Novellen “Fyrnist yfìr allt” (Tiden läker alla sår), 1990, berättar om en femårig flicka som flyttar till Kanada med sina föräldrar, och som tvingas att byta språk. Hon upplever att språk och makt är nära förbundna och att hon i förhållande till båda delarna befinner sig på fel sida. Hon vet hur det främmande ordet skall sägas, men kan inte, och spänningen och vreden växer i hennes kropp tills hon slår den flicka som undervisar henne. En smäll hörs, och med denna smäll slår hennes eget språks port igen, ursprungets språk ligger bakom henne.
Långt senare återkallar jagberättaren i minnet denna scen, när hon på en restaurang i London ser en välklädd servitör okväda och köra ut en transvestit.
Denna lilla men komplexa novell i Svava Jakobsdóttirs (1930-2004) novellsamling Undir eldfjalli (Under vulkanen), 1989, kan läsas som en symbolisk skildring av författarens tjugofem år långa kamp med subjektets tillblivelse och existens i språket.
Svava Jakobsdóttir flyttade vid fem års ålder till Kanada med sina föräldrar och syskon och växte upp där. Hon var tio år när hon flyttade tillbaka till Island, och hennes inställning till språket blev aldrig automatisk eller okritisk, vilket framgår redan av hennes första bok, novellsamlingen 12 konur (12 kvinnor), 1965.
… “på mina villkor” …
I en föreläsning som Svava Jakobsdóttir höll på Oslo Universitet 1979 talade hon om att bara en tiondel av kvinnors verklighet är synlig i den rådande litterära traditionen. “De andra nio tiondelarna är dolda.” Om en kvinnlig författare skall vara trogen sin erfarenhet måste hon bana väg upp till ytan för kvinnors dolda verklighet, och Svava Jakobsdóttirs slutsats blir denna: “Till den manliga litterära traditionen vill jag säga: Utmärkt, jag skall tala med er på basis av den konkreta realismen, men på mina villkor – insidan skall vändas utåt”.
Svava Jakobsdóttirs metod är tydligast i hennes fantastiska berättelser, där känslor konkretiseras och ord blir föremål. I novellen “Veggur úr gleri” (Vägg av glas) i 12 konur (12 kvinnor), 1965, konkretiseras således den obefintliga kontakten mellan två äkta makar och kvinnans isolering i en glasvägg, som plötsligt dyker upp i rummet mellan man och hustru. Kvinnan putsar och polerar den energiskt, liksom allt annat glas i lägenheten. Ibland ser hon att mannen står och säger något på andra sidan väggen, men det betyder ingenting för henne, tills han dör bakom väggen som därmed har fyllt sin funktion och går i tusen bitar.
Den tydliga vändningen bort från realismen kännetecknar bara två av novellerna i 12 konur. De flesta av historierna är realistiska ögonblicksbilder ur kvinnors verklighet i alla åldrar. Läser man dem i ljuset av Svava Jakobsdóttirs senare verk kan man urskilja åtskilliga återkommande motiv i dem, som människors “svek” inför ett moraliskt eller etiskt krav. Men kan se en flykt från friheten in i sociala roller, förtingligande och förfrämligande. Man lägger vidare märke till en intertextualitet, där det inte bara hänvisas till litteratur, utan också utsås tvivel om huruvida litteraturen skapar verkligheten eller tvärtom.
I Svava Jakobsdóttirs nästa novellsamling, Veizla undir grjótvegg (Sällskap vid stenväggen), 1967, är hälften av texterna skrivna inom den fantastiska genren.
I en intervju 1990 talar Svava Jakobsdóttir om det hon kallar “känslomässigt minne”, som är ett minne som är oberoende av intellektet och därmed av begrepp, men som yttrar sig i upprepningar eller i ett återvändande till en erfarenhet som man “inte visste” att man hade: “Det finns t ex inga logiska svar på frågor som denna: Varför planterar du ett träd under vulkanen? Den skulle ju kunna få ett utbrott. Eller: Varför älskar du denne man eller detta barn? De skulle ju kunna lämna dig. Eller: Varför lever du? Du som ju skall dö … Jag försöker efter bästa förmåga att i texten återskapa de känslor som så ofta blir antingen löjeväckande eller sentimentala när man försöker fånga in dem med språket. Kanske undviker de ord och begrepp”.
En kvinna utan hjärna är en kvinna utan problem!
