Att komma till tals i en offentlighet som dominerades av borgerskapets kultur hade aldrig varit lätt för en bonde – och omöjligt för en bondkvinna! Men mot slutet av 1800-talet bar väckelserörelsernas och folkhögskolerörelsens individualiseringssträvanden frukt. Folkets söner gjorde gemensam front mot den borgerliga kulturen och “dekadansen”, och med Jeppe Aakjær och Johannes V. Jensen som några av de mest högröstade skapades en ny folklig realism i dansk litteratur. Och folkets döttrar – ja, de bröt också upp. Som tjänsteflickor, som lärarinnor försökte de skapa sig en tillvaro i staden, och några enstaka vågade sig fram som författare.
Man kan inte tala om dessa kvinnliga skribenter som en grupp av samma betydelse som de manliga bondeförfattarna. De satt isolerade på olika håll i Danmark, och för de flesta var skriveriet en bisyssla till det arbete som gav dem bröd på bordet. I det typiska fallet var de lärarinnor eller lärarfruar, och bara Helene Strange och Marie Bregendahl blev egentliga yrkesförfattare.
Däremot hade de i kraft av sitt lantliga ursprung en viss ämnesmässig gemenskap. De hade vuxit upp i en tid då det moderna genombrottet ännu inte hade skakat bondekulturen, och då de kvinnliga arbetsuppgifterna ännu var oantastade av maskiner och mejeridrift. Vardagslivet och kvinnoarbetet intar därför en självklar plats i deras böcker. Detta ger författarskapen ett omedelbart kulturellt värde. Oavsett inbördes skillnader i litterär kvalitet har de alla bidragit till den kvinnornas och folkets historia som annars skulle vara svår att finna. Författarskapen är likaså ett vittnesbörd om hur olika världen kunde te sig beroende på varifrån i lantbrukshierarkin man kom. I Karna Birk Grønbechs (1872–1957) böcker beskrivs en bornholmsk storbondemiljö av närmast aristokratiskt snitt, medan det hos Hansigne Lorenzen, hos Helene Strange och hos Marie Bregendahl är den solida, mellanstora och självständiga familjeproduktionen som skildras. Den självägande bondens ekonomi betyder däremot mycket litet i Maren Markussens och ännu mindre i Bolette Sørensens litterära universum. Där är herrgården fortfarande ett ekonomiskt och kulturellt centrum för ett gammaldags slutet bysamhälle där grannskapet – som socialt nätverk och som skvaller – spelar den viktiga rollen.
Det överdramatiserade och äventyrliga präglar Karna Birk Grønbechs lilla författarskap. Romanerna utmärker sig genom en del detaljerade och målande skildringar av kvinnliga arbetsuppgifter på en bornholmsk storgård, liksom i synnerhet Betula Sparre, 1926, innehåller skakande socialrealistiska beskrivningar av den unga landsortsflickans möte med den hårda storstadsmiljön. Även romanen Sigurd Flyng, 1937, är anmärkningsvärd på grund av dess ingående kännedom om både föråldrade och moderna behandlingsformer inom psykiatrin.
Karna Birk Grønbech lade en rökridå över stora delar av sitt liv. Betula Sparre är, i motsats till vad hon gärna ville ge sken av, inte ren självbiografi. Karna Birk Grønbech var nämligen inte av storbondesläkt utan kom från ett enkelt daglönarhem. Karna Birk Grønbechs texter vittnar om en närmast schizofren klyvnad mellan psykisk verklighet och språklig fixering.
Skriftspråket fängslar
Tillägnelsen av skriftspråket blev en personlig befrielse för folkets kvinnor. En väg ut ur det snärjande klasstvånget och det anonyma könet. Men skriftspråket kunde inte bara befria – det kunde också fängsla! Klichéerna kunde stänga in fantasin lika väl som bondekulturens normer gjorde det.
Entusiastiskt grep sig bondflickorna an med de litterära koder som folkhögskolan förde till torgs och upplevde att de romantiska efterklangerna gav språk åt de känsloutbrott som utlöstes av att bryta med traditionerna. Men i ansträngningen att leva upp till förebilderna – att använda språket på samma “sköna” sätt som de poetiska realisterna och lärarförfattarna – fastnade de flesta av dem i klichéerna. Av en alldeles vanlig kvinna krävdes så mycket mod och självbehärskning, dels för att sätta pennan till papperet, dels för att offentliggöra det skrivna, att det inte blev mycket över för att också lyssna till det egna språket och skriva sig fram till ett personligt konstnärligt uttryck.
