“Det personliga är politiskt” sa den nya kvinnorörelsen, och kvinnor ville förändra sina liv till en serie skeenden som kunde bevisa detta påstående. Det var faktiskt mer radikalt än vad de flesta feminister var medvetna om. Ville kvinnor verkligen att “allt” det personliga skulle bli offentligt och politiskt?
Två decennier senare började döttrarna till de frigjorda mödrarna berätta om sina uppväxter som deltagare i föräldrarnas radikala experiment. I Norge talar man om en omvärdering av familjen i litteraturen, i synnerhet den idealiserade modern, “hemmets stöttepelare” – som man säger i festtal. Författare som Trude Marstein, Anne Oterholm och Hanne Ørstavik hade en del de kunde ha sagt om frihetens salighet.
Förhållandet till familjen, modern och kvinnligheten är ett av två huvudteman i Auður Jónsdóttirs (f. 1973) författarskap, det andra är de västerländska härskarnationernas förhållande till den nya internationella arbetarklassen i början av det nya millenniet. Dessa två teman visar sig gradvis ha mer gemensamt än vad man i förstone hade kunnat tro.
Det var en liten by på västra Island …
Auðurs första bok Stjórnlaus lukka (1998; Gränslös lycka) handlar om en artonårig flicka som bor i en liten by på västra Island. Hon jobbar i en fiskfabrik och hennes mor är en alkoholiserad före detta hippie, nu hushållerska hos en gammal bonde och hans ondskefulle son. Livet i byn är enformigt, alla följer mycket noga varandras minsta rörelse och misstänker alla för att begå hor med varandra, och som oftast är deras misstankar välgrundade. Man brukar och missbrukar rusmedel, man är uttråkad. Alla drömmer om att dra söderut. Då moderns nye pojkvän omkommer reser mor och dotter tillbaka till Reykjavík.
Gränslös lycka är en mogen debutbok, den beskriver en isländsk fiskeby i få men tydliga drag, vi har fiskebåtarna, frysfabriken, köpcentret, bankfilialen. De sociala förhållandena i byn präglas av hierarkier och man är duktig på att skapa melodramatiska scener och hänga ut varandra – både vuxna och barn. Framtiden lovar ingenting, varken gott eller ont, men om något hotar balansen i byn står alla enade. Detta utgör bakgrunden till bokens huvudtema, mor-dotter-konflikten, som är central eftersom flickan är mycket beroende av sin mor.
Modern står inte ut med folket i byn och skapar en bubbla runt sig och dryckeskompisarna, som kommer hem till henne på gården, och där, i sin egen värld, kontrollerar hon allt och sätter upp sina egna nyckfulla och oberäkneliga regler. Moderns kärlek är det enda som är viktigt för dottern, men hon kan inte lita på den när modern är berusad. Även modern är beroende av dottern, för hon kan alltid spegla sig själv i hennes beundrande ögon.
Dottern har epilepsi. Denna sjukdom har genom historien väckt både rädsla och respekt, eftersom epileptikerna faller omkull och försvinner, lämnar verkligheten, men vart försvinner de? Till himlen eller helvetet? Bondens son kallar flickan för “freak” och det gör henne ännu mer beroende av moderns beskydd. När modern får en älskare i slutet av romanen blir dottern svartsjuk och arg och angriper modern verbalt något som varje gång får henne att känna sig skyldig.
Matrofobi
Adrienne Rich introducerade 1976 begreppet matrofobi (“matrophobia“) för att beskriva det sårbara förhållandet mellan mödrar och döttrar. Begreppet anspelar på döttrarnas rädsla för modern, men också ångesten för att förvandlas till modern, bli som hon. Mödrarnas liv kännetecknas av så stora kompromisser och splittringar att döttrarna inte vill påta sig deras roller. Många psykoanalytiker har observerat att döttrarna har problem med att skilja sig från mödrarna, och gränserna mellan dem är ofta oklara eller förvirrade.
Astrid Henry säger att feminister från den tredje vågens feminism inte är intresserade av den andra vågens krav på “systerskap”. De unga flickor som utgör den tredje vågens feminism är födda mellan 1965 och 1980 och tillhör den så kallade generation X. De växte upp med feminismen och känner inte till en värld utan den. De ser inget behov av grupper eller aktivism som vill skapa medvetenhet om en sak som redan är erkänd och institutionaliserad.
