Man kan ta året 1909 som en brännpunkt. I Sverige råder storstrejk, och kvinnor kämpar för rösträtten. Mot slutet av året står två kvinnogestalter i centrum för nationens intresse. Ellen Key, som just kommit hem från en långvarig landsflykt, firas på sin 60-årsdag, och Selma Lagerlöf mottar som första kvinna och första svensk det litterära Nobelpriset. Tidigare detta år står en svensk reporter utanför Hollowayfängelset i London. Det hon skall rapportera hem om är frigivningen av den fängslade gruppen suffragetter.
En kvinnornas egen Nobelfest hölls för Selma Lagerlöf på Grand Hôtel i Stockholm den 13 december 1909. 1200 kvinnor deltog, mer än 1000 hade man fått lov att avvisa. Festen refererades utförligt i både inhemska och utländska tidningar. Huvudtalet, “Alla kvinnors tack”, hölls av Lydia Wahlström. Selma Lagerlöf replikerade genom att låta Fredrika Bremer träda fram och bevittna mängden av framstående och dugliga kvinnor.
Kulmen och startskott. Ellen Key och Selma Lagerlöf var två röster som på var sina vägar hade erövrat en värld. Storstrejkens kvinnor fann sin stämma i Maria Sandels Virveln, 1913. Reportern utanför Holloway slutligen var Elin Wägner, på plats i London för att referera från “den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909.
“… en liten myndig men otillräckligt bildad föreläserska”
Det måste ha varit ett både skrämmande och förbryllande tecken när Ellen Key 1883 besteg talarstolen. Ännu hade inte allmänheten vant sig vid rösträttsagiterande kvinnor på föreläsningsturnéer. Ellen Key var en pionjär inom föreläsningsverksamheten, “en liten myndig men otillräckligt bildad föreläserska” som Carl David af Wirsén skriver. Början var anspråkslös. 15 åhörare i Arbetarinstitutets filial på Kungsholmen i Stockholm. Snart stod Ellen Keys pulpet mitt i Europa. “Die Grosstante Europas.”
Till den inre kretsen hörde först och främst Lou Andreas-Salomé, en nära vän som Ellen Key brevväxlade med under mer än ett kvarts sekel. Men praktiskt taget “alla” i förkrigstidens Europa hörde till hennes umgängeskrets: anarkisten Pjotr Kropotkin, bildhuggaren Auguste Rodin, dramatikern Gerhard Hauptmann, filosofen Martin Buber, danserskan Isadora Duncan, diktarna Rainer Maria Rilke och Maurice Maeterlinck. Ellen Keys ord var lag. Hennes omdöme kunde rädda eller fälla en ung diktare eller diktarinna.
En rörande bild av Ellen Key tecknas av Lou Andreas-Salomé 1905. Ellen Key har varit på besök i Lous hem Loufried utanför Göttingen. Strax före avfärden har Ellen Key lämnat sin klänning till borstning. I gröna, vida underbyxor sitter hon vid frukosten. “Ovanför dessa underbyxor”, skriver Lou, “det vänliga, själfulla ansiktet: just sådan är Ellen Key.”
Ellen Keys medium var talet, föreläsningen kom vanligen före den skrivna essän. Selma Lagerlöfs väg är i det avseendet den motsatta. Hennes element är skriften, det skrivna ordet – “Detta skrifvande, ser tante, är min enda passion”. Om hon intar talarstolen så är det med en skönlitterär berättelse i sin hand – med en sådan förtrollar även hon det mest förhärdade auditorium. Ett av Selma Lagerlöfs problem är helt enkelt att nå fram som “debattör” och samhällsengagerad utan att ge upp sin säregna analys- och uttrycksform.
Problemet med uttrycksformen ställdes på sin spets i och med första världskriget. En hel värld väntade på Selma Lagerlöfs ord. Vad skulle hon ha att säga till detta skeende? Och hur explicit, hur “propagandisk”, kunde hon vara? Romanen Bannlyst, 1918, blev hennes svar, framsprungen efter år av trevanden och skaparkramp. Boken blev en fredsappell, men en både djuplodande och originell sådan. Inbyggt i romanen är ett tema om “rösten”, den besynnerliga kvinnliga rösten som måste vinna auktoritet utan att ge upp sin egenart, sin position i utkanten. Temat kulminerar mot slutet av romanen. I samband med en predikan till förmån för freden av traktens präst höjs en kvinnlig röst. Rösten är “tunn och skrikig” – något som har kännetecknat den genom berättelsen. Men den har blivit “förunderligt hörbar och tydlig”. Den gälla kvinnliga rösten – den som hittills inte har fått höras i det offentliga livet, den som bär på skärande insikter, modersskriket som en antiestetik – blir principen för romanens uttrycksform.