Det medförde å ena sidan att deras erfarenhetsbakgrund i allmogen inte rymdes i verkens psykologiska dimensioner. Det folklivsskildrande och den folkliga diktionen existerar visserligen hos de flesta som realitetseffekter, men inte som konstnärligt motiverade fiktionseffekter; de psykologiska kriserna, kärlekskonflikterna, kunde faktiskt lika gärna vara biedermeier som folklig realism. Å andra sidan medförde det att författarnas egna problem som skrivande kvinnor i en tid då kvinnligheten var under radikal omtolkning inte reflekteras i texten. Det icketolkade könet dyker i stället upp i texterna som disintegrerade element, som påfallande tvångsmässig upprepning, som motsägelse och skräckblandad fascination. Med Marie Bregendahls författarskap som ett enastående undantag är alla författarskapen mer eller mindre präglade av att språket inte står i kontakt med existensen. De andra skriver sig visserligen ut ur fädernets bondgårdar, men de skriver sig slutligen tillbaka mot en borgerlig kvinnlighet som deras eget liv för länge sedan hade passerat. Spänningen mellan könet och människan finner man inte på texternas idylliserande yta utan snarare i det mytiska mönster som ligger under realismen.
I Bolette Sørensens (1855–1931) lilla författarskap signalerar titlar som Store-Lykken og Lille-Lykken, 1906, Østergaard og Vestergaard, 1908, således ett tudelat universum som symboliserar en oidipal konflikt i den kvinnliga huvudpersonen. I romanen Vilhelmine, 1910, framträder den psykiska spänningen som en oförsonlig kamp mellan en modersdominerad bondekultur och en fadersdominerad borgerlig, liberal kultur. Bolette Sørensens kvinnor är fascinerade av moderns kistor och gömmor, men måste till slut ty sig till faderns famn för att inte försvinna i modersdjupet.
Böckerna är välskrivna, Bolette Sørensen kan konstruera en intrig och hålla ordning på flera handlingstrådar, men det undervisande syftet förnekar sig inte. Hon uppfattade sig som arvtagare till lärarförfattarna, på samma sätt som Maren Markussen (1851–1928).
Maren Markussens författarskap består av tre romaner, och hennes syfte, tydligt formulerat i debutromanen Hylleborg, 1901, är att förmedla den grundtvigianska väckelsen.
Biedermeier är en intimt borgerlig stil inom måleri och möbelkonst som utvecklades i Tyskland under 1820–50-talet. Står ofta för en trångsynt, godmodig borgerlighet.
Hon är dock inte en fullt lika driven romankonstruktör som Bolette Sørensen. Trots ganska dramatiska händelser framträder figurerna inte särskilt åskådligt, och romanerna är på många ställen berättade snarare av en kulturhistoriker än av en författare.
Grundtvigianismen var en dansk kyrklig, nationell väckelseröresle uppkallad efter N. F. S. Grundtvig (1783–1872) som var präst, skald och folkbildare. På 1830-talet utvecklade han sin idé om en folkhögskola där musiken och gudsordet står i centrum.
Romantiken lever ett utpräglat liv efter döden i Hansigne Lorenzens (1870–1952) författarskap, därför att alla hennes romaner – Der kæmper et Folk, 1905, Der stander en Strid (Där står en strid), 1907, Saa lægges den Sæd (Så lägges den säd), 1911, och Thøge, 1913 – framstår som inlägg i striden för danskheten i Sønderjylland. Söder om gränsen fick folkhögskolans väckelse och guldålderlitteraturen en förnyad betydelse efter 1864, och under hela den utländska perioden fanns det inte några i kungariket som var mer danska och grundtvigianska än de dansksinnade sønderjyllänningarna. Varken det moderna genombrottet eller kvinnofrågan hade någon relevans där. Med det tyska undertryckandet av den danskspråkiga offentligheten blev hemmet den centrala valplatsen för kriget mellan danskt och tyskt, och därför fick kvinnorna en helt avgörande betydelse. De hade en utomordentligt stark ställning – könet blev ingen hämsko på deras individualisering – men individualiseringen formade sig till den starka moderns och den kyska sköldmöns avbild.
En upplysande berättarröst i Maren Markussens roman Hylleborg, 1901: “Det blev ett kännetecken under kommande tider att de barn som då deltog i den berättande undervisningen i Solle-Lavsts skola blev bland de första som kom med i den folkliga och kristliga väckelse som några år senare gick över trakten.”