De växte upp i ett samhälle där kapitalismen hade vunnit, där klassbegreppet gärna ses som föråldrat och där solidaritet byggs upp runt vänner, men inte med främmande människor. De är själva feminister i den betydelsen att de önskar kvinnor friheten att välja det som gör dem lyckliga som individer. Förhållandet till sexualiteten spelar en stor roll i det avseendet. Dessa unga feminister är sina mödrars döttrar, men denna gång är inte modern längre tydligt undertryckt och maktlös, snarare krävande, egoistisk och kanske mer barn än dottern.
Kritiken och oppositionen mot feminismen och döttrarnas problem med sina mödrar kan glida in i varandra, menar Phyllis Chesler. Döttrarna är fortfarande matrofobiska, men den dominerande och hotande modern som de bryter med är inte alltid modern som person, utan den andra vågens feminism som modern har burit fram och som hennes generation representerar. Feminismen definieras som aggressiv, orimlig, frigid och frustrerad, hatisk gentemot män och helt osexig – sedd på det sättet är det lätt att avvisa både den och modern och säga att båda står i vägen för dotterns frihet.
I de självbiografiska romaner som kom ut under förra millenniets sista decennium beskriver de unga författarna hur mödrarna har påverkat dem, ofta mycket negativt. Mödrarna sviker döttrarna på olika sätt, de beskrivs som starka i sina svagheter, förlorare, missbrukare, sentimentala och instabila. Döttrarna kan beskriva dem som änglar eller monster, de har makten att ge dem liv i sin text och därmed bli författare till eller föda sina mödrar textuellt. Några använder sin nya makt för att dräpa modern metaforiskt, andra för att ta avstånd från henne och sätta henne på plats, ytterligare andra för att förklara henne sin kärlek. Auður Jónsdóttir gör allt detta i sin granskning av mor-dotter-förhållandet.
Minnen och bilder
En annan författare, Guðrún Eva Mínervudóttir (1976- ), skriver också om mor-dotter-relationen i sin bok Albúm (2002; Album). Den omfattar 99 korta texter och lika många bilder från berättarens liv, först mycket enkla, sedan mer komplicerade och sammansatta. Samtidigt får läsaren känslan av att mer och mer tystas ned allteftersom berättaren blir äldre och det outsagda hon bär på växer. Läsaren får korta inblickar i hur den ensamstående modern försummar barnen samtidigt som hon hela tiden flyttar med familjen så att ungarna inte får vänner och genom uppväxten knyter mer an till platser än till människor. Guðrún Eva är en filosofisk författare som dyker djupt ned i sina teman; smärtans betydelse (Yosoy 2005), pornografi och anorexi (Skaparinn 2008), urkraften, skapelsen och ödeläggelsen (Allt með kossi vekur 2011).
I en bok som Steinunn Sigurðardóttir (1950- ) i en intervju sade var den svåraste bok hon hade skrivit, Sólskinhestur (2005; Solskenshäst, 2007), beskrivs två barn, syskon, som växer upp med en nästan total likgiltighet från sina föräldrars sida. Föräldrarna är båda högt utbildade läkare och respekterade människor i samhället. Där uppfostrar dottern sin lillebror och under middagen berättar föräldrarna om barnen som de har opererat och räddat livet på under dagens lopp. De är socialister och idealistiska läkare som brinner för barnets sak, men de är helt enkelt inte intresserade av sina egna barn. Romanen utspelar sig på olika tidsplan, men alla utgår ifrån, och kommer tillbaka till, familjens hus, som blir ett slags ”house of horror”, fullt med spöken av alla slag.
Karitas, konstnären som Kristin Marja Baldursdóttir (1949- ) skriver om i böckerna Karitas án titils (2004; Karítas utan titel, 2006), och Karitas: óreiða á striga, (2007; Kaos på målarduken) är också en mor som måste välja mellan konsten och sina barn. Karitas är lika gammal som det tjugonde århundradet, hennes historia är århundradets konsthistoria, en berättelse om kreativitet och förstörelse, hunger efter kärlek och längtan efter ro i själen. Böckerna är fantastiskt bra skrivna och har vunnit beundrare i många länder.