Med stämbanden angripna av rösträtt
Reportern utanför Holloway var den då tjugosjuåriga Elin Wägner, just värvad för rösträttsrörelsen. Hon skulle komma att skriva om både Selma Lagerlöf och Ellen Key och hon tar upp viktiga trådar från dem båda.
Från kvinnofängelset Holloway i London rapporterar Elin Wägner i Idun i maj 1909: “… då under jubelskrän fångarna, litet bleka, men lyckliga kommo utrusande och omfamnades av sina vänner. Ledarna voro där och jag kunde iaktta miss Pankhurst på nära håll. Hon såg ut som en snäll och begåvad skolflicka. Och ändå är det hon som står i spetsen för orolighetsavdelningen och som för sin vältalighet kallas suffragetternas Portia”.
Från Ellen Key bland annat den brännande frågan om vad könsförhållandet och kvinnan är, från Selma Lagerlöf intresset för dolda koder. I Elin Wägners roman Hemlighetsfull, 1938, figurerar Ellen Key som gäst. Besöket slutar med en fråga: Kanske har jag ändå inte lärt “vad jag borde av denna märkliga människa”? Texten fortsätter: “Och den natten satt jag klarvaken rätt upp och ner i min säng och hade mellan mina händer kvinnornas problem som den stora oefterrättliga Ellen Key smugglat in i vår lägenhet på åldrade profeters vis, tilltrasslat och olöst som det var.”
Under fyra decennier kommer Elin Wägner att vara den outtröttligaste motrösten till patriarkatet i Sverige. Den första höjdpunkten är Pennskaftet, 1910. Denna stockholmsroman är en bibel för “den nya kvinnan”, även kallad SBK (Självförsörjande Bildad Kvinna). Elin Wägner själv kan anas under två av de centrala gestalterna, Cecilia – kvinnan med ett förflutet – och Pennskaftet.
I sin artikel “Den nya kvinnan” i Sovremennyi Mir (Den moderna världen), 1913, skriver Aleksandra Kollontaj: “Vem är hon – den nya kvinnan? Se er omkring, skärp blickarna, väg i era sinnen, och ni vill bli övertygade om att den nya kvinnan existerar – att hon finns.” Sedan en tid finns hos oss alla, menar Kollontaj, “under medvetandets tröskel” en måttstock som hjälper oss att skilja olika kvinnotyper från varandra.
Cecilia plockas upp i början av boken av den intagande men stålhårt beslutsamma rösträttskvinnan Ester Henning. Snart får hon träffa “Dragarlaget”, rörelsens mångsidigt sammansatta kärntrupp av rösträttsaktivister på Lästmakaregatan i Stockholm. Rösträttskvinnorna i Pennskaftet är Elin Wägners egen skapelse. Men bakom finns kvinnor som för alltid kommer att vara förknippade med FKPR (Föreningen för kvinnans politiska rösträtt), grundad 1902, senare LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Rösträttsgeneralen själv, professorskan och vältalaren Ann-Margret Holmgren, historikern och studierektorn Lydia Wahlström, ordförande från 1909, vice ordföranden Signe Bergman, i det civila bankkassör, blid men oböjlig “rösträttsmoder”, skolgrundaren Anna Whitlock, socialreformatorn Anna Lindhagen, den frisinnade Emilia Broomé, yrkesinspektrisen Kerstin Hesselgren.
Alla aspekter av det liv som var “den nya kvinnans” i storstaden finns i Elin Wägners Pennskaftet. Gatufrid, transportfrågor, klädsel, yrkesliv, menstruationssmärtor, boendeförhållanden, matvanor. Men först och främst erotik. Den verkliga hjärtesaken i boken är behovet av “den nye mannen”.
Pennskaftet är en roman om den nya kvinnans och den nya erotikens semiotik. Ett nytt teckensystem har trätt fram. Kvinnor som skyndar hem på gatorna sedan spårvagnarna har slutat gå, kvinnor som går ut på krogen för att få sig en matbit eller föra en diskussion med någon manlig kollega. Alla dessa tecken finns i den moderna världen, men få kan tolka dem. Därför införs i romanen en ung och inte alltför osympatisk man, arkitekten Dick Block. Det är han som blir den stapplande bildningshjälten, bärare av den nödvändiga avkodningen och omkodningen av seendet.
