Svenska Sophie Sagers produktion är liten. Hon blev känd genom sina inlagor i ett misshandelsmål, där hon varit offret. Dessa inlagor publicerades i Stockholms Dagblad som en följetong 1848 och samma år utgavs de med förord och kommentarer av Sophie Sager under titeln Sagerska målet. Sophie Sagers inlagor präglas av en stark ambition, av viljan att få upprättelse från den kränkning hon utsatts för. Kränkningen gäller primärt hennes rätt att som kvinna avvisa sexuella inviter. Det är det sätt på vilket hon avviker från tidens passiva, goda kvinnlighet och väcker anstöt, som gör henne intressant för oss i dag. Genom hennes liv och texter kan vi studera framväxten av kvinnlig medvetenhet – hur hon först drivs att kämpa för sin egen sak och hur hon sedan väcks att utvidga kampen till att gälla kvinnans sak generellt.
Tag: Rättsfall
Agneta Horns självbiografi från 1600-talet, av henne själv benämnd “Beskrifningh öfwer min älända och mÿket wederwärtiga wandringestidh …” är ett “jämmersminne” som berättar om en hunsad, vanvårdad och föga älskad flicka, som ändå förmår hävda sin vilja och ge sina motståndare svar på tal.Agneta Horns leverne handlar ytterst om Agneta Horns förhållande till fadern och om den fadersmakt, den identitet som lydig dotter, som hon själv och tiden hade som ideal. Bakom texten kan man nämligen skönja en tvist mellan Agneta Horn och hennes styvmor, Sigrid Bielke. I sak gällde konflikten arvet efter Agnetas far, ideologiskt sett gällde den Agneta Horns lydnad mot faderns vilja.
Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Men samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.
Häxförföljelserna i Europa började med påvebullan och den sedan så kända Malleus maleficarum (“Häxhammaren”) från 1487, skriven av Sprenger och Institoris. Med dessa böcker sattes förföljelserna i system. Världsliga och andliga myndigheter måste i fortsättningen – med eller mot sin vilja – räkna som sin ämbetsplikt att få det hela under kontroll. Men frågan är om man ändå inte hade uppnått vad man hade föresatt sig. De anklagade underkastades förhör, ofta med kroppslig lemlästning eller döden som följd. För de skulle bekänna, kosta vad det kosta ville.Detta kom att fortgå i 300 år. Den sista officiella häxbränningen i Europa ägde rum i slutet av 1700-talet. Det är tveksamt om förföljelserna upphörde på grund av att man menade sig ha utrotat de “förbrytelser” som påvebullan och “Häxhammaren” hade försökt påvisa.Texten behandlar häxornas bekännelser i de danska trolldomsprocesserna under 1500- och 1600-talet.