Folket i källaren
Det sker inte mycket på nutidsplanet i Auður Jónsdóttirs roman Fólkið í kjallaranum (2004; Folket i källaren, 2007). De unga yuppierna Klara och Svenni har gäster, mormor ringer några gånger, Klaras fulla föräldrar kommer objudna på besök, mannen i källaren klagar över bråk, Klaras syster råkar ut för en olycka. Men som i Henrik Ibsens pjäser blir det som sker på scenen bara viktigt på grund av det som har skett tidigare, och dialogen med dåtiden som ständigt utvecklar sig. Det förflutna är som ett minfält som Klara måste ta sig över, en uppgift som kräver hela hennes energi.
I bokens första kapitel är Klara på en stormarknad där hon inte klarar av att välja en typ av vara framför en annan på grund av sin ångest. Ångesten kastar henne tillbaka till ett traumatiskt barndomsminne. Hon och hennes bästa vän är tio år gamla, bådas föräldrar och syskon har åkt på en gemensam campingtur. Efter att de vuxna har druckit halva natten kör Klaras mor, i ett anfall av svartsjuka och vrede, parets bil ut i en älv. Barnen som väcks av bråket ser vettskrämda och som förlamade på räddningsaktionen och tror att modern håller på att drunkna.
Denna banala, men svårt traumatiska scen framställs som ett mise-en-abyme för föräldrarnas melodramatiska äktenskap. De är alkoholister av 68-generationen, en akademiker och en konstnär, och deras liv präglas av fester, bråk, slagsmål, självmordshot, otrohet, förstörelse och kaos. Emellanåt får barnen kompensation för festerna i form av en resa söderut, en tur till fjällen, litteratur och musik, lek och glädje, kärlek och harmoni, vilket de älskar och är tacksamma för, men inte riktigt är säkra på är verkligt. Storasyster Klara förtränger massor av ilska och bär på lika mycket skuldkänslor.
Klaras allra bästa vän heter Fjóla. De två är alltid tillsammans och delar allt, och Fjóla ställer alltid upp när Klara blir mobbad. Men det finns en skillnad mellan dem; Fjólas föräldrar är småborgare som menar att alla som inte delar deras syn på saker och ting är idioter. Klaras föräldrar är bohemer och menar att alla har rätt att tycka vad de vill, men innerst inne tycker de att alla som inte är socialister och humanister är idioter. På ett absurt sätt blir föräldrarnas självbedrägeri Klaras moraliska rättesnöre, och hon har problem med att acceptera Fjólas fullständiga brist på social tolerans. Hon har heller ingen förståelse för att väninnan har varit sexualiserad och fetischerad ända sedan barndomen och är fast i en ”beauty trap” som hon hatar. De bryter med varandra som tonåringar, är inte längre bästa vänner och tävlar med varandra om pojkarna, och Fjóla är snyggare.
När man läser Folket i källaren kan man se hur det medberoende som beskrivs i boken utgör strukturen i berättelsen, genom upprepningar och speglingar. Inga kvinnor håller ihop i romanen när det kommer till kritan. Klara och hennes man hör till den unga medelklassen på frammarsch, medan Fjóla blir ensamstående mor, arbetare, drogmissbrukare och alkoholist, som förlorar sitt barn. Den mystiska, tjocka uteliggarkvinna som besöker den aggressive mannen i källaren, dricker med honom, bråkar och knullar med honom, visar sig vara Fjóla. Hon är så full av självförakt att hon aldrig kontaktar sin barndomsväninna på första våningen.
Precis före romanens början har damen i källaren begått självmord. Om källaren symboliserar medelklassens omedvetna, utgör förnekandet av det systerskap som Fjóla och Klara tidigare delade något av det som har förträngts och hänvisats dit.
Trauma
Efter att Gränslös lycka nominerats till Isländska litteraturpriset var det vissa kritiker som ansåg att romanen, som var författarens litterära debut, bara blev nominerad därför att Auður Jónsdóttir var Nobelpristagaren Halldór Laxness barnbarn. Sju år senare, då Folket i källaren nominerades till Nordiska rådets litteraturpris var det ingen som sade något sådant. Inte heller när Auður Jónsdóttirs sista roman Ósjálfrátt (2012; Ofrivilligt) kom ut, vilken bland annat innehåller en metadiskurs om att använda sitt eget och andra kända personers liv i litteraturen.