Det uppfostringsprogram som döljs i romanen är med andra ord hur “mannen av i dag” skall bli “den nye mannen”, värdig partner till den redan fullfjädrade nya kvinnan. Dick får till en början stå för den föråldrade koden: menande blickar, kyss i en portgång, sedan fritt fram. Pennskaftets avkodning av honom sker uppsluppet men resolut. Innan romanen är slut är Dick inte bara en respektfull och tacksam älskare. Han är också en självständig förkämpe för en ny sexualmoral och en varm anhängare av kvinnlig rösträtt. I förbifarten får han också visa sig som en ängslig och ömsint mamma, när Pennskaftet för första gången bestiger talarstolen och håller sitt jungfrutal för rösträtten.
Inte heller läsarens öga blir någonsin mer detsamma. “Kvinna” står från och med nu för något självständigt, effektivt, mångsidigt, vänfast, sensuellt och välartikulerat. Ett sätt att se henne är som älskaren finner sin käraste en sommarmorgon: “i sängen med rösträttsmärket i nattdräkten, skrivande under uppspänt parasoll, medan gardinerna flaxade som spända segel”.
Den moderna svenskan skapas
Med Pennskaftet träder de kvinnliga journalisterna fram i litteraturen. I verkligheten hade de redan blivit en faktor att räkna med. Klara Johanson, värvad från Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny, knöts redan 1899 till Stockholms Dagblad som recensent och kåsör. Andra pennskaft i tiden är Marika Stiernstedt, Anna Stina Rydell Alkman, Elin Henriques Brandeli, Else Kleen (Dagens Nyheter) och Hedvig af Petersens (Aftonbladet).
Det är här – inte hos tidens manliga flanörer och borgerliga realister – som den moderna svenskan skapas. Hur mycket fräschare slår inte de kvinnliga reportrarnas och romanförfattarnas språk emot en, än de samtida manliga storheternas, skriver journalisten och författaren Staffan Tjerneld i en artikel kallad “1918 års kvinnor”. Det han syftar på är Elin Wägner och hennes Kvarteret Oron, 1918, den enda skildring av första världskrigets “gulaschtid” som ännu har liv. Han syftar på Marika Stiernstedt och hennes krigskorrespondens, utgiven som Från Frankrike fjärde krigsåret, 1918. Han syftar på Agnes von Krusenstjerna och hennes solnedgångsskildring av den svenska borgerligheten i Helenas första kärlek, 1918. Och han syftar på Ulla Bjerne, den oförtjänt bortglömda representanten för parisbohemen och den nya kvinnan. 1918 utkom Ulla Bjernes Dårarnes väg, baserad på erfarenheter och iakttagelser i Paris och Senlis just före krigsutbrottet. Söderhamnsflickan som uppträdde i herrkläder, blev “dam i grön pyjamas” hos Nils Dardel, tog Gustaf Hellström till älskare för att lära sig skriva romaner, rökte och drack sprit med äventyrare som Henning Berger och Frank Heller. Ulla Bjernes två romaner från förkrigstiden, Mitt andra jag, 1916, och Dårarnes väg, är den nya kvinnan i kosmopolitisk och ödesmättad tappning, omgiven av absint, kokain och vit slavhandel.
Men redan på andra sidan krigsgränsen, 1914, hade svensk journalistik fått sina mästare. Dit hörde vår första deltagande och undersökande reporter, Ester Blenda Nordström (1891– 1948). Som senare Günter Wallraff arbetar Ester Blenda Nordström med förklädnad och uppdiktad identitet. Sommaren 1914 löpte i Svenska Dagbladet hennes reportageserie om livet som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland. Sexton till sjutton timmars arbetsdag, tungt och enformigt slit, dåligt betalt, just ingen fritid. Trots den hårda verklighet som dokumenteras blir reportaget till en varm och kärleksfull skildring. Artiklarna utkom i bokform samma år, En piga bland pigor. Boken blev en omedelbar succé, gick ut i femton upplagor (35 000 exemplar) och blev snart både filmad och dramatiserad.
