Selma Lagerlöf (1858–1940) skriver sig in i det moderna genombrottet, men bara för att radikalt vända det ryggen. Som berättare fyller Selma Lagerlöf språket med självkänsla, rytm och en magisk klang som kom att bli enastående i vår nordiska litteratur. Här saknas varken banala tonfall, sentimental gråtmildhet, moraliska pekpinnar eller gammaldags spökstämning, men genom en ständig vaksam bearbetning slipas språket ned tills det blir hanterbart både för berättare och läsare.
Selma Lagerlöf berättar själv hur hon i ungdomen trott att hon skulle ta Runeberg och Bellman till förebilder för att finna det yppersta stoffet till sin diktning. Men då kommer plötsligt – på Malmskillnadsgatan i Stockholm – en sanning till henne. “Hela gatan häver sig mot himlen och sjunker igen.” Det är inte ute i världen hon skall finna sin stil, det är genom att återvända till barndomens Värmland.
Selma Lagerlöf skriver i en minnesartikel 1927 om Georg Brandes att han var “en av de förnämsta befrämjarna av min bana”. Det var hans recension i Politiken som gav henne mod att fortsätta skriva, menade hon. Icke förty är han en i raden av manliga litteraturhistoriker, som måste påpeka att “författarinnan är en ogift dam, för vilken ett stort område av livet, även av livet i Värmland och i drömlandet, är en stängd bok … Famntagen är kalla som snön om natten.”
Också skalder som Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Gustaf Fröding har sina rötter i Värmland, ett fattigt och avsides landskap men med en säregen, folkligt förankrad kultur. Delvis hade den uppstått genom mötet mellan en självständig småbrukarbefolkning och en framväxande bruksstruktur som innehöll rika brukspatroner och utsugna bruksarbetare, baggbölande skogsägare och fattiga torpare. Umgängesspråket på den speciella dialekten var, och kan fortfarande vara, mättat med tvetydigheter, lakoniska utsagor och humor, med fräcka skrönor, obscena skämt och groteska infall. Med sina mot överheten riktade elakheter blev vardagsspråket de förtrycktas medel för att upprätthålla självkänslan.
Selma Lagerlöf föds in i en miljö, som är långtifrån stabil och den bristen på stadga drabbar också henne själv med klubbslagets häftighet. Familjen Lagerlöf får så småningom gå “från gård och grund”. Gården Mårbacka är en mindre herrgård, såtillvida att föräldrarna klassmässigt tillhör herrskapsfolket, och barnen får en s k bildad uppfostran, men ekonomiskt och arbetsmässigt är Selma Lagerlöfs barndomshem ett medelstort jordbruk. Hon kommer redan som barn i kontakt med hela den mångfald som präglar livet i ett självhushållande jordbrukarhem, med problem som praktiskt rör hushåll, djur, skog och jord och som etiskt berör tät samlevnad, självbehärskning, släktkänsla och uppoffring. Hon socialiseras in i ett sammanhang, ur vilket hon tvingas bryta upp. Dels vill hon utbilda sig, i Stockholm på ett lärarinneseminarium, dels säljs så småningom barndomshemmet på auktion och hon måste försörja sig själv och delar av sin familj. Hon drömmer oavbrutet om en återkomst, ett återköp. Det är fadern, den älskade fadern får man väl tillägga, som bär skulden till uppbrottet men i bakgrunden finns ett Värmland som under 1800-talets senare del skakas av brukskonkurser och felslagna satsningar i järnbranschen på världsmarknaden.
Sven Delblanc skriver nedlåtande i fjärde delen av Den svenska litteraturen om Selma Lagerlöfs försök att rädda sysselsättningen på bygden genom att starta Mårbacka Havre-Kraft:
“Svenskarna föredrog Selmas romaner framför hennes välling, och hon fick suckande återgå till skrivbordet och den krävande uppgiften att vara kvinnlig Homeros. Den självuppoffrande kärlekens sibylla stod, ehuru låghalt, med bägge fötterna på jorden.”
Det är med den krossade idyllen som bakgrund som Lagerlöf kan börja forma sitt språk, sin Gösta Berlings saga, 1891 och det är genom själva bristen i tillvaron som hon kan stiga ned till sin värld av minnen och hämta upp ett urspråk som genomsyrar allt hon kommer att skriva och som kan uppfattas av hög och låg, av barn och vuxna. Jag vill också läsas av alla “i huckle” skriver hon i ett brev.
Genom hela hennes ungdom ligger det värmländska och väntar på att bli beskrivet och tolkat. Landskapet kommer att få vänta länge, ända tills Selma Lagerlöf har fyllt 30 år och mer därtill. Då har hon själv kommit ut i världen, är lärare i Landskrona och försörjer sin mor och faster. Gösta Berlings saga kommer som en förlösning. Här vänder hon tillbaka till allt det, som har varit henne kärt förut, men också till de smärtpunkter som är närvarande i hela hennes författarskap, om än i olika förklädnader. Smärtan springer ur förlusten av barndomshemmet, men den har också en djupare rot i barndomens driftsliv.
