Edith Rode (1879–1956) debuterade som romanförfattare år 1901. Hon fick omedelbar framgång: någorlunda bra kritik och lätt skandalomsusad uppmärksamhet. För hur kunde det nu komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark? Misse Wichmann hette debuten, 1901. En roman om kvinnan som vidhåller sin lust trots och tvärt emot män som chockeras av kvinnlig förförelse, och män som vad hustrur beträffar ställer krav på renhet. Samma år utkommer Maja Engell om kvinnan som vill ta ansvar för sig själv och sin lycka, och 1902 följer fortsättningen Gold. Tragiska romaner, där både lusten och viljan till lycka dukar under i mötet med män som inte orkar med kvinnlig frihet och självständighet.
Mönstret är bekant. En lång rad kvinnliga kolleger debuterar under samma år med skildringar av fria kvinnor som drabbas av dubbelmoralen och går under. Det är inte historierna utan tonen och stilen, den fräcka humorn, förmågan att få de kvinnliga huvudpersonernas intellekt och deras träffande argument att leva, som segrar. “Mest bör hon lovordas”, skriver Edvard Brandes i sin recension i Politiken, “för sin oförfärade kvickhets skull.” För övrigt är romanerna ungdomliga. Kampskrifter från en ung kvinna som nog har upplevt motstånd, men ännu inte har erfarit det. Det är inte mycket distans mellan den unga Edith Nebelong och hennes kvinnliga huvudpersoner. Men det kommer att ändra sig efter att poeten Sophus Claussen ingripit med goda råd.
Det levdes mer än det skrevs sedan Gold hade kommit ut. Edith Rode gifter sig år 1902 med en väninnas bror, reser på bröllopsresa till Italien, möter i den skandinaviska konstnärskolonin både Sophus Claussen och hans hustru och Helge Rode – och rymmer för evigt med den sistnämnde. Först 1905, två år efter dottern Astas födelse och året då den lilla bohemfamiljen slutligen kunde återvända till det borgerliga Danmark med både skilsmässa och äktenskap i ordning, utkommer den roman som hon hade skrivit på i Italien, Tilfredse Hjerter (Tillfredsställda hjärtan). En pittoresk roman om kvinnan mellan dubbelnaturen Giocondo, katolsk pater, Don Juan och ekonomisk bedragare i en och samma person, och den pålitlige, känslige bildkonstnären Henry Scott, en roman som samtidigt har ambitionen att vara en bild av inautentisk landsflykt. Edith Rode hade under arbetet haft betänkligheter inför bristen på distans mellan sig själv och huvudpersonen, engelskan Margaret Gray: “… plötsligt upptäcker jag att en ung kvinnlig målare från England är Edith Nebelong från Köpenhamn och då måste det ju läggas om”, skriver hon år 1903 i ett brev till förläggaren Ernst Bojesen. Det blir aldrig riktigt “omlagt”, och Sophus Claussen ger henne efter utgivningen en överhalning per brev:
“Vad fan är det för en dum bok du har skrivit om Rom? Du som alltid har flutit ovanpå – du som i dina små böcker ständigt har flugit elegant i aeroplan ovanför allting, du fastnade i din första ordentliga kärlek som en troskyldig stackare med snaran om halsen, och bekände i en tjock, tjock bok att du hade fastnat. Hade det då inte varit bättre, mycket mer i samklang med din talang och din andliga elegans om du hade skrivit en tjock, tjock bok – till Helges spott och spe – i vilken du bekände att det bara var mörkrädsla och fasa-för-att-ligga-ensam som hade gjort dig till en gudfruktig älskarinna? Då hade du kommit ut i tre upplagor. Och du kunde ju ändå ha fått tre barn med Helge.”