Ester Blenda Nordström hade varit journalist i Stockholm sedan 1911, vän med Elin Wägner och hennes make John Landquist från 1910. 1915 tog hon anställning som nomadlärarinna i Lappland. Livet bland samerna dokumenterades i Kåtornas folk (1916). 1923 gav hon ut Amerikanskt, baserad på upplevelser som invandrad servitris och fripassagerare i USA. Den sista reportageboken, Byn i vulkanens skugga (1930), skildrar livet i en by i Kamtjatka.
I “Tintomara”, kapitlet om Ester Blenda Nordström i boken I ungdomen, 1957, skriver Elin Wägners tidigare make John Landquist: “Ester Nordström beundrade Elin Wägner som journalist och författare. Vi ansåg henne som Elins första lärjunge. Det gäller särskilt den journalistiska formen, med vilken Elin var pioniär för den unga kvinnliga kåseristilen. “
Röster ur folkhavet
En form av deltagande journalistik är det fråga om också i Elin Wägners första bok av romantyp, Norrtullsligan, 1908. Ämnet är den växande skaran kontorsslavar, kvinnliga kontorister, med vilka Elin Wägner delade villkor som inackorderad på olika hyresrum i Stockholm. Året innan hade en annan typ av dokumentär haft en uppmärksammad utgivning, en autentisk dagbok av en prostituerad, Den undre världen. Författaren var Anna Mathilda Cecilia Johannesdotter Johansson (1877–1906), utgivaren var kulturjournalisten Klara Johanson.
Uppgiften att ge ännu en utsatt grupp röst föll på en annan penna. Industriarbetarklassens kvinnor tolkades av Maria Sandel (1870–1927). När man tänker på Maria Sandels egen proletära bakgrund och det nya stoff som hon behandlar måste man säga att hon visar en förbluffande behärskning av de konstnärliga uttrycksmedlen. Särskilt suverän är hon i dialogen och i förmågan att välja situationer som fångar upp det essentiella hos de människor och levnadsförhållanden som hon skildrar.
Ett ofta misskänt – och nydanande – drag hos Maria Sandel är hennes sätt att använda melodramatiska och kolportagelitterära inslag i sin sociala realism. Som t ex en kyrkogårdsscen, där en kvinna i vitt dok omfamnar en man i månskenet. Scenen bevittnas av en utmattad hemsömmerska på väg till ännu en natts arbete vid maskinen. Plötsligt går det upp för henne att kvinnan är en ung bagerska i grannskapet – och att mannen är hennes egen fästman!
Socialdemokratiska kvinnornas tidning Morgonbris utkom med sitt första nummer i november 1904. Utgivare var Kvinnornas Fackförbund. Namnet, som föreslogs av Maria Sandel, var inspirerat av en dikt av den socialdemokratiska ungklubbisten Hjalmar Gustafsson. Den sista strofen lyder:
“Ty vi hälsa dig du unga,
friska djärva morgonbris!
Må du föra oss till frihet, sol
och sång från – snö och is!”
Röster ur djupen är det fråga om också hos Anna Lenah Elgström (1884–1968) – men ett dostojevskijskt djup, ett längtans och lidandets dittills aldrig pejlade själsdjup. Om man tittar på litteraturens historia med en blick som inte är förvillad av manlig historieskrivning så är det Anna Lenah Elgström, inte Pär Lagerkvist, som inför expressionism och ångestmättad själsanalys i svensk prosa. Elgströms novellsamling Gäster och främlingar utkom 1911, Pär Lagerkvists Människor 1912.
Om frälsningssoldaten Kristina Erbrecht i Anna Lenah Elgströms debutbok Gäster och främlingar, 1911, skriver Ellen Michelsen i Tilskueren 1920:
“Hon vakar i de pestsmittade, stinkande nästena. Hon kysser vämjeliga prostituerade, bara därför att de bedja henne därom. Icke av övertygad kristen tro just men driven av sitt oerhörda medlidande, sin kärlek till dessa stackare, dem ödet så brutalt misshandlat. – Likt en vaktpost i natten står hon däruppe vid slumstationens fönster och skådar ner i Gamla Gatans djup. Hon håller räkning med någon. Och hon slungar sitt tunga, bittra Varför? ut i rymden – upp mot stjärnorna, som tiga.”
“Smärtan hos miljoner fick röst”
Världskriget kom som en katastrof. För dessa kvinnor, med världsomdanande visioner, nyss utträdda i världen, kanske mer än för några andra. Som Ellen Key skriver till Lou Andreas-Salomé: “Ack, kära Lou, hur blir nu inte allt, vad som mellan folken var byggt av gyllene broar, i blod och vrede bortspolat.” (30 september 1914.)