Selma Lagerlöf föddes på gården Mårbacka i Värmland 1858. Föräldrar är löjtnant Lagerlöf, kommen av prästsläkt, och Louise Wallroth, dotter till en rik brukspatron. Selma är det femte barnet av sex. Det tredje barnet, en dotter, dör tidigt.
“En gång skulle väl så familjen … alstra någon slags äkta begåvning. Jag vill antaga att det är jag, ty det är nödvändigt tro på sig själf. Och tänk nu på, att jag alltsedan jag var åtta år trott detta om mig själf. Det har varit det centrala i mitt lif, inte kärlek, eller hem som för andra kvinnor.”
(Brev nr 7, 1894, till Sophie Elkan.)
Landskapet
Selma Lagerlöfs natursyn utgår från romantiken. Hon försätter sina läsare i ett nära förhållande till landskapet, vi leds vid hennes författarhand in i tät skog, till fjärran tjärn och till öde stränder där vågor skummar och fåglar ropar ödsligt. Hennes stil legeras med den onda sagans, fåglar blir hämnare (för Märta Dohna i Gösta Berlings saga), bergrösen blir beläten, och bryter man den fred som råder om julen mellan djur och människor straffas man med döden (Osynliga länkar, 1894).
Landskapet fyller också en annan funktion i hennes böcker. Det är naturen som ger människan hennes bärgning. Ur jorden hämtar vi råg, vete och korn till vårt bröd, ur marken och från sjöbotten sliter vi vår malm och ur skogen forslar vi vårt virke och där kolar vi vårt kol. Selma Lagerlöf är lantbrukardotter, hon har sett med egna ögon och lagt allt på minnet. Hon missar inte en detalj i det stora lanthushållet. Här är hon realist av renaste vatten och står inte Strindberg efter i skarp iakttagelseförmåga.
Lika viktigt för henne är samspelet människa och natur. Utan moralism men med eftertryck visar hon hur nödvändigt det är för vårt överlevande. I Gösta Berlings saga blir detta något av ett huvudtema. Kavaljererna slösar och river ned allt det som majorskan med möda byggt upp, en manlig (tolvfaldigt manlig) princip står mot en kvinnligt vårdande sådan. I och med att kavaljererna nonchalerar naturmakterna slår dessa tillbaka. Forsen bryter igenom fördämningarna och bidrar till den hotande ruinen, torkan får katastrofala följder, elden härjar. Den som räddar det hela är den unga grevinnan som i pakt med den döende majorskan står som den nya styrkeprincipen efter vars lagar kavaljerer måste rätta sig.
I Gösta Berlings saga, 1891, utspelar sig handlingen i Värmland omkring 1820. Den unge och vackre, men alkoholiserade prästen Gösta Berling upptas, efter att ha blivit avsatt från sitt prästämbete, i en krets av tolv “kavaljerer”, excentriska män, som lever hos “majorskan på Ekeby”. Hon är en handlingskraftig och stark kvinna, som egenmäktigt driver sina sju egendomar. Då majorskan av olika anledningar fördrivs från sitt hem, sätts kavaljererna att i ett år härska i hennes ställe. De river ned, vad hon byggt upp, och drar hela bygden med sig i fallet. Gösta Berling lyckas dessutom ha inte mindre än tre passionerade kärleksförhållanden, innan året är tillända, och en återupprättelse på alla plan äger rum.
Uppbrottet
En av smärtpunkterna i Selma Lagerlöfs författarskap är det påtvingade uppbrottet från ett älskat hem. Ända fram till romanen Liljecronas hem, 1911, varierar hon temat i verk efter verk. I Gösta Berlings saga bygger hon in konflikten i episoden med auktionen på Björne. Den mäktige brukspatron Sinclair anordnar i vredesmod auktion på hela det vackra herrgårdshemmet. Allt som påminner om dottern Marianne skall bort. Hon har besudlat familjenamnet genom att älska den avsatte prästen, Gösta Berling. Än så länge lägger Selma Lagerlöf uppbrottsansvaret på en fadersgestalt och spårar så in på den far- och dotterproblematik som är en annan av de smärtpunkter som utmärker hennes författarskap. Det dröjer ännu några år innan hon sätter in uppbrottstemat i den samhälleliga verklighet där konkurser och bruksdöd drar fram genom länen.
“Om vi råkas någon mer gång så skall du hålla mig till att berätta min verkliga historia, ty den känner du ej på långt när. Den är en enda lång variation öfver ordet vilja. Det är verkligen som om ingenting vore mig medfödt, utan som om jag skapat min begåfning själf genom att önska fram den. Jo, ärelystnaden är mig nog medfödd och rimmarförmågan, men så knappast något mer … Det är en förödmjukelsernas historia, och det skall behöfvas mycket, mycket solsken för att få bort den tyngd som den lagt på mig.”
(Brev nr 13, 1894, till Sophie Elkan.)