I “Saga handa börnum” (En berättelse för barn) vill familjens försigkomna barn gärna se hur en människohjärna ser ut. Modern sätter sig på en kökspall, den äldste sonen sågar sönder hennes skalle, tar upp hjärnan, betraktar den och vill sedan kasta den i sophinken. Detta sårar modern så djupt att hjärnan i stället placeras i en burk med sprit och ställs fram som prydnad i vardagsrummet. Förlusten av hjärnan förändrar inte mycket för kvinnan, det blir t ex inte svårare att förstå de danska damtidningar som hon köper.
Den groteska humorn upprätthålls genom hela novellsamlingen som börjar med dessa ord: “Så långt tillbaka hon kunde minnas hade hon varit fast besluten att vara sin natur trogen och offra sina krafter på hem och barn” (“Saga handa börnum”).
Svava Jakobsdóttirs fantastiska berättelser är kvicka och deras humor och ironi vilar inte minst på dialogerna med andra texter i texten. Bibeln utgör närmast en inre text i hela hennes författarskap, men därutöver hänvisar hon till texter ur världslitteraturen, myter, sagor och damtidningar. Epiken blir allra grymmast och mest grotesk när hon går till angrepp på traditionella klichéer och fasta uttryck som folk använder utan att tänka sig för: “att offra sig”, “att ge någon sin hand”. Betydelsen av religiösa ritualer, som på ett eller annat sätt placerar kvinnor i samhället, avslöjas genom att kyrkliga ceremonier blandas samman (ett bröllop blir en begravning), symboler “missförstås” i och med att de uppfattas bokstavligt, och därmed avslöjas och synliggörs dolda betydelsenivåer.
Bruden i novellen “Gefið hvort öðru … ” (Ge varandra … ), i novellsamlingen 1982 med samma namn är perfektionist. Därför hugger hon av sin vänstra hand med klinisk precision på bröllopsdagens morgon. Står det kanske inte i vigselritualen: “Ge då varandra handen därpå … “? Brudgummen vill inte ha den avhuggna handen, men allt slutar ändå bra på ett utomordentligt groteskt vis.
Spegeln
I novellen “Kona með spegil” (“Kvinna med spegel”) i samlingen med samma namn, 1967, berättas om en kvinna som har skapat det fullkomliga hemmet och inte saknar annat än en stor spegel i entrén för att fördubbla vardagsrummets prakt. Spegeln är för liten och speglar inte vad kvinnan vill se, så därför tar hon bussen ner till staden för att byta den. I bussen är alla passagerarna invalider, och hela fordonet rör sig baklänges.
Spegeln återger bara ett utsnitt av “verkligheten”, liksom den rådande litterära traditionen bara visar en mindre del av kvinnors verklighet. Spegeln kan emellertid inte visa det som inte existerar, och den kan inte spegla kvinnans självbedrägeri.
I Svava Jakobsdóttirs speglar ser kvinnorna “det som finns”. De ser sig själva som ett föremål, en docka eller en myt. De ser sig själva som tilldragande eller frånstötande, och berättelsen speglar dem stående framför spegeln. Senare i författarskapet, i Gunnlaðar saga, 1987, tittar en kvinna på en spegel och ser “sig själv”. Det slutar också illa.
Svava Jakobsdóttirs författarskap har ofta delats upp i en realistisk och en fantastisk del, och det är de fantastiska berättelserna som har väckt störst uppmärksamhet och frestat tolkarna mest. Detta är emellertid en förenkling av Svava Jakobsdóttirs radikala projekt. Hon har faktiskt aldrig förkastat den realistiska berättarkonsten eller dess sociala och politiska referenser.
Svava Jakobsdóttirs ärende i 1960-talsnovellerna är kompromisslöst: antingen måste folks tänkesätt förändras här och nu eller också blir följderna oförutsägbara. Användningen av fantastiken når sin höjdpunkt i romanen Leigjandinn, 1969 (Den inneboende, 1971), som börjar med denna mening: “Man är så osäker när man hyr”.
Romanens medvetandemässiga centrum är kvinnan, som är gift med Peter. De bor i en hyreslägenhet, men håller på att bygga sig en villa, liksom hälften av den isländska nationen. En vacker dag dyker en vilt främmande man upp i deras lägenhet och slår sig ner hos dem. Han installerar sig i deras entré. Så småningom blir de mentalt beroende av honom och kallar honom “den inneboende”.
Han finansierar det nya huset och flyttar in i det tillsammans med paret. I det nya huset börjar Peter och den inneboende bli en person, och när en främling på julafton knackar på husets dörr vill kvinnan öppna, men kan inte därför att hennes arm blir till sten. Isolering och frihet är i kvinnans ögon detsamma, och hennes dröm om ett eget hus där hon kan låsa in sig och bli fri, innebär verkligen oförenliga motsättningar.
