Print artikeln

Kropp + språk = politik. Nordisk lyrik vid millennieskiftet

Skriven av: Åsa Arping |

Kring sekelskiftet 2000 blir det personliga åter politiskt – samhället tar ånyo plats i poesin, och dikten öppnar sig mot omvärlden. En ny generation kvinnliga lyriker skriver in sig i den nordiska välfärdsstaten och i en globaliserad, medialiserad värld. Men samtidigt som kropp, kön och identitet är bärande teman har begreppet “kvinna” blivit alltmer omtvistat. Poststrukturalistisk filosofi, post-/dekolonial kritik och queerteoretiskt tänkande har insisterat på att feminismen måste integreras i en bredare världsbild, och att politik i hög grad sitter i språket. Här har poesin haft en förunderlig förmåga att tänka nytt.

Så kan diktjaget i Mette Moestrups kingsize (2006) böja kärleken i olika tempus, och utbrista: “Jeg føler mig så grammatisk i nat”. Hennes yngre väninna och tidigare elev på Forfatterskolen i Köpenhamn, Olga Ravn, döper i Jeg æder mig selv som lyng (2012; Jag äter mig själv som ljung : flicksinne, 2013) kvinnoblivandet till ett “grammatisk ubehag”, medan en invandrad mor i Athena Farrokhzads Vitsvit (2013) låter “blekmedlet rinna genom syntaxen”. Enligt denna omvända lyriska kunskapsteori får språket styra erfarenheten, snarare än tvärtom. Eller som diktjaget i Ingrid Storholmens Siriboka (2007) konstaterar: “Det er fra språket slekta kommer”. 

Eva Tind. 2012. Marilyn4. Fra serien GESTUS MM

Nya sätt att bryta ner, återskapa och organisera språk och text och nya sätt för poeter att framträda har också inneburit nya möjligheter för dikten att fungera politiskt. Tidigare förgivet tagna skillnader mellan politik och språk har därmed blivit svårare och mindre relevanta att upprätthålla. En rad kvinnliga lyriker i Norden visar hur form och innehåll är ömsesidigt beroende, oavsett om resultatet visar sig i täta kortdikter eller vittfamnande, flödande prosalyrik, och oavsett i vilket forum eller medium texterna framförs. Med interaktiva och kreativa tilltal inbjuder de till både medskapande och vidare reflektion. 

Kropp och konstruktion 

Poesins riktning mot det konceptuella blev tydlig redan under 1990-talet och här hörde svenska Åsa-Maria Kraft (f. 1965) till de ledande. I flera samlingar lät hon kropp och konstruktion ingå sinnrika föreningar. Den prosalyriska Ex Libris (1998) likställer graviditet och födande med författande när diktjaget konstaterar: “Mitt kön sägs vara skapt / för detta, för skapelse”. I Diktaten (1999) korskopplas kärleksakten och byggandet av Öresundsbron, genom språkliga språng mellan pornografi och mekanik. 

Krafts språkexperiment har därefter ytterligare närmat sig storpolitiken. Bevis (2005) skildrar Irakkriget som ett ödesdrama, i Permafrostens avtagande (2007) framställs spelet kring klimatförändringarna i form av ett absurdistiskt skådespel och Randfenomen (2015) sammanlänkar medeltida helgonlegend och nutida bidöd. Kraft hör också till dem som söker det allmängiltiga via personliga erfarenheter. I Händerna lägger ner kransen. Svart Exlibris (2001) bildar ett missfall i sjunde graviditetsveckan utgångspunkt för ett rekviem över en ofödd son, en färd mellan liv och död, mytologi och teknologi, ögonblick och evighet:

Du krymper tillbaka, har bitit dig fast
i landet du kom ifrån, min moderkaka

Flickskapets genealogi 

Samtidens poesi rör sig nära den levande kroppen, som situation och konstruktion. Menstruation, sexualitet och graviditet skildras som historia, minne, myt, men också som personlig och medialiserad nutidserfarenhet. Kroppen, materien, är central men inte evig utan föränderlig. Dikten reflekterar kring kroppen men teoretiserar också bortom den.

Philosophy in the Bedroom. Sofie Amalie Klougart, 2012.