Nationalromantikens bilder gled lätt in i Hansigne Lorenzens romaner vilkas högstämda och patetiska ton i dag skorrar falskt, men säkert var ett verksamt medel i den nationella upprustningen. Samtidigt äger böckerna dock en inre glöd som fortfarande berör. Texterna drivs av en lust att sträcka vapen, att upplösa gränser, vilket åskådliggörs i den förbjudna och farliga fascinationen av den tyska fiendebilden.
“Ty dessa mödrar, var inte de – alla som var medvetna om sitt kall – som en stor tyst makt, kanske den största som ett litet nödställt folk hade att råda över när tiderna var som ondast?” (Hansigne Lorenzen: Der stander en Strid.)
En fiendebild av ett helt annat slag, men föremål för samma känslomässiga investering av avsky och besatthet utgör häxgestalten i Nicoline Kirkegaards (1859–1924) författarskap. Den fåfänga, praktlystna och hänsynslösa kvinna som uppträder i nästan alla hennes verk är inspirerad av de myter som i hennes barndomstrakt vid Randers florerade om författaren Steen Steensen Blichers hustru, Ernestine Juliane, född Berg. Häxgestalten förtätar en modern kris där driften mot det personliga och erotiska “självägandet” blir vilsen och destruktiv därför att projektet förlorar förbindelsen med de sociala och historiska ramarna. I romaner som Fædres Jord, 1904, Selvejerbondens Datter (Den självägande bondens dotter), 1905, Heksedans (Häxdans), 1909 och Malvina Steensdatter Blicher, 1915, finner den planlösa driften sin utlösning i lösaktighet, stöld och mordbrand. Huvudena sitter löst på Nicoline Kirkegaards kvinnor – och de rullar lätt.
Romantiska efterklanger i Hansigne Lorenzens Saa lægges den Sæd: “Till vågornas vaggande melodi dansade vitklädda ungmör ringlek och långdans på den gröna stranden; mjukt och dämpat, men ljuvt lockande likt guldsträngalek på en sjöjungfrus harpa, tonade deras sång ut i den ljusa klara sommarnatten.”
Som ett slags skugga som nästan alltid ledsagar häxgestalten anar man – liksom i Bolette Sørensens böcker – en lockande mansfigur som attraherar med sitt dunkla och dionysiska väsen. Det är en tidstypisk kvinnolitterär figur som vittnar om könsidentiteternas instabilitet. Den frihet som mannen representerar visar sig vara en projektion – ett utslag av en inre splittring i kvinnligheten. Och när verkligheten hinner upp kvinnorna avslöjas männen som lika svaga, obeslutsamma och ofärdiga som de själva. Den gamla biedermeieridyllen där en man var en man och en kvinna en kvinna, är i Nicoline Kirkegaards böcker – i synnerhet Kolde Hjerter, 1907, och Malvina Steensdatter Blicher – förvandlad till ett dödens landskap för den hemlösa kvinnligheten.
I Nicoline Kirkegaards böcker är de moderna kvinnoerfarenheterna närvarande i texternas mytiska skikt och i de dramatiska handlingarna, men de förs inte med in i språket som nya konstnärliga insikter. Nicoline Kirkegaard skrev ungefär en roman om året under perioden 1899-1923. Tillsammans med sin man drev hon en realskola i Århus, men allteftersom de fick elva barn blev skrivandet nog en ren nödvändighet för att kunna mätta de många munnarna. Nicoline Kirkegaards popularitet varade så länge att förlaget Hus og Hjem år 1952 kunde skicka ut en nyutgåva av hennes mest folkkära romaner på marknaden.
Att tjäna sitt bröd med sin mun och sin penna
Helene Strange (1874–1943) var både mycket typisk för sin tids skrivande kvinnor – och mycket atypisk. Atypisk genom den konsekvens och helgjutenhet som finns över hennes livsverk. Typisk genom de “hål” som ändå finns. Hon var en av de få som lyckades skapa sig en levnadsbana med sin “mun” och sin “penna”, som hon uttryckte det, och hon blev under mellankrigstiden en känd och efterfrågad författare och föredragshållare.
Helene Strange omfattade mycket. Hon var professionell “turist” i livet, arbetade sig under åren fram till första världskriget som en av de tidigaste au pairflickorna tvärs genom Europa och USA och for sedan land och rike runt med sina föredrag och ljusbilder. Fäst vid hembygden var hon ändå som få och hon var outtröttlig i sin iver att dra fram gamla folkminnen från Falster ur glömskan, liksom hon för egna pengar köpte Møllebanken på Nordfalster där hon höll folkfester med föredrag, folkdanser och amatörteater. Över huvud taget utnyttjade hon alla tillfällen att synas i offentligheten. Hon var en flitig dagstidningsjournalist, och det fanns nog inte en samlingslokal i hela landet där hon inte hade uppträtt. Hon var en envis förespråkare för småbrukarrörelsen, fredsrörelsen, hembygdsrörelsen och kvinnorörelsen, och hon satt jämt och ständigt i styrelser för Det radikale Venstre, Lolland-Falsters Venstreblad, Lokalhistorisk Samfund m m.