I berättelsen Antikrists mirakler, 1897, som är hennes tredje bok, har Selma Lagerlöf dragit ut i världen på allvar. Den utspelar sig på Sicilien, där hon själv vistades en längre tid. Uppbrottstemat finns med. Den unga Micaela, bokens huvudperson, tvingas lämna överklasshemmet i staden Catania, för att utblottad bosätta sig i Diamante (som lånat drag av Taormina). Skulden ligger på fadern, han har begärts i konkurs p g a bedrägerier. Här tvinnas åter flera Lagerlöfteman samman, uppbrottet från ett älskat hem, konflikten far/dotter samt ett svek som måste sonas. Faderns svek internaliseras av den unga dottern som själv tycker sig ha svikit. Trots att Antikrists mirakler verkligen är en politisk bok där Selma Lagerlöf brottas med socialistiska idéer och förankrar dem i siciliansk fattigdom och bl a omänskligt förtryck av barn, så tycks ändå Micaelas uppbrott ur sin ursprungliga miljö och den oförsonlighet som fadern behandlar henne med vara det problemområde där författaren borrar djupast och ihärdigast.
“Nu tror jag, att när man skrifver, så skall man på ett eller annat sätt krama fram innervarelsen, som alltid är en stor diktare med oändliga erfarenheter och så låta den taga ordet. Hvad som på det sättet blir diktadt är som man ej skulle ha skrivit det själf och så har man mycket mer roligt af det än om en skrifver ner egna erfarenheter.”
(Brev nr 6, 1894, till Sophie Elkan.)
1899 är Selma Lagerlöfs nästa utgivningsår. Då utkommer, förutom den historiska berättelsesamlingen Drottningar i Kungahälla, kortromanen En herrgårdssägen. Ännu en gång cirklar huvudhandlingen kring en egendom som håller på att gå förlorad. Gunnar Hede, ung student och fiolspelare, tvingas inse att hemmet, den gamla bruksherrgården, hotas av konkurs. Han avbryter studierna för att tjäna pengar och ger sig så in i en affär som i sin tragiska förlängning driver honom in i vansinne. Romanen är en studie i sinnessjukdom. Selma Lagerlöf gestaltar suggestivt de paranoida och beröringsskygga drag som utmärker den. Men den yttre ramen i berättelsen är hemmet och naturen däromkring, den förfallna herrgården och förintelsen som ligger hotande över den och dess isolerade, väntande kvinnor. Skulden läggs dock inte längre på en enda man. Nu antyder författaren den ekonomiska katastrof som ger upphov till att hela gårdar och bruk under mitten och slutet av 1800-talet slås i spillror.
Dessutom vänder hon tillbaka till ännu en av sina smärtpunkter. Mor/dotter-konflikten tematiseras inte på ett lika uppseendeväckande vis som i Gösta Berling-episoden med Märta Dohna/den unga grevinnan, men mer makabert. Selma Lagerlöf låter flickan Ingrid stiga ned i dödsriket (bli begravd i en kista), vidunderligt återfödas (uppväckt av fiolspelaren, den vansinnige Hede), för att ännu en gång brutalt ryckas ur moderssymbiosen (Ingrid råkar få höra hur fostermodern förtalar henne).
I ett följande romanverk iscensätter Selma Lagerlöf åter ett uppbrott. Det mest genomförda, det mest magnifika, då en hel bygd skakas, ett uppbrott som skär genom släkter och familjer, som skiljer älskande åt och som får vänner att sky varandras närhet. Det är i Jerusalem, del 1, 1901, som hon låter en hel bygd i Dalarna i Nås socken, utsättas för denna åderlåtning. Verket har ett solitt verklighetsunderlag. Selma Lagerlöf företog grundliga studier både i arkiv och på platsen, såväl i Nås som i Jerusalem. Det är romanen Jerusalem, med sin väl genomförda komposition och sin genomarbetade berättarteknik, som ger henne definitiv berömmelse och som verksamt bidrar till både Nobelpriset 1909 och hennes medlemskap i Svenska Akademien (som första kvinna), 1914.
Samtidigt som Selma Lagerlöf i första delen av Jerusalem har en sådan distans till sitt ämne, att hennes egen smärtpunkt knappt kan anas, visar varenda sida i boken, hur starkt rotad i jorden hon är. Ingmarsätten, vars öden upptar huvudparten av berättelsen, är uråldrig, den tycks framvuxen ur själva marken, som en förlängning av växter och träd. Ingmarsgården står i alla bemärkelser för ett fadershus; Ingmarssöner har i alla tider spelat socknens fadersroll. Tunga till lynne och sätt, fula och truliga till uppsyn, framstår de ändå som de mest pålitliga och deras ord som tyngst vägande.
Då händer det oerhörda. En kvinna bryter med allt detta. Karin Ingmarsdotter! Varken ätten, släkten, de döda Ingmarssönerna eller den levande Ingmar, den yngre brodern, kan rubba hennes beslut. Hon låter sälja gården. Det är tron på en ännu mäktigare fadersgestalt, Gud Fader själv, som driver henne. Väckelsen som har dragit fram över socknen har gjort att jorden upphört att vara henne till frestelse. Hon far nu till Jerusalem.