Olga Ravns (f. 1986) uppmärksammade prosadikter i debuten Jag äter mig själv som ljung : flicksinne erbjuder ett avancerat tänkande kring flickskap och kvinnoblivande med kroppen och inte minst kvinnobröstet som central skådeplats för samhällets, vetenskapens och medias sexualiserade berättelser. Med en säregen rytm och klanger ekande av Edith Södergran, Gertrude Stein och Inger Christensen, och med en undertitel lånad från Tove Ditlevsens debut från 1939, prövar Ravn nya positioner i en tradition av kvinnlighet och poesi, där de senaste decenniernas språk- och könsteoretiska diskussioner är starkt närvarande: 

[… ] för att trädet inte längre är träd, för att röd är genomträngande, för att texten inte är en avslutad ordning, för att en väluppfostrad logiks säregna lag, för att kvinnan inte är en sjö, för att kvinnan inte är kvinnan eller ickekvinnan och för att mannen inte är, för att överskridandet av könet i texten inte är nog, för att vinna tillbaka kroppen i texten inte är nog, för att kroppen finns.

Moderskapets kosmologi 

Åtskilliga poeter rör sig också bortom det mänskliga eller ställer det i relation till posthumanistiska och ekokritiska tankar. Aase Berg (f. 1967), som också är en av Sveriges ledande litteraturkritiker, osäkrar genom ett säreget språkarbete gränser och hierarkier mellan mänskligt och icke-mänskligt, och mellan myt och materia. I hennes första samlingar Hos Rådjur (1997) och Mörk materia (1999) råder en närmast apokalyptisk stämning, där tingen och ordningen skapas, förintas och omformas i gåtfulla processer, som i debutsamlingens “Moloss”: ”Det jäser i substanserna, det fräter och bubblar i svalgen, det dånar och det bryter samman bakom oss”.

Uden titel. Jannie Boll Kähler, 2014.

Bergs hyllade “mammatrilogi” (2002–2007) omfattar såväl graviditetens fysiologiska processer som föräldraskapets psykologiska och existentiella dimensioner. I strama kortdikter framträder föräldrablivandets hela känsloregister, från förundran och innerlighet till bottenlös fasa. Första delen Forsla fett (2002) fångar havandeskapets väntan och växande i hela dess vardagliga storslagenhet:

Håll fett
låt fett vänta
håll tid
låt tid gå
låt tid vagga stilla i haren
låt fett bygga stomme i haren
i haren Kosmos
tid är skal

Där nästföljande samling Uppland (2005) genom lekfull språkglädje förmedlar föräldraskapet som ljust lyckoland – “nakenfisa, näcksmäck! / Frottofera mjölig tid” – innebär Loss (2007) snarare dess mörka frånsida. Separation, förlust och otillräcklighet hamras in mot bakgrund av katastrofer och skräckscenarier – tsunamin i Asien julen 2004, krigen i Bosnien och Irak, barnamord och klimathot. 

Kropp och tanke

Samtidens lyriker har inte varit främmande för att bearbeta och gestalta de stora frågorna – kärleken, ondskan, födelsen och döden. Finska Anni Sumaris (f. 1965) filosoferande dikter rör sig mellan det korthugget lakoniska och ett bildrikt resonerande, med tvära kast mellan reflektion och deklaration. I en av sviterna i genombrottssamlingen Mitta ja määrä (1998; Mått och mängd, 2000) ifrågasätter diktjaget hela poängen med fortplantningen; den kvävande modersidentiteten, föräldraskapets självtillräcklighet, de återkommande folkmorden:

I varje förlossning finns en övermänska begraven…
Kan man inte på något vis hejda dem som bär viljan att föda?
Jag känner nästan redan röken från köttugnarna, lukten av gas.

I den långa dikten “Självbiografi” ur samlingen Vuodet vetten päällä (2003; Åren över vattnen) erbjuder diktjaget en prosaisk och samtidigt grotesk bild av mänsklig existens och förgänglighet i form av köttfärs. 

Kropp och tanke samspelar tätt på dagens vitala, unga danska lyrikscen, där poeter som Olga Ravn, Amalie Smith (f. 1985) och Asta Olivia Nordenhof (f. 1988) ägnar sig åt diverse överskridande, själviscensättande projekt. Smith, som kallats hybridkonstnär, har alltsedan debuten De næste 5000 dage (2010) rört sig friktionsfritt mellan lyrik, fotografi, populärvetenskap och performance. I civil. Samling (2012) rymmer på ett plan en historia om att mötas i kärlek och skiljas av sjukdom, på ett annat teoretiska reflektioner över samvaro och ensamhet, samling och spridning, minne och berättande. Blandningen av lyrik och prosa, dagboksanteckningar, listor och fotografier framkallar en känsla av autenticitet samtidigt som verket leker med koderna för det (själv)biografiska. 

