De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för deras skildringar av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i.
Tre unga isländska kvinnor skrev under dessa år prosalitteratur. María Jóhannsdóttir (1886–1924), Kristín Sigfúsdóttir (1876–1953) och Henrietta frá Flatey (1886–1955). Både Henrietta frá Flatey och María Jóhannsdóttir har som enboksförfattare glömts av eftervärlden och det är först på senare år som de har återupptäckts som en del av den bild vi aldrig fick se.
María Jóhannsdóttir, Kristín Sigfúsdóttir och Henrietta frá Flatey var alla fattiga och kunde inte hoppas på ekonomiskt stöd från familjen. María Jóhannsdóttir tog ändå chansen. Sjutton år gammal kom hon till sekelskiftets Reykjavík, en liten men expanderande stad med 6 700 invånare, med stor bostadsbrist och arbetslöshet.
Henrietta frá Flatey (pseudonym för Jensína Henrietta Hermannsdóttir, 1866–1955) inleder sin novell “Huldir harmar” (Gömda sorger), 1929, på följande sätt:
“Jag är förbluffad. Här sitter jag, en sextio år gammal ungmö, utan vänner och släktingar, ensam som ett visset löv på en uttorkad stam, och ska till att skriva min och mitt folks biografi …”
Efter några spydiga kommentarer om män och äktenskap berättar denna “åldrande” jagberättare om sin mors och mormors öde i ett kort och intensivt förlopp.
Efter tre års kamp och slit, bland annat som tjänsteflicka och servitris, hade María Jóhannsdóttir lyckats ta sig igenom gymnasiets fjärde klass, men sedan tvingades hon ge upp. I motsats till de två andra blev hon en glödande förkämpe för kvinnosaken och skrev många kvinnopolitiska artiklar. I hennes melodramatiska roman Systurnar frá Grænadal (Systrarna från Grænadal) från 1908 finns dock inga spår av kvinnofrågan.
Den omöjliga kärleken
När Kristín Sigfúsdóttir gifte sig år 1901 svor hon på att göra allt för att bli en duktig och praktisk bondmora, skrivandet skulle hon aldrig mer försöka sig på. Hon hade vid den tiden skrivit en del, bl a små teaterpjäser som uppfördes för bygdens folk av henne själv och hennes vänner. Författaren brände pjäserna efter uppförandet.
Kristin fick sex barn under loppet av fjorton år och rättade sig efter sitt skrivförbud – en tid. Men år 1920 skrev hon trots sin försäkran pjäsen Tengdamamma (Svärmor) för bygdens amatörteater. Föreställningen blev en omedelbar framgång, uppfördes på flera platser och trycktes 1923. Under de följande åtta åren skrev hon två stora romaner, en novellsamling och ytterligare två teaterpjäser.
I Kristín Sigfúsdóttirs roman Gestir (Gäster), 1925, som handlar om den trettioåttaåriga Toras kamp för att övertyga sin man om att det finns en “ren kärlek”, får denna handling emellertid en ihålig ton för metaforiken i romanen, inte minst kyskhetspredikningarna, avslöjar starka lidelser och ett desperat sökande efter en fri sensualitet, en möjlighet till ett kärleksförhållande mellan man och kvinna som skulle kunna vara fritt från samhällets motbjudande och förnedrande utläggningar.
Romanen Gestir skildrar kvinnans slit på de gamla bondgårdarna på ett fysiskt, mycket detaljerat sätt som gör det lättare för en modern läsare att sätta sig in i det historiska kvinnoarbetet. Sålunda är huvudpersonen Tora i färd med att koka “slátur” (blodkorv) när hennes bror kommer hem till gården med den främmande mannen. Hon har stått över det smutsiga slavarbetet hela dagen, hennes kläder och ansikte är täckta av sot, och alla rynkor i ansiktet är framhävda som tecknade med en svart blyertspenna, sägs det. Så presenteras hon för “gästen”. Hennes kränkta kvinnlighet och skam över det första intryck som Grimur får dyker upp med jämna mellanrum romanen igenom.
Gömul saga (En gammal historia) utkom i två delar åren 1927 och 1928 och är en bred, realistisk skildring av ett bondesamhälle.