I den första scenen i romanen Ofrivilligt övertygar modern och mormodern huvudpersonen Eyja<Auja<Auður) om att hon borde åka till Sverige för att förverkliga sina författardrömmar. Flickan avslutar då äktenskapet med den man som hon några år tidigare gift sig med för att provocera sin mor. Då var hon tjugo år gammal, hade hoppat av gymnasiet ett flertal gånger och arbetade emellanåt i en liten by på västra Island. Mannen är 20 år äldre än hon, en klok, men svårt alkoholiserad före detta sjöman med en rå utstrålning som tilltalar henne.
Eyja kom ursprungligen till byn eftersom en av hennes väninnor var därifrån. Eyja blir kvar där medan väninnan reser söderut för att studera på universitetet. Om våren rasar snö ned från de stupräta fjällsidorna ovanför byn och 20 människor blir levande begravda. När en sådan katastrof drabbar ett litet samhälle uppstår en unik solidaritet; folk omfamnar och stöttar varandra så gott de kan, men egentligen kan ingen leva med det som faktiskt har hänt.
En naturkatastrof utgör ett kollektivt trauma som på ett sätt förstummar individens berättelse. Samhället har blivit traumatiserat, byn sörjer sina döda, den ena individuella tragedin är liksom inte värre än den andra. Eyja vet till exempel att hennes man var en av dem som var med i räddningsmanskapet dygnet efter snöskredet, då det fortfarande fanns hopp om att finna människor vid liv, men hon vet inte vad han upplevde.
Långt efter att de har skilt sig får Eyja höra att han blev djupt deprimerad efter den natten. Han hade bland annat funnit en barnhand i snön men då han tog tag i den följde det inte med något barn. Groteska historier av denna typ kan inte berättas i byn. En förlamande sorg lägger sig över den och de som inte har mist sina närmaste, som Eyja, känner att de inte kan visa sin medkänsla utan att det verkar illegitimt och falskt. Traumat som på detta sätt aldrig blir bearbetat utgör likväl en förklaring till mycket som verkar meningslöst eller absurt i den lilla byn.
Att skriva bort ilskan och skriva till sig ett barn
Både modern och den inflytelserika mormodern kritiserar ständigt Eyja för att vara för tung, uppsvälld och för att försumma sitt utseende. De skäller på henne, hånar henne och kan inte stå ut med hennes utseende, och hon delar deras uppfattning. Eftersom hon är kort säger en av moderns väninnor att hon ser ut som Michelin-mannen med jungfru Marias ansikte.
En stor kvinnokropp avslöjar ägarens brist på självkontroll. Beverely Skeggs säger att det är medelklassen som definierar individer eller grupper som ”för” omfångsrika, äckliga och omoraliska – för att framhäva att den själv befinner sig på andra sidan gränsen. Brist på moral och urskillningsförmåga hör ihop med bristande logik och dumhet, och det hela förkroppsligas i den ensamstående modern från arbetarklassen, som här anses representera det onda, enligt Skeggs.
Eyja är inte mor, men moderns och mormoderns långvariga kritik av hennes utseende och kropp, mobbning och tydliga uttalanden ända sedan barndomen om att hon inte är som hon ska bidrar till en låg självbild, som åter bekräftar att hon är svag, passiv och förvirrad. Att vara knubbig har alltid varit kopplat till kött, kropp och sex, dessutom till det överdrivna och omoraliska. Detta får läsaren se när dottern väser till sin mor, under en av många konfrontationer, att hon i alla fall får fler och bättre orgasmer än hon.
Men övervikten kopplas också till svag vilja och brist på ambitioner, något medelklassen inte kan tillåta, då båda delar är själva bränslet för dess överordnade ideologi, nämligen tron på social mobilitet. Den baseras på ambition och disciplin vilket man kan se i de spänstiga,vältränade kropparna hos kvinnor som räknar kalorier och går på gymmet varje dag.
Eyja har ända sedan barndomen drömt om att skriva. Att vara barnbarn till den mest berömde författaren på Island gör inte kampen för erkännande lättare for henne, snarare svårare. Det som gör saken än värre är att hennes mor är en känd krönikör i tidningarna, en briljant penna, rolig och stilsäker. Alla är överens om att hon ”tar efter sin far”. Eyja vet att skrivandet är viktigt för modern och hon vet att de kommer att bli jämförda. Ändå inleder hon en karriär som kolumnist.
