“Så det låter, så det låter / när mitt munspel och jag / vi gråter”. Så inleder Majken Johansson (1930–93) den dikt hon i samlingen I grund och botten, 1956, tillägnar författaren Nils Ferlin. Raderna rymmer mycket av det som kännetecknar Majken Johanssons diktning. Här finns musiken och den lekfulla visan, som blandas med vemodet och sorgen, här finns munspelet, det enkla instrumentets toner, som samtidigt skapar en allvarlig och konstnärligt medveten musik, skön även i dissonanserna, “som en raspande fuga / på kam / och med codan i kläm”. Från den uppmärksammade debuten 1952 med Buskteater till den sjätte och sista diktsamlingen Djup ropar till djup, 1989, efter många års tystnad, finns glädjen i större eller mindre utsträckning blandad med melankoli och gråt. Mörkast och med starka stråk av pessimism är diktsamlingen med “Munspelsvisa”. Efter en religiös kris och en radikal omvändelse i slutet av 1950-talet kommer tonen successivt att bli mer jublande, men spänningen finns kvar om än med andra förtecken. Hoppet har ersatt den tidigare hopplösheten, men alltfort ljuder förtvivlans rop ur djupen, nu dock i förtröstan på det gudomligas närvaro och i vissheten att nöd ytterst stavas nåd.
Majken Johansson växte upp i fosterhem i Malmö, kom som student till Lund och var med om att prägla det litterära 1950-talet i studentstaden. Det akademiska livet i Lund och Litterära studentklubben, vars skrivande medlemmar – den s k Lundaskolan – publicerade sig bl a i kalendern Vox och i Kvällsposten, erbjöd ett intellektuellt stimulerande klimat. Man prövade poesins uttrycksmedel och dess form i stilbrytningar, pastischer och sällsynta versformer, medan man avvisade den självbespeglande poesin och förordade den självkritiska. Här odlades en distanserande ironi och skepticism snarare än engagemang och hängivenhet, här föredrogs grimasen som skydd mot de stora orden och lekfullheten mot allvaret.
I den löst sammanhållna poetgrupp som går under namnet Lundaskolan återfanns även Anna Rydstedt, Åsa Wohlin, Ingemar Leckius och Göran Printz-Påhlson. Gemensamt för dem är inriktningen på språket och ett nytt metapoetiskt intresse.
Som en lekfull villanella, den gamla franska versformen med den eleganta rimflätningen, var inledningsdikten i Andens undanflykt, 1958, tänkt. Gruppens mest namnkunnige poet, Göran Printz-Påhlson, hade introducerat formen och skrivit “Villanella för ett barn i vår tid”. “Min dikt var ursprungligen tänkt som en parodi på hans vackra och lärda villanellor och avsedd att skickas som brev till honom när jag sedan länge bodde i Stockholm och han i Lund”, förklarar Majken Johansson. Men, fortsätter hon, “redan vid författandet av första strofen blev det allvar av, och parodin kom av sig”. “Villanella på en spik” blir en ganska desperat dikt. “Spiken syns ömsom krokig ömsom rak / genom det fluidum som fyller livets skreva”. Relativitet och osäkerhet präglar den desillusionerade människans existens, tycks dikten vilja säga, liksom en vanmäktig vilja att ändra på allt, på “soppans smak”.
Spiken syns ömsom krokig ömsom rak
genom det fluidum som fyller livets skreva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
Hopfösta sörplar under samma tak
tyckmyckentrutarna och de som skapts att sleva.
Spiken syns ömsom krokig ömsom rak.
Hopfösta guppande i samma vak
drivs likväl alla att mot varsin iskant treva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
Liksom nu nåd och nöd syns vara samma sak
så genom ögonspringans omilt fläkta reva
syns spiken ömsom krokig ömsom rak.
Hur än du vrides bär du ryggen bak
hur än du vrider dina ögonlinser skeva.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
Ännu för sista flisan av vårt vrak
lyder “naturens första bud”: att sammanleva.
Spiken syns ömsom krokig ömsom rak.
Vem hoppas inte kunna ändra soppans smak?
(Majken Johansson: “Villanella på en spik”,
Andens undanflykt, 1958).