Kristín Sigfúsdóttir för här sin analys av kvinnans och mannens sexualitet till den yttersta gränsen. I Gestir försöker den kvinnliga huvudpersonen sublimera sina sexuella behov genom ett offerprojekt, i Gömul saga försöker kvinnan förena sitt realistiska och sitt romantiska projekt med resultatet att hon klyvs i två delar mentalt och slutar i ett psykosliknande tillstånd. För även om kvinnorna sätter sina liv på spel står det inte i deras makt att förena de motsättningar som männens kultur enligt Kristín Sigfú sdóttirs desillusionerade analys har stakat ut som gränser kring kärleken.
Man kan också läsa in Kristin Sigfúsdóttirs romaner i en dialog med “det moderna genombrottets män på Island” (Gestur Pálsson, Þorgils Gjallandi m fl) som hade introducerat Georg Brandes “fria kvinna” i isländsk litteratur strax före och kring sekelskiftet. Kristin Sigfúsdóttir nyanserar denna “fria kvinnas” känsloliv och sociala möjligheter väsentligt.
Drömmarna bör offras
Konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet framträder tydligt hos Elínborg Lárusdóttir (1891–1976). Liksom Kristín Sigfúsdóttir debuterade hon sent. Hennes första bok var samtidsromanen Anna frá Heiðarkoti, 1936.
Boken beskriver den kulturkrock som äger rum när en småbrukarfamilj säljer allt den äger och har och flyttar till staden i hopp om ett lättare liv. Men det finns ingen nostalgi eller längtan tillbaka till det gamla samhället i romanen. Den unga vackra dottern, Anna, som går under i mötet med staden, tror att hennes människovärde och marknadsvärde är samma sak. Hon har aldrig upplevt något annat. Romanens konflikter har sitt ursprung i den lilla fattiga bondefamiljens vanmakt inför en ny kapitalistisk ordning, men både i den nya och i den gamla ordningen betraktas unga vackra kvinnor först och främst som handelsvaror.
I de följande tre romanerna, Förumenn I–III, (Landstrykare) 1939–40, fortsätter Elinborg Lárusdóttir att skriva om de konflikter som uppstår i mötet mellan två kulturer. Denna gång går hon tillbaka i tiden. Förumenn är en historisk roman som utspelar sig i mitten av 1800-talet, en tid då det isländska patriarkatet började vackla.
Romanen beskriver det gamla bondesamhället ur två radikalt olika perspektiv; å ena sidan ur bygdens rikaste släkts, Efri-Ás-släkten, synvinkel, å andra sidan ur landstrykarnas, det vill säga de sociala förlorarnas, de sinnessjukas och konstnärernas perspektiv. I mötet mellan dessa två synvinklar uppstår en dubbel blick, en ironi, som kan sägas känneteckna många av de kvinnliga författarnas bygdelitteratur i motsats till de manliga, som ofta var antingen kritiska eller nostalgiska.
Rädslan för kärleken, för sexualiteten, kan i sista hand läsas som en rädsla för subjektiviteten, separationen och döden. Det begär som konstituerar texten är begäret efter att kunna uppgå i och tillhöra en helhet, släktens kvinnor, förmödrarna, en stor och varaktig helhet, större och mer varaktig än ett enskilt kvinnoliv.
Kvinnornas moraliska ansvar för männen är också en huvudfråga i Guðrún Lárusdóttirs (1880–1938) romaner. Här räddar starka religiösa kvinnor svaga män från deras böjelse för ateism, alkohol och erotik.
Dagný Kristjánsdóttir
Jag kan inte döda längtan
Speciell, modern och självständig är begrepp man använder om författaren Ólöf Sigurðardóttir (1857–1933). Hon flyttade tillsammans med sin man, snickaren Halldór Guðmundsson, från Reykjavík till gården Hlaðir på Nordlandet och tog gårdens namn som en del av sitt konstnärsnamn: Olöf Sigurðardóttir frá Hlöðum. Hon och hennes man delade sitt lilla hus i två avdelningar. De skötte var sitt hushåll och var sin del av lantbruket och ekonomin.
Ólöf var närmast besatt av längtan efter frihet och självständighet vilket märks i hela hennes författarskap, både i dikterna och i prosaverken, och hon drog sig inte för att ge en direkt och kritisk skildring av sin familj. I en självbiografisk essä, “Bernskuheimili mitt” (Mitt barndomshem), 1906, beskriver hon sin fattiga uppväxt på ett osentimentalt, dokumentärt analytiskt sätt som är enastående i Islands biografiska litteratur.
