Den isländska författaren Svava Jakobsdóttirs fantastiska berättelser är kvicka och deras humor och ironi vilar inte minst på dialogerna med andra texter i texten. Bibeln utgör närmast en inre text i hela hennes författarskap, men därutöver hänvisar hon till texter ur världslitteraturen, myter, sagor och damtidningar. Epiken blir allra grymmast och mest grotesk när hon går till angrepp på traditionella klichéer och fasta uttryck som folk använder utan att tänka sig för: “att offra sig”, “att ge någon sin hand”.Hennes författarskap har ofta delats upp i en realistisk och en fantastisk del, och det är de fantastiska berättelserna som har väckt störst uppmärksamhet. Detta är emellertid en förenkling av hennes radikala projekt. Hon har faktiskt aldrig förkastat den realistiska berättarkonsten eller dess sociala och politiska referenser.
Tag: Island
Den isländska författaren Ásta Sigurðardóttir hade en förkärlek för själviscensättning som fick hennes samtid att tappa andan. Alla hennes noveller speglar en splittring mellan å ena sidan längtan efter normalitet, trygghet och borgerligt erkännande och å andra sidan uppror, frihetslängtan och en långtgående förkastelse av borgerliga värderingar.Hon älskade att agera, men ingen annan än hon själv skulle skriva rollerna. Resan utgör ett återkommande motiv i Ásta Sigurðardóttirs texter, och personerna är ensamma i både fysisk och existentiell betydelse. Hennes sena texter saknar den intensitet som präglade de första novellerna. Stoltheten, självhävdelsen, drottningens arrogans är borta. Blicken är förslöad, självföraktet dominerar. Det finns inte längre något som är värt att iscensätta.
Till de modernistiska strömningarna på Island borde självklart räknas en enstaka kvinna, Arnfríður Jónatansdóttir. Hennes dikter uppvisar samma karakteristika: de är i obunden form, de är skrivna på ett koncentrerat språk och hon använder bildspråket på ett fritt sätt.Redan tidigare hade det kommit otaliga andra poeter som stod mellan tradition och förnyelse, inte minst fanns det många kvinnliga lyriker som förenade gammalt och nytt. Det gäller författare som Sigríður Einars frá Munaðarnesi och Halldóra B. Björnsson. Men de är inte lätta att placera i den isländska litteraturhistorien. Och detta placeringsproblem illustrerar deras poetiska konflikt.Det verkar som om de själva är tveksamma om sin position; de vill bekräfta sig själva inom en tradition som de i själva verket inte tillhör, samtidigt som de entusiasmeras av den fria poesiform. De hängav sig helt och fullt åt denna nya, fria poesi sedan de i sina debutverk hade bevisat att de behärskade det traditionella hantverket – dikter med rim och allitteration och i en bunden, rytmisk form.
Den alltför snabba och grova moderniseringen och urbaniseringen på Island medförde psykiska konsekvenser och kulturella brytningar. De kvinnliga isländska författarna under perioden 1930–65 försökte analysera de processer de utsattes för, försökte dra linjer bakåt och framåt och rekonstruera en mening i sin egendomliga vardag. En bred diskussion pågick bland kvinnor under de år då ett uppror mot efterkrigsårens omsorgs- och husmodersideologi var på väg. Man kan också notera flera små utbrott av frustration inför och motstånd mot den manliga litterära elitens arrogans och uppenbara kvinnoförakt. Men arrogansen och föraktet hade ändå effekt, och de yngre kvinnornas litteratur på 1950- och 1960-talet präglas ofta av försiktighet, distans och självcensur. Det är långt mellan ambitiösa debutanter, och kvinnornas romaner blev genomsnittligt mindre, tunnare – vartenda ord vägdes. Språkmedvetande, formförnyelse, absurda eller groteska inslag är påfallande i Unnur Eiríksdóttirs, Drífa Viðars och Ásta Sigurðardóttirs noveller. Modernismen var på väg, och det var stadens unga kvinnor som banade väg för den.
Den isländska författaren Unnur Benediktsdóttir Bjarklind valde pseudonymen Hulda, som betyder den underjordiska, den dolda. I hennes tidiga verk rasar en strid i den unga kvinnliga konstnärens själ mellan pliktens och släktens förväntningar och flickans drömmar och begär. I hennes senare dikter och noveller tycks moderskapet oförenligt med friheten, konsten och till och med med den stora kärleken. Hon använder ofta fornnordisk mytologi när hon vill uttrycka konflikter mellan frihetslängtan och trygghetsbehov. I de tre första diktsamlingarna experimenterade hon med formen. Inspirerad av symbolistisk lyrik prioriterade hon rytm och klang framför traditionell metrik. Hon höll fast vid allitterationen, men varierade rim och stroflängd. I isländsk litteratur blev hon en av förelöparna för prosalyriken.
Om 1930-talets litterära sexualpolitik
De få isländska kvinnliga författare som framträder kring sekelskiftet reser från landet till Reykjavík. Men i deras litterära verk är det inte samtidens Island som är platsen för skildringarna av den isländska modernitetens kvinnokonflikter. De väljer i stället det förflutna som tidsram, resan tillbaka till det patriarkaliska bondesamhälle som samtidens identitetskonflikter och uppbrottsförsök har sitt ursprung i. Utifrån detta perspektiv tematiserer de konflikterna mellan plikt och frihet och ambivalensen inför kvinnornas nya frihet.
Från rim till reformer på Island
Det kvinnliga mönstret i folkdiktning och folkminnesinsamling
Även om en stor del av den drygt 400-åriga nordiska vistraditionen har gått förlorad återstår ett överväldigande rikt källmaterial. Genom de senaste 150 årens intensiva registrerings- och utgivningsarbete, har vi nu ett antal källkritiska utgåvor som gör det möjligt att överblicka den nordiska traditionen.Det stora källmaterialat innehåller många sånger, sjungna om och av kvinnor. Vi skall koncentrera oss på visor där händelser skildras som haft personlig och livsavgörande betydelse för kvinnorna själva men också för familj och släkt.