Flytten till Stockholm betecknar Majken Johansson som en flykt, från Lund, från neuroser och alkoholberoende. “Jag sitter – jag sitter – jag sitter / på hela helvetets yta”, rapporterar hon i samlingen 1956. “Sen går jag; ena benet först / och det andra senare. / Jag går storsnyftande omkring; det rör ingen. / Det andra senare.” I diktsamlingen från 1958 finns under ytan av gyckel och ironi mycket av den oro och det sökande som präglar Majken Johanssons liv dessa år. Själv talar hon i självbiografiska texter om bakomliggande protest mot livets meningslöshet; “futuralfiktioner har jag inga”.
Majken Johansson har själv berättat i olika sammanhang om förlusten av en älskad vän, om dödsfallet som inträffade trots böner till den gud vars existens hon inte trodde på. “Elegi vid en grav” i Andens undanflykt uttrycker den överväldigande känslan av kärlek och smärtsam sorg. Solen, en central symbol i författarskapet, ligger i dvala och “sommaren räcker inte ens till hösten”. I den sista diktsamlingen är dikten “Saliga augusti” liksom diktsamlingen nästan 30 år tidigare tillägnad den som med den enda bokstaven S – som i salig – finns nämnd i flera dikter som denna kärleks föremål. Den stora saknaden finns kvar och med lätt chockerande stilbrytning mellan psalmton och danslek får denna längtan språk: “Var jag går, sitter eller står / vill jag dit du dväljes. / Annars jag förkväljes”. Och som om svenskan inte räcker till, eller orden blir för allvarliga, bryter engelsk kärleksschlager in: “I can’t stop lovin’ you …”.
Denna förlust av en älskad blir en bidragande faktor i den personliga kris som, paradoxalt med tanke på de obesvarade bönerna, leder fram till omvändelse och bekännelse. Majken Johansson blev rekryt i Frälsningsarmén, och omvändelsen sätter också sina spår i dikterna från 1960-talet, inte bara i frambrytande trosvisshet och frälsningsglädje, tydligast i Omtal, 1969. Den tillför även den gamla språkglädjen ett nytt språk, vitsig som tidigare, med collagets sammanställning av texter från olika håll och förmåga till häpnadsväckande stilbrytning och meningsutvidgning. Bibelcitat och bibelallusioner blir alltmer väsentliga. Samtidigt är det som om det nya språket med bibelns texter blivit ett slags besvärjelse i kamp mot destruktivitet och overklighetskänsla.
Även Ylva Eggehorns (född 1950) lyrik präglas av frälsningsupplevelse och glädje mot en mörk bakgrund. Hennes diktning från 1970-talet präglas av den karismatiska Jesus-rörelsens språk, medan den personliga rösten i senare diktsamlingar ger intryck av djupare allvar. Ylva Eggehorn finns representerad med psalmer i 1986 års psalmbok liksom Eva Norberg (född 1915) och Britt G. Hallqvist (1914–97).
Not om Ylva Eggehorn, Eva Norberg och Britt G. Hallqvist
Det har sagts om frälsningssoldaten Majken Johansson att hon förnyat den andliga lyriken. I stor utsträckning ligger denna förnyelse i den friskhet som blir följden av djärv kollision och osentimental ton. När psaltarpsalmens ord just förklingat mäktigt och högtidligt i dikten, följer rättframt och med lite hjälp av Paulus den personliga tolkningen, “nämligen att jag inte ligger i mina spyor på ett cellgolv / eller oupphörligt tas om hand för leverns skull / och hjälplös gör det onda som jag icke vill”. Ett högst personligt vittnesbörd i linje med evangeliernas underberättelse följer, men med ny betydelseladdning i ordet frälst, frihalsad, nämligen befriad från att halsa brännvinsflaskan, halsen fri från alkoholberoendet:
Och “ett vet jag:
att jag, som var blind, nu kan se”
och jag, som var ett fyllo, är nu frihalsad,
etymologiskt uttytt: frälst.
Riktigt fri från alkohol och ångest blir nu inte Majken Johansson. Gång på gång påminner hon sina läsare om att lidandet inte upphör med frälsningen. “Likväl hakar i minnets trappuppgångar / oron fast / vid hundratalet / tömda gamla brännvinsbuteljer”, heter det i inledningsdikten i Omtal.
Det är inte bara bibelspråket som blir en källa att ösa ur i diktarens skaparprocess. Liksom tidigare utnyttjar Majken Johansson de enkla texterna, tonerna från “munspelsvisan”. I spänningsfältet mellan schlager och Frälsningsarméns glada strängmusiksånger, lördagsmorgnarnas melodikryss och morgonandaktens textläsning och psalmsång uppstår många av Majken Johanssons dikter.
