I början av 1960-talet utkom den första diktsamlingen av Vilborg Dagbjartsdóttir (född 1930) som i egenskap av modernist och mångsidig kulturpersonlighet har inspirerat såväl en yngre generations kvinnliga isländska författare som författare i sin egen generation. Författare som Þóra Jónsdóttir (född 1925), som debuterade 1973, och Þuríður Guðmundsdóttir (född 1939), som utgav sin första bok 1969, är liksom Vilborg Dagbjartsdóttir födda och uppvuxna på landet, inflyttade till Reykjavik, och delvis upptagna av samma poetiska motiv. De uttrycker sig i exakt utmejslade, minimalistiska dikter som kräver läsarens fulla uppmärksamhet.
Det stora i det lilla
Vilborg Dagbjartsdóttirs debutsamling Laufið á trjánum (Löven på träden), 1960, består liksom den följande diktsamlingen Dvergliljur (Dvärgliljor), 1968, av naturdikter och korta dikter som beskriver känslor och nära relationer, medan politiska dikter mot krig och förtryck dominerar hennes senare böcker. Som kristen, socialist, nationalist och feminist är Vilborg Dagbjartsdóttir en engagerad och levande röst som talar med styrka och auktoritet i den isländska litterära och kulturella miljön. Hennes mest kända dikter handlar om kvinnors ofrihet.
Hedda Gabler:
Inga solskenskuster väntade
dig
Fullt färdig hoppade du ut
ur mästarens huvud
bara för att drunkna
i bränningens brus
(Kyndilmessa, 1971)
Hon är en uttolkare av kvinnors ord och handlingar och ger i sina dikter röst åt litteraturens och de isländska sagornas kvinnor, som i diktsamlingen Kyndilmessa (Kyndelsmässa), 1971, som vänder sig direkt till Ibsens Nora i Ett dockhem:
Lilla Nora, vart gick du egentligen hän?
Även om du kunde trippa över de år
som ligger mellan oss
skulle du inte få det bra i mitt hus.
Oss emellan, det är icke bättre på andra ställen.
Villkoren har blivit hårdare
och enligt en helig tradition drabbar arbetslöshet alltid kvinnorna först
men om jag har förstått dig rätt
vill du säkert försörja dig själv
på ärligt sätt – gubevars!
En kvinna med din uppfostran
och därtill dina idéer om män.
Du kunde kanske försöka sälja dina memoarer
till en blaska och senare, om lyckan står dig bi
spela dig själv i en helaftonsfilm.
Nej, min vän, gå du ut i mörkret igen.
Fjorden ligger spegelblank och djup.
Snart går månen upp över den vita fjällranden
då blir det så ljust att du hittar dit.
Din kamrat Anna Karenina tar emot dig
på järnvägsstationen.
Vila er ett par minuter över en kopp te.
Det är ännu svåra tider.
Nora litla, hvert ætli þú hafir svo
sem getað farið?
Jafnvel þótt þú hefðir tiþlað yfir
þessi ár
sem eru á milli okkar
biðu þín engin sældarkjör i húsi
mínu.
Þér að segja, sízt er það betra
annars staðar.
Það hefur harnað á dalnum
og samkvæmt heilagri venju
bitnar atvinnuleysi ævinlega fyrst
á konum
en hafi ég skilið þig rétt
muntu vilja sjá fyrir þér sjálf
á heiðarlegan hátt – Drottinn
minn!
Kona með þitt uppeldi
og þessar líka hugmyndir um
karlmenn.
Þú gætir kannski reynt að selja
sorpriti
ævisögu þína og siðan, ef hepp-
nin er með þér
leikið sjálfa þig í stórmynd.
Nei, góða mín, far þú aftur út í
myrkrið.
Fjörðurinn er spegilsléttur og
djúpur.
Bráðum kemur tunglið upp fyrir
hvíta fjallsröndina
þá verður ratljóst.
Stallsystir þín, Anna Karenina
tekur á móti þér
á brautarstöðinni.
Hvílið ykkur stundarkorn yfir
tebolla.
Það era ennþá erfiðir tímar.
I en kort prosatext med titeln Draumur (Dröm), 1977, beskriver Vilborg Dagbjartsdóttir en dröm där hon i ett väglöst landskap möter själve Oden som hon anropar “eftersom jag tyckte att han och jag hade åtskilligt att tala om”. När han vänder sig om ser hon att “under hattbrättet glimmade ett öga, flammande av begär”, och hon förstod “att till och med själve Oden bara vill en sak med kvinnor”. “Och jag som trodde att jag var poet”, kommenterar författaren, “jag lyckades skaka av mig sömnen och ta mig över till vaket tillstånd. – I mitt sinne kokade vreden.”
Vreden, som kokar i sinnet hos den kvinna som Oden bara ser som en sexuell varelse, kommer till uttryck i många av hennes dikter, men kanske sällan så obeslöjat som här. Och det är inte bara hedningarnas gud som angrips, utan också de kristnas gud: “När har den himmelske fadern frågat efter de fattigas morgonsvält?/ Herren Jahve skrev inte sina tio bud / för slavar, tjänsteflickor eller kvinnor över huvud taget” (“Morgunverk” (Morgonarbete), Ljóð (Dikter), 1981).
