hårda villkor och hennes önskan att “finna vägen hem på havets stigar”. (Labyrint, 1949.)
Efter studier i Uppsala återvände Ebba Lindqvist till sitt gymnasium. Kanske kunde hon som lärare ge eleverna en flickväg till det klassiska arvet. I Röd klänning, 1941, talar hon med Sappho om kärlek. Där finns också diktsviten “Debutant” om unga flickors sökande efter sitt riktiga jag. Under 1950- och 60-talet står alltfler mytiska och litterära kvinnofigurer i blickpunkten: Fedra, Danaiderna, Alkestis som räddade sin makes liv genom att dö i hans ställe, Klytaimnestra, Karyatiderna och Jobs hustru.
I skönlitteraturen har flickor och kvinnor kunnat läsa om både mäns och kvinnors villkor, medan läroböckerna och ofta även undervisningen förmenat dem att känna igen sina egna liv i myterna. Däremot har flickorna blivit experter på all slags manlig uppväxt och männens livsfrågor, genom den rika undervisningen om manliga mytgestalter. Ta bara Vergilius krigare och erövrare Aeneas! Kritiska och upproriska myttolkare finner man bland kvinnliga poeter.
Utan att berätta hela historien kan poeten, med bara några få ord, lyfta fram en sagofigur eller en dramatisk situation. Snabbt ser vi framför oss en värld av tidlösa känslor och problem.
“I mig bor en skara människor,
narrar, kärlekskranka, eremi-
ter, danserskor.
Mitt liv är en byggnad av liv.
Jag är som ett vimmel, ett
smutsigt marknadstorg.”
Under pseudonymen Sara Sand använde Stina Aronson långt före Gunnar Ekelöf detta tema från psykoanalysen om olika jag och medvetandenivåer. I dikten “Jagen” (Tolv hav, 1930) finns dock något som ger stillhet och det är “mina skära klängrosor, mina skära sagor”. De ger möjlighet “för mig och jagen” att hålla “våra händer andaktsfullt tillsammans”. Konsten lindrar. Så är det kanske till och med en styrka, inte bara för konstnären, att ha många jag.
Jag är Apollons eget träd
På en fladdrande banderoll framför fem orgelpipor står orden VOX VIRGINA på omslaget till diktsamlingen Orgelpunkt, 1944, av Anna Greta Wide (1920–65). Titeldikten börjar som en replik i ett samtal med Gunnar Ekelöf:
En människosjäl är en fuga
av trotsiga stämmor, som stiga
ur djupen, som locka och suga
och mörkren, som drömma och tiga.
Jungfruns röst är namnet på en av alla de stämmor som kan finnas i en verklig kyrkorgel. Orgelpunkt är en kompositionsteknisk term för en lång, vilande ton som i ett musikavsnitt utgör fundament för de övriga stämmornas rörelser. Orgelpunkten kan också vara en hemort, som tonslingorna beger sig ut ifrån och återvänder till efter sträva, oharmoniska konfrontationer med varandra. När i dikten de stridande stämmorna enas, är det i “kärlekens drömmande, låga, vibrerande orgelpunkt”. Gunnar Ekelöfs dikt börjar: “En värld är varje människa, befolkad / av blinda varelser i dunkelt uppror.” Hos honom är de tusen själarna i själen fångar under jaget, konungen, som i sin tur är fånge hos något större. Där finns inte möjlighet för de många varelserna att som hos Wide “samla sig villigt och tungt”.
Det är med kraftfull orgel, i en storm av ljud den unga poeten tar sig ton här. Gunnar Ekelöfs dikt fanns med i hans Färjesång från 1941. Anna Greta Wide debuterade 1942 med den formfulländade, musikaliska Nattmusik. De trotsiga stämmorna lyder den tvingande formen, skrev hon i “Orgelpunkt” och det är vad som sker i de två första diktsamlingarna. En av dessa stämmor klagar i dikten “Nattvandring”: “Min själ är ond och mina tankar sjuka.” I “Orgelpunkt” finns brottslingen som vänder sig till samma mörker för att få trösten, att det inte är så enkelt att sätta gränsen mellan smutsigt och rent. Där finns också femtonåringen som trycker sina händer mot brösten i den kvalmigt heta bädden: “Är jag musik, atomer eller kött?”