När hon väl har börjat skriva kan hon inte göra något annat. Kapitlet där hon debuterar som skribent heter ”Modermord”. Makten över orden, makten att skapa verkligheten med hjälp av språket, tolka sig själv i stället för att överlåta det till andra, blir en ”empowering” erfarenhet, och Eyja föder sig själv som författare under sin vistelse i Sverige. Modern skriver däremot inte ett ord efter att dottern debuterat. Hon uppmanar dottern att fortsätta skriva, läser igenom hennes texter, ger henne konstruktiv kritik och uppmuntrar henne att aldrig låta hänsynen till andra människor bli starkare än känslan för ett bra stoff. Eyja kommer emellertid aldrig att få veta säkert varför modern gav upp sitt skrivande.
Den mor-dotter-konflikt som beskrivs i Ofrivilligt påminner om urgamla krafter och de onda mödrarnas makt och storhet i myter och sagor. Den litterära och fantastiska förbindelsen är ett ”ledmotiv” i romanen som blir en hyllning till dikten. Eyja försonas genom skrivandet med sin sexualitet och sin modersroll, och hon ”skriver till sig barnet” hon inte trodde hon kunde få.
Ett mirakel
En liten dövstum pojke har lämnats hos en korrekturläsare i Reykjavik. Då hon inte vet vad hon ska göra med barnet och precis har skilt sig från sin otrogne man, kör hon i väg till östra Island med pojken i bilen. Den resa som skildras är en yttre och inre resa, rolig, äventyrlig och en mycket fin studie i tillitens och hoppets roll i vårt liv. Romanen heter Rigning i nóvember (2004; Regn i november) och var Auður Ava Ólafsdóttirs andra bok. Auður Ava är konsthistoriker och hennes romaner präglas av ett enkelt, men mycket sofistikerat sinne för färger, former och stil, som utstrålar värme och sensualitet.
I romanen Afleggjarinn (2007; Rosa Candida, 2015) får vi återigen ett mycket känsligt samspel mellan barn och vuxen. Också denna gång lämnas barnet hos en man, Arnljótur, men i detta fall är barnet hans dotter. Arnljótur har tagit sig an uppgiften att plantera en stickling, en särskild sorts ros med åtta kronblad, som hans mor har odlat. Hon har omkommit i en bilolycka och sonen har föresatt sig att plantera sticklingen i världens vackraste rosenträdgård, som ligger vid ett kloster i Sydeuropa. Efter den långa resan dit hittar han trädgården, som är övervuxen av ogräs, och han börjar återskapa den, dag för dag. Kvinnan han har barn med kommer till byn med dottern som han aldrig har sett. Hon blev till efter en bal, då det unga paret smög sig in i ett växthus, och två år senare dyker kvinnan upp med den lilla dottern, som fadern ska lära känna. Modern reser vidare och lämnar kvar dottern hos Arnljótur. Han tar med henne till rosenträdgården som så smått återtar sin tidigare storhet, sin komplicerade konstruktion och en enastående rosenprakt där den lilla isländska sticklingen har fått sin plats. Munkarna faller för det lilla barnet och kvinnorna i byn tror att hon kan utföra mirakel, eftersom hon har en speciell utstrålning. Rosa Candida är en mycket fin roman, som har tilldelats många litterära priser. Under den enkla ytan ligger ett nätverk av religiösa anspelningar och bokens tydliga humanism har en stark påverkan på läsaren.
Att vara invandrare
Island har länge haft en av världens strängaste invandringslagar och medan de andra nordiska länderna under de senaste trettio åren har tagit emot mängder av flyktingar och deras familjer, har det isländska samhället förblivit märkvärdigt homogent. Detta har förändrats under de senaste decennierna, även i isländsk litteratur. Auður Jónsdóttir har legat i framkant bland de författare som skriver om verkligheten för islänningar från andra kulturer och av annan etnicitet. I Gränslös lycka arbetar huvudpersonen på en fiskfabrik i en liten kuststad. Hennes kolleger är delvis säsongsarbetare och delvis invandrare som har slagit sig ned i byn, polacker, tjecker, thailändska kvinnor osv. De bekräftar Max Frisch berömda uttalande: ”Man hat Arbeitskräfte gerufen, und es kamen Menschen”.