Asta Olivia Nordenhofs associativa, minnesarbetande dikter i den uppmärksammade debuten det nemme og det ensomme (2013; det enkla och det ensamma, 2015) väver samman diktjagets vardagsliv i Köpenhamn med hågkomster från en trasig uppväxt präglad av sjukdom, död, sorg och våld. Personliga erfarenheter varvas med aforismliknande stycken som inte tvekar inför att peka ut nya riktningar, inte minst för minnet. Tvärtemot gängse historieskrivning definieras kroppsminnet som de mest hållbara:

Jeg vil komme med et råd
prøv at spør din hånd hvordan det er holde om noget du kender godt
sjippetorvets håndtag, en fedtet pik, hente salt og peber, nulre et blad, stryge en kat over ryggen, presse en bums eller rive en blomst op med rod: svub
det er så meget vigtigere end alt det nogen påstår man kan huske:
danskhed og alt det andet pis, 
der er jo ingen der ægte kan huske en ridder 

Genre- och gränsupplösning

Samtidens lyrik har blivit alltmer medveten om sin plats i ett globaliserat och medialiserat samhälle, som en röst bland många. Värdehierarkierna bryts ner, allt från centrallyrik till reklamslogans ryms i den poetiska utsagan. Här finns en övertygelse om att den “osorterade” hållningen i sig rymmer en politisk potential, och att gränsupplösningen bidrar till en demokratisering av den litterära kommunikationen. Skiljelinjerna mellan producent och mottagare har blivit alltmer diffusa. 

Mette Moestrup (f. 1969) hör till den etablerade danska diktargeneration som med auktoritet, humor och energi förvaltar och omgestaltar den feministiska berättelsen om kropp, kön och identitet. Hennes ofta expansiva kollagedikter, fulla av omtagningar och språkliga betydelseglidningar, blandar samtidsfenomen och myt i ett associativt flöde med skarp udd. I en av dikterna i Golden Delicious (2002; Golden Delicious, 2004) framträder den rika världens konsumism och exploatering i form av en röd grapefrukt hemburen från snabbköpet: 

Her i nord
kan vi kalde os for dem, som kalder grapen
for en eksotisk frugt

Moestrups ordlekar sammanflätar högt och lågt, går i dialog med föregångare som Sapfo, Emily Dickinson, Sylvia Plath och Sonja Åkesson, och nagelfar det samtida Danmark; immigrationspolitiken, vardagsrasismen, det koloniala arvet, prostitutionen. Den vittfamnande kingsize (2006) reflekterar bland annat över den danska invandringspolitikens besynnerliga logik, såväl matematiskt som språkligt:

Det er en etymologisk sammenhæng mellem love på dansk
og love på engelsk, som ligger til baggrund for 24-års reglen

I den omfångsrika Dø, løgn, dø (2012; Dö, lögn, dö, 2013) inleds begreppsanalysen av kropp och politik redan i tryckpapperets olika nyanser av vitt, som i sin tur kontrasterar mot det svarta omslaget. En taktil form av vithetskritik, som sedan går igen tematiskt genom hela samlingen:

Fjerlet hvidt
wc-papir vajer i vind
fra vinterstiv stang
i takt, takt, takt
til ung blond nationalsang
som hvidt flag.

Vithetskritik i Norden

Det post- och dekoloniala perspektivet har blivit alltmer synligt i de senaste årens nordiska lyrik. Isländska Kristín Eiríksdóttirs (f. 1981) långa dikt “Store hvide mand” ur samlingen Annarskonar sæla (2008; Ett annat slags lycka) är ett exempel på hur det västerländska, vita, patriarkala samhället utsätts för en ny typ av kritiskt poetiskt analysarbete. I strof efter strof får den “store vite mannen” personifiera en lång kapitalistisk tradition av övergrepp; kolonialism, slavhandel, sexturism och naturskövling: 

jeg ser igennem dig
elfenbenshvide strande
trommeslag
gemmer dig bag ved
jeepvindue dit gevær
glinser og dræber
dit rovdyr
eventyrlige hvide
mand

2012 utkom flera diktsamlingar med vithetskritisk tematik. Förutom Moestrups Dö, lögn, dö bland annat Christina Hagens (f. 1980) White Girl och Hanna Hallgrens (f. 1972) Roslära (samt för övrigt Yahya Hassans (f. 1995) uppmärksammade Yahya Hassan). Året därpå utgavs Athena Farrokhzads Vitsvit som blev mycket omtalad i Sverige. Trots inbördes olikheter delar dessa samlingar ett starkt fokus på relationen mellan språk och identitet, politik och hudfärg.