Edith Rode svarar sansat, men tar det till sig. Romangenren läggs tills vidare på hyllan, berättelserna tar form – i en kombination av yttre nöd och inre tvång. I konstnärsäktenskapet med Rode var båda barn av det välbärgade borgerskapet, utan sinne för ekonomi, med en växande barnaskara, båda vana vid att ha tjänsteandar omkring sig, och efter fyra års italienskt bohemliv också vin på bordet. Helge Rode älskade, diktade och reste på skrivrekreationssemester till sin förmögna norska släkt. Edith Rode älskade, svalt, skötte barn och tog jobb – på tidningen Berlingske. Det var början till ett journalist– och medieliv som gav bröd på bordet och gradvis också gav författarskapet en förkortad form – essän, berättelsen, novellen, dikten, ett litet format där iakttagelse, fantasi och erfarenhet möttes. Men också en form som gav möjlighet att ta itu med sig själv och bristen på distans. Det gör hon i Pige, 1914, en minnesroman som i sex huvudkapitel följer Edeles utveckling från ensamt förskrämt barn till stark ung kvinna. Stilistiskt börjar boken med essäistiska minnesglimtar som gradvis glider över i realistisk berättelse. En glidning från förr till nu byggd på centrala förändringar i uppfattningen av tillvaron: “Hon var elva år när hon definitivt förstod att det finns ett avstånd, som från himlakropp till himlakropp, mellan de vuxnas sammanhangslösa värld och det djupa sammanhanget i barnens.”
“Vi har så svårt för att släppa drömmen eller idealet. Vi bars så högt av älskogen, det var så djupt att falla. Det var något i stil med att vi skulle bäras på händer. – Ja, men vi kom att dra lastkärran. Vår älskade lade på oss tunga bördor och förälskade sig sedan i det lätta gardet. En gång var allt vi sade och gjorde så riktigt att något liknande aldrig hade sagts och gjorts förr. Och sedan vände det och blev alldeles fel. – Det är vårt fel att Jeppe dricker. Ser du, jag tycker att det är fint om vi tar på oss halva skulden. Och jag anser inte att mer tillkommer oss. Jag håller med utan att försvara Eva, men jag vägrar att beundra Adam. “
(Edith Rode: Livskunst uden Filosofi, 1948.)
I dialog med sig själv
Edith Rode fångar in en brokig skara människor på sin berättarkarta. Södern, bohemerna, de kvinnliga konstnärerna står i centrum. Den allvetande, auktoritativa berättaren är borta. I hennes litterära universum är berättarjaget antingen nyfiket frågande, undrande och okunnigt, häftigt postulerande och angeläget om bekräftelse eller tyst lyssnande. Berättarjaget skiftar, och därmed berättelserna.
Kring sekelskiftet var restaurang Bernina i Köpenhamn en av bohemens hemvister. Dit gick de äldre och kända; Peter Nansen som just hade blivit förlagschef på Gyldendal uppträdde i sällskap med journalisten Andreas Vinding och med Poul Henningsens far, författaren och flanören Carl Ewald. Här visade också de blivande författarna upp sig. Så just här träffade den unga Edith Nebelong Thit Jensens förkättrade bror, den unge jylländske provokatören Johannes V. Jensen. Ett möte som det slog gnistor om och som satte litterära spår. I Misse Wichmann, 1901, satte hon honom på plats med porträttet av Ole Hein. I Digte, 1906 gav han igen. Bakom Emma i dikten “Ved frokosten” döljer sig förhållandet till den unga Edith.
Förordet till många av novellerna skapar en förtroendets stund, den intima dialogen mellan väninnor. “Förälskad? Jo, naturligtvis har jag varit förälskad! sade Grazia Vitallini. Jag är väl inte gjord av sten …” Berättarjaget drar sig tillbaka efter att ha ställt frågan och låter den unga uppburna dansösen Grazia Vitallini berätta. Hennes berättelser börjar i novellsamlingen Af Kundskabens Træ från 1912. I Grazias Kærlighed, 1919, fortsätter de och bildar – trots novellformen – en liten roman som följer denna lidelsefulla, men ärbara italienska konstnärinna in i hennes kärleksparadox: hon är ung, hon är vacker, hon är älskad och eftertraktad, men själv älskar och trånar hon bara efter honom som en gång tillbad henne, som hon själv gjorde till stjärna, och som nu i sin självupptagenhet knappast är värd hennes kärlek. I denna rad av Graziaberättelser byggs berättarjaget ut som en svalt frigjord, nordisk motpol, vars funktion i första hand är den nyfikna undran som ger relief åt Grazias självvalda masochism.