Ingen tystnade, men ingen blev sig heller mera lik efter denna händelse. Selma Lagerlöf skrev Bannlyst – ett avsked till den estetik som hon dittills hade omfattat. Ellen Key blev en mörk och misantropisk “Sibyllan på Strand”, helt annorlunda än förkrigstidens strålögda lyckoförkunnerska. Elin Wägner förlägger sin skildring av den stora desillusionen till kvinnorörelsens hjärta, ett internationellt rösträttsmöte. “De eniga millionerna” heter berättelsen. Titeln är skärande ironisk. Den djupa och löftesrika gemenskapen bland världens rösträttskvinnor upplöses, deltagarna försvinner. De skingras som en bisvärm ur en antänd bikupa när telegrammet om kriget anländer mitt under kongressen.
Men i verkligheten kom skaran att formera sig på nytt. Den planerade världskongressen för rösträttsalliansen i Berlin 1915 blev i stället till en internationell fredskongress för kvinnor i Haag. 19 kvinnor från Skandinavien deltog, från Sverige bland andra Anna Lenah Elgström, Emilia Fogelklou och Elin Wägner. Ungerskan Rosika Schwimmer, känd från många rösträttsmöten, var en av talarna. Hennes ämne var “Kvinnorna och kriget”. Den tidigare så ljusa och muntra gestalten var åldrad och allvarsam. “Smärtan hos miljoner fick röst”, skriver en av deltagarna. Ett av resultaten av Haagkonferensen var Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, senare ett incitament till Nationernas förbund.
Medborgare med makt och myndighet
Rösträttsrörelsen hade sedan länge fått känna på ett ökat motstånd från högerkrafter och försvarsvänner. Vad Sverige nu behövde var män. I en högerbroschyr riktas uppmaningen till kvinnorna: “offra er lilla själviska sak för fosterlandets stora”. Tänk, skriver Elin Wägner, att för fosterlandet få offra till och med sin stolthet som kvinna. Annars var det många som redan 1906 hade trott att segern snart var vunnen. Men åren 1907–09 medförde bara ett litet framsteg, kvinnor blev valbara till kommunala församlingar. Den fulla segern – allmän valbarhet och rösträtt för kvinnor – skulle dröja ända till 1921.
Till de kvinnor som i och med den första reformen fick kommunala uppdrag hörde godsägaren i Julita, Elisabeth Tamm. Hon var också en av de fem kvinnor som kom in i riksdagen hösten 1921. Samma år ombildade sig Föreningen frisinnade kvinnor – startad 1914 – till Frisinnade kvinnors riksförbund. Ombildningen skedde ute hos Elisabeth Tamm på Fogelstad. Syftet var att göra kvinnorna beredda att utöva den makt som hade blivit deras.
De som träffades i oktober 1921 för att diskutera ombildningen var fem kvinnor: Ada Nilsson, Elin Wägner, Kerstin Hesselgren, Honorine Hermelin och Elisabeth Tamm. Det var dessa som kom att bli “konstellationen på Fogelstad”. Verksamheten för att höja kvinnornas medborgerliga beredskap skulle snart växa och utökas. Den blev något av det mest betydelsefulla, framtidsdigra och originella som svensk mellankrigstid har att uppvisa.
Den första medborgarkursen på Fogelstad ägde rum sommaren 1922, “Urkursen” kallad. Två eller tre representanter för Föreningen frisinnade kvinnor i varje län var inbjudna att deltaga. 1925 tog den permanent form som Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, öppen för kvinnor ur alla samhällsskikt och av alla åsiktsriktningar. Rektor – under skolans hela livstid fram till 1954 – var Honorine Hermelin. Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad hade som sin huvudsträvan att man skulle förstå sambandet mellan det offentliga livet och det privata. Kvinnornas speciella erfarenheter av det enskilda livet kom naturligtvis att betraktas som särskilt viktiga för en politisk förnyelse. Till de pedagogiska formerna hörde en låtsaskommun, Komtemåtta (Kom till måtta), en landsortskommun med kyrka, storgårdar, tegelbruk, barnhem, läkarbostad m m. Här lärde sig deltagarna både att bedriva politik och kommunalpolitik samt att i stort och smått hushålla för en kommunal gemenskap. Handens, hjärnans och hjärtats enhet var en pedagogisk grundsats – ingen teori utan praktik och inget politiskt handlande utan att känslans domän vägdes in. Till det som med ovanlig framgång uppnåddes hörde också överbryggandet av klassgränser, i Fogelstads undervisningsgrupper samverkade kvinnor från alla samhällsskikt.