“Jag är barn till en kung, jag är barn till en kung. Fast fattig och ringa är jag barn till en kung”, står det i en av Frälsningsarméns sånger. I en av dikterna i den självbiografiska Från Magdala, 1972, kombineras denna enkla text med ett ord från profeten Jesaja: “I skolen få sitta i knäet och bliva smekta”. Heter man Majken och är barn till en kung, är man självklart prinsessa. När så ilskan kokar över och språket strider mot det bud som bjuder att man inte skall svärja, blir det därför inte Guds vrede som dömer, utan den faderliga kärleken som tåligt väntat ut ursinnet. “Såja, min egen älskade lilla / favoritprinsessa”, säger Gud, och med dotterskapets privilegium får hon sitta i hans knä och svära färdigt.
Ulla Olin (1920-2009) debuterade som lyriker redan 1939, och hennes diktsamlingar har genomgående fått bra kritik. Sitt definitva genombrott fick hon emellertid först 1990 med samlingen Eftervärme.
Den saknadens och förlustens poesi, som är Ulla Olins, fick ett nytt eko i det tidiga 1990-talets svenska lyrik, samtidigt som hennes dikter i Eftervärme intensifierades och fylldes med sorgen över den älskades död. “Jag är inte stum, jag är inte död / men jag har sett döden i min älskades ansikte”, skriver hon, och i de följande samlingarna Solen installerad, 1992, och Närmare dikt, till dig, 1993, driver hon denna sorgens och förlustens poesi till ständigt nya höjder.
Prinsessan, frälsningssoldaten, tilltufsad av livet och med tragikomiskt stuk på bonnetten, sitter i den allsmäktiges knä och svär. Kanske citerar hon ur sin första diktsamlings första dikt: “Mitt namn / är Ma-haha-jken / Joha-honsson”, och man kan – som då – inte riktigt urskilja, om det är hulkande gråt eller ett skratt, kanske med en självironisk grimas.
Barn till en kung
I skolen få sitta i knäet och bliva smekta
(Jes. 66:12)
När jag har blivit alldeles ursinnig
finns det ingen
som så uppmärksamt lyssnar
som Gud.
“Det där -vla -set!” säjer jag.
“Den där -tkärringen!
Hon gör mej så in i -lvete -tans -nnad!”
Då citerar Far
inte ur Andra Mosebok
fast han kunde ha gjort det.
“Såja, min egen älskade lilla
favoritprinsessa”, säjer han i stället.
“Jag vet
att du inte alltid har det så
lätt
med tillämpningen av andra
budet.”
Och för att inte solen
som har lyst så vackert hela dagen
ska få gå ner över min ilska
tar han mej opp i knäet
och låter mej
svära färdigt.
Sen kysser han mej
snäll och glad igen.
(Majken Johansson: “Barn till en kung”,
Från Magdala, 1972).
Not om Ulla Olin
Gertrude Holmén & Valborg Lindgärde
Jag heter Anna, / är ett människolöv
“Jag heter Anna, / är ett människolöv”. Så presenterade sig Anna Rydstedt (1928–94) i en dikt i samlingen Presensbarn, 1964. Endast en liten vokal skiljer ett löv från ett liv. Fyra år tidigare, i Min punkt, hette det med några ofta citerade rader: “Jag är också född och / vuxen till det enda: / att vara Anna i världen”, och långt senare, i Genom nålsögat, en samling fylld av oro och spår av en smärtans ångest, lyder presentationen: “Detta är Jaganna / Jag heter Jaganna / Jag kallar mig Jaganna”.
Anna Rydstedt har lämnat efter sig en sparsam produktion, åtta diktsamlingar på 41 år från debuten med Bannlyst prästinna, 1953, till den postumt utgivna Kore, hösten 1994. 13 års tystnad ligger mellan de bägge samlingarna Dess kropp av verklighet, 1976, och Genom nålsögat, 1989. Men för lyrikläsaren är det en sällsynt rik produktion.
Anna Rydstedts poesi är det låga tonfallets poesi, utan stora åthävor men med stark spänning, mellan tillit och oro exempelvis. “Lär mig, du skog, att vissna glad / En gång som höstens gula blad”, sjöng en gång Adam Oehlenschläger i en psalm. “Lär mig, ni löv, / att vandra glad i vinden”, skriver Anna Rydstedt. Det är en eftersträvansvärd hållning, men därbakom finns alltid medvetandet om livets utsatthet och om förgängligheten som del av livets villkor.
Anna Rydstedt föddes på Öland och kom hela livet att tidvis leva i Ventlinge, barndomsbyn. Det sydöländska alvaret med dess karga natur är det landskap hennes dikter lever i och hämtar näring ur. Den lilla avstyckade markbiten, horvan, utgör utsiktspunkten in mot livet och ut mot världen, men blir också ett stycke av den verklighet som erövras med hjälp av språket. “Skimmer och silver är de ord / jag först vill använda / till att beskriva horvans ängsgräs i juniblåsten”, heter det i dikten “Försök” i Dess kropp av verklighet. “Nej, jag går aldrig ifrån verkligheten, som jag har kämpat mig till ord för ord, bit för bit”, har Anna Rydstedt sagt. “I och med att jag givit verkligheten ord har jag erövrat den i mitt liv, där jag mycket fått kämpa mot främlingskap i världen”.
Det öländska har färglagt dikterna. Det är Kalmarsunds blåa vatten som skimrar på avstånd, cikorian längs vägrenen, “detta lysande blåa ogräs på den lågande bruna jorden”, det är den klara sommarhimlen och älsklingsfärgen på kläderna. Till och med Gud går i barnets föreställningsvärld klädd i blått, i rent, fint och otvättat blåställ. Det gula har med solen, förbrännande eller livgivande, att göra. Men företrädesvis hör den gula färgens emotionella grundstämning samman med livsbejakelsen och det gula huset i Ventlinge.
Anna Rydstedt kom till Lund och studierna där med kallelsen att bli präst. Besvikelsen över det omöjliga i att förverkliga denna kallelse i och med att prästyrket fortfarande var stängt för kvinnor gav hon uttryck för i debutsamlingen Bannlyst prästinna. Det är en lidelsefull uppgörelse, skriven med ett starkare, mer uppskruvat tonfall än senare diktsamlingar. Diktaren är en prästinna som i frihet ger sig åt Gud “utan betyg i exegetik”. Den känsla av utvaldhet som ligger bakom dikterna i denna samling kom att överföras i det poetiska uppdraget, där en kristen religiositet på ett självklart sätt genomsyrar språk och tänkande. Och “närsynt men ändå långspanande”, som Anna Rydstedt uttrycker det, arbetas i dikt efter dikt med frågan vad detta innebär att leva autentiskt, att “vara Anna i världen”.
I 1950-talets Lund fann Anna Rydstedt sin hemvist i den s k Lundaskolan. De liknade inte varandra, har det sagts om Anna Rydstedt och Majken Johansson, och inte liknade de heller någon annan, men tillsammans gav de karaktär åt Lunds 1950-tal. Ett noggrant prövande av språket, ett slipande av formen är dock gemensamt. “Men varför skulle jag skriva villanellor, när Göran Printz-Påhlson och Majken Johansson gör det så lysande?” har Anna Rydstedt sagt. “Jag hade en annan rytm. ” Denna alldeles egna rytm, eftertänksam och lågmäld med öländsk dialekt, liksom prövande och lyssnande, är oupplösligt förenad med orden.
“Därtill hjälpe mig Orden / i mitt språk”, heter det i den dikt i den sista diktsamlingen som ljuder av den kända Wallinpsalmen “Var är den vän som överallt jag söker”. Anna Rydstedts språk är mängt med bibelns och psalmens ord och rytmer. Många dikter får bönens karaktär, ibland till och med besvärjelsens. Oftast finns dess ord där som en självklar del av det poetiska språket, ger en högtidlighet åt det vardagsnära och konkreta. Anna Rydstedt hänger inte bibelord som tavlor i poesins rum, har det sagts. Men “Orden i mitt språk” är ord med stor begynnelsebokstav, ord som i dikten blir kött och verklighet, detta centrala ord hos Anna Rydstedt. Det innebär att ett vardagligt språk ges sakralt innehåll, men också att det heliga blir “vardagligt” och mister ett högstämt patos. Ordet blir skaparord.
Inkarnationens mysterium ger också ett förhållningssätt till livet och verkligheten. “I djupsens djup en sötma bor / i höjdens höjd en ljushet bor / och mellan dessa lever vi”, skriver Anna Rydstedt i Min punkt. Det inkarnerade ordets perspektiv är det lågas perspektiv, grässtråna i horvan, stenarna och gråsparvarna på åkern. Och därmed rymmer det ett medkännande för det utsatta och osäkra.
Anna Rydstedt har ofta pekat på Kierkegaards och Grundtvigs betydelse för henne. En vinter och fem somrar som folkhögskollärare vid Grundtvigs Højskole Frederiksborg i Danmark, gav fördjupad kontakt. Grundtvigs sakramentala kristendomssyn med Jesus Kristus som Ordet, närvarande i sakramentens “kroppsliga” element, bröd, vin, vatten, ligger bakom hela hennes “världsliga” poesi. “Kan oblaten och nattvardsvinet föra mig direkt in i Kristi hjärtas frid”, har Anna Rydstedt sagt, “så kan även vardagliga händelser föra mig in i det psykiska skikt, där upplevelsen av det konkreta står omgiven av det mysteriösa”.
Samlingen Genom nålsögat, en titel hämtad direkt ur bibeln, rymmer en större oro än tidigare och tycks spegla en allvarlig kris. Den långa diktsviten “Soldikt 1982” kretsar liksom diktsamlingen i dess helhet kring ett sökande efter en bärig livshållning, efter, som det heter i en av dikterna, “en segare frid / i min själ, i mitt inre / i det som är jaget, / och självet och detet”.
Diktsviten igenom tar sig detta sökande uttryck i språkligt starka verb: “Jaget bultar mot sina gränser / Ljudet slår mot jagets gränser”. Två närmast arketypiska symboler för jaget återkommer hos Anna Rydstedt, dels huset, dels barnet. Med olika förtecken, däribland detta jagsökande, är relationen mellan mor och dotter central i detta författarskap, inte minst i diktsviten “Mamma i världen” i Jag var ett barn och i den sista diktsamlingen Kore.
I “Soldikt 1982” blir sökandet efter jaget, efter “Jaganna”, en födelseprocess: “Föda mig själv, det barnet, detta barn, mig själv”. Ett sökandet efter “Barnet inom mig” finns också i nattens dröm, den inte ovanliga kvinnodrömmen om det lilla barnet som behöver mat och omvårdnad men inte står att finna.
Huset med golv, väggar och källarutrymmen som traditionell symbol för jaget smälter i “Soldikt 1982” samman med det faktiska modershuset, det gula huset i Ventlinge. “Börjar vinna jaget åter i detta ofullbordade rum … södra gavelrummet. ” Det ger trygghet och skydd mot den förbrännande solen men också plats för frihet och identitet i det ljusa, stora rummet, i salen:
Sök Anna.
Sök efter annan och Anna
och ANNA. Låt henne komma fram ur sig själv,
ur sitt självs skrymslen,
ur sina egna skrymslen,
ur sin själs alla skrymslen,
ur sin själs alla källarskrymslen.
Min egen identitet känner jag
starkast i salen.
Samtidigt som detta uttryckligen handlar om jaget, identiteten, medvetenheten, handlar det också om språket. “Ordens Domäner” hör i dikten “Bär det stora Barnet” nära samman med barnet. Detta centrala mor-dottertema rör också det faktiska förhållandet till den biologiska modern, Elin Helena Viktoria. Benämnandet av horvan vid gården i Ventlinge, “Elins junihorva” eller “Elins vinterhorva”, är ett slags kärleksförklaring till modern. I de gripande dikterna från moderns sjukdomstid och död i cancer en oktobernatt 1965 på Borgholms lasarett finns minnesbilder från barndomen. Moderns omsorg om det sjuka barnet är nu utbytt mot dotterns omsorg om den döende modern.
Den sista diktsamlingen bygger på den grekiska myten om Kore, flickan som rövades bort från sin mor, Demeter, och som under namnet Persephone fick tillbringa halva året, vinterhalvåret då jorden är berövad all fruktbarhet, i dödsriket som Hades – eller Plutos – maka. I Anna Rydstedts tolkning står Demeter i täckjacka och stövlar och gråter efter sin dotter. “Var är mitt Barn – Flickan?”, utbrister Demeter upprepade gånger förtvivlat. Men Demeter, modern som livets symbol, svarar också för förtröstan och hopp. “Tålamod, Kore, min flicka”, säger hon i ett telefonsamtal till underjorden, och med ord som förekommit flera gånger i Anna Rydstedts diktning tillägger hon som ett slags besvärjelse: “Det skall gå bra”. Dottern är kluven i en livsbejakande del, Kore, och en del där döden utgör en lockelse. I rädslan för “Persephone i mig / som vill vara kvar hos de döda” sänder Kore en bön till Demeter: “Dra mig över floden / Dra mig upp igen, O Moder!”
Döden är närvarande i hela Anna Rydstedts diktning inte bara som livsgåta, utan även som fysiologisk och social realitet. Det solbelysta Öland blir aldrig en idyll. I den ljusa sommaren där betar “även de årslamm som ska dö i september” och Kalmarsund blir för grisarna i slaktbilen på färjan “öländska grisars Styx”. Allt längre in i det ofta tabubelagda område som döden utgör flyttar författaren gränserna i en balansakt på gränsen mellan det höga och det låga, mellan konkretion och abstraktion. Utan sentimentalitet, med ett exakt, sakligt språk men med stort – och lågmält – engagemang bearbetas så moderns död och sorgen efter henne i ett antal dikter i Jag var ett barn.
“Ett ljust mörker” är ett uttryck som återkommer i Anna Rydstedts poesi. Det påminner om 1600-talets barockpoesi med dess pendling mellan förgängelsekänsla och det paradoxalt ljusa hoppet, men säger dessutom något väsentligt om den tillit som så ofta kommer till uttryck i Anna Rydstedts författarskap och som gör livet som “människolöv” möjligt. “Men Du är i språnget”, heter det i dikten från moderns dödsbädd, “mellan där, som här ej finns, / och här, som där ej finns”.
I ett ljust mörker
blommar de, syren, kastanj.
I det ljusa mörkret blommar
även skuggor av syren,
kastanj.
Eller är de verkliga?
Det är en sommar i gravars
skugga.
Det är en sommar i gravträds
skugga.
(Anna Rydstedt: “Fågeln i Världen”,
Genom nålsögat, 1989.)
“Det finns inget svar”
“Flickor som småpysslar litet med poesi finns det gott om just nu, små lyriska tärnor med nätta julgransljus”, heter det i en recension, när julen 1959 nalkades. Busk Rut Jonsson (född 1925), vars första diktsamling, Tuppfjät, artikeln gällde, kunde dock inte räknas till dessa “lyriska tärnor”. Hon var snarare, menade recensenten, en “busperson med futt och fyr och gnista”.
“I verklighet är du ingen.” Dessa Gunnar Ekelöfs ord låter Karl Erik Lagerlöf stå som rubrik över mycket av vad som skrivs under 1960-talet. Frågor kring identitet och språk är centrala. Busk Rut Jonsson skriver: “Djupt ointresserade av varandra / läser vi för varandra / om kärleken som ej blev av”.
Det ligger en sanning i detta att det finns en hel del kvinnliga lyriker runt 1960. Många bokförlag gav ut lyrikserier med tanke på nya och unga lyriker och namn som Barbro Dahlin, Barbro Pilkrog, Ruth Halldén, Kerstin Thorék, Filippa Rolf och Ragna Kellgren uppmärksammades av kritiker. Den mest markanta ökningen, åtminstone vad gäller utgivna diktsamlingar, tycks dock äga rum tio år senare, då andelen kvinnliga författare till svenskspråkiga originalsamlingar ökar från 18,5 % till det dubbla.
I sin debutsamling, Tendens mot ljuset, 1963, låter Barbro Pilkrog ett antal dikter vara “teckningar i smala ramar”. En av dem ger en snabbskiss av en man, sittande bland andra i ett bibliotek “med visst avstånd mellan varje person”. En konkret situation laddas med nästan existentiell ångest: “ensamhet genomborrar honom / som nålen tränger genom insekten”. En stor vit spindel blir synlig som en skräcksymbol, mannen reser sig upp, portföljen far i golvet och “ansikten vänds blinda upp / som löv vänds i blåst”.
Not om Filippa Rolf
Röster höjs nu med krav på uppbrott ur 1950-talets ordberusning, ur dess lågmälda och bortvända dikt. Dikten skall vara angelägen, sägs det, anknyta till den sociala och politiska verkligheten. “Av dagens id bedövad / äntrar jag förortsvagnen”, skriver Busk Rut Jonsson med språklig spänningsverkan mellan vardagston och poetiskt språk. I många diktsamlingar tematiseras frågor om ett uthärdligt liv för människan i en splittrad tillvaro, om förkonstling, bristande kontakt och inre ödslighet, men också längtan efter helhet och fäste. Under känslan av andlig kvävning och rotlöshet finns en längtan efter att kunna vila, för att citera Ruth Halldén, “på yttersta randen av det bärande”.
Motkrafter söks i gudsgemenskap med eller utan mystikens förtecken eller i en kärleksupplevelse. Men förgäves. Gud är frånvarande och tyst. “Det finns inget svar / Och tanken på att det är multnande kroppar / som gör landskapet kulligt / kommer och går”, skriver Ruth Halldén i sin andra diktsamling Landskap i gult och guld, 1963. Påfallande ofta skildras också gemenskapen i kärleksupplevelsen som en vånda och en omöjlighet.
Lyrikens språk tycks dock erbjuda ett alternativ. När Barbro Pilkrog (född 1937) i sin första diktsamling, Tendens mot ljuset, 1963, talar om de sparade orden “under frasernas aska”, är det i stor tilltro till diktens möjlighet att erbjuda inte bara skönhet utan även motstånd. En språklig intensitet och ironisk lekfullhet kan som hos Barbro Dahlin (född 1940) utgöra ett slags värn mot underliggande upplevelser av ensamhet och oro.
I sina diktsamlingar från 1970-talet utvidgar Barbro Dahlin fångenskapsmotivet till att omfatta människans förhållande till ett samhälle, som på olika sätt skapat hennes isolering i sig själv och hennes främlingskap. Tre olika konkreta och slutna miljöer fördjupas successivt till allmängiltighet. I Dikter från Carlslund, 1975, inbjuds vi att besöka ett hem för utvecklingsstörda barn, där författaren arbetat som barnpsykiater. Året därpå tar Sista tåget genom Sverige oss med på en färd genom ett övergivet och igenvuxet land. I samlingen från 1979, Att bygga en livbana, är dikten huvudsakligen förlagd till Öland, det “avskilda landet”, inte som Carlslund med mur, men med vatten omkring.
Men samtidigt finns alltmer märkbart en misstro mot lyriken som språk. Skönheten är inte ett svar på människans längtan efter frihet. Dikten duger helt enkelt inte, och flera av det tidiga 1960-talets kvinnliga lyriker tystnar, de flesta för gott, andra för att återkomma vid 1970-talets mitt.
Ingrid Arvidsson och Åsa Wohlin är var och en på sitt sätt representativa för 1960-talets kvinnliga lyriker med de centrala frågorna kring identitet och språk. De speglar dessutom i produktionsrytm tendenser under årtiondet. Ingrid Arvidssons första diktsamling kom redan 1951 och hon har, vid sidan av bl a film- och litteraturkritik, en relativt rik lyrisk produktion fram till den senaste samlingen 1992. Som många andra författare förefaller hon tystna som lyriker vid 1960-talets mitt men återkommer tio år senare. Åsa Wohlin däremot har en ytterst sparsam – men uppmärksammad – produktion. Två diktsamlingar, 1957 och 1965, följs dock av tystnad på det lyriska området.
“Att fläka upp ordridån”
Åsa Wohlin (född 1931) tillhörde liksom Anna Rydstedt och Majken Johansson 1950-talets s k Lundaskola och hon var med Strofer från en sovstad, 1957, den som sist debuterade i denna krets av lyriker. Ironi och bagatellisering som strategi och möjlighet att uthärda, känneteckande för många av Lundaförfattarna, finns även hos Åsa Wohlin. I raderna “Ljuvt är att ängslas på den höjd där vinden / skriker som ett nyfött barn och / ålderdomen faller / som regn ur himlens nät” förlägges de svåruthärdliga känslorna utanför jaget, samtidigt som de paradoxalt både förstärks och reduceras i en ironisk grimas.
Tendensen hos många samtida kvinnliga författare att ifrågasätta kärlekens möjlighet till full gemenskap framträder tydligt hos Åsa Wohlin. Debutsamlingen från 1957 har ett antal kärleksdikter under rubriken “Här flyktade en rök …”, och som en flyktig rök beskrivs också kärleken. “Hans hjärta var som rymden / och jag var liten som en sol och frös”, heter det. Hans hjärta var som stenen, som förvandlades till ett smycke, till en gravsten och slutligen till “en kvarnsten om halsen”.
Besvikelsen över den omöjliga kärleken uttrycks ännu fränare i samlingen Mellan ja och nej, 1965. “Du vill ha ditt hull i fred. / Det får du”, lyder helt kort en dikt, försedd med den ironiska rubriken “En kärleksdikt”. Det finns i denna diktsamling även en misstro mot det lyriska språkets möjlighet att fungera kontaktskapande, vilket ger samlingen en närmast antipoetisk karaktär. Vardagens och abstraktionens språk står hindrande mellan människor i stället för att förena dem, och poesin som det äkta talets möjlighet tycks inte erbjuda alternativ. Sönderbruten, fragmentariserad, förefaller dikten upphäva sig själv. Kanske är detta en anledning till att Åsa Wohlin tystnar som poet.
“En glimmande vägg mot det yttersta mörkret”
“En smal remsa / stilla liv / var hennes land”, skriver Ingrid Arvidsson (född 1919) om konstnären Anna Ancher i sin senaste diktsamling, En glimmande vägg, 1992. Liksom Skagenmålaren hade sitt eget “ljusomflutna land / mellan haven utanför” som sitt konstnärliga motiv, söker Ingrid Arvidsson i diktens språk fånga in en “smal remsa / stilla liv”, eller, som det heter i samlingens avslutande dikt: “Ett smalt fäste mellan djupen. / Smalt och starkt”. Det kaotiska mörkret är ofta nära i detta författarskap men finns inte “utanför bilden” utan snarare inne i den och förlänar dikten en fruktbar spänning.
“Det lyser i lärdomsstadens skugga / ett nyckelhål där du gick stundom in / och överlyckliga syrener dugga / mot ungt och bitvis ganska orört skinn”, skriver Filippa Rolf i 1950-talets Lund. Hennes kärleksdikter, som i Ungdom, 1959, är de centrala, andas saknad och väntan. Den tuktade formen utgör i de tidiga dikterna ett motstånd mot starka stråk av oro och lidelse, men i den fjärde samlingen, Dikter, 1963, bryter oron tydligt fram. Oftast är tonen inflammerad och den lesbiska kärleken har blivit en innestängdhet, gemenskapen en omöjlighet.
Den skånska slätten med rymd och frihet kring barndomsstaden är betydelsefull i Ingrid Arvidssons författarskap. Samtidigt finns en spänning mellan liv och död, idyll och hot. Över slätten hörs såväl bandhundarnas ylanden som lärkornas sång – “Genom den himmelska jubelkören / ekar ett underjordiskt skall” – och genom högsommarens klaraste solskensdag går en iskall fläkt, “ett sibiriskt golvdrag”.
En av de viktiga symbolerna är trädet. “Träden i Norden”, dikten som inleder Livstecken, 1964, vittnar om det trotsiga livet som tar sig uttryck i varje vårs grönska och blomning. De får “gröna vingar” som för att befriat flyga bort, de “bjuder in fåglar för att lära av dem”.
Men alltid förgäves. Alltid fjättrade.
Alltid med en visshet i det ljusa suset
vissheten som sjuder genom saven
att när yxan en gång lossar banden
skall de inte lyfta men falla
tungt, med knäckta fjädrar och slocknad sång.
Så vittnar också träden i detta författarskap om dödens närvaro mitt i livet och om längtan efter frihet trots den nödvändiga underkastelsen under tvånget. Samtidigt kan det trotsiga “ännu”, ett centralt ord i Ingrid Arvidssons diktning, avlyssnas i trädkronornas sus.
Liksom de “nakna ekarnas svarta grenar” i en dikt uppfattas som tuschteckningar mot den blekgrå himlen, så blir orden betydelsefulla tecken. Jag vet, säger diktjaget i “De gamla breven”, att “överallt finns kärlek dold i världen / och orden väntar på att väckas ur sin hamn”. Och som fiskarpojkarna med sina snabba fågelkroppar i Livstecken dyker efter silverslantar och rycker bytet “upp ur glömskans hav”, så dyker poeten efter ord, också genom “bläckblå djup”, och räddar dem ut ur glömskan in i livet.
Valborg Lindgärde