I slutscenen av första delen av Jerusalem möter vi det bortdragande Jerusalemfolket på väg till järnvägsstationen. De är åtföljda av bedrövade anförvanter och många av dem är själva tyngda av avskedets smärta. Då passeras deras hästskjutsar av en kärra på vilken en kvinna sitter dold:
“Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet … Än körde den förbi alla kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före … För somliga blev hon till någon, som de älskade, för andra till någon de fruktade, för de flesta var det dock så, att hon blev till någon, som de hade övergivit.”
Selma Lagerlöf avslöjar aldrig vem denna kvinna var. Med den episoden avslutar hon den första delen av det verk där hon mäktigast gestaltat uppbrottstemat, och med den lyckas det henne också att få uppbrottets smärta att visa sin svarta sanning.
Är kvinnan berättaren själv, är damen i svart en frammanad vision ur det undermedvetnas mörker, en sargad röst som ordlöst berättar om separationens smärta? Eller är det symbolisten Lagerlöf som skapar en ikon för stark kvinnlig självkänsla? Den kvinnliga gestalten behärskar scenen genom sitt gåtfulla uppträdande, genom sin förklädnad och genom det suveräna och djupt ironiska sätt på vilket hon förhåller sig till och därigenom ifrågasätter hela det bortdragande sällskapet.
Selma Lagerlöfs litterära förklädnader är många och det outsagda, det hemlighetsfulla vilar över hennes produktion. Är det i kraft av detta som hon eggar och utmanar sina läsare?
“Jag talar, jag talar, äntligen talar jag! Jag säger dem min hemlighet, och jag säger den ändå inte.”
Så står det i novellen “En fallen kung” i Osynliga länkar, 1894.
Återvändandet
Tanken på ett återvändande till ursprunget tycks komma i allt häftigare stötar hos Selma Lagerlöf. Den finns också i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige 1–2, 1906–07, som är ett beställningsverk för folkskolan, en geografisk och kulturhistorisk exposé över Sveriges alla landskap. Denna bok präglas av inträngande kunskap, greppet är pedagogiskt fängslande och den är fri från moralism och pekpinnar. Den missanpassade Nils, fjorton år, flyger i en pysslings skepnad på ryggen av en gåskarl tillsammans med vildgäss över land och rike, men en gång förirrar han sig på egen hand till “en liten herrgård”. Det är här som Selma Lagerlöf plötsligt låter berättaren uppträda i helfigur:
“… en människa, som gick och tänkte på att skriva en bok om Sverige som skulle passa för barn att läsa i skolorna … inte en så lätt sak för henne att fara hem, som man kunde tro, för gården var såld till människor som hon inte kände … Hon hade aldrig trott att det skulle vara så underligt att komma hem. Medan hon satt i vagnen och körde fram mot den gamla gården, tyckte hon, att hon för var minut blev allt yngre och yngre … Far och mor och syskon skulle stå på trappan och ta emot henne … Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon … Det var ett gott liv, som de hade fört på det här stället.”
Det litterära återvändandet sker så att säga i tre steg. Återkomstscenen i Nils Holgersson är första steget. Den handlar om Mårbacka, det idealiserade hemmet. Det andra steget går att utläsa i En saga om en saga, 1908. Där återvänder Lagerlöf till sin skapade mytiska värld, Gösta Berlings saga, och berättar om tillkomsthistorien. Till sist är hon beredd att ta det tredje steget. Att knyta samman myt och verklighet, att återvända på alla plan, till släkt, familj, gård och jord, till scenen för Gösta Berlings saga – och till tid och plats för symbiosens värme, för avskiljandets smärta. Nu publicerar hon Liljecronas hem, 1911.
“Vet du hvad jag så gör? Jag tar Eddan och läser solsången, gång på gång och läser den ej som annat folk utan låter fantasien fara åstad för att söka illustrationer till den. För att ur min egen tid finna exempel på hvad som är salighet.”
(Brev nr 38, 1894, till Sophie Elkan.)
Liljecronas hem talar med “låg och oansenlig stämma” skriver Selma Lagerlöf i ett brev till en vän. Eftervärlden tycks ha betraktat dessa ord bokstavligt, för ingen av hennes böcker har blivit så förbisedd, ja faktiskt ringaktad. Men vid julen 1911 var boken en bestseller, den såldes snabbt i 33.000 exemplar och de tongivande kritikerna, Fredrik Böök och John Landquist, överöste henne med lovord.
