Hulda Garborgs stora produktion var ett växelbruk av tidskriftsartiklar och romaner, men hon satsade särskilt på dramatiken. En stor del av hennes författarskap skrevs i samband med “nynorsk-rörelsen”, som under 1880- och 90-talen på allvar fick vind i seglen och Hulda Garborg blev en av dess förgrundsfigurer. Från 1910 till 1912 ledde Hulda Garborg en turnerande teater, Det Norske Spellaget, som reste längs den norska kusten. Efter turnén ville hon etablera en fast nynorsk scen i Kristiania. Redan året därpå, 1913, blev Det Norske Teatret en realitet. Hulda Garborg satt i teaterns styrelse i många år, och hon åtog sig också då och då regiuppdrag. Men det var författare hon helst ville vara. Hon använder stoff från nationallitteraturen och det nordiska arvet, men var också inspirerad av mysticism och österländsk religionsfilosofi.
Tag: 1910-1920
Den döva arbeterskan Maria Sandel var feminist och organiserad socialdemokrat, uppmärksammad och gynnad av kvinnokretsen omkring Ellen Key. Hon har kallats proletariatets Fredrika Bremer. Hon var också en stolt enstöring, “en av de egendomligaste människor, som ägnat sig åt författarskap “. I 25 år bodde och verkade hon i ett litet rum med kakelugnsspis i Skogshyddan. Stedet gav henne mycket stoff till sina berättelser. När hon med sitt inifrånperspektiv skriver om trångboddheten, slitet för brödfödan, kvinnornas dubbel- och trippelarbete är hon pionjär i svensk litteratur; men texterna syftar betydligt högre än enbart till att vara historiska vittnesmål. Hon arbetar med att ge sitt moraliska engagemang litterär form. Feminismen är en del av projektet; hon vill “reformera männens uppfattning om kvinnan”. Som många andra läste och inspirerades hon till exempel av Charles Dickens romaner. Men framför allt präglades hennes idévärld liksom andra samtida arbetarförfattares av arbetarrörelsens strävan att “lyfta klassen”.
Kvinnorna har alltid stått starka inom den finska teatern. De har dominerat teaterinstitutionen som pjäsförfattare, regissörer och direktörer. I raden av kvinnliga dramatiker finns till exempel Minna Canth, Elviira Willman-Eloranta, Maria Jotuni, Hagar Olsson och Hella Wuolijoki.Den finska teatern är ung och var från starten påverkad av tidens radikala tankar, nationalkänslan, arbetarrörelsen och den ibsenska realismen. Men man får också söka viktiga orsaker till den kvinnliga dominansen inom teatern på helt andra håll i kulturtraditionen: i de förebilder som folkdiktningen erbjuder. Den omfattade många starka kvinnofigurer och positiva förebilder. Inspirerade av folkdiktningen framhävde dramatikerna kvinnors resurser.
Efter ett kort äktenskap med Jeppe Aakjær klarade författaren Marie Bregendahl tillvaron som ensamstående mor genom att hushålla åt en bror i Köpenhamn. Hon kunde inte återvända, eftersom hon hade fått uppbrottet och staden i blodet för alltid. Spänningen mellan barndomens bondekultur och stadens anonyma livsform, där man själv måste skapa sig en identitet, blev den upplevelsemässiga klangbottnen för hela hennes författarskap. Hon förde det moderna genombrottets naturalistiska verklighetsskildring vidare, men på ett alldeles eget sätt, där både de folkliga berättarformerna och den moderna kvinnans kaos av motstridiga erfarenheter kunde uttryckas.
Med Nobelpriset i litteratur 1909 fick Selma Lagerlöf på allvar sitt internationella genombrott. Vid den tiden var hon redan en av Nordens mest erkända och respekterade författare. Förlusten av det älskade barndomshemmet Mårbacka fortplantade sig som en smärtpunkt till hennes författarskap – ett återkommande tema varierat i roman efter roman.Det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också bli läst av alla “i huckle” skriver hon. Det blir hon än i denna dag.
De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
I 1909 pågår kvinnornas kamp för rätten att rösta för fullt. Från London refererar Elin Wägner från “den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909.Under fyra decennier kommer Elin Wägner att vara den outtröttligaste motrösten till patriarkatet i Sverige. Den första höjdpunkten är Pennskaftet, 1910. Denna stockholmsroman är en bibel för “den nya kvinnan”. Men Wägner är inte ensam. Även Selma Lagerlöf och Ellen Key är bland de många författarinnor och debattörer, som sluter upp om kampen för rösträtt.
Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.
Mot slutet av 1800-talet gjorde folkets söner gemensam front mot den borgerliga kulturen och “dekadansen” och skapade en ny folklig realism i dansk litteratur – ochså kallad bondeförfattarna. Detta gällde också folkets döttrar, varav några enstaka vågade sig fram som författare. De var inte en grupp av samma betydelse som de manliga bondeförfattarna. De satt isolerade på olika håll i Danmark, och för de flesta var skriveriet en bisyssla till det arbete som gav dem bröd på bordet. Däremot hade de i kraft av sitt lantliga ursprung en viss ämnesmässig gemenskap. Och tillägnelsen av skriftspråket blev en personlig befrielse, en väg ut ur det snärjande klasstvånget och det anonyma könet.
Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?