I romanen Annað líf (2000; Ett annat liv) är huvudpersonen en thailändsk flicka, Napassorn, som kommer till Island för att arbeta som hushållerska åt en äldre arbetare i Reykjavík. Hon tror att hennes uppgift är att bli hans sexpartner, han tror egentligen att han har anställt en ersättare för sin gamla isländska mor. Det går inte bra, flickan är ensam, olycklig och alienerad i den kalla och underliga staden, och mannen är för frustrerad och förvirrad för att klara av situationen. I slutet av boken reser flickan tillbaka till Thailand.
Thailändska kvinnor bosatta på Island var inte helt nöjda med beskrivningen av Napassorn och ansåg att hon var baserad på stereotypa föreställningar om asiatiska kvinnor, inte minst eftersom Napassorn inte är en ”snäll flicka”. I Thailand försörjde hon sig själv och sin familj genom prostitution och blev beroende av narkotika och den livsstil som hör den miljön till. Islänningarna behandlar henne med likgiltighet eller med irritation och rasistiska kommentarer. Till skillnad från hennes väninna, som var den som fick henne att komma till Island till att börja med, kan hon inte förhålla sig likgiltig inför detta, eller acceptera den främmande kulturen, och hon kan inte tycka om mannen hon ska dela hus med.
Chakravorty Spivaks frågar sig: ”Can the subaltern speak?” och diskussionen om Ett annat liv handlade mindre om den litterära framställningen än om frågan om vem som kan tala för dem som inte har en röst i samhället.
I sin nästa bok dyker Auður Jónsdóttir djupare ned i just denna fråga. Tryggðapantur (2006; Depositum) handlar om en rik dam, Gisella, som för att finansiera sin dyra livsstil beslutar sig för att hyra ut tre rum i sin lägenhet till invandrarkvinnor. I sin självbild står hon för kulturell öppenhet och liberalism, men det visar sig vara ett gediget självbedrägeri.
Gisella förklarar genast att de ska bli väninnor allihop och lita på varandra, men hon blir snart misstänksam, och sedan ängslig inför sina hyresgäster, då hon inte vet vad de pratar om sinsemellan. Hon försöker kontrollera situationen genom nya uppföranderegler. Hennes regler är som grisarnas i Djurfarmen av George Orwell, eftersom de anpassas till ägarens intressen, psykologiska och ekonomiska. Djurmetaforer förekommer ofta i texten, särskilt metaforer om rovfåglar och rovdjur. För, som Auður Jónsdóttir sade i en intervju om boken, vi kommer att förvandlas till djur om vi förlorar vår humanism.
Depositum är en roman om ett rikt västerländskt samhälle som lovprisar globaliseringen så länge det kan profitera på den. Konflikterna som bryter ut mellan kvinnorna handlar om den klassmässiga, kulturella och psykologiska maktkamp där positioner skiftar hela tiden och slutet på boken är grymt. Detta är en politiskt engagerad bok som gör sina läsare antingen glada eller förargade.
Romanen Vetrarsól (2008; Vintersol) berättar en historia i två tidsplan. I nutiden jobbar en söt och trevlig kvinna i en bokhandel efter att ha studerat litteratur och spanska i Barcelona. Där ligger några hemligheter begravda, i ordets djupaste bemärkelse. Vid en tidpunkt förvandlas romanen till en kriminalhistoria, där brottet visar sig vara handel med organ från flyktingar som “ingen kommer att sakna”. Berättelsen har många trådar som vävs samman, och Vintersol är en underhållande bok, men den har inte riktigt det politiska fokus som Depositum har.
Utöver sina sex romaner har Auður Jónsdóttir varit en politiskt aktiv kommentator när det gäller feminism, globalisering och invandring, i synnerhet Västs arroganta hållning till främmande kulturer som de säger sig respektera, men håller på oförstående avstånd. Hon har kritiserat det sätt på vilket medier döljer sin etnocentrism bakom humor och ironi, då de tillåter sig att göra djupt allvarliga kränkningar av människor, idéer och miljö till åtlöje, vilket får till följd att angriparen och det angripna likställs och att politisk kritik sopas under mattan och ut ur diskussionen.
– – –
Publicerad december 2014