Vilborg Dagbjartsdóttir berättar i en intervju att hon som barn var mycket religiös, att hon hade “ett nära förhållande till Gud”, och att detta betydde mycket för henne. “Men jag förkastade Gud”, säger hon. I hennes dikter är det primärt fråga om en tro på naturen som läkande kraft och en tro på de förtrycktas sammanhållning som väg till rättvisa. Kristendom, socialism och kvinnofrigörelse förenas i Vilborg Dagbjartsdóttirs dikter i ett djupt personligt och starkt budskap.
Barnens värld får stort utrymme i hennes dikter. Särskilt i Klukkan í turninum (Klockan i tornet), 1992, använder Vilborg Dagbjartsdóttir barnens skapande språk, deras enkla moral och klara föreställningar om rätt och fel för att kritisera de vuxnas värld. Denna kombination av stil och ämne är också mycket framträdande hos Þuríður Guðmundsdóttir, som liksom Vilborg Dagbjartsdóttir har arbetat som lärare för barn.
Känslan av förlust är stark i många av Þuríður Guðmundsdóttirs dikter, förlusten av barndomen, oskulden, förlusten efter en förlorad lycka. Alla dessa element – naturen, barnet, känslan av förlust – glider samman i en basal föreställning om människan som en okränkbar del av jorden. I dikten “Ég elska jörðina” (Jag älskar jorden), i Orðin vaxa í kringum mig (Orden växer omkring mig), 1989, heter det:
Jag älskar jorden
blommor och gräs
doften av löv
i juli
jag älskar jorden
en gång blir jag
jord
och upp ur mitt kött
växer små små strån
som stryker över fotsulorna
på ofödda barn …
Þuríður Guðmundsdóttir är en omsorgsfullt arbetande författare. Hon bemödar sig om dikternas poetiska rytm och komposition. Ordrik blir hon aldrig, hennes dikter är strama, rika på ett bildspråk som dock aldrig blir dunkelt, utan alltid är enkelt och lätt att förstå.
Till Vilborg Dagbjartsdóttirs och Þuríður Guðmundsdóttirs gemensamma motiv hör också naturen och motståndet mot krig. Och båda diktar de om kärlek och sorg. Den sistnämnda har dock inte den skarpa och ibland hånfulla ton som man kan finna hos Vilborg Dagbjartsdóttir, medan den kristna livshållningen är framträdande i många av Þuríður Guðmundsdóttirs dikter.
ég elska jörðina
blóm og örgresi
ilminn af laufi
í júli
ég elska jörðina
einhverntíma verð ég
jörðin
og upp af holdi mínu
vaxa örlítil strá
sem strjúkast um iljar
ófæddra barna …
Blindväg
“Att skriva dikter är som att ge sig ut på en resa”, står som motto i en av Þuríður Guðmundsdóttirs diktsamlingar. I Þóra Jónsdóttirs dikter är det lyriska jaget som regel på väg mot en ny vistelseort, som kan vara en plats där ett tält kan slås upp för en natt eller ett resmål där hon vill slå sig ner för en längre tid. Denna plats är dock svår att finna, och den sökande hamnar inte sällan i en återvändsgränd eller far vilse. I Þóra Jónsdóttirs första diktsamling, Leit að tjaldstæði (Sökande efter tältplats), 1973, beskriver inledningsdikten, “Blindvegur” (Blindväg), ett lyriskt jag som är på resa och har kommit till slutet av en väg som slutar blint, och som slår upp tältet för natten. I avslutningsdikten, som samtidigt är bokens titeldikt, säger det lyriska jaget att hon har företagit resan “bara i det enda syftet / att finna tältplats / för natten”. Men till och med detta enkla mål visar sig svårt att nå: “Skuggorna blir längre / tältplatsen är inte funnen / och framför ligger öde sandöknar”.
Att ha gått vilse, vara splittrad eller befinna sig på fel plats är genomgående teman. I dikten “Tímaskekkja” (Fel i kronologin) i Leiðin heim (Vägen hem), 1975, säger det lyriska jaget: “… fruktar ett fel i kronologin / mellan mig och det / som jag söker”. Inte ens själva döden är absolut i Þóra Jónsdóttirs dikter, den behöver inte markera den villkorslösa avslutning på resan, som vi är tvungna att vänja oss vid.
Dikten “Tvíátta” (Villrådig) i þora Jónsdóttirs femte diktsamling Á hvítri verönd (På en vit veranda), 1988, beskriver splittringen mellan två världar:
Som dotter av norr
såg jag mot söder
på solen och flyttfåglarnas
sträck.
Onda andar strider om min
gunst och havets blåvingade hori-
sont gladde sig åt sitt byte.
Av misstag såg jag mot norr
och ögonblicket slet itu mitt
bröst.
Öppet gjorde jag en
brynja
av vingarna från fåglar
som hade flugit mot ledning-
ar
i ett främmande landskap.
I dikten “Þeir sem farnir eru” (De som har gått bort) i Horft í birtuna (Sett ut i ljuset), 1978, känner det lyriska jaget det “oöverstigligt att fullständigt minnas / vilka av ens samtida / som är döda och vilka i livet”, de döda kan lika gärna ha flyttat till avlägsna trakter i landet, och i diktens slut heter det:
Det händer att telefonen ringer.
Förbindelsen är dålig
som om det är många på linjen
som lyssnar.
Jag tror att mina vänner kan höra
morsesignaler.
Fyrir kemur að síminn hringir
Sambandið er slitrótt
líkt og margir séu á línunni
að hlusta
Eg held að vinir mínir heyri
ljósmerkjasendingar