Tag: 1900-1910

Lär mig att ge saknaden röst

Ragnhild Jølsens liv och diktning präglas av spänningen mellan hembygden och huvudstadens bohemkrets, mellan det robust folkliga och det estetiskt förfinade. Redan vid debuten 1903 hälsades hon välkommen som uppseendeväckande mogen, märkvärdigt begåvad och speciell. Men hennes “brutala, råa kraft” och “oslipade, våldsamma erotiska scener” fick många att tro att författaren måste vara en man. Hennes böcker kretsar kring en kvinnotyp som är vacker, sårbar och sinnlig, med ett medvetande som pendlar mellan dröm och verklighet. Hon struntade i erotiska tabun och visade modigt att hon såg kropp och själ som en helhet. Ragnhild Jølsens litteratur är fjärran från det borgerliga, vardagliga och allvarsamma som kännetecknade den norska litteraturen under det tjugonde århundradets första decennium. Det känsliga, insiktsfulla och sagoaktigt överdrivna var en huvudlinje i alla hennes böcker.

Den största rörelse världen har sett

I 1909 pågår kvinnornas kamp för rätten att rösta för fullt. Från London refererar Elin Wägner från “den största rörelse världen har sett”, den Internationella kvinnorösträttsalliansen och dess kongress 1909.Under fyra decennier kommer Elin Wägner att vara den outtröttligaste motrösten till patriarkatet i Sverige. Den första höjdpunkten är Pennskaftet, 1910. Denna stockholmsroman är en bibel för “den nya kvinnan”. Men Wägner är inte ensam. Även Selma Lagerlöf och Ellen Key är bland de många författarinnor och debattörer, som sluter upp om kampen för rösträtt.

Bohemen som metafor

Agnes Henningsens värld är som en geografisk och ideologisk karta. Där speglar sig Danmark i Europa, dansk landsort i köpenhamnskt storstadsliv, stadgad medelklass i radikal bohem, och där möts tidens vitt skilda hållningar – sociala, politiska, religiösa – i en brännpunkt: kärlekens och den självständighet som i Agnes Henningsens författarskap blir det kvinnliga begärets absoluta villkor.Hon angriper den skenheliga institutionaliseringen av kärleken som skapar hyckleri, martyrium, hysteri, smussel och ständigt hotar en naturlig utveckling av ett kvinnligt sexualliv.

Att ta till orda

Mot slutet av 1800-talet gjorde folkets söner gemensam front mot den borgerliga kulturen och “dekadansen” och skapade en ny folklig realism i dansk litteratur – ochså kallad bondeförfattarna. Detta gällde också folkets döttrar, varav några enstaka vågade sig fram som författare. De var inte en grupp av samma betydelse som de manliga bondeförfattarna. De satt isolerade på olika håll i Danmark, och för de flesta var skriveriet en bisyssla till det arbete som gav dem bröd på bordet. Däremot hade de i kraft av sitt lantliga ursprung en viss ämnesmässig gemenskap. Och tillägnelsen av skriftspråket blev en personlig befrielse, en väg ut ur det snärjande klasstvånget och det anonyma könet.

Jag vägrar att beundra Adam

Hur kunde det komma sig att en dotter till den liberale, men dock konservativt högborgerlige professorn och kunglige livmedikusen Carl Henrik Horn Nebelong kunde fjanta omkring som en bohem med väninnor och författaraspiranter på köpenhamnska kaféer och skriva djärva romaner om det kvinnliga begärets svåra villkor i det småborgerliga och dubbelmoraliskt patriarkaliska Danmark?

Natura dæmonia est

I Minda Ramms författarskapet är människors inställning till livet det essentiella. Genom medkänsla, konst och filosofisk insikt kan de lära sig att överleva livets motsägelsefulla villkor. Därför blev iakttagelsens och undersökningens nödvändighet Minda Ramms litterära credo.

Musans emigration

För Ingeborg Stuckenberg framstod Johannes Jørgensens, Helge Rodes och Viggo Stuckenbergs trolöshet mot det moderna genombrottet som ett förräderi mot allt de trott på och kämpat för. Hon hade inspirerat, kritiserat, tonsatt vännernas dikter och skrivit delar av mannens författarskap. Ändå kunde hon inte själv uttala sig mot deras svek. Inte musa, inte prästinna, inte valkyria för andra ville hon vara, utan soldat för sig själv.Det såg hon ingen möjlighet till i sekelskiftets Danmark. Våren 1903 lämnade hon allt bakom sig, reste till Bremen och gick ombord på ett emigrantfartyg med kurs mot Nya Zeeland. Året därpå, den tolfte augusti 1904, begick hon självmord, trettioåtta år gammal. Därmed gick en konstnärligt komponerande och socialt engagerad stilist förlorad.

Begärets paradoxer

L. Onerva tillhörde den nya generationen akademiskt utbildade kvinnor och skrev själv drygt trettio verk. Hon debuterade med diktsamlingen Sekasointuja 1904, och det är som författare till en lyrik som “förknippar livsnjutning med lidande” som hon har blivit erkänd.Som prosaförfattare däremot, har hon ansetts vara “alltför intelligent, alltför analyserande”. Ändå är det L. Onerva som skriver den första moderna romanen i Finlands historia.

Det stora könskriget

Det viktorianska kvinnoidealet hade bleknat bort. Kvinnornas nya rättigheter som medborgare, liksom deras alltmer framträdande plats i offentligheten och i samhällsnyttiga yrken, fick termen “Ny Kvinna” att uppträda allt oftare redan på 1890-talet. Patriarkatet blev, från att ha varit allmänt misogynt, alltmer uttalat antifeministiskt. Ett krig om hur den “nya kvinnan” skulle definieras utbröt. Var kvinnligheten onaturlig eller sund? Var “Den nya Kvinnan” en nymfoman? Eller en nucka? Hur som helst, en onaturlig kvinna! Det är nu, i detