Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Vid sidan av de stora författarskapen, t.ex. Dorothe Engelbretsdatters, Anna Margrethe Lassons, Agneta Horns, drottning Kristinas, Birgitte Thotts, Leonora Christine Ulfeldts, Sophia Elisabeth Brenners och Hedvig Charlotta Nordenflychts, finns bevarade en mängd mindre författarskap, som bara består av någon enstaka dikt, en släktbok, några teckningar, en översättning, en bönbok, en psalmbok eller liknande. Dessa är huvudsakligen intressanta genom att de med sin mängd bevisar att det i en viss miljö i Norden hörde till att kvinnorna studerade, skrev, och överhuvudtaget – tänkte. De bidrar var och en till att förändra bilden av den intellektuella och konstnärliga kvinnan som en ensam svala, ett undantag man förvånat stannar till inför men i stort bortser från, när man skriver den nordiska kultur- och litteraturhistorien. Mycket tyder på att dessa kvinnor inte heller var så ensamma som det brukar framställas, t.ex. på Frederik Christian Schönaus kopparstick Lærde Fruentimmer, där en kvinna sitter ensam i sin studerkammare.
De lärda kvinnorna knöts samman genom släktskapsband, som systrar, svägerskor, fastrar, mostrar eller kusiner. De umgicks med varandra och träffades vid fester, högtider och sjukläger eller arbetade tillsammans med släktforskning, stod i ett lärare-elevförhållande till varandra eller studerade tillsammans. Förbindelselänken med den intellektuella världen utgjordes inte endast av män. Kunskaper utbyttes också mellan kvinnor, per brev eller vid personliga sammankomster. Man kan säga att de lärda kvinnorna tillsammans bildade ett slags subkultur. Vilka var då dessa kvinnor?
En av de tidigaste lärda kvinnorna var Sophia Brahe. Hon föddes 1556 och dog 1643. I litteraturhistorien är hon dessvärre mest känd för en stor dikt som hon inte har skrivit. Det är den latinska dikten “Urania Titani” (Från Urania till Titan), en brevfiktion där Sophia kamouflerad bakom namnet Urania, astronomins musa i den grekiska mytologin, skriver till solguden Titan, son till himlavalvets gud Uranos. Dikten beskriver Sophias besvikelse och längtan medan hon väntar på den blivande äkta mannen, alkemisten Erik Lange, som ägnar sig åt att försöka göra guld i främmande land. Dikten är skriven i form av en ovidiansk heroid (hjältedikt av den romerske kärleksdiktaren Ovidius) över den blivande äkta mannens långvariga utlandsresa. Sophia hade tidigare varit gift med Otte Thott (d. 1588) och hade en son med honom. Två år efter makens död förlovade hon sig med Erik Lange. “Urania Titani” är skriven 1594 och gavs ut första gången 1668 av Peder Resen, som på grund av att Sophia framställs som diktens berättare utgick ifrån att hon var dess författare.
Författaren är emellertid Tycho Brahe. Han nämner dikten i ett brev på latin daterat den 26 juli 1594 till juristen Thomas Craig i Edinburgh: “den elegi som jag nyligen diktade för nöjes skull i min systers namn som en imitation av Ovidius”.
Många år efter att dikten hade publicerats hittades en avskrift med Tycho Brahes egna rättelser. Vissa har menat att det kan ha funnits ett original på danska författat av Sophia. Det är knappast sannolikt. Tycho Brahe har författat flera andra latinska dikter och måste ha varit bekant med heroidgenren, som var på modet inom latindiktningen i Europa omkring 1600. I Danmark var det däremot första gången den användes. Den första heroid på danska som vi känner till, “Brev fra Waldborg Immers Datter”, skrevs av Charlotta Dorothea Biehl 1775, nästan 200 år senare. Sophia behärskade för övrigt inte latin. Det uppges ibland att Sophia Brahe skulle ha skrivit dikter, men någon dikt av hennes hand är inte känd. Bakom sådana påståenden ligger förmodligen Resens förhastade slutsats att Sophia skulle ha författat Uraniadikten, och hittills finns det ingenting som talar mot att dikten skulle ha skrivits av den som uppgav sig vara författaren.
Tycho Brahe-forskaren Peter Zeebergs bok om Sophia Brahe och om Tycho Brahes dikt “Urania Titani” presenterar en utgåva av dikten i dansk översättning och en källförteckning över Sophie Brahe.
Även om Sophia Brahe alltså tillsvidare inte kan kallas diktare, är hon ändå i allra högsta grad en “femina illustris” och som sådan ett tidigt exempel på danska lärda kvinnor. Hennes kunskapsområde omfattade huvudsakligen kemi, trädgårdskonst, astrologi och släktforskning. I samband med studiet av de båda förstnämnda ämnena hade hon också skaffat sig medicinska kunskaper.