White Girls Is A Slut. Christina Hagen, 2012.

I Hagens White Girl uttrycker en kvinnlig dansk turist i brev- och vykortsform sin frustration över hur hon blivit bemött under sina semesterresor. Perspektivet vrängs genom att klagomålen formuleras på ett slags pidgin-danska (“perkerdansk”). Den vita kvinnan placeras i den andres position, samtidigt som blicken är dubbelriktad – såväl de västerländska besökarnas fördomar om lokalbefolkningen som turistorternas klichébild av sexgalna skandinaver blir synliga: 

Du ikke tro White Girl har romantisk følelse? Du ikke tro, vi drømme om silkelagen og rød rose og den pæn ord? 

Farrokhzads Vitsvit skrivs fram i den smärtsamma skarven mellan ursprung, uppbrott och anpassning. Diktjaget försöker berätta sin familjs historia, men familjemedlemmarna bryter snart in med egna röster och versioner: drömmar om revolutionen, minnen av tortyr och myntadoft. I bakgrunden skymtar ett Sverige som snarare än minnen och erfarenheter efterfrågar assimilering. Själva boksidan används också för att gestalta kontrasten i identitet och hudfärg. I inlagan rinner strofernas vita bokstäver fram på stumma, svarta remsor: 

Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen
På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelse vitare
än en norrländsk vinter

Läsaren kan självrannsakande spegla sig i volymens silverblanka omslag.

Politiska perspektivskiften

Dagens poesi spränger gärna gränserna mellan akademi, aktivism och lyrik. En framträdande röst, även som kritiker och genusvetare, är Hanna Hallgren (f. 1972), som genom sitt vrängande av ord och begrepp öppnar nya flöden mellan litteratur och omvärld. Den heltäckande kvinnoklädnad som förknippas med den afghanska talibanregimens påbud erbjuder i Burqa. Dikter (2003) såväl ett rum för att tala om förtryck och frigörelse som en språklig strategi för att visa hur skillnad och identitet skapas:

burqa “du som är jag”
ilande läppar “vi som är ni”
vårt som är ert
hjärta participt

Roslära (2012) innebär en poetisk positionsbestämning i samtidens postkoloniala diskussion och en uppgörelse med det svenska i världen; slaveriet i de forna kolonierna, folkhemmets övergrepp, främlingsrädsla, förnekelse, självgodhet och våld – “en vit metod”. I ett associativt språkspel som bland annat laborerar med inrimmet ros–ras, återfinns en komplex vithets- och nationskritik:

Vit, i det lätta arbetets ljus

Röd, för allt blod som runnit för mig, att de vita stenhusens torg ännu står 
Att min nation hör samman med slakt
– och grammatiskt blekmedel (diplomati, debatt) – – – att det är dagar, år,
ett hem vi har opererat, all omsorg om vårt folk.

Alltsedan den flerfaldigt belönade debutsamlingen Sond (2005) har Ida Börjels (f. 1975) konceptuella, avkodande metod pekat mot det civilisationskritiska. Skåneradio (2006) avlyssnar sydsvensk vardagspolitik genom lokalradiobruset. Konsumentköplagen: juris lyrik (2008) iscensätter ett poetiskt samtal mellan köpare och säljare som utvecklas till en kritisk och samtidigt humoristisk granskning av makt, kapital och (lag)språk. Ett för författaren nytt tonläge märks i långdikten Ma (2014), ett exspansivt sorgens ABC, vars suggestiva uppräkning av all världens grymheter egentligen blir fattbara först när det möter personlig förlust, tomrum och stumhet:

nej det går inte att skriva
det kan inte skrivas
jag kan inte
jag kan inte
det ska inte gå att skriva
hur kan jag vara där dikten är
döden
döden vill jag vara
om du är
död

Polyfoni, minne och myt 

Arcadia. Emilie Lundstrøm, 2015.

Den nutida lyrikens konstnärligt forskande metod och mångstämmiga praktik är tydlig även hos den norska poeten och performancekonstnären Ingrid Storholmen (f. 1976), vars dikter också utmanar typografiskt, genom lek med typsnitt, stilgrad och svajiga rader. I Skamtalen Graceland (2005) turneras den återkommande konflikten mellan reproduktion och skapande, kärlek och förnedring. En kvinna höjer sin röst och försöker manövrera bortom manligt språk och manlig blick: “Bak setningen kan ingen se puppene mine.”

Det personliga, biografiska arvet – släkten, rötterna, kvinnohistorien – bildar utgångspunkt för Siriboka (2007), som utifrån en av Storholmens egna förmödrar, Siri Olsdatter, diskuterar det på samma gång onåbara och oundvikliga släktarvet:

Jeg skal tvinges til å se på mitt liv som et arvestoff
med blodsbånd å kante bunaden med

Til kjærlighetens pris (2011) väver i likhet med Platons dialog samman olika röster om kärlek. Här parallellställs en modernistisk kärleksdikt riktad till ett älskat du med ett samtal mellan två på resa i de trakter mellan Grekland och Bulgarien där den klassiska myten om Orfeus och Eurydike utspelar sig. Båda använder ursprungsmyten för att reflektera över skapande och kärlek – går de att förena?

Calvadosen er kald. Jeg spiser epler til så den ikke er alene i magen
Trekker tilbake alt jeg sa. Redd for at jeg ikke skal tørre å flykte
At hverdagen er der jeg trenger deg

– Hvordan  hvor er han når han gjør det
– Ett eller annet sted langt inne i sangen
– Inne i sangen   utenfor hulen før hulen etter hulen
– Ett eller annet sted i åpningen
   jeg tenker at alt foregår i åpningen av hulen.

Får jeg ennå kalle deg Orfeus?

Myten bildar bakgrund även till isländska Gerður Kristnýs (f. 1970) drabbande dikter i Blóðhófnir  (2010; Blodhov, 2013), som förenar fornnordisk Edda-diktning och feministisk “talking back”. Poetens namne, jättekvinnan Gerður, ger sin version av historien i Skírnismál, där asaguden Frej förälskade sig i henne och sände sin tjänare Skírnir till Jotunheim för att fria. Även i Kristnýs version faller Gerður till föga, men först efter hot och förbannelser. Hon tvingas lämna sin familj, sitt land och hamnar hos den brutale Frej. 

Ensam låg jag
i ulvens gryt
med bitmärken
på bröstet 

Gerður föder en son och dikten avslutas med att hon sitter med den lille vid vattenbrynet och inväntar jättarnas ankomst och hämnden på asarna som rövat bort henne. Hon kan bara hoppas att åtminstone sonen ska skonas:

Jag inväntar
undergången

Frändfolk ska tränga
fram över bron

gå i krig
för kvinnorovs skull

De korta, bokstavsrimmade stroferna skildrar med brutal skärpa kvinnors och barns utsatthet i patriarkala hederskulturer, då som nu. 

Karaktärer och meter från den norröna diktningen återfinns även i den till lika delar våldsamma och strama Drápa (2014), som också rymmer inslag från antik, kristen och hednisk tradition för att skildra den skräck och brutalitet som plötsligt en vinternatt drabbar ett nutida Reykjavík. Kristnýs diktning visar på den dynamik och språkliga laddning som förtrogenhet med myt och litterär formtradition kan åstadkomma. 

Senmoderna ordlekar

Även om samtidens lyrik ofta är urban, internationell och expansiv, rymmer den också minimalistiska, nedtonade dikter som skriver fram ensamhet, isolering och regionalism. I allt kortare, avskalade dikter kartlägger och avgränsar finlandssvenska Heidi von Wright (f. 1980) existensen, någonstans mellan språk och verklighet. Med nytvättad blick på det vardagliga, från möblemang till väderleksrapporter, mäter hon upp mänskliga relationer med samma precision som geografiska, tidsmässiga eller språkliga avstånd, som här i debuten skör och spräcklig (2003):

den andras bana är en ellips med dig i ena brännpunkten.
rörelsen längs den andras bana sker intensivt.
den andra och du är konstant. 

I Delta (2012) iakttar diktjaget den mellanmänskliga samvaron utan att, åtminstone ännu, själv vara en del av den: “människor. människor. världen runt. / än har vi inte träffats”. Det senmoderna dilemmat att kombinera gemenskap och engagemang med individualism och självförverkligande är ständigt närvarande:

vill vara
delaktig
ändå lämna mig ifred

När en möjlig tvåsamhet trots allt skisseras, sker det med en ironisk knorr som kan minna om Sonja Åkesson eller Märta Tikkanen: 

passar det att komma förbi i morgon
sätta upp balkonglådor
plantera kommande egendom
allt på mina villkor

Det regionala och vardagliga bildar en stark bas hos Rebecca Kjelland (f. 1983), vars osedvanligt musikaliska handlag märktes redan i debuten Akkorda under fluktlinja (2007). Uppföljaren Leve gammeldansen! (2011) innebar något av en kupp i den norska poesivärlden, med sitt spralliga spel med populärkultur, folklighet och klichéer om det bydgenorska. ”Kielland goes Prøysen goes bananas”, som en kritiker skrev. 

I den betydligt mer nedtonade Ute av skog (2013) lämnar en ung kvinna staden och människorna för skogens lugn och enslighet, för att skriva och läka själsliga sår. Dikterna registrerar hur hon tillbringar tiden med olika vardagsbestyr; episoder som gärna avslutas med en liten knorr:

Jag kører over skogen.
 
“Ja, vi elsker” spilles på P1.

Jag tenker på “Ein idiot på tur”. Karl Pilkington ville klagd over at
alt ser likt ut, at det er mørke grantrær overalt. I like the song,
though, ville han sagt.

Hjemme leser jeg Allers på terrassen og dricker Prosecco.
”Det beste i livet er gratis” av Vazelina Bilopphøggers står på i bakgrunnen.

Jeg leser at sekstiseks prosent av norska menn ser seg selv som
grillsjefer. Kvinnene tar ansvar for tillbehøret.

Platsens betydelse

Plats och identitet är framträdande motiv hos en ny generation kvinnliga poeter från Färöarna, med Sissal Kampmann (f. 1974) och Marjun Syderbø Kjelnæs (f. 1974) i spetsen. Även om de inte bor kvar, och kanske just därför, bearbetar dessa författare det färöiska, som samtidig närvaro och frånvaro: “Svävande på en plats emellan att vara / och att inte vara”, som Kampmann uttrycker det i debutsamlingen (Ravnar á ljóðleysum – yrkingar úr uppgongdini (2012; Korpar i ljudlös flykt – dikter från uppgången). 

Hos Kampmann kontrasteras hemkänsla och rotlöshet. Diktjaget försöker finna fästpunkter i det nya hemmets materia; trapporna, ytterdörren – “Den, som det står mitt namn på” – ägodelarna. Här finns en kvardröjande men samtidigt föränderlig sorg:

I dag gråter jag för något annat
än jag gjorde för ett år sedan

I dag saknar jag på ett annat sätt
än jag gjorde för tre månader sedan

Fra serien Familie. Karina Tengberg, 2015.

Exilens motsägelsefulla överlevnadsrecept anas också hos Kjelnæs, bland annat i dikten “Uppvaknande” i debuten Rót Tripp – orð en route (2012): 

Att gräva upp rötter
Inte slita loss dem
Att blottlägga dem
Men inte skära av dem
Att beskåda deras bleka farleder
I mörka mullen

Platsen och resan mellan olika platser är centrala utgångspunkter även hos isländska Sigurbjörg Þrastardóttir (f. 1973). Genombrottssamlingen Hnattflug (2000) är en lyrisk jordenrunt-tur med korta reflektioner kopplade till olika destinationer. Den prisade fjärde diktsamlingen Blysfarir (2007; Fackeltåg) är en drabbande 150-sidig diktcykel om ett destruktivt kärleksförhållande mellan en ung kvinna och en narkoman, skriven i ett enda flöde, ur hennes perspektiv. Mellan två platser; en ö och en stad, Island och Berlin, utspelar sig en historia om beroende, av droger och bekräftelse, och om självbedrägeri och långsamt uppvaknande. I den här sagan är det prinsessan som får slåss mot “den vita draken”.

Lyrik i medial förändring

Poesin har i allt högre grad intagit den samhällskritiska, kunskapssökande och formupplösande position som tidigare reserverats för romanen, samtidigt som den funnit nya vägar in i det offentliga rummet. Performance, poetry slam, poesifestivaler, poesifilm, bloggar och poddar är exempel på hur dikten lever utanför boksidorna. Dagens poeter är mångsysslare som raserar genregränser, osäkrar utsägelsepositioner, leker med olika författarroller och samverkar med kolleger.