Om sitt deltagande i vårkursen 1928 på Fogelstad skriver Moa Martinson:
“Här togs nya skikt i min hjärna i bruk. Det jag läst och lärt på egen hand borta i torpet kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om … Stora luckor hade jag i min uppfostran, litterärt och akademiskt sett. Men det fanns stora luckor i de bildades vetande också, vad det gällde samhället och anonymt folk, så det jämnade ut sig.”
(Jag möter en diktare, 1950. )
“Konstellationen på Fogelstad”, utökad med advokaten Eva Andrén, och läkaren Andrea Andreen, låg även bakom tidskriften Tidevarvet. Första numret utkom 23 november 1923. Fram till sin nedläggning 1936 var tidskriften ett språkrör i alla slags frågor. Journalistik på högsta nivå. Redaktör från 1924 till och med 1927 var Elin Wägner.
Under sin redaktörstid på Tidevarvet skriver Elin Wägner till vännen och skalden Ingeborg Björklund (24 juli 1924):
“Det är visserligen inte hela världen att plocka ihop en liten tidning, men när man skall skriva den också och vara sin egen ombrytare, korrekturläsare, springflicka och maskinskriverska, då så.”
Lokal hade man först i ett mörkt tryckeri i en källare på Vattugatan i Stockholm, senare i en ljus lägenhet vid Triewaldsgränd mitt emot ansvariga utgivaren Ada Nilssons läkarmottagning. Något större publikgenomslag fick tidskriften aldrig, men som mest hade den dock cirka 3 000 prenumeranter.
Barbro Alving till Kerstin Hesselgren 1954:
“Förekom det nånsin en lugn dag på Tidevarvet?” –
Kerstin: “Aldrig!”
Den inre rösträtten
Till de “svåra” rösterna i Tidevarvet hörde Klara Johanson. Under två perioder – november 1923 till december 1924 och januari 1932 till maj 1933 – bidrog hon i tidskriften med briljanta, för mångas smak alltför briljanta, “Anmärkningar”. I många införs Fredrika Bremer som en rykande aktuell röst i samtidsdebatten.
Dit hör “Den inre rösträtten” (nr 6, 1924). Rösträtten är nu vunnen, menar Klara Johanson. Men vad är det för mening med den om vi inte blir annat än vad Sophie Adlersparre profetiskt kallade “partiernas springflickor”? Från Fredrika Bremer utgår en annan appell: “Se Herrens tjänarinna!” Vad den innebär är inte underdånighet utan en kvinnans självständighetsförklaring: Herrens, icke herrarnas, tjänarinna! Kvinnorna måste börja lyssna till sin egen inre röst. Och för att kunna göra det, skriver Klara Johanson, måste de “vänligt men bestämt säga upp sig från sin dittills innehavda domestikplats i samhället”.
Lyd inte herrarna men ett högre kommando. Ingenstans talar detta högre kommando tydligare än när det gällde jorden och freden. Vad “herrarna” inte hade lyckats åstadkomma var fred på jorden och med jorden. Här behövdes kvinnornas insats. Kvinnofrågan, jordfrågan och fredsfrågan var ett. I denna treenighet möts de flesta av mellankrigstidens feminister. Till “utrustningen” hör ett grundläggande ekologiskt perspektiv – hos Selma Lagerlöf artikulerat så tidigt som i Gösta Berlings saga 1891. Jordfrågans teoretiker och språkrör i riksdagen var Elisabeth Tamm. Men denna “Patron” på Fogelstad förenar sig alltså med jordbrukaren på Mårbacka, Selma Lagerlöf. Den åldrade hälsoprofeten på Strand, Ellen Key, möter i denna helhetssyn fritidsbonden på Lilla Björka, Elin Wägner, liksom torparen Moa Martinson. Befolkningsfrågan, med en viktig expert som Ada Nilsson, är en av aspekterna. Även bokkammarens folk ansluter sig till helhetssynen: Klara Johanson, Emilia Fogelklou, Agnes von Krusenstjerna, Karin Boye.