Ólöf Sigurðardóttir som hade femton syskon, var nitton år gammal när hon flyttade hemifrån och reste till Reykjavík där hon i december 1881 blev utexaminerad barnmorska. Hon studerade vidare under ett års tid på Rigshospitalet i Köpenhamn. Tillbaka i Reykjavík arbetade hon som barnmorska i fem år – till våren 1888, då hon flyttade med sin man Halldór till Nordlandet. Samma år utkom hennes första diktsamling, Nokkur smákvæði (Några småkväden). År 1913 kom hennes andra diktsamling med samma titel, och båda böckerna fick ett fint mottagande av de manliga kritikerna.
I Ólöfs dikter märks det att hon försöker få den litterära parnassens erkännande, men att hon samtidigt kämpar för att finna en egen kvinnlig röst i opposition och uppror mot den. Författare och man blir ofta synonymer i hennes universum. Ólöf beskriver kvinnligheten som begränsande, hämmande, som ett kors hon måste bära. I upprepade bilder skildrar hon sig själv som liten, ofullständig, utan kunskap och utan kompetens. Men utan längtan är hon aldrig; en längtan efter att använda sin kreativitet och en längtan efter att dikta som inte låter sig undertryckas: “Ég líflátið get ekki prána” (Jag kan inte döda längtan). Hennes strävan efter att hävda sig i den litterära traditionen märks till exempel i dikten “Bernskan” (Barndomen), 1888, en vacker dikt där det desillusionerade lyriska jaget längtar tillbaka till barndomens paradis. Dikten är formellt felfri, klangfull och lidelsefull, och står i skarp kontrast till Ólöfs självbiografiska beskrivning av barndomen. Det blir den manliga litterära traditionen och dess idealiserade modersbild som Ólöf reproducerar i denna dikt.
I många av Ólöfs dikter handlar längtan om förlorad kärlek, men ibland är temat förlusten av något obegripligt och odefinierbart. I kärleksdikterna framstår hennes talang klarast, just kring paradoxen att kärleken inte kan beskrivas i ord:
Den tyngsta sorgen och den
djupaste lyckan
flyger ljudlöst över vår jord.
Med språk beskriver man inte
sådant,
utan tårar kommer i stället
för ord.
(Nokkur smákvæði, 1888)
I andra dikter försöker hon släppa traditionen och de välkända symbolerna och finna sin egen personliga röst. Men man märker hennes svårigheter. När hon vill uttrycka sina egna erfarenheter och känslor börjar hon förlora sitt säkra, formella grepp. Dikterna blir spända, metaforiken avslöjar smärta, aggression och ett våldsamt begär som sett med dåtidens ögon inte passade sig för en kvinna.
En recension av Nokkur smákvæði publicerades i tidskriften Fjallkonan den 8 augusti 1888, och recensenten påstår att boken är den första diktsamlingen av en isländsk kvinna, eftersom han anser att Júlíana Jónsdóttirs Stúlka (Flicka), 1876, inte är riktig dikt. Men även om man bortser från Stúlka utkom faktiskt före Nokkur smákvæði både Nokkur Ljóðmæli, 1879 av Guðbjörg Árnadóttir (1826– 1913) och Ljóðmæli, 1883 av Augústina Eyjúlfsdóttir (1816-72).
Ólöf frá Hlöðum var den första författaren som letade fram de gamla folkliga ramsorna igen och andra kvinnliga författare följde efter: Theódora Thoroddsen (1863–1954) och systrarna Herdis Andrésdóttir (1858–1939) och Ólína Andrésdóttir (1858–1935) använde också denna diktform. I Huldas (1881–1946) poetiska ramsor utnyttjades genrens möjligheter fullt ut och utvecklades till perfektion.
Ólöf frá Hlöðum skrev också noveller som publicerades i olika tidskrifter och senare gavs ut tillsammans med ett urval av hennes dikter i Ritsafn (Samlade verk), 1945.
Det finns ett starkt tematiskt samband i hela Ólöfs författarskap kring hennes rädsla för att förlora den identitet och frihet som hon hade kämpat så hårt för: rädslan för att inte ha möjlighet att uttrycka sina starka känslor, sitt begär och sina estetiska behov.
“Rimur” representerar en manlig dikttradition som handlar om hjältar och strider. Dikterna sjöngs under arbetet och dansades till vid festliga tillfällen. “Ramsorna” är för det mesta gjorda av kvinnor och sjungs ofta för barn och i hushållsarbetet. De behandlar ämnen ur kvinnornas värld och ur gamla sagor.
Soffía Auður Birgisdóttir