Harriet Löwenhjelm och Karin Boye hörde till favoriterna bland eleverna på flickläroverket i Göteborg, där Anna Greta Wide gick när hon vann en rikstävling för gymnasister med dikten om Afrodite, som gick barfota bland algerna och tången på en solig sandstrand. Som hos Harriet Löwenhjelm kan man se att kärleksdikterna genomgående vänder sig till feminina gestalter. I Nattmusik har Anna Greta Wide tagit med en översättning av Eduard Mörikes “Skön Rohtraut” där en ung följesven till en prinsessa för ordet. “Dafne är jag” kan hon också säga. Dafne är flickan som, jagad av en alltför ivrig gud, förvandlas till ett träd, jungfruspäd men med kronan högt. Jag är Apollons eget träd, säger Dafne stolt. Detta är ingen vanlig flicka.
Två år senare tar Ingrid Nyström (1917-1999) i sin debutsamling upp den grekiska myten om Dafne, som räddar sig undan kärleken och mannen. Smärta och död är hon däremot inte rädd för. Förvandlingen är en kraftsamling och en lättnad. Hon lyfter glad men tyst sin trädkrona högt mot ljuset:
Den kropp du ville äga
är en stam, vars liv är bliven
gåta
dunkel, outgrundlig.
Den hand, som kunnat smeka
din
är blad, vars milda
främmansus du hör,
då du intill mig dröjer.
(“Dafne”, Vattenspegel, 1944.)
Än mer komplicerade blir förvandlingarna och hemligheterna i den första diktsamlingen efter många års tystnad, Dikter i juli (1955). Något har hänt och någon är död. Brunnen har sinat, gräset vissnat. “Den unga poppeln” står utan stöd “som den rankaste av pager”. “Orfeus” i Broar (1956) ropar för sista gången med ångestfylld röst på sin älskade, när hon försvinner tillbaka till dödsriket, men dikten slutar: “Efteråt kunde han sjunga.” Strömkarlen hugger med stråken som över hårdspända navelsträngar och – sist i boken – ett porträtt av en välkänd figur: Tintomara, “Älskad av många, ensammast av alla”.
Det är svårt att vara skaldekonstens guds eget träd eller den renspolade klippan, som längtat efter “en bleknad grästuva, en vänlig sliten ljungruska / och gråmossans sträva fattiga lilla pälskrage”. De linjer som här framträder är inte bara kustbandets utan också kvinnokroppens mjuka rundningar och skrymslen.
Tintomara är den gäckande huvudpersonen i Almqvists Drottningens juvelsmycke, 1834. Än uppfattas hon som man, än som kvinna. Anna Greta Wide värnade starkt om sitt privatliv och berättade inte för vännerna vem som gett henne ett “skrumpnande ärr efter stor gemenskap till blods” (Broar). Kanske var det bara insikten att det var försent att vara ett litet barn, som blir omhändertaget – de många dikterna om modersfamnen, jorden-modern, urskogsfloden-modern och en tröstande hand för pannan tyder på det. Kanske var det bara drömmen om tröst från en högre makt. Först i Kyrie, 1960, erkänner hon att hon jagas av en tonart som vill henne något. Det går inte längre att komma undan! Och längre fram är hon förtvivlat led på obestämda pronomen: Någon. Någonting. Någon Annan. Någonting Annat. “Själens evinnerliga stammande pubertet. Som om jag aldrig blev mogen att säga denne eller han.” Hon vågar så småningom säga ordet Gud, men förblir tvivlare och ordvrängare med återkommande repliker riktade till “bokstävlarnas” modernist Gunnar Ekelöf – en av dem är titeldikten i den sista diktsamlingen Den saliga osäkerheten, 1964.
Den gamla hemliga
skadligheten
Den gamla saliga
flabbigheten
Den gamla skadliga
skabbigheten
Den gamla skabbiga
saligheten
(Gunnar Ekelöf: Strountes, 1955.)
Den saliga osäkerheten …
Den osäkra saligheten …
Den osaliga säkerheten …
Den säkra osaligheten …
Allt detta låter väl säga sig.
Men aldrig: den säkra salig-
heten.
Och aldrig: den saliga säker-
heten.
Då haltar sanning och rytm.
Någonstans måste nejet in.
Så är människans villkor.
(Anna Greta Wide: Den saliga osäkerheten, 1964.)
Osäker i trosfrågor men säker som skapande konstnär är det huvudintryck man får av Anna Greta Wide. Hennes tonfall har den självklara avspändheten hos en, som vet sitt värde och därför kan vara humoristiskt respektlös mot alla instanser inklusive det egna jaget. Men hon är också den ensamma Danae, som saligt tar emot Zeus i sin bädd, då han kommer förvandlad till guldmynt och strör sig själv solvarm över hennes öppna sköte som i “Danae”, Orgelpunkt.