Arbetar man analytiskt med romanen, så tycks Selma Lagerlöfs ord om en “låg och oansenlig stämma” vara blygsamt undvikande. I romanen ankyter hon till sagans genre och stil. I förklädd form ger hon oss mänskliga samlevnadsproblem. Sagan om Snövit och de sju dvärgarna får stå modell. Snövit (prästdottern), den elaka styvmodern (prästfrun), den svage kungen (fadern, prästen), de sju dvärgarna (prästdotterns hjälpare och vänner) – alla får de spela sina sagoroller i detta värmländska drömspel. Så kan Lagerlöf steg för steg nå ned till ursprungsvåndan. Det är omöjligt att inte utläsa en våldsam uppgörelse med en modersgestalt i Liljecronas hem. Styvmodern där är arkaisk i sin vämjelighet, i sin ondska. Men den förtäckta uppgörelsen med en fadersgestalt är inte mindre målmedvetet iscensatt. Han är den älskade – men han sviker.
Vändpunkten
Liljecronas hem rymmer ett nätverk av betydelser, som dels pekar bakåt mot de första 20 årens produktion, framför allt Gösta Berlings saga, dels framåt mot de 20 produktiva år hon har kvar, särskilt mot Kejsarn av Portugallien, 1914, Mårbacka, 1922, och de två avslutande minnesböckerna Ett barns memoarer, 1930, och Dagbok, 1932. Liljecronas hem är oansenlig, om man så vill, men dock en väsentlig del av författarskapet, en kropp mellan dess vingar. I denna bok ser vi för första gången i Selma Lagerlöfs produktion, hur ett vanligt lantbrukarhem blir prototypen på det goda livet, och vi ser också, liksom i Gösta Berlings saga, vilken betydande roll en kvinna spelade i tidens lanthushållning. I Kejsarn av Portugallien möter vi ännu en av agrarsamhällets företeelser, nämligen motsättningen mellan en fattig torpare, Jan i Skrolycka, och en storbonde, Lars i Falla. Storbondens utsugarmentalitet ligger bakom tragedin i berättelsen om torpardottern som tvingas ta plats i staden men drivs till prostitution.
Redan 1907 hade Selma Lagerlöf köpt tillbaka själva huvudbyggnaden Mårbacka. I och med Nobelpriset kommer hon i besittning av hela egendomen och bestämmer sig för att jämsides med författarskapet – och med hjälp av en inspektor – själv driva det stora jordbruket.
Redan i Antikrists mirakler har Selma Lagerlöf tagit ställning för socialismen men mer för en rörelse, i kamp för fattigdom och orättvisor, än för en marxism som för fram teorier om klasskamp och kämpar mot enskilt ägande. När Selma Lagerlöf återvänder till barndomshemmet är denna handling lika sammansatt och lika litet ideologiskt entydig som hennes litterära text. Att det finns nostalgi, fadersfixering och hembygdsromantiska inslag i författarskapet ger forskningen belägg för. Men en annan sida av det hela är att hon vill leva efter en ideologi, där jordfrågan, fredsfrågan och kvinnofrågan är intimt knutna till varandra. Hon blir nu själv den starka och självägande bonde som hon berättade om i Jerusalem, hon blir det i kraft av eget arbete, egen ekonomi, eget initiativ. Efter 1921 får hon dessutom den rösträtt hon själv har varit med om att arbeta fram, inte minst genom det tal, “Hem och stat”, hon höll på rösträttskongressen 1911 i Stockholm.
I en mycket omdiskuterad artikel “De tigande diktarna” i tidskriften Tiden, 1910, tar socialdemokraten och litteraturhistorikern Erik Hedén till orda och kritiserar hårt de s k nittiotalisterna, främst Heidenstam men också Lagerlöf, för att inte ha tagit politisk och utåtriktad ställning vid 1909 års storstrejk. Men beaktar man socialisternas hållning i jordfrågan vilken också debatterades i Tiden, måste Lagerlöfs “tigande” bli relativt förklarligt. Småbruken och de medelstora jordbruken måste bort, menade socialdemokraterna, och åkrarna läggas tillhopa så att stora arealer skulle kunna brukas rationellt och med moderna hjälpmedel. Det var inte svårt att ana följderna av en sådan politik: avfolkning på landsbygden, gammal kultur i upplösning, infrastrukturen problematisk. Så ser Lagerlöf det i alla fall när hon skriver den satiriska versnovellen “Slåtterkarlarna på Ekolsund”, 1912.
Det finns en samtidighet i hennes utåtriktade engagemang och hennes inåtriktade sökande ned mot släkten, familjen, barndomen och hennes kretsande kring uppbrottets smärta. Klarast kan kanske den samtidigheten belysas i hennes stora fredsroman Bannlyst som kommer under första världskrigets slutskede, 1918.
Selma Lagerlöf ger själv i brev uttryck för en förhoppning om att äcklets makt kan bli det som väcker människor och öppnar deras ögon för krigets förbannelser. Därför inför hon kannibalismen i berättelsen. Hon låter sin manlige huvudperson bli utstött av en äcklad omgivning för att han förmodas ha ätit människokött en gång under hungersnöd. Är detta äckligt, menar Selma Lagerlöf, hur monstruöst måste då inte själva kriget te sig!