Storebrodern Tycho Brahe var, enligt vad han långt senare berättade, imponerad av lillasystern, som redan som 14-åring hade hjälpt honom i hans första kemiska laboratorium och deltagit vid de observationer som ledde fram till hans upptäckt av den nya stjärna, “stella nova”, som gjorde honom berömd 1573. Tycho Brahe anser henne vara unik i Norden. I dikten “Urania Titani” skildras hon säkerligen med rätta som en erfaren astrolog. Sina kemiska kunskaper utnyttjade hon enligt Tycho Brahe till att framställa läkemedel; själv skriver hon i ett brev till Margrethe Brahe att hon “distelerer” (destillerar). Det är osäkert om hon själv sysslade med alkemi och trodde att man på så vis skulle kunna framställa guld, eller om man bara trodde det om henne eftersom fästmannen och den blivande äkta mannen Erik Lange ägnade sig åt det. Hon intresserade sig under många år för trädgårdskonst och fortfarande vid nästan 80 års ålder tog hon emot utländska gäster, som hade hört talas om hennes trädgård och gärna själva ville se den.
Sophia Brahe ägnade sig också åt släktforskning och utgjorde säkerligen i detta en förebild för de många adliga kvinnorna i kommande generationer, bland annat svägerskan Margrethe Lange, Marie och Sophie Below, Anne och Birgitte Thott samt åtskilliga medlemmar av släkten Bille. Sophia Brahes 900 sidor långa släktbok är enastående i sin genre. Den finns i dag att beskåda på universitetsbiblioteket i Lund.
Anne Margrethe Qvitzow (1652-ca 1700) var känd för sina latinkunskaper. Hon översatte de tre första av Caesars böcker om de galliska krigen, som dock aldrig trycktes. Översättningen förvaras i Karen Brahes bibliotek tillsammans med en annan handskrift, som innehåller en moralfilosofisk uppsats om dryckenskap. Lasternis Skrabe (Lasternas gissel) heter skriften, som i hennes egen handskrift från 1669 föreligger både på danska och latin: Strigilis Vitiorum, säkert hennes egen översättning från danska till latin. Hon tillhörde adeln men trots sin goda start i livet tynade hon bort i ett olyckligt äktenskap, där också hennes förmögenhet förslösades. Slutligen hamnade hon i yttersta fattigdom och man förlorade alla spår. Det är oklart om dryckenskap var orsaken till hennes olycka, men i Lasternes Skrabe uttrycks en djup bitterhet över denna last, som förhärligas av somliga som en dygd, men som beklagas av dem som inte kan komma ur den när de väl har blivit snärjda.
En dansk “sorgedikt över Ove Rosenkrantz Axelsen til Raakilde” från ca 1685 finns också i Karen Brahes bibliotek. I Otto Sperlings skrift om de lärda kvinnorna ingår dessutom en kort egenhändigt skriven självbiografi på latin, på Anna Margrethe Qvitzows uppmaning sänd till Sperling 1673, där hon redogör för sin härstamning.
Anne Margrethe Bredal (1655-1729) skrev som 15-åring ett tal på latin till Kristian V:s kröning. Hon var anställd som lärare hos Birgitte Giøe på Qvitzowholm och var känd för sin stora lärdom. Endast två brev på latin finns bevarade efter henne. I det ena brevet skriver hon bland annat om sitt äktenskap och sina studier: “Mitt äktenskap varade i 17 år och välsignades med åtta barn, ett av hankön och resten små flickor. I denna tillvaro hade jag alltför liten tid för böcker. Jag avhölls nämligen från studier, dels på grund av min mans mångåriga sjukdom, dels på grund av husets skötsel, som efter Guds önskan uteslutande vilade på mina axlar, medan min man var sjuk. Trots det lyckades jag då och då stjäla mig till en lycklig stund då jag hängav mig åt studier, och Muserna hälsade mig välkommen tillbaka till deras sysslor – mig, säger jag, för vilken intet var kärare än Musernas honungssöta läckerheter. Efter 17 års äktenskap … slutade min man sina dagar. Jag, hans djupt olyckliga änka, sörjde hans död i tre år tillsammans med de sju av mina barn som ännu var i livet. Under denna lugna änketid återupptog jag mina studier, som hade blivit något eftersatta under mitt äktenskap, och jag knöt åter vänskapsband med Muserna. Härifrån vände jag mig med Guds vilja och mina vänners bifall mot ett nytt äktenskap …”
“I mina ögon är det lika säkert som det allra säkraste att om kvinnor hade trofasta vägvisare, skulle de lika ofta och lika gärna som männen vandra lärdomens väg. Ack, hur ofta har jag inte hört min kära, söta mor anklaga de människor som inte visade henne på denna väg. Hon skulle helt säkert ha nått målet, om hon hade letts in på lärdomens stig. ” Så skrev den lärda Anne Margrethe Bredal i ett självbiografiskt brev från 1673. “Jag älskar litteraturen och kommer att älska den till min död”, slutar hon det andra brevet från 1703.