Under 1938 går en rad viktiga böcker i skytteltrafik mellan Elin Wägner och Emilia Fogelklou. Först och främst Johann Jakob Bachofens Das Mutterrecht (Moderrätten), 1861. Men även Jane Harrisons tolkningar av de grekiska myterna och deras vittnesbörd om en tidig kvinnodominans, Themis, 1912, liksom Albrecht Dietrichs Mutter Erde (Moder Jord), 1905, och J. G. Frazers The Golden Bough (Den gyllene grenen), 1890, svensk utgåva 1925.
Denna intensiva studieperiod följer för Elin Wägners del på hennes resa till Grekland 1937. Den stora upptäckten är: Historieförfalskning! Vad har hänt med alla de “tecken” som talar om en annan tid? om andra möjligheter? I Pennskaftet var det fråga om ett teckensystem för det nya, “den nya kvinnan”. Nu kommer det att handla om teckensystemet för det gamla. Spåren av en maktfull kvinna i det förgångna – så omsorgsfullt övertäckta av årtusenden av manlig historieskrivning.
Rösträtt! Båg!
Elin Wägners Väckarklocka, 1941, är den bok där denna radikala avkodning och omkodning äger rum, i någon mån i direkt polemik med Pennskaftet. Vad blev det av rösträtten? är en underliggande fråga. Ett fortsatt traskande i männens spår! Bara om vi rätt kan läsa tecknen, vaska fram de halvt utplånade spåren av ett förgånget, kan vi få hjälp att hitta livsformer som är avpassade efter födandet, avkomman, växandet.
Ett av dessa tecken slog Bachofen på 1800-talet, upptakten till Aischylos Eumeniderna, tredje delen av Orestien. Delen börjar med en åkallan, prästinnans tillbakablick över arvföljden i templet i Delfi. De tre första innehavarna var gudinnor: Gaia, Themis och Phoebe. Apollon, templets nuvarande innehavare, är en inkräktare – en ormdödare, en teckenförvrängare!
Ett annat “tecken” drabbar Elin Wägner själv. Hon står på Kap Sunion, samma plats där Teseus fader en gång blickade ut över havet för att spana efter den hemvändande sonen. Skulle Teseus skepp bära vita segel, tecken för seger? Eller skulle han komma med sorgesegel? När tecknet visar sig är det vilseledande. Seglen är svarta – trots att segern är vunnen! Den insikt som drabbar Elin Wägner på Kap Sunion är att detta “misstag” bär en mening. Det var inte så att Teseus kort och gott “glömde” att byta segel – vilken hjälte “glömmer” väl att annonsera sin seger?
Det som tecknet bär fram är det egentliga utfallet av historien, besegrandet av moderriket. Teseus dödade med Ariadnes hjälp tjurkalven på Kreta. Men den “pakt” som han ingick med Ariadne bryter han. Ariadne lämnas på Naxos. Med det svarta seglet signalerar den hemvändande hjälten sin innersta visshet: förräderiet var en förlust, segern en sorg. Från och med nu härskar patriarkatet, med sin erövrarmentalitet och sina tecken: monument, parader, processioner.
Elin Wägners Väckarklocka är en ensam bok, lika ensam som på sin tid Selma Lagerlöfs Bannlyst. I båda fallen pågår redan kriget. I båda fallen är det fråga om en insikt om att nu hjälper ingenting annat än att inventera de mest grundläggande, de djupast begravda resurserna. I båda fallen hamnar vi hos Modern. Men det är inte den mytiska, förmedvetna, dunkla moderskroppen. Det är den medvetandegjorda, seende, talande. Se där, tycks författarna säga, den röst som vi alla bär inom oss och som vi måste lyssna till!
“Polväxlingen” i mänsklighetens förhistoria, övergången från matrilinearitet till patrilinearitet, innebär för Elin Wägner att ett nytt symbolspråk skapas, ett nytt sätt att se på världen. “Krigarens erfarenhet” blir grundvalen för vetenskap och livsuppfattning, såsom “kampen för tillvaron” i darwinismen, “herravälde” över naturen i naturvetenskaperna. Universums skapelse genom “Big Bang” är ett modernt exempel. “Går jag i en skog måste jag komma ihåg att det fredliga intrycket endast är ett sken. Det pågår en förbittrad kamp mellan träden om ljuset, om platsen, om sakerna i jorden.”
(Elin Wägner: Väckarklocka.)