“Det stora mästerverket, den goda staten, skall skapas av mannen, då han på allvar tar kvinnan till sin hjälpare.”
(Ur Selma Lagerlöfs rösträttstal “Hem och stat”, 1911.)
Den yttersta sorgen
Selma Lagerlöf har själv berättat om det lyte som gav hennes liv en speciell inriktning. Hon led av en svår hälta sedan födseln. Så sent som i Dagbok, 1932, då hon själv är 74 år, kan hon ge ett konturskarpt porträtt av en fjortonårig Selma, som en tid vistas i Stockholm, halt, inbunden och svårmodig.
I det erotiska vakuum flickan lever i, dyker bilden av en student hon mött en gång, upp. Mötet står som en symbol för kvinnans sexuella uppvaknande och detta möte gestaltas gång på gång i Selma Lagerlöfs produktion. Mötet är stiliserat, de erotiska turerna återkommer som ritualer, de unga älskarna bär ofta studentens drag, de unga älskande kvinnorna är undantagslöst vackra, veka och graciösa – i skärande kontrast till Dagboks tungsinta Selma.
Tillsammans med tungsinnet är kvinnogestalternas kraftlöshet ett slags “yttersta sorg” som kan studeras i text efter text. Den finns hos unga grevinnan i Gösta Berlings saga när hon drar hemifrån för att ensam föda sitt barn, följs upp av Micaelagestalten i Antikrists mirakler vars ambivalens inför sexualiteten tydliggörs, genomsyrar Ingrid i En herrgårdssägen så att hon ser sin egen möjliga död som en lättnad, tvingar Gertrud i Jerusalem in i ett frälsningsrus som berövar henne verklighetsförankringen efter Ingmars kärlekssvek mot henne. Vi kan också följa linjen över prästdottern i Liljecronas hem — hennes kraftlöshet går över i en rent fysisk orörlighet – och göra ett nedslag i “Tösen från Stormyrtorpet”, där en barnafar vid tinget förnekar sitt faderskap så att kvinnans sexuella förödmjukelse också blir offentlig.
Framför allt är det nog förödmjukelsen som går hand i hand med sexualiteten hos de unga kvinnorna. Men så kommer offret in som en utväg. Genom att välja offerrollen når de en upphöjelse, inte minst i sina egna ögon och Selma Lagerlöfs offerproblematik är här ytterligt sammansatt. Ibland tycks offret fungera som en kraftsamling, ett steg upp på väg ur svårmodet, ibland kan det uppträda som maskerad hämnd.
I Herr Arnes penningar, 1904, berättas om en sådan offerhandling. Det är en ond saga, stilmässigt under isländskt inflytande, om hur prästen, herr Arne, med hela sitt hushåll blir dräpt av tre skotska legoknektar, men hur Elsa-Lill, fjortonåringen, som enda överlevande tvingas ta hämnden i sina unga händer. Selma Lagerlöf ger sin hämndgudinna alltigenom veka drag och därför blir kontrasten till den brutala upplösningen så skärande. I djup sorg samlar hon sina yttersta krafter för att genomföra sin offerhandling – hon förråder den hon älskar då han visar sig vara identisk med en av mördarna – men sedan hon hämnats väljer hon att offras, att dö.
Marianne Sinclair från Gösta Berlings saga är ett annat exempel. Efter att hon har berövats sin skönhet och sin kärlek och således har tvingats offra allt, som har varit av vikt för henne, hamnar hon i en djup kris. Men genom den uppnår hon en avklarnad mognad med socialt ansvar och står nu i stark kontrast till den självcentrerade kvinna, vi först mötte. Kärleken till Gösta Berling – den farliga sexualiteten – är avvärjd, nu kan hon gå in i ett moget erotiskt förhållande med ansvar för andra. Sin mest sinnrika iscensättelse av hur sexualiteten bringar en kvinna på fall, har Selma Lagerlöf också i Gösta Berlings saga. I turerna kring majorskan på Ekeby – den en gång så vackra Margareta Celsing – finner man passionen, upphöjelsen, fallet, den sociala skammen, det sociala hyckleriet, den yttersta sorgen, den slutliga kraftansträngningen och till sist undergången, döden. Men också hämnden, lusten att krossa dem som har förödmjukat en.
1894 var ett märkesår i Selma Lagerlöfs liv. Då träffade hon själv en kvinna som bar på en “yttersta sorg”, Sophie Elkan, som mist sin make och sin lilla dotter tio år tidigare och som därefter ständigt gick sorgklädd. Man kan nästan säga att Lagerlöf “skrev fram” denna gestalt. Sophie Elkan framstår vid denna tid som en syntes av de vackra, begåvade och ångestfulla kvinnor som Selma Lagerlöf mejslat fram några år tidigare i Gösta Berlings saga.
Betydelsen av detta möte kan inte mätas med vanliga mått. Antalet brev som sändes dem emellan från 1893 till 1921 uppgår till över 3.200. Selma Lagerlöf förälskade sig djupt i Sophie Elkan och tycks ha genomgått en känslomässig metamorfos under de första åren av deras vänskap.
