Tag: 1910-1920

Det farliga livet

Efter att ha frigjort sig från Herman Bang-inspirationen och den äkta mannens förmyndarskap finner författarinnan Karin Michaëlis den kombination av brev- och dagboksroman som hon skulle utveckla till mästerskap. Berömmelsen gjorde Karin Michaëlis till en eftertraktad föredragshållare. Men första världskrigets utbrott gav Karin Michaëlis ett engagemang som bara kunde förlösas journalistiskt. Som reporter döljer hon inte sitt förakt för krig och pekar på de enorma mänskliga umbärandena.Det är en författare som noga väljer sitt bildspråk och som för en gångs skull kan låta det patos, som annars ständigt måste hållas i schack i fiktionen, få fritt utlopp. I hennes författarskap avväpnas myten om den goda modern. Skildringarna av verklighetens förkrympta kvinnor och visionerna av barnen som hävstång för en ny värld är inte poler i Karin Michaëlis litterära universum. Det ena är alltid indirekt närvarande i det andra, bundet i det indignerade patos som i början av författarskapet var dess svaghet men som senare blev dess styrka.

Att skriva sitt jag i världen

På 1920-talet, då den svenska kvinnan äntligen fått rösträtt, använder sig en rad etablerade kvinnliga författare av den självbiografiska genren för att berätta sin historia och formulera sin författaridentitet. Härefter framträder flera kvinnliga självbiografiker på bokmarknaden varje år. De kvinnliga självbiografierna får ökad litterär status, inte minst genom de väletablerade författarinnorna Selma Lagerlöf, Mathilda Malling, Helena Nyblom och Marika Stiernstedt.Höjdpunkten för utgivningen av kvinnors självbiografier äger rum under 40-talet och visar på ett växande kvinnligt självmedvetande. I förstone kan dessa skrifter te sig som marginalanteckningar till deras författarskap, dokumentära berättelser om livet bakom, vid sidan av eller före dikten. Men, inte oväntat, är de alltigenom präglade av att författaren är just författare. De är mycket olikartade, men alla har de här författarinnorna det gemensamt att de skriver sitt eget författarskaps historia mer än de ger en fullödig beskrivning av sitt liv. Och de ger också tydliga läsaranvisningar till detta författarskap.

Med ansvar för hela mänskligheten

Den finska författaren Hagar Olssons debut från 1916, anses, tillsammans med Edith Södergrans debut, som den finlandssvenska modernismens födelse. Som litteraturkritiker på Dagens press börjar hennes ryktbara kampanj för “det moderna” i konst och dikt. På hennes litterära program stod tillit till livsmakterna, till människoandens kraft att förvandla världen och till konstnärens heliga kall. Den största formella förnyelsen åstadkom Hagar Olsson inom dramatiken. Hagar Olssons skådespel är i hög grad politisk teater, förkunnelse och agitation.”Den nya kvinnan” och hennes problematik blir ett allt tydligare tema i Hagar Olssons romaner från slutet av 1920- och början av 1930-talet. Genom kontakt med den feministiska kvinnogruppen kring tidskriften Tidevarvet och Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad skärptes Hagar Olssons intresse för kvinnofrågor.

Nordlands mörka saga

Den norska landsdelen Nordland fick med Regine Normanns (1867–1939) författarskap nya dimensioner. Här förenas autentisk vardag och känd folktradition. Hon blev en språklig förnyare som vidarebefordrar den nordländska dialekten i normaliserad språkdräkt, men på ett sätt som låter den rytmiska, muntliga berättarstilen understryka de mytiska och folkliga tänkesätten. I de många sagosamlingar som hon gav ut – med sagor som hon redan hade använt i romanerna – framstår hon som folklorist och traditionsförmedlare.Många av Regine Normanns böcker kretsar kring motsättningar och maktstrider mellan olika kvinnogenerationer. Bilden av en maktlysten, hämndgirig och pietistisk modersgestalt varieras gång på gång. Regine Normanns nordlandskvinnor är befriade från den borgerliga flickuppfostrans konventionalitet. Här är det ingen synd när en flicka blir gravid med sin fästman. I Regine Normanns gamla Nordland kan kroppens naturliga, frodiga behov tillfredsställas. En religiös ton sätter emellertid sin prägel på det sena författarskapet.

Gasmaskmadonnan

Författaren och journalisten Elin Wägner var en central figur i kvinnornas kamp för rösträtt i Sverige. Hon hade också ett stort pacifistiskt engagemang. Hon åstadkom ett tjugotal romaner, en handfull novellsamlingar och åtskilliga radiopjäser, i vilka hon underströk hur väsentligt det var att kvinnorna arbetade på att frigöra sig för att “finna en egen form”.Romanen Pennskaftet var hennes första allvarliga försök att bryta med de etablerade litterära formerna och utveckla ett eget alternativ. Med romanens insidesskildring av arbetet i Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt har hon lämnat ett unikt bidrag till den nordiska 1900-talslitteraturen. 1923 var Elin Wägner med och grundade Tidevarvet. Som Frisinnade kvinnors riksförbunds politiska veckotidning ville Tidevarvet enligt deklarationen i premiärnumret “vara en mötesplats, en arena, där män och kvinnor jämbördigt strider för en liberal åskådning”. Elin Wägner utformade romanerna Genomskådad, 1937, och Hemlighetsfull, 1938, som “en kvinnas självbiografi” och skapade därmed en feministisk utmaning till den genre som framför andra kännetecknade den svenska 30-talsromanen: den självbiografiska utvecklingsromanen.