Ett anslående exempel på de senaste årens alltmer kollaborativa praktik är den gränsupplösande, över 600-sidiga Frit flet. Fællesbogen (2014), av Mette Moestrup, Naja Marie Aidt (f. 1963) och Line Knutzon (f. 1965). Här ställs författarnas egna liv – dagboksanteckningar från tonåren, privata foton, intervjuer med familjemedlemmar och noteringar om skrivandets villkor – mot samtidens brännande frågor om fördelningspolitik, feminism och migration. Till det yttre liknar samlingen ett glassigt modemagasin. Innehållsligt består den av en kavalkad av berättelser om frihet, kön, politik och skrivande i en uppsjö av olika texttyper, med inspiration från 1970-talets kollageestetik och parollen om det personliga som politiskt. 

Dagens lyrik är med andra ord fylld av dialoger över period-, generations- och nations- och mediegränser, av översättningar, lån, intertexter och remedieringar. Här finns en tydlig vilja att förvalta och förnya traditionen, som när Ida Börjel i Ma aktualiserar Inger Christensens (1935–2009) klassiska strukturdikt Alfabet (1981; Alfabet, 2014) och genom ett enkelt tempusbyte – från nuets och livsviljans presens, till historiens, sorgens och förlustens imperfekt – transponerar ner tonläget i relation till förlagan. I förskjutningen ryms både en annan tidsanda och en förändrad syn på vad språket och poesin kan åstadkomma. 

Så här låter bokstaven C, först hos Christensen, sedan hos Börjel:

cikaderne findes; cikorie, chrom
og citrontræer findes; cikaderne findes;
cikaderne, ceder, cypres, cerebellum
(ur Alfabet, 1981)

cementgrunden fanns, cellerna
grundluften fanns, cirkelbeviset
underrättelsetjänsten, de och de sina
gå i arv, undan
cykler; cyklernas oheliga allianser
cyborg; cementplatå; de och dem emellan
anstalterna, denimfabriken, begäret
hos de unga efter västerländska jeans
i DDR; vandringscellerna; varuflödet
kring de partitrogna
på metrostationerna vid Friedrichstrasse
flöde irrande i motflöde; ett
fotbollslags tröjreklam
för libyeningenjörens gröna bok
det fanns också: cybernetiken
crackpundaren, cystan
cyberrymdens
sårbarhet Syntagma
(ur Ma, 2014)