När Selma Lagerlöf koncipierar Bannlyst letar hon sig ned till det uräckel som det lilla barnet upplever när det stöts ut ur den tidiga symbiosen med modern. Hon arbetar under starkt inre tryck. Som alltid är det med möda hennes text tar form. Detta återvändande, denna resa till själens yttersta gränsområden, till äcklets utmarker, är kanske hennes märkligaste drag.
Samtidigt med hennes känslomässiga förvandling sker en motsvarande språklig. Novellsamlingen Osynliga länkar, 1894, som skrevs och skrevs om i loppet av de första månaderna med Sophie Elkan, är mer sensuell än Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf söker sig nu bort från debutbokens många konstgrepp och delvis lättsinniga stil, och in mot nya områden av språket, som nu, tack vare kärleken, ligger inom räckhåll.
Sophie Elkans (1853–1921) litterära specialitet var bisarra, tragiska och psykologiskt gåtfulla mansgestalter i historien; den excentriske Göteborgsköpmannen John Hall som slutade som fattighjon (John Hall, 1899), den avsatte kung Gustaf IV Adolf (Konungen. En sannsaga, 1904, och Konungen. I landsflykt, 1906) samt Kungamördaren Anckarström (Anckarström, 1910). I antologin Sveriges Nationallitteratur XX, 1912, är Sophie Elkan representerad med 50 sidor text och en fyllig presentation. I 1916 års upplaga av Schück-Warburgs Ny illustrerad Svensk Litteraturhistoria (dock ej senare upplagor) har hon en egen rubrik och hennes betydelse som förnyare av den historiska romanen framhålls. Därefter försvinner hon ur litteraturhistorien.
Den levande vreden
Det finns en gammal, antik myt om Inanna, som återvänder till jorden efter tre dagar i dödsriket. Hon har öppnat kanalerna mellan det omedvetna och det medvetna, förnekar inte längre den mörka systern, hatet, den mörka systern, vreden. Hon förvandlar den hon hatar till ett stycke ruttet kött. Det är inte alltid som den yttersta sorgen hos Selma Lagerlöf transformeras till kraft eller till motsatsen, undergång. Den kanaliseras ibland in i hat, i vrede, och i förlängningen – i hämnd. I trilogin om Löwensköldfamiljen, framför allt i Charlotte Löwensköld, 1925, och i Anna Svärd, 1928, får en hatad kvinna agera över en större scen och vara spindel i ett långt intrikatare nät än Märta Dohna i Gösta Berlings saga, än fostermodern i En herrgårdssägen, än styvmodern i Liljecronas hem. Det är den intriganta och avskyvärda Thea Sundler.
“Men sedan är det som jag skulle bli satt att komponera eller att tala kinesiska. Vad är det att skriva kvinnligt? Kan det ge sig uttryck i skrift? Det får ej nu vara sentimentalt som på Bremerska tiden, det får ej vara, ja jag vet ej hur det får vara. Men du måste fara åstad med något förr ohört. Eller är det något som ligger så snubblande nära att man ej ser det därför … Jag är alldeles hjälplös. – Jag tror egentligen aldrig att jag har förstått vad manlighet och kvinnlighet är. – Att det kvinnliga skall kunna ge sig uttryck i konst liksom i liv det tvivlar jag ej på, men hur?”
(Brev till Sophie Elkan, 1894.)
Det finns något av arkaiskt hat som kommer till uttryck i Lagerlöfs onda kvinnor. Styvmodern i Liljecronas hem ses komma stripig och lerig första gången hon dyker upp. Hon står där som en uppstötning ur jorden själv, ett äckligt väsen, och i slutet av historien framstår hon som monstruös. På samma sätt, blott ännu mera sammansatt och ödesdigert, förhåller det sig med Thea Sundler, en symbol skapad femton år efter styvmodersbilden, men hon uttrycker samma levande vrede. En drivande kraft bakom dessa kvinnors agerande tycks vara den frustrerade sexualiteten. De vill båda manövrera ut sina vackra och goda rivaler om objektet för sina erotiska känslor, och i den maktkampen är alla medel tillåtna.
I brev 91 till Sophie Elkan 1895 skriver Selma Lagerlöf:
“Du skall ej tro, att jag är någon isbit. Åh allt annat. Lidelsefull till den grad … för se innerst i mig bor minsann ett vilddjur. Det är ändock genom att skrifva man lär känna sig själf, i dessa dagar vet jag fullväl hvarför jag lät gumman kasta brefven i elden eller hvarför jag lät grefvinnan Dohna gå öfver isen i nattmörkret. Jag undrar alltid öfver hvarför jag låter folk göra sådana omöjligheter, men det är helt enkelt så, att jag är själf sådan.”