I lidandets ljus

Sigrid Undsets författarskap sträcker sig över fyrtio år och omfattar mer än trettio titlar, huvudsakligen noveller, romaner, biografier och essäer. Kronan på författarskapet är de stora medeltidsromanerna om Kristin Lavransdatter och Olav Audunssøn, som gav henne Nobelpriset 1928. Under hela mellankrigstiden var Sigrid Undset en dominerande gestalt i den norska litterära miljön. Hennes romaner toppade tidens bestsellerlistor, och 1935 blev hon ordförande i Den norske forfatterforening.I en lång rad tidningsartiklar och essäer pekade hon också på faran från den växande fascismen. När Tyskland ockuperade Norge 1940 måste hon fly till USA. I sitt författarskap utforskar hon kvinnlighetens villkor, i synnerhet den moderna kvinnans livsvillkor och möjligheter att skapa mening och innehåll i livet. Författarskapet bärs av tron på människans förmåga att förbättra och förnya grundläggande levnadsvillkor. Samtidigt präglas det av behovet att se den enskilda människans liv i ett större sammanhang. Ett sammanhang som Sigrid Undset själv fann när hon konverterade till katolicismen år 1924.Sigrid Undsets texter är aldrig endimensionella. Ibland kunde hon vara förmanande i sin skrivkonst men fördömande var hon bara där hon såg sina fundamentala humanistiska värden trampade på.

Patriarkatskritik och livstro

Bakom den talande pseudonymen Jo Nein dolde sig författaren och samhällsdebattören Nini Roll Anker (1873–1942). Ingift i en rik godsägarmiljö skrev hon därifrån engagerat om makt och motsättningar i det borgerliga samhället. Ett socialt engagemang som sträcker sig över ett halvt sekel och som uttrycktes i ett stort skönlitterärt författarskap. Som kulturpersonlighet fick hon avgörande betydelse för den norska debatten om konst och samhälle. Hon stödde kvinnosaken och den framväxande arbetarrörelsen, men fann sin egen plats i rollen som kritisk intellektuell. I hennes litterära universum står natur och lek, dröm och passion som kvalitetstecken på ett meningsfullt liv. Dessa livsnödvändiga värden kommer ofta i konflikt med personernas, särskilt kvinnornas, plikttrogenhet och släktlojalitet. Nini Roll Ankers böcker vädjar till kvinnors ansvar för uppfostran och samhälle. Hon ser kvinnors delaktighet i krig, men uppfattar det som mäns verk. I sin kritik av statskyrkan koncentrerar hon sig särskilt på hur patriarkaliska härskartekniker kopplar samman det religiösa och det erotiska.

Det tjugonde århundradets kvinna

Som förespråkare för familjeplanering och preventivmedelsanvändning var danska Thit Jensen en både älskad och kontroversiell debattör i sin samtid. Drivkraft i hela hennes författarskap är personlighetsprojektet – att bli en karaktärsfast person som står på egna ben, driver igenom sin vilja och har mod att stå för sina åsikter. Drömmen om helhet styr personlighetsprojektet: att kunna älska och arbeta, odla sig själv och tjäna andra, förena det privata och det samhälleliga, bli konstnär, inte bara till namnet utan också till gagnet.Det är en kvinnlig omsorgsstruktur som förenar Thit Jensens personliga och konstnärliga visioner. Thit Jensen vill mer än de gängse romanformerna förmår. Hon kombinerar utvecklingsroman och bildningsroman med socialt reportage och kommer nära en kollektivform. Resultatet blir en formsprängning som inte leder till den nya form som skulle kunna omfatta och befordra hennes erövringslust.

Resan till Köpenhamn

Súsanna Helena Patursson var en i lång rad kvinnliga färöiska författare i den nationella rörelsen. Hon skrev den första färöiska teaterpjäsen Veðurføst, som uppfördes 1899. Dessutom uppmanade hon kvinnor att delta i den offentliga diskussionen och att utbilda sig och hon undervisade dem i hur hus och hem borde inredas. Hon gjorde hushållsarbete, inredning och matrecept till en nationell och politisk sak och var utgivare av och redaktör för den första färöiska kvinnotidningen, Oyggjarnar (Öarna) 1905–08. Paturssons kvinnliga efterträdare är bland annat Billa Hansen, Andrea Reinert och Maria Mikkelsen. Medan dessa reste ut i världen för att lära, få idéer och inte minst lärpengar, återvände Johanna Maria Skylv Hansen i sitt författarskap till det gamla bondesamhället.

Kvinnosakens Moses

Under åren 1910–22 var Gyrithe Lemche en huvudperson i dansk kvinnorörelse. Som Dansk Kvindesamfunds ordförande (1921-22) och som redaktör för Kvinden og Samfundet (1913-1919) blev hon strateg och ledande ideolog under de år, när rösträttskampen nådde sin kulmen. Den brett upplagda självbiografiska romanserien Tempeltjenere, I–III, 1926–28, innehåller i fiktiv form Gyrithe Lemches tolkning av motsättningarna inom dansk kvinnorörelse. Verket är inte författarskapets viktigaste, men det är en huvudnyckel för förståelse av den konstnärliga omvälvning som äger rum när Gyrithe Lemche under åren 1910–22 lämnar studerkammaren och ställer sina talanger till kvinnosakens förfogande.Det är splittringen mellan diktaren och realisten som präglar Gyrithe Lemches författarskap. Att vara realist betyder för henne att gå in i sin tid och ta dess problem och uppgifter på sig. Att vara diktare däremot är att ge sig fantasin i våld och med sin visionära bildskapande kraft blåsa liv, rörelse och tolkning i det förgångna. Hon vill båda delarna, men upplever ständigt att det ena står i vägen för det andra.