Helene Strange uppmanade överallt kvinnor att gå in i politiken – här i Lolland-Falsters Venstreblad den 25 april 1918: “… till att ge en hjälpande hand lämpar sig kvinnorna bättre än männen, och detta medgivande måste i sin tur medföra att man kommer att finna att det i varje sockenråd behövs en eller två kvinnor som kan ta hand om det som som hör till offentlig omsorg”.
Vid sidan av alla dessa utåtriktade aktiviteter skapade hon ett stort folkligt författarskap där hon beskrev det falsterska bondelivet under de senaste två hundra åren. Priergaardsslægten I–II, 1922–23, koncentrerar sig, som hon själv sade, på “fruntimmerna”, medan den stora romansviten i åtta band om Sværkesläkten, 1929–41, har män som huvudpersoner. Också de kulturhistoriska framställningarna Den ældste Generation i Lolland-Falsters Stift I-IV, 1933–37, och I Mødrenes Spor. Nordfalsterske Kvinders Arbejde gennem halvandet Hundrede Aar (I mödrarnas spår … – … ett och ett halvt århundrade), utgiven postumt 1945, ger en rik bild av kvinnornas och barnens vardag i det förindustriella lantbrukssamhället.
Helene Strange arrangerade sitt liv så att det framstod som den gamla bondefamiljens. Privat och offentligt flöt ihop, böcker, tal, amatörteater, åsikter – allt var producerat av henne själv, och varje enskilt led i verket förutsatte de andra. Personen Helene Strange var lika helgjuten och färdig som de figurer som befolkar hennes böcker. När hon stod i talarstolen i sin gamla falsterska hembygdsdräkt var hon till förväxling lik en av sina egna Prierkvinnor – “rask och duktig” – “myndig och bestämd”.
Men just denna genomförda iscensättningskonst gjorde henne till en av de kvinnor som befann sig längst bort från bondekulturen. Hon var en hypermodern kvinna – mediemedveten och om sig – och den helhet som hennes livsverk utgör beror, när allt kommer omkring, på en brist på sammanhang. Varken i liv eller verk är det nämligen fråga om organisk utveckling – utan om godtycklig addering. Det är från början till slut samma Prierkvinna och samma Sværkeman som i olika historiska dräkter träder fram i romanerna. Och man kan lätt skala bort de utanverk som skiljer “den säregna myndighet som präglade alla Priergaardskvinnorna” från Sværkernas “myndiga, själviska uppträdande”. Det som händer i böckerna är att tiderna, inte människorna, förändras. Kunskaperna blir större, redskapen bättre, möjligheterna fler, men i grund och botten är det bara “tillägg” till den idealtyp – en behärskad, avsexualiserad och omnipotent modersfigur – som har funnits hela tiden.
På samma sätt var Helene Strange en kvinna som ständigt vidgade sina horisonter och tog till sig ny kunskap – men ingenting lärde och ingenting glömde! När hon gav sig till att skriva gav skriften henne en så befriande känsla av att bli till, en känsla av att frigöras från både könsmässiga och klassmässiga bindningar att hon aldrig mer såg tillbaka. Bildligt kan man säga att hon oupphörligt vidgade sitt teckenförråd, men att teckensystemet ändå en gång för alla var fastslaget. Hon vände sig utåt i stället för inåt, och därför är hennes böcker också mycket lika. Från den första romanen, Menneskelighed og Hellighed (Mänsklighet och helighet), 1903, till den sista, Den sidste Sværke, 1941, är det samma småborgerligt/demokratiska hållning som bärs fram, samma stil (eller “brist på stil” som väninnan Marie Bregendahl sade) och naturligtvis också samma omedvetna fantasier som upprepar sig.
Som “offentligt” fruntimmer var Helene Strange banbrytande – hon visade kvinnorna vägen från mjölkpallen ut i världen – men till “konstens eviga rike”, som hon kallade det, kom hon inte. Det utåtriktade engagemanget och det konstnärliga djupet var det mycket få kvinnor som kunde förena under dessa uppbrottstider. Det blev inte Helene Strange utan Marie Bregendahl som fullödigt och konstnärligt tolkade den komplexa upplevelsen av att vara människa och kvinna i spänningen mellan tradition och modernitet.