Undret kom till mig med solens lopp.
Guldregnet föll över bädden,
rann som ett solflöde över min kropp,
fyllde min själ till brädden.
Lusten jag kände var inte en mans,
inte en älskande kvinnas –
salig förnam jag med vikande sans
lusten som inte kan finnas:
inte en kvinna, inte en man,
ändå ett jublande möte –
Domnande låg jag, och allt försvann,
medan det solvarma guldet rann
över mitt öppna sköte.
“Sen slog de mig hårt över handen när jag upptäckte pärlan i mitt sköte och ville få den att skimra, men denna gång förklarade de ingenting utan gav mig blott onda blickar. ” (Maria Wine: Man har skjutit ett lejon, 1974. )
Ett skjutet lejon
Maria Wine (född 1912) har i en självbiografi beskrivit sig själv som ett skjutet lejon. I en jaktscen vrålar hon för att varna ett annat lejon för jägaren. Men skottet avlossas och på det stupade unga djurets plats ligger en flicka med blödande mun. Man har skjutit ett lejon (1951, med förändrad utgåva 1974) är berättelsen om den danska barnhemsflickan som bara flyktigt fick träffa sin mor och först tio år senare fick veta att en man, som en gång gjort dem sällskap, var hennes far. Inte heller de fosterföräldrar hon så småningom fick kunde ge henne trygghet.
Den nedtrampade återkommer långt senare i en dikt, där en kvinna känner sig som ett fotspår. Ett djup av tomhet eller mörker uppstår, då fotspåret “längtar efter sin fot / ty ingen fot längtar tillbaka / till sitt spår” (“Skönhet och död”, 1959). Maria Wines kärleksdikter talar om underkastelse, men är ändå inte fria från förebråelser.
Innan jag lämnar dig ensam
med dina drömmar
(som naturligtvis överträffar
allt
jag någonsin kan ge dig)
ska jag täcka din panna
med hundra snöflingekyssar
och jag ska i hemlighet visa
dig
hur du ska lösa upp knutarna
på alla de band
som jag skulle vilja binda dig
med
(Stenens källa, 1954.)
Mannen i Maria Wines liv blev författaren och blivande akademiledamoten Artur Lundkvist. För hans skull flyttade hon till Sverige och lärde känna den litterära världen. Inspirerad av honom började hon skriva. Stoff hade hon nog av och hon skulle komma att få ännu mer, både genom deras gemensamma resor och genom den fria kärlekens principer, som Artur Lundkvist förfäktade. Ännu efter ett trettiotal poesivolymer har hon hävdat att hon inte är poet – han är poeten. Hon har bara skrivit poesi. “Du är den klare, starke”, skrev hon redan i debutsamlingen Vinden ur mörkret, 1943, och fortsatte: “Jag den svaga”. Kanske är han hennes himmel: “Mitt hjärta är en söndertrampad stig / över vilken himlen spänner sin båge.” Naturligt nog skriver även Maria Wine programpoesi om nödvändigheten av fri kärlek, men i hennes dikter finns en svart sorg både på och mellan raderna.
Den man trampat på förstenas eller skriker ut sin smärta “med fjäderskrud”, skriver Maria Wine i Född med svarta segel, 1950, och sannerligen gör hon konst av smärtan i dikten “Om man trampar”: “Trampar man på ett körsbär tränger dess vita öga ut genom en blodröd sol.”
Anna Greta Wide gick hos den freudianske psykoanalytikern Iwan Bratt och hans hustru Signe (syster till målaren Einar John).
De hade ett behandlingshem i Alingsås, dit många författare och konstnärer sökte sig. Det var här Karin Boye bodde sina sista dagar i livet och Eva Neander, som också tog sitt liv i unga år, var patient här. Iwan Bratt framhöll vikten av att leva ut sin sexualitet, hur den än var beskaffad och att inte blygas för den nakna kroppen och dess naturliga funktioner. Iwan Bratt dog 1946 och efter några år flyttade Signe Bratt till Göteborg. Där fortsatte hon verksamheten och förblev till sin cancerdöd 1954 ett stöd åt bland andra Anna Greta Wide, som drabbades av samma sjukdom och dog bara 45 år gammal.
