Med sin versroman Sår som ennu blør (Sår som ännu blöder), 1931, skildrade Karo(line) Espeseth en sexualsadistiskt fixerad man och hans förhållande till en ung flicka. Hennes roman blottlägger tydligt sambanden mellan kön och krig i mellankrigstidens Europa. Hennes sexuella våldsverkare drivs av en ackumulerad känsloladdning av raseri, hat, hämnd och begär. Hon vill visa hans samhörighet med en allmän våldskultur, där kopplingen manlighet – våld – sexualitet kan beläggas historiskt.Dessvärre kom debatten om romanen att röra sig mer kring frågor om sexualmoral, idealförflackning och litteraturens förfall än om de spörsmål Karo Espeseth velat väcka: hur och varför blir man en sexuell våldsverkare? Den hårda och oförstående kritiken i Norge av Sår som ennu blør fick Karo Espeseth att tystna som diktare. Först 1983 bröt hon sin självpålagda tystnad som författare.
Tag: Första världskriget
Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.
Författaren och journalisten Elin Wägner var en central figur i kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige. Hon hade också ett stort pacifistiskt engagemang. Hon åstadkom ett tjugotal romaner, en handfull novellsamlingar och åtskilliga radiopjäser, i vilka hon underströk hur väsentligt det var att kvinnorna arbetade på att frigöra sig för att “finna en egen form”.Romanen Pennskaftet var hennes första allvarliga försök att bryta med de etablerade litterära formerna och utveckla ett eget alternativ. Med romanens insidesskildring av arbetet i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt har hon lämnat ett unikt bidrag till den nordiska 1900-talslitteraturen. 1923 var Elin Wägner med och grundade Tidevarvet. Som Frisinnade kvinnors riksförbunds politiska veckotidning ville Tidevarvet enligt deklarationen i premiärnumret “vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strider för en liberal åskådning”. Elin Wägner utformade romanerna Genomskådad, 1937, och Hemlighetsfull, 1938, som “en kvinnas självbiografi” och skapade därmed en feministisk utmaning till den genre som framför andra kännetecknade den svenska 30-talsromanen: den självbiografiska utvecklingsromanen.
I 1909 pågår kvinnornas kamp för rätten att rösta för fullt. Från London refererar Elin Wägner från “den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909.Under fyra decennier kommer Elin Wägner att vara den outtröttligaste motrösten till patriarkatet i Sverige. Den första höjdpunkten är Pennskaftet, 1910. Denna stockholmsroman är en bibel för “den nya kvinnan”. Men Wägner är inte ensam. Även Selma Lagerlöf och Ellen Key är bland de många författarinnor och debattörer, som sluter upp om kampen för rösträtt.