Som en variation av Graziasviten framstår Corinnaberättelserna i samlingen Det bittersøde Æble, 1926. Modellen är densamma, men positionerna annorlunda. I Graziaberättelserna konfronteras den lidelsefullt romantiskt älskande berättaren med den svalare och nyktrare jagberättaren. Corinnaberättelserna är retsammare. Där stöter den onyanserat kvinnosakskämpande jagberättaren samman med den erfarna Corinna som vet att livet är mer komplicerat än så, och att kvinnor inte har rätt bara därför att de är kvinnor. Men Corinna docerar inte. Hon driver genom sina berättelser in en kil i jagberättarens svartvita landskap och överlåter åt henne – och läsaren – att dra sina slutsatser.
I författarskapets utveckling blir jagberättarens position allt mer central. Linjen går från det rollbestämda jaget till det öppet lyssnande och personligt inblandade. Tekniken kulminerar i memoarsamlingarna: De tre smaa Piger (Tre små flickor), 1943, Der var Engang, 1951, Paa Togt i Erindringen (På strövtåg bland minnena), 1953, där mötet mellan nuet och det förflutna blir formskapande. Det är betecknande för Edith Rode att hon alltid håller fast vid nuet. Det är från den punkten hon minns. Det är därifrån hennes sanning ses, återupplevd – som i Paa Togt i Erindringen – från detta hyrda hus där sommarfukten och regnet tränger in, där hon kämpar med gikten och kaminen medan tankarna glider bakåt. I dialog med sig själv från den tiden. Inte i ett kronologiskt ordnat förlopp som vi som läsare kan leva oss in i. Nej, i genomkomponerade essäistiska pärlor, en sammansmältning av journalistikens nu och litteraturens alltid, som framför allt är diskret. Möter man Edith Rode för första gången här blir upplevelsen både upplysande och gåtfull. Hon berättar och berättar ändå inte.
Hon ger av sitt liv, av sin erfarenhet, av sina upplevelser, men det mesta är – som hos Corinna med spåkäringnamnet – retsamt gömt i kompositionen. Till och med i sina minnesskisser har Edith Rode satt sig i lyssnarposition och låtit slutsatserna vara öppna. Iscensättningarna skapar en distansens och diskretionens konst. Med den blir det möjligt för henne att också skriva romaner som inte bara cykliskt länkar samman berättelser till episka förlopp. Ellinor från romanen Ogsaa i de andre Huse (Också i de andra husen), 1947, framstår som en höjdpunkt i Edith Rodes författarskap. Ett kvinnosinne som i sitt ständiga hänsynstagande till alla de som älskar henne förlorar kärleken till sig själv. I djupet av denna roman ropar och skriker fribytaren, men skildringen fasthåller den psykologi som gör det omöjligt för Ellinor att göra andra än sig själv illa.
Vandrar man in i författarskapet härifrån, fascineras man. Bakom det ligger det skrämda, drömmande barnet, den fadersbundna Edith Nebelong, som blev ett ungt, självmedvetet, framgångsrikt författarämne, som blev himlastormande förälskad i Italien, och som tog konsekvenserna: såg kärleken och skandalen i ögonen och skapade om sig från diktande drömmare till mogen realist.
Det är Corinnapositionen som Edith Rode själv intar när hon år 1937 blir erbjuden att bli redaktör för frågespalten i Familie-Journalen. Medömkan odlade hon inte, och rätt var inte något man bara fick i Edith Rodes rådgivning. Snarare blev man ombedd att ta ansvar för sig själv och ta sitt liv på allvar i stället för att överlämna det åt andra!