Som kärlekspoet har Maria Wine fått en både hetare och mjukare framtoning än befogat, genom att just de sidorna av författarskapet framhållits i samlingsutgåvorna. Annorlunda är prosadikterna i Ring i ring, 1948, om den sexuella debuten. En flicka upplever det så här i dikten “Det måste hända”:
“– Skilj benen åt lite mera, upprepar han, något vägrar inom mig, jag är full av skräck, stinget, blodet, han kämpar, jag stretar emot. – Vi vilar oss litet, säger han, sen kan vi försöka igen. Jaså vi skall försöka igen, stinget, blodet, – det är så litet, viskar han. – Skrek de? frågar jag. – Vilka de? – Dina andra kvinnor. – Jaså mina andra kvinnor, ja, några skrek. Jaså de skrek efteråt, stinget, blodet, skriket, hur har de vågat vara med om detta, jag är trött, dödstrött, jag skäms, jag vill somna bort från alltihop.”
“Barn har jag aldrig önskat mig: ville själv vara barn in i det längsta: hos dig fann jag en fader” skriver Maria Wine i en dikt till sin make i Den bevingade drömmen, 1987. Han har gjort henne vuxen, de har sen blivit som syster och bror och nu är rollerna ombytta. Han har blivit hennes barn och hon den mor hon själv skulle velat ha. Åldrad frågar hon sig i dikten “Vad är kärlek”, om det verkligen är kärlek hon har skrivit om. Frågan är intressant men svaren snuddar bara vid orden glädje, smärta och fångenskap. I stället slår hon sig till ro med, att det i alla fall hade varit en plågsam ökenvandring att aldrig ha älskat.
Uttorkad flodbädd.
Ingeborg Erixsons (1902–93) mor var självförsörjande och det var helt självklart för dottern, även hon telegraftjänsteman, att fortsätta förvärvsarbeta efter giftermålet med konstnären Sven Erixson.
Paret umgicks med proletär- och söderförfattare som Rudolf Värnlund, Josef Kjellgren och Ivar Lo-Johansson. I ett demonstrationståg efter skotten i Ådalen 1931 lärde paret känna “de fem unga”, så Ingeborg Erixson var inte okänd när hon först 42-årig debuterade som poet. Möjligen var det till nackdel att vara känd som en lynnig konstnärs praktiska fru. Dikten “Telegrafisten” i Kustlandskap, 1946, berättar om en som är osynlig för alla och i rymden kastar sitt “väsens hemliga morsetecken”. Hon har också blivit gravt misstolkad och underskattad.
Bara i undantagsfall är naturbilderna i Ingeborg Erixsons poesi hämtade utomhus. När gräshoppans silverborr skär genom ängarnas tomhet, finns den ängen inombords. “Landskap med variationer”, Ebb och flod, 1948, beskriver ett kärleksförhållande som pendlar mellan hetta och svalka, det ger stelnad lava kring munnen och askregn över gröna kullar. Invid bokens hårt bultande kärlekslyrik står diktsviten “Floden” som ger bilden av en djup depression. I Främling i eget landskap, 1951, är den centrala dikten “Om värmen har lämnat dig …”. Tingen har gömt sig, “det är som de redan på avstånd / hörde dig nalkas, flydde på rädda fotblad.” Dikten riktar sig till en avkyld, ensam person. Den tröstar inte men är någon, som ser och frågar efter förbindelsen, vägen till den innersta dörren. “Långt borta i utmarker går du, främling i eget landskap.”
I dikten “Skogen” skriver hon om att alla träd är olika. Den kan läsas som ett svar på Edith Södergrans kärleksfulla systerdikter i sviten “Fantastique”, Rosenaltaret, 1919, med dess bild av ungbjörken som skakar sina gyllne lockar och påminner om en syster. Var finns “björken som bland björkarna i vårblåst / slår ut sitt hår på samma sätt som systern”, frågar Ingeborg Erixson. Man är både insnärjd i sitt eget inre kaos och utanför all gemenskap: “fånge här i skogen / bland alla andra alla andras främling!” Detta är en existentiell belägenhet som alla befinner sig i, men några berörs starkare än andra. I dikten “Jag” skrev Edith Södergran just “Jag är främmande i detta land” och “Var jag en sten den man kastat hit på bottnen?” (Dikter, 1916). Det är också ett kvinnoproblem att bara bli definierad som grupprepresentant, som om alla björkar vore Björken och alla kvinnor Kvinnan.