Med denna grundidé förenar Svava Jakobsdóttir bokens tre plan: kvinnans psykologi och hennes placering i familjen, familjens placering i samhället och Islands ställning i förhållande till andra länder.
Leigjandinn är en skarp politisk satir och utnyttjar i rikt mått karnevalistiska och groteska effekter. Maktförhållandena vänds gång på gång, gränserna mellan subjekt och objekt blir oklara, och människors saknad blir tydlig för envar i de invalidiserade kropparna och karikerande grimaserna.
När Leigjandinn kom ut tolkades romanen som en traditionell allegori över de amerikanska truppernas närvaro och Natobasen i Keflavik. Amerikanerna övertog ockupationen av Island från England 1941 och “flyttade med nationen in i det nya huset” när Island 1944 blev en självständig stat. Tre år senare lämnade trupperna landet som avtalat, men två år efter Islands inträde i Nato 1949 slöt regeringen med anledning av Koreakriget ett avtal med USA om att återvända för att garantera Islands säkerhet. Sedan dess har det funnits en omdiskuterad amerikansk bas i landet.
Yttersidan vänds inåt
Från frustrationen och den individuella vreden i novellsamlingen 12 konur går vägen via ironin och kritiken av konsumtionssamhället och kvinnors ställning generellt i Veizla undir grjótvegg till en satir över politisk och personlig paranoia i Leigjandinn. Svava Jakobsdóttirs väg ledde senare ut i den aktiva politiska kampen, och hon var alltingsmedlem för Folkealliancen under perioden 1971–79. Under denna tid arbetade hon bl a med den dramatiska formen och skrev två skådespel. Hon fortsatte på 1980-talet med skådespelet Lokaæfing (Generalrepetition), som uppfördes på Nationalteaterns källarscen 1983. I denna pjäs ser man andra accenter än i hennes tidiga prosa, och Gunnlaðar saga, 1987 (Gunløds saga, 1990), bekräftade också att Svava Jakobsdóttir inte bara ville förändra sin samtids tänkesätt, utan också dess föreställningar om sin egen historia.
Gunnlaðar saga har två berättare, en mor och hennes dotter. Modern flyger till Köpenhamn för att rädda sin dotter som sitter i fängelse, anklagad för att ha försökt stjäla ett guldkärl från det danska nationalmuseets forntidsavdelning. Dottern hävdar att hon inte försökte stjäla kärlet, hon ville bara “återkräva det”.
Bakom Gunnlaðar saga ligger Svava Jakobsdóttirs omsorgsfulla studier i källorna om Gunlød i fornisländsk litteratur. Hon jämför källorna och publicerar undersökningen i tidskriften Skírnir 1988. Hon påminner om att de isländska skolornas traditionella lära om Gunlød och skaldemjöden bygger på framställningen i Snorre Sturlasons Edda, 1220–30. Där kan man läsa att Odin förför Gunlød, dotter till jätten Suttung, och därvid tar han ifrån henne skaldemjöden som hon hade fått till uppgift att vakta. Svava Jakobsdóttir riktar uppmärksamheten på att avsnittet om Gunlød i den gamla lärodikten Hávamál (Den höges tal) i stora drag har tolkats på samma sätt. Svava Jakobsdóttir kommer emellertid till resultatet att det är en religiös ceremoni som skildras, en kungainvigning i ett kungarike, där Gunlød skänker den blivande kungen Odin rätten att härska vid ett heligt dryckesoffer (“hinum dyra miði”, den dyrbara mjöden) och ett heligt famntag.
Gunnlaðar saga börjar och slutar i ett flygplan, 30 000 fot över marken, år 1985, men större delen av handlingen försiggår cirka 4–5 århundraden e Kr, delvis underjorden, vid rötterna av livets träd, asken Yggdrasil.
I Hávamál berättas att när Odin stjäl kärlet Odrærer bryter han en ringed som han tidigare har svurit. Svava Jakobsdóttir anser att Snorres skildring av den religiösa ceremonin är starkt förvanskad, och resultatet av hennes undersökning, dvs innebörden av den religiösa ceremonin i Hávamál och dess vidare öde i berättarkonst och forskning, bildar underlag för de två tidsplanen i Gunnlaðar saga. Modern i Gunnlaðar saga är en modern kvinna som har blivit indoktrinerad av läxan om Gunløds svekfulla och karaktärslösa natur. Dis, hennes dotter, tycker sig emellertid ha upplevt forntidens sanna historia. Den historia om Gunlød, som dottern under en följd av dagar berättar för sin mor i fängelset, är Svava Jakobsdóttirs vackra rekonstruktion av den nordiska mytologins världsbild. Gunlød är där prästinna, och i det bronsålderssamhälle där hon lever bör det råda överensstämmelse mellan människa och natur. Människan har ett etiskt ansvar för naturen och omgivningen, ett ansvar som vidhålls i religionen.
