Tag: Lärda kvinnor

Den sällhetsbegärande känslan

Magdalena Sofia, “Malla”, Silfverstolpe höll den i Sverige mest kända vittra salongen, under 1820- och 1830-talen frekventerad av en rad av tidens berömda, manliga författare. Genom sin kontakt med dessa illustra män har Malla Silfverstolpe gått till historien, medan hennes egen person och hennes individuella bidrag till salongskulturen har kommit i skymundan.Hennes stora memoarverk, utgivet postumt i fyra band, är på en gång det viktigaste dokumentet om den svenska salongskulturen och den intressantaste kvinnolitterära text som framkommit ur denna kulturmiljö. Denna aspekt har negligerats och verket har i första hand uppmärksammats som historisk källa för kunskapen om tidens berömda män. Genom sin ingående undersökning av känslans villkor ger emellertid hon en unik inblick i kvinnolivets och kvinnokulturens motsättningar under det tidiga 1800-talet.

Mellan hovkultur och vardagsrum

De franska preciöserna skapade på 1600-talet egna salonger som protest mot den vulgära hovkulturen under Henrik IV. Dessa salonger blev eftertraktade mötesplatser för den kulturella eliten. Salongens centrum blev det själfulla samtalet som ofta försiggick i budoaren, det intima rummet. Mellan hovkulturens representativa salongssal och borgerskapets privata vardagsrum ger salongskulturen plats för speciella umgängesformer, skapade och styrda av de spirituella värdinnorna, som alltid spelade en dominerande roll.Man konverserar inte, utan samtalar uppriktigt och hjärtligt om intima, politiska och kulturella ämnen. Den nordiska salongskulturen utgör en mildare, sammantvinnad variant av den preciösa och den förromantiska salongen. På 1700-talet och i början av 1800-talet talar de bildade i Norden flera språk. De europeiska strömningarna sugs därför snabbt upp i motsvarande nordiska kulturskikt. Salongskulturen är sparsamt beskriven i litteraturhistorien. Och nämns salongsvärdinnor, så är det på grund av de kända män som gästade deras salonger. Men värdinnorna skapade också själva konst.

Den förklädda sanningen

Från och med 1700-talet finns det flera porträtt av kvinnor som direkt eller oftare indirekt ägnar sig åt eget litterärt skapande, och själva framställningen av den skapande kvinnan är på dessa porträtt synnerligen genomtänkt och ibland oerhört utstuderad.

Brevet – en genre för kvinnor

Brevgenren blev från och med madame de Sévigné en kvinnogenre. Inte i den bemärkelsen att det huvudsakligen är kvinnorna som skriver brev, utan för att kvinnorna i denna enda genre utgör förebilder för både kvinnor och män.Från madame de Sévigné kommer man via otaliga brevsamlingar fram till Charlotta Dorothea Biehl och finner i henne Nordens svar, i förbluffande ren form, på Frankrikes madame de Sévigné. Den kvinnogenre som madame de Sévigné skapade förvaltade “jomfru Biehl” med säker stilkänsla.

Grevinnan på Tyresö slott

Den svenska grevinnan Maria Gustava Gyllenstierna karaktäriserades på 1700-talet som “en Fru af stort snille och stor börd, som i wår tid hedrat sitt Fädernesland och sitt Kön”. Hon räknades till tidens vittra kvinnor, finns med i en samtida förteckning över Lärda Swenska Fruentimmer och omnämns så i adelskalendern.Hon var gift med riksrådet Carl Bonde i hans andra äktenskap, födde honom fem barn och följde honom på resor till bl.a. Finland och England. Han dog 1699. I nära 40 år var Maria Gustava Gyllenstierna änka, och under de åren tycks hennes skrivande verksamhet ha ägt rum på Tyresö slott utanför Stockholm. Många av hennes översättningar är gjorda från franska och tyska.