Anne Nilsson Brügge
Ömhetens vargtänder
Elsa Grave (1918-2003) debuterar krigsåret 1943. Den första diktsvitens huvudperson kliver in “På en tom operascen”. På den gamla teatern med dess romantiska rekvisita finns en olycklig pajas. Nykomlingen tar inte ställning: “Inget hör jag / Inget ser jag.” Men bakom den smått komiska diktarattityden finns faktiskt äkta musik: “men djupt ur hjärtats nya gravar / stiger den svarta sången, som lever / i skuggan av drömmarminer”.
Inkräktare kallade Elsa Grave sin debutbok. Hon som gick på konstskola kommer objuden in på den litterära scenen och granskar människorna, i krig såväl som i fred. Genom sitt långa författarskap har hon skapat sig ett renommé som svärande häxa i svart kappa.
Kanske är Elsa Graves kraftfulla attityd inför moderskapet en reaktion mot högstämda samtida modersbilder. Dikten “Svinborstnatt” i Bortförklaring, 1948, med den snarkande suggan i en kvalmig stia är kanske det närmaste man kan komma det orena, vegetativa modersporträttet. Hos Elsa Grave finns alltid något under ytan, som gruvgångarna eller tistelns långa rotsystem. Suggan bökar fram ruttna godbitar och det svarta liket av en fluga täcks av en gräddslatt.
I nästa bok Den blåa himlen, 1949, kompliceras modersbilden ytterligare. I “Djuphavsmaskerad” är modern verkligen en ful fisk:
Marulksmoder
i din bottenvrå
du som vältrar dig lustberedd
i din vaggande livsslummer
och slukar ditt yngel
med halvvakna djuphavskäftar
Vid sidan av det groteska möter vi ett högtidligt allvar hos Elsa Grave i dikten “Till det döda barnet” i Bortförklaring. Något obestämt vilar över Höstfärd: “9 vaggvisor för mitt ofödda barn” med hav, blåst och ett kosmiskt perspektiv som i den chilenska poeten Gabriela Mistrals “Meciendo” (Vaggvisa). Hungersöndag berättar om en frigörelse mellan mor och barn. Diktsamlingen Mödrar som vargar, 1972, presenterar den fruktansvärda moderligheten: Mödrarna har ansvar för avkomman och utövar stundom denna omsorg i raseri, som i dikten “Djävlar”:
födande våra tvåbenta
ägodelar
som en gång blir
vårt barnarov
med vuxna ögon
och ryggar
som vänds oss i skräck
över ömhetens
skallrande vargtänder
Det är barnet som givit modern vargtänderna och klorna. Barnet har tvingat henne att upptäcka tänderna i bröstet och de klor, varpå hon spetsar barnets hjärta “om du inte förblir / min innersta klagan / min sång / mitt rov / mitt eget älskade barn”.
Till slut gav Elsa Grave, som även är tonsättare, ett namn åt sina musiska förbannelser, sina litanior över “den parallella likgiltigheten” (den grymme faderns och människornas). Hon kallade dem Sataneller, 1989. Flera manliga recensenter hade nu tröttnat på konsekvensen i detta vredens författarskap. De tyckte sig se hopplöshet och till och med lust i hennes varningar. Det är obehagligt när mödrar vrålar.
Elsa Grave växte upp i ett gruvområde i Nyvång i Skåne. Fadern som var gruvingenjör tog henne med ned i djupen och det var där hon en gång fann den uråldriga fossilen i Som en flygande skalbagge, 1945. Fisken i stenen hade fenorna spända som segel: “ett ögonblick / hugget i sten / på färd igenom tidlöshetens hav”. Barndomens trädgård som låg i skuggan av gruvans växande askberg finns beskriven i Elsa Graves första roman Ariel, 1955. Hon vill själv skriva en poesi som med den chilenske poeten Pablo Nerudas ord är “en oren poesi”. Hos henne sjunger grodorna om sin isande lidelse, kamelbarnet med feta små pucklar drömmer om öknen och oron vaggar som en sköldpadda eller en skalbagge.
I Evighetens barnbarn, 1982, uttrycker Elsa Grave sin sorg över förorenad luft, skövlade skogar och kärnvapen. Hon ropar till den himmelske fadern, att det inte är Jesu lidande, som räddar människorna, utan mödrarnas kärlek. I länder som El Salvador, landet vars namn betyder frälsaren, är det modern som hänger på korset.