Cille Gad (1675-1711) var från Bergen, och även om henne vet man att hon redan som barn visade prov på stor begåvning. Hennes far undervisade henne personligen i latin, grekiska och hebreiska, och man sade om henne att “hade hon varit man skulle hon vid femton års ålder kunnat vara inskriven på universitetet; och dessutom säger man om henne att hon kunde föra en diskussion på dessa tre språk (latin, grekiska och hebreiska) med vilken lärd man som helst. Denna upplysning finns att hämta i ett brev till Otto Sperling från psalmdiktaren Anna Reimer, som vidare berättar att Cille Gad när hon var 29 år gammal blev med barn med en sjöman som var på väg till Västindien med ett holländskt skepp. Enligt en källa dolde hon havandeskapet och födde barnet ensam. Enligt en annan källa skulle hon och mannen ha kommit överens om att förenas senare, men barnet föddes för tidigt. Hur det än var hittades hon en kort tid efteråt med ett dött barn och anklagades för barnamord. Hon nekade och påstod att barnet varit dödfött. Sant eller inte blev det rättssak och hon dömdes till döden. Hon satt någon tid i fängelse på en ö utanför Bergen. Hennes far kämpade för att få henne därifrån, och Anna Reimer skrev till Otto Sperling och bad att han skulle be om nåd för henne. I fängelset får Cille Gad veta att hon upptagits i Sperlings samling av lärda kvinnor. Hon tackar för äran och vidhåller sin oskuld. Efter att de utväxlat några brev på latin begär Otto Sperling nåd för henne. Den 3 september 1707 skriver han till kungen! Han framhåller bland annat att det varit många personer närvarande i huset när hon födde sitt barn och att ingen hade hört barnet skrika, vilket skulle tyda på att barnet varit dött vid födseln. Det är fortfarande oklart om hon hade dödat barnet eller inte, men den förste domaren hade i vilket fall frikänt henne. Sperling anför ytterligare att: “Denna person har bedrivit bokliga studier och har på alla sätt gjort goda framsteg i grekiska och latin … så det vore den största synd och skam, om denna människa skulle ända sina dagar så eländigt.”
Det finns några brev från Cille Gad till Otto Sperling bevarade, däribland två latinska dikter från fängelsetiden. Den 6 april 1708 frikändes hon. Därefter reste hon till Köpenhamn tillsammans med sin far och dog där i pesten 1711.
I vimlet av alla enskilda kvinnor som på ett lyckosamt sätt gjort sig bemärkta genom studier och skrifter, kan ett och annat nätverk skönjas. Det gör det lättare att förstå att det över huvud taget var möjligt för så relativt många kvinnor att avvika från det normala kvinnliga levnadsmönstret. Oftast är det släkten man anar som den samlande faktorn. Det finns också åtminstone ett exempel på en ren “kvinnoorganisation”, nämligen Odense adliga jungfrukloster. Trots att klostret sedan lång tid är stängt och trots att det tyvärr ej blivit museum är byggnaden ännu omtalad som en speciell klenod, en sällsynt pärla till beskådande mitt i Danmark.
“Jungfruklostret” grundades 1716 av Karen Brahe. Det är det fjärde av de sju adliga jungfrukloster som instiftades mellan 1699 och 1749. Först kom Roskilde, sedan följde Gisselfeld, Odense, Støvringgaard, Vemmetofte, Vallø och slutligen Estvadgaard. Sedan enväldet införts 1660 hade adelns privilegier stadigt inskränkts, och ogifta adelsdöttrar kunde lätt råka i ekonomiska svårigheter, som släkten inte utan vidare kunde hjälpa dem ur. Detta är en av orsakerna till den plötsliga uppblomstringen av klosterstiftelser omkring år 1700.
Att vi här uppehåller oss just vid Odense jungfrukloster beror på att det, tack vare Karen Brahe (1657-1736) och hennes morfars syster Anne Giøe (1609-1681), fick en alldeles särskild kulturell status. Klostret var mer än en stiftelse för ekonomiskt trängda adelsdamer. Det var ett centrum för de lärda kvinnorna.