Så småningom övertygas modern om att dotterns historia, och därmed Gunløds historia, är den rätta och sanna. Hennes och advokatens försök att övertyga domaren visar sig emellertid fåfänga, och Dís förklaras sinnessjuk. Modern stjäl därefter gudinnans guldkärl från tingshuset där det har lagts fram som bevis i rättegången, och när romanen slutar har hon det med med sig i handbagaget på flygplanet.
Gudinnans högsta lag är att man inte får misshandla jordens kropp eller gräva i den efter järn för vapenframställning. Odin svär att han skall respektera dessa lagar när han låter sig vigas till kung. Han har dock inte tänkt hålla sitt löfte. Han stjäl det gyllene kärlet, symbolernas symbol, upphöjer sig till gudom, och jorden svarar med missväxt, torka och slutligen “världens undergång”. Förstörelsen av världen på forntidsplanet får en kontrapunkt på nutidsplanet i olyckan i Tjernobyl, som modern upplever sommaren 1985 i Köpenhamn.
Att kräva tillbaka historien
I Gunnlaðar saga heter det om skuldens land: “Långt innan jag kan minnas sjönk det i djupet som Atlantis, och ingen kommer dit utan att sätta livet på spel. Och dit går ingen telefonförbindelse, och även om min röst skulle kunna nå dig därifrån, skulle du inte förstå det språk jag talade. Det är inte ett människospråk. För landet bebos uteslutande av kvinnor, och deras röst är tystare än tystnaden. Enstaka kvinnor hävdar dock att det händer att fiskarna under vissa strömförhållanden förstår deras rösters brus i det djupa vågsuget”.
Det sjunkna landet kan tolkas som de nio tiondelar av isberget, kvinnornas verklighet, som existerar, tyst och osynligt, i “havet”, som då blir en metafor för språket och den litterära traditionen.
Det försvunna mytiska samhälle som Svava Jakobsdóttir skapar i Gunnlaðar saga är inte en myt om ett ursprungligt matriarkat, ett slags omvänt patriarkat. Gudinnans makt är både andlig och världslig, och troheten mot henne är en trohet mot själva livet. Kvinnor har en betydelsefull religiös roll i det samhälle som beskrivs, men könen fördelar uppgifterna mellan sig och respekterar varandras förmåga.
Det finns ett utopiskt drag i det gamla samhällets respekt för naturen och den ömsesidiga respekten mellan könen, men båda delarna rymmer ett politiskt budskap till samtiden. Betraktad med en islännings ögon lämnar samhällsbeskrivningen på bokens forntidsplan inte heller den igenkännliga verkligheten. Svava Jakobsdóttirs mytologiska värld är rotad i den fornisländska litteraturen, som i sin tur är sammanflätad med isländsk kultur och en del av denna. Hon lyfter fram den dolda betydelsen i myterna, och våra föreställningar om forntiden och historien förändras.
Gunlød är bara en ung flicka, men hon har uppfostrats och tränats till att bli prästinna, precis som sin mor. Hon lär sig att en del av gudinnans livslag är döden som människor inte bör frukta. Jämvikt är gudinnans lag: men den är aldrig en självklarhet. Den måste skapas och återskapas varje dag. De destruktiva krafterna finns och kan bara hållas i schack genom att gå försiktigt fram, ägna sig åt de religiösa ritualerna med koncentration, och tro i ödmjukhet.
Språket och känslorna
I novellsamlingen Undir eldfjalli fortsätter författaren i förlängningen av Gunnlaðar saga att fråga om etik, fråga vad som är viktigt, och fråga huruvida eller hur det kan komma till uttryck i förhållandet mellan människor.
Den självbild som kan byggas upp eller slås i spillror genom språket är motivet för novellen “Fyrnist yfir allt”. I flera av texterna i novellsamlingen Undir eldfjalli undergrävs den ytliga betydelsen genom en konfrontation av text och undertext. Man kan emellertid inte säga att det filosofiska sökandet i dessa sena noveller handlar om att avslöja språkets brist på mening, de uttrycker snarare en våldsam längtan efter mening.
Efter 1990 har Svava Jakobsdóttir, som var litteraturforskare, skrivit artiklar om intertextualitet och religiösa allegorier i 1800-talspoetens Jónas Hallgrímssons verk.