Anne Nilsson Brügge och Inga-Lisa Petersson
Det svenska nattljuset och dagens gula solros
“Vad vill ni då med er dikt?” frågade radiojournalisten Matts Rying en gång i Mariefred författarparet Ella Hillbäck och Östen Sjöstrand. Hon svarade: “Jag vill detsamma som jag önskar av andra: att vi inger varandra mod, att vi inger varandra livsmod” (Rying, Diktare idag, 1971).
Ella Hillbäck (1914–79) föddes under ett krig, “då våren bar svart kavaj”, och debuterade under ett annat. Föräldrarna var textilarbetare i Mölndal och i debutsamlingen Hos en poet i kjol, 1939, frågar hon sig vad hon föddes till: “… jag borde våga” och “… jag borde vinna”. Namnet har betydelse här. I 12 blickar på verkligheten, 1972, skriver hon att blommor liksom människor kan få fel namn: “Mitt andra namn är Viktoria. Viktoria, var är din seger?” Föräldrarnas efternamn var Johansson och Holmgren och till debuten valde hon åt sig namnet Hillbäck, kanske byggt på moderns namn, Hilda. En förebild i fråga om mod och visioner finner vi i En gång i maj, 1941, nämligen den heliga Birgitta. Vid hennes Vättern hörs vattnets sånger om “det stora modet, som går tiden ut”.
När världen öppnades igen efter krigsslutet, såg Ella Hillbäck något som kom att sätta spår i hennes diktning: Fält med kors, behängda med stålhjälmar (Världsbild, 1947). Inför den synen behövs mod! Utan broderssmärta kan vi inte leva, skriver poeten, men vi skall leva av något annat än fasans ögonblick. Kanske av diktens ton, som steg ur svarta dok av vatten och fick henne att vilja gråta av lycka. Av kärlek? “Älska / är en bild av andningsnöd / i djupet där fisken går.”
Från barnsben socialist utvecklades Ella Hillbäck till en katolskt och filosofiskt orienterad samhällskritiker. I hennes stora produktion, bland annat tretton diktsamlingar och fem romaner, betyder iakttagelse och eftertanke mer än handling och önskningar. Poesi, 1949, rymmer kärleksdikter om mannen och kvinnan “så goda som två gamla träd / så nakna som två ödsliga stammar / så mogna till marken som vissnade löv / och så ljuvt arma –” (“Nocturne”). Senare tränger yttervärlden på igen med flyktingar och krigsminnen. Då kan en vårmässa till den heliga Modern behövas eller ett “Morgonbad med en trast”: “Darrande som daggdroppen sjunger han från huvud till fot. Är själv ett bad. En blickstilla morgons gudomliga tvagning.” (I denna skog, 1953).
Romanerna Albatross, 1943, och Gullhöna, flyg!, 1955, är mästerliga skildringar av unga kvinnors utveckling. Mognad handlar om att lära sig att se, vad som är viktigt. I varje roman finns någon med särskilt god syn, ja, med märkvärdiga ögon. Men där finns också de ovilliga: “Han som visste allting om linser och dioptrier, tänkte hon otåligt, kunde han inte skaffa sig ett par glasögon att se med, när det gällde hemmet! Han måste upptäcka mycket snart att modern behövde ett livstecken för att få glans i ögonen … ” (Cirkusvagnen, 1959).
I och med 12 blickar på verkligheten, 1972, kommer en ny ton av förvånad besökare in i författarskapet. Bokomslaget av Jan Biberg visar tolv bitar blå himmel. 1969 landade Apollo II i Stillhetens hav och hämtade mångrus och sten. Är detta rätt? “Jordens gissel är kvar. Krigen har inte upphört. Cancergåtan är inte löst. Hungerarealerna breder ut sig snabbare än kontorslandskapen.”
Ella Hillbäcks kosmiska översikt förmedlas därefter av Emanuel Swedenborg (1688–1772), som enligt hennes Swedenborg-visioner (1973) väljer åt sig en sentida adoptivdotter som skall upprätta det nya riket. “Krigen kom på allvar i det allra sista skedet då dottern, Swedenborgs dotter, började sin vandring. Hon såg bara krig.” Hans sändningsord talar om hennes värde: “Hon är min magiska lampa som blinkar om natten. Hon är mitt äppelröda barn i frostigt klara morgnar. Hon är mitt svenska nattljus från heden, den doftande fina orkidéen. Och hon är dagens gula solros.”
Ella Hillbäck bodde på ett gästhem hos Birgittasystrarna i slutet av sitt liv och fick efter egen önskan en katolsk begravning.
Anne Nilsson Brügge