Wår swenska Minerva

Sveriges första kvinnliga författere Sophia Elisabeth Brenner skriver mest tillfällesdikter. Hon hyllar kungliga och högre ståndspersoner på bröllop och födelsedagar, vid fältslag och segrar, och hon skriver dikter till sörjande och till de döda. Naturligtvis ihågkoms även vänkretsen, men de flesta mottagarna står ovanför författaren på den sociala rangskalan.Av hennes totala tillfällesdiktning vänder sig två tredjedelar till samhällets översta skikt. Det var dem som det lönade sig att uppvakta, och av samtida vittnesbörd vet man att fru Brenners dikter var efterfrågade och uppskattade. Inte sällan skrevs dessa hyllningsdikter till samtidens intellektuellt eller konstnärligt begåvade kvinnor. Hon diktade även vid kvinnors och barns död.

Kvinnor är inte människor

Mängden skrifter där kvinnors talanger eller brist på talanger diskuterades var stor i 1500- och 1600-talets Europa. Verken är indelade efter genrer och föreligger i både tryckt och handskriven form. Att begrepp som “feminae illustres” (framstående kvinnor), “feminae doctae” (lärda kvinnor), “musa decima” (den tionde musan) har varit kända i Norden är säkert.Medvetandet om “feminae illustres” eller “feminae doctae” tycks främst ha hört renässansen till. Naturligtvis fanns det också tidigare lärda kvinnor men intresset för att räkna dem, gruppera dem och också framskapa dem tycks ha varit ett renässansfenomen som uppstått i progressiva manliga lärda kretsar.

Om alla slags berömvärda kvinnopersoner

Ordet “gynaeceum” kommer från grekiskan och kan översättas med “kvinnokammare”. Under renässansen kom termen att användas som en litteraturhistorisk genrebeteckning: en katalog över kvinnor som utmärkt sig genom eget skrivande eller annan form av konstnärlig eller intellektuell verksamhet.Utmärkande för gynaeceerna är att de är skrivna i systematisk eller alfabetisk uppslagsform. Man slår upp namnet på en berömd kvinna och får i några berömmande ord en presentation av kvinnans egna intellektuella prestationer. Oftast är uppgifterna mycket knapphändiga.I Norden har vi en fin samling av egna gynaeceer. I synnerhet i Danmark är genren rikt representerad. Den lilla svenska samlingen biografier och de tämligen talrika danska och norska samlingarna, som ingår i de danska gynaeceerna, ger intryck av en livlig konstnärlig och intellektuell verksamhet bland Nordens kvinnor under 1600- och 1700-talen. Det ligger nära till hands att tro att förhållandena varit desamma på Island, Färöarna och i Finland. Och att det i Norden har funnits kvinnor som själva ansett sig tillhöra en europeisk “klubb” av kulturella kvinnor.

… med den ena foten i graven skulle jag alltjämt läsa

1600-talets danska adelsfru Birgitte Thott var sin tids mest framstående lärda kvinna, en “femina docta”, en “femina illustris”. Hon är en av de få danska kvinnor som vid sin död hedrats med hyllningsdikter på latin, och säkert också den enda som förärats några på grekiska. Hon skulle själv ha glatt sig åt dikterna. I skriften Om ett lycksaligt liv talar hon uppskattande om romarna för att de hade infört en lag om att såväl kvinnor som män skulle prisas med hyllningstal vid sin död.Ett ståtligt tryckt begravningstal på latin, skrivet av Jørgen Rosenkrantz, “hofmester” (hög ämbetsman) vid Sorø Akademi, finns bevarat. Av detta kan man bilda sig en uppfattning om hennes liv. Det ligger i sakens natur att ett minnestal innehåller vissa överdrifter, men Birgitte Thotts språkkunskaper är omvittnade av tillräckligt många för att man i det avseendet skall våga tro Rosenkrantz. Det bekräftas också av hennes egna översättningar, även om de inte täcker alla de språk hon påstås ha behärskat.

Musernas honungssöta läckerheter

Skillnaden är avsevärd på hur mycket var och en av de drygt 150 lärda kvinnor som vi känner till i Norden under perioden 1500-1800 lämnat efter sig i form av fack- eller skönlitteratur. Men samlar man alla de nordiska kvinnliga författarskapen, stora som små, kan man likna dem vid ett rikt blommande nordiskt blomsterhav. De är engagerade, rörande, skarpa, hängivna, ofta samlade i buketter kring en lärd familj, en herrgård eller ett kvinnokloster. Ett kvinnomedvetande och en litterär estetik väl i nivå med det övriga Europa framträder hos Nordens “feminae illustres”.