Skønlitteratur

  • Naja Marie Aidt, Line Knutzon og Mette Moestrup: Frit flet. Fællesbogen. Gyldendal, 2014
  • Aase Berg: Hos Rådjur. Bonnier, 1997 
  • Aase Berg: Forsla fett. Bonnier, 2002
  • Aase Berg: Uppland. Bonnier, 2005
  • Aase Berg: Loss. Bonnier, 2007
  • Ida Börjel: Sond. OEI Editör, 2004
  • Ida Börjel: Skåneradio. OEI Editör, 2006
  • Ida Börjel: Konsumentköplagen: juris lyrik. OEI Editör, 2008
  • Ida Börjel: Ma. Bonnier, 2014
  • Inger Christensen: Alfabet. Borgen-Gyldendal, 1981. På svenska Alfabet. Bonnier, 2000
  • Kristín Eiríksdóttir: Annarskonar sæla. Forlagið, 2008
  • Athena Farrokhzad: Vitsvit. Albert Bonniers förlag, 2013. 
  • Christina Hagen: White Girl. Gyldendal, 2012
  • Hanna Hallgren: Burqa. Bonnier, 2003
  • Hanna Hallgren: Roslära. Pequod press, 2012
  • Yahya Hassan: YAHYA HASSAN: digte. Gyldendal, 2013. På svenska Yahya Hassan: dikter. Norstedt, 2014
  • Sissal Kampmann: Ravnar á ljóðleysum – yrkingar úr uppgongdini. Eksil, 2011
  • Rebecca Kielland: Akkorda under fluktlinja. Oktober, 2007
  • Rebecca Kielland: Leve gammaldansen! Oktober, 2011
  • Rebecca Kielland: Ute av skog. Oktober, 2013
  • Åsa Maria Kraft: Exlibris. Bonnier, 1998
  • Åsa Maria Kraft: Diktaten, Bonnier, 1999
  • Åsa Maria Kraft: Händerna lägger ner kransen. Svart Exlibris. Bonnier, 2001
  • Åsa Maria Kraft: Bevis. Bonnier, 2005
  • Åsa Maria Kraft: Permafrostens avtagande. Bonnier, 2007
  • Åsa Maria Kraft: Randfenomen. Bonnier, 2015
  • Gerður Kristný: Blóðhófnir. Forlagið, 2010. På svenska Blodhov. Ariel, 2013
  • Gerður Kristný: Drápa. Forlagið, 2014
  • Mette Moestrup: Golden Delicious. Gyldendal, 2002. På svenska Golden Delicious. Pequod Press, 2004
  • Mette Moestrup: kingsize. Gyldendal, 2006
  • Mette Moestrup: Dø, løgn, dø. Gyldendal, 2012. På svenska Dö, lögn, dö. Pequod press, 2013
  • Asta Olivia Nordenhof: det nemme og det ensomme. Basilisk, 2013. På svenska Det enkla och det ensamma. Modernista, 2015
  • Olga Ravn: Jeg æder mig selv som lyng. Pigesind. Gyldendal, 2012. På svenska Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne. 10TAL, 2013
  • Amalie Smith: De næste 5000 dage. Gyldendal, 2010
  • Amalie Smith: I civil. Gyldendal, 2012
  • Lóa Steffansdottir, Nina Søs Vinther og Erik Skyum-Nielsen (ovs.): Ny islandsk poesi. 10 islandske lyrikere. Arena, 2011
  • Ingrid Storholmen: Skamtalen Graceland. Aschehoug, 2005
  • Ingrid Storholmen: Siriboka. Aschehoug, 2007
  • Ingrid Storholmen: Til kjærlighetens pris. Aschehoug, 2011
  • Anni Sumari: Mitta ja määrä. Like, 1998. På svenska Mått och mängd. Ellerström, 2000
  • Sigurbjörg Þrastardóttir: Hnattflug. Forlagið, 2000
  • Sigurbjörg Þrastardóttir: Fallskärmsresor. (Udvalgte digte fra Túlípanafallhlífar og Hnattflug oversat til dansk fra svensk oversættelse). Gondolin, 2004
  • Sigurbjörg Þrastardóttir: Blysfarir. JPV útgáfa, 2007

Faglitteratur

  • Åsa Arping: ”Politik och språk – lyriken efter 1965”. Litteraturens historia i Sverige, Bernt Olsson, Ingemar Algulin m.fl. (red.). Norstedts, 2009
  • Åsa Arping: ”Röster från andra sidan Bottenhavet – finlandssvensk lyrik efter 1965”. Litteraturens historia i Sverige, Bernt Olsson, Ingemar Algulin m.fl. (red.). Norstedts, 2009
  • Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Anna Nyström, Kajsa Sundin (red.): Trettiotvå poeter tjugohundraelva. Bonnier, 2011
  • Jenny Johannessen (red.): Färöiska författare – Kampmann, Kjelnæs & Ottarsdóttir. FarLit, 2013
  • Peter Stein Larsen: Drømme og dialoger. To poetiske traditioner omkring 2000. Syddansk Universitetsforlag, 2009
  • Anne-Marie Mai (red.): Danske digtere i det 20. århundrede, bind 3. Gads Forlag, 2000
  • Peter Mickwitz (red.): Ett svart får i motljus. 14 unga finska poeter. Söderströms, 2000
  • Passage. Tidsskrift for litteratur og kritik 2013: 69, temanummer ”Lyrik på tværs”
  • Oscar Rossi & Tiia Strandén (red.): Detta är inte fiktion. 18 Nordiska samtidspoeter. Söderströms, 2007
  • Lisa Schmidt: ”KR’PTA: Samtidspoesin och Derrida. Spår och ärrbildningar hos Johannes Heldén, Ingrid Storholmen och Anna Hallberg”. Samlaren: Tidskrift för svensk litteraturhistorisk forskning 127, 2006
  • Martin Glaz Serup: Relationel poesi. Syddansk Universitetsforlag, 2013
  • Åsa Stenwall: Portföljen i skogen. Kvinnor och modernitet i det sena 1900-talets finlandssvenska litteratur. Schildt, 2001