Klostret var stiftat av och för kvinnor. Institutionen vilade på en solid kristen grund. Där fanns bostad för åtta adelsfröknar, som i en vacker och harmonisk miljö kunde studera i biblioteket bland de många porträtt och målningar som så småningom samlades där.
Adelsfröknarna Anne Giøe och Karen Brahe intar en naturlig plats bland Danmarks lärda kvinnor och omnämns båda i gynaeceerna, trots att ingen av dem tycks ha efterlämnat någon skriftlig kvarlåtenskap av större omfattning. Biblioteket var unikt så till vida att det huvudsakligen innehöll dansk litteratur och att de flesta författarna var kvinnor. De intellektuella männens boksamlingar bestod oftast till största delen av utländsk litteratur. Latinet var ett viktigt redskap för deras studier, eftersom den internationella facklitteraturen huvudsakligen var författad på latin. Fack- såväl som skönlitteratur var företrädesvis skriven på latin, franska, tyska och så småningom även engelska, medan litteratur på modersmålet fick stå tillbaka.
Anne Giøe gick alltså i viss mån mot strömmen då hon framför allt inriktade sig på dansk litteratur. Anne Giøe var förmodligen inte latinkunnig och hade knappast som Birgitte Thott några ambitioner att befinna sig i händelsernas centrum. Men, som Albert Thura skrev om henne som boksamlare: Hon inte bara samlade böcker, hon läste dem också.
Anne Giøe måste ha känt Birgitte Thott mycket väl. Hon var syster till Birgittes man och hade vuxit upp tillsammans med honom i den lärda miljön på Holger Rosenkrantzs Rosenholm. Hennes far, Henrik Giøe, hade dött 1609, när hon var helt liten, och modern, Birgitte Brahe, två år senare. Från slutet av 1620-talet och fram till 1649 bodde Anne på Hvidkilde i närheten av Svendborg tillsammans med brodern Falck Giøe och hans hustru Karen Bille. Mellan 1649 och 1653 bodde hon tillsammans med dem i Sorø, där Falck blivit “hofmester”. Sorø låg bara ett stenkast från Birgitte Thotts Thurebygaard, där Anne själv var född. Änkefru Thott och jungfru Anne måste ha setts en del under dessa år. Birgitte Thotts mor, Sophie Below, var känd för en fin släktbok, som dottern Anne fortsatte och som Birgitte Thott senare reviderade och försåg med en ståtlig inledning så att man kom ifrån den prägel av “kladd”, som ju ett arbetsmanuskript av nödvändighet får i insamlingsfasen. Skrivande medlemmar av familjerna Brahe, Giøe, Thott, Below, Bille osv. har alla känt varandra. Tanken på ett gemensamt bibliotek måste ha legat nära till hands.
Anne Giøe började samla böcker redan i unga år, och boksamlingen följde henne sedan från gård till gård, tills den vid hennes död slutligen hamnade hos Karen Brahe, skänkt som gåva till en kvinna som visste att vårda, använda och se till att böckerna inte skingrades. Karen Brahe installerade boksamlingen i sitt jungfrukloster och fortsatte att bygga ut den.
I de “lärda fruntimrens” historia är Karen Brahes bibliotek helt utan motstycke. Vägen till ett bibliotek måste för de flesta kvinnor gå via en man, en far eller en äkta make, som också i någon grad bestämde vad hon skulle läsa. Karen Brahes bibliotek var uppbyggt av och för kvinnor. Samlingen var värdefull och eftertraktad. Intresserade män kunde få tillåtelse att bese biblioteket och togs väl emot när de kom. De kunde få beställa en avskrift av en handskrift eller en tryckt bok, men böckerna var inte till salu.
Efter Karen Brahes död har biblioteket inte utökats i någon nämnvärd grad. Det innehåller i dag drygt 2 000 danska volymer, varav ungefär hälften ursprungligen kommer från Anne Giøes bibliotek. Karen Brahe supplerade samlingen, bland annat genom uppköp ur Frederik Rostgaards bibliotek. Där finns 54 böcker från 1551 och tidigare, sju av dem finns bara i dessa exemplar. Bland handskrifterna kan nämnas “Karen Brahe-Folioen”, en folkvisehandskrift från 1500-talet, Leonora Christine Ulfeldts Hæltinners Pryd, Susanne Giøes översättning av Vives första band av Om den kristne kvindes opdragelse och Birgitte Thotts Om et lyksaligt liv. Biblioteket innehåller också en samling bestående av drygt 400 likpredikningar, varav många är otryckta. Dessutom finns en utsökt kollektion bokband, bland annat ett “harmonikaband”.
Samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.