Stina Aronson var dotter till ogifta hembiträdet Maria Andersson och studenten Olof Bergqvist som senare blev biskop och riksdagsman. Hon adopterades av ett barnlöst slaktarpar i Uppsala men blev i niosåldern mot sin vilja återlämnad till sin biologiska mor, som även hon bodde i Uppsala. En student, som modern städade hos, gav stöd till gymnasiestudier. Senare bekostade fadern hennes utbildning på lärarseminariet. Hon undervisade några år på olika landsortsskolor i Uppland och på Gotland, gifte sig med läkaren Anders Aronson och flyttade med honom 1919 till ett tbc-sanatorium i norra Norrland, som långt senare blev hennes “litterära landskap”.
Hon ägnade sig nu helt åt skönlitterärt skrivande. Då hon blev änka 1936 bosatte hon sig i Uppsala och levde under osäkra ekonomiska förhållanden. Stina Aronsons första roman En bok om goda grannar, 1921, skildrar livet i en liten by i Dickensk anda. Den följdes av romanerna Slumpens myndling, 1922, och Jag ger vika, 1923. Två herrar blev nöjda (R) gavs ut under pseudonymen Sara Sand 1928 och Fabeln om Valentin från 1929 vittnar om en nyorientering i modernistisk riktning. Under resor till Uppsala, Stockholm och Paris knöt Stina Aronson litterära kontakter med bl a den svenska modernismens förgrundsfigur Artur Lundkvist.
1930 utkom den Södergran-inspirerade diktsamlingen Tolv hav och 1931 läsdramat Syskonbädd. I dagboksromanen Feberboken, 1931, diskuterar hon under pseudonymen Mimmi Palm kärleken och skrivandet, det manliga och det kvinnliga. Medaljen över Jenny från 1935 belönades som en av de bästa romanerna om arbetslivet. Härutöver kan nämnas reseskildringen Byar under fjäll, 1937, romanen Gossen på tröskeln, 1942, om en pojkes uppväxt, och “ödemarksromanen” Hitom himlen, 1946, vilken blev Stina Aronsons stora genombrott hos kritiker och läsare. Lika konstnärligt lyckade är de följande verken Sång till polstjärnan (N), 1948, Kantele (L), 1949, Den fjärde vägen (R), 1950, och Sanningslandet (N), 1952. Stina Aronson var nära vän till kritikern Margit Abenius.
Litteratur om författaren: ett urval
Petra Broomans: Detta är jag: Stina Aronsons litteraturhistoriska öde, 2001
Caroline Graeske: Bortom ödelandet: en studie i Stina Aronsons författarskap, 2003
Marianne Hörnström: Flyktlinjer, 1994
Margit Rasmusson: Lang väg hem. En bok om Stina Aronson, 1968
Åsa Nilsson Skåve: Den befriade sången: Stina Aronsons berättarkonst, 2007
Martin Aagård og Birgitta Holm (red.): Röster om Stina Aronson, 1996