“Jag sitter och tänker på, om jag saknar dig. Inte ännu tror jag. Jag har dig med mig öfverallt, ser dig och hör dig och lefver med dig. Då jag ej kan det mer kommer jag att längta. För resten kan jag ej tacka dig nog för dessa dagar. Du skall aldrig förstå mig rätt, om du ej slår dig på att studera kräldjur. Jag behöfver varma och strålande människor liksom de behöfva sol: de äro hypnotisörer, de äro i stånd att ligga i dvala i månadtal. – Nå nu ville jag bara säga, att de kallblodigas enda längtan är sinnesrörelse, då inbilla de sig för ett ögonblick att de lefva och stå i jämnhöjd med öfriga djurslag.”
(Brev nr 12, 1894, till Sophie Elkan.)
“Det vilda” eller “vilddjuret” som hon ibland återkommer till i breven till Sophie Elkan bär också destruktiva drag. Det mest brutala exemplet på begärets makt över människan ger Selma Lagerlöf i ett tidigt skrivet skådespel, “Sankta Annas kloster”, som uppfördes i Köpenhamn den 30 augusti 1895, men sedan försvann helt från Lagerlöfs repertoar. Centralt står bröllopet i Risteröd, som är ett blodsbröllop. Två brudföljen möts utanför kyrkan, en strid utbryter som får till följd att brudgummen i det ena följet och bruden i det andra dräps. Stycket tar den makabra vändningen, att kvarvarande brudgum och brud vigs. Trots – eller kanske på grund av – morden på deras respektive äktenskapspartner känner de nyvigda ett uttalat begär till varandra, som Selma Lagerlöf inte sticker under stol med: “I yrsel och skratt och rus. Och med alla lustar vakna … Men brud och brudgum slöko varandra, de hade köttslig lust till varandra.”
“… efter vigseln drog brudskaran till den levande brudgummens hem. Den var väl så yr, som när den drog bort … I yrsel och skratt och rus. Och med alla lustar vakna. Och glada som unga fålar. Och de redo bort från de döda liksom stolta över att leva – liksom vreda över att dessa ville ta glädjen ifrån dem. Men brud och brudgum slöko varandra, de hade köttslig lust till varandra.”
(Ur “Sankta Annas kloster”, 1895.)
Skådespelet utgavs aldrig. Selma Lagerlöf insåg kanske själv, att tiden ännu inte var mogen för sådana utspel på erotikens område. I stället låter hon sitt språk genomsyras av denna tillbakahållna lidelse. “Jag säger dem min hemlighet, men jag säger den ändå inte.”
Thea Sundler är en gestalt, som förekommer i två delar av Löwensköldstrilogin, i Charlotte Löwensköld, 1925, och i Anna Svärd, 1928. Men redan i första delen, Löwensköldska ringen, 1925, utspelas de händelser, som ligger till grund för hennes roll som hämndens gudinna. Thea Sundler får stå för allt det som Selma Lagerlöf ser som det lägsta: hyckleri, falskhet och intrigspel. Den förkvävda sexualitet, som Thea Sundler är besatt av, förvränger hennes perspektiv och gör henne till den onda häxa, som i likhet med sagans styvmodersgestalt driver fram handlingen och låter berättelsens två hjältinnor, Charlotte och Anna, mogna under hårda, men härdande villkor.
Hämndmotivet är det centrala i Herr Arnes penningar, och även i Antikrists mirakler slår Lagerlöf följe med en urgammal hämndtradition. I en episod låter hon en gammal kvinna ruva på hämnd i 20 år, innan hon tar den. Ofta låter hon bara hämnden och hatet sippra fram som en sorts textrest, klädd i den skenbara aningslöshetens mantel. Men hämnden är faktiskt lika skrämmande när den uppträder i en tillsynes naiv skepnad. Texten utsäger en sanning men innehållet, djupt ironiskt, pekar i motsatt riktning. Det gör hämnden ofta i den skenbart idylliska barndomsskildringen Mårbacka och ännu mer i den uppföljande Ett barns memoarer. Men den starkaste upplevelsen av denna typ av hämndkomplex får läsaren i Selma Lagerlöfs sista stora verk, Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf, 1932, i berättelsen om hur den äldre brodern Daniel överger den ensamma olyckliga fjortonåringen sedan han tagit henne med till Uppsala med vårfirande och allt. Hon berättar också om en promenad i Stockholm tillsammans med Daniel. Hon har svårt att gå för sitt halta bens skull, har nyss blivit kallad “haltebolink” av en främmande pojke. Så skriver Selma Lagerlöf: “Daniel var snäll och i gott humör och var så intresserad av att titta på de vackra Stockholmsflickorna och deras vårtoaletter. Mest av allt är han förtjust i små, vackra fötter och stiliga skodon, och det bästa han kan säga om en ung flicka är, att hon går väl … Jag tror nog, att det är hans riktiga mening och att han inte talar så mycket om skodon och gång för att retas med mig.”
Stilen är så sval, berättarjaget är så milt, så förstående, så nästan löjligt överslätande – och så smärtsamt och djupt ironiskt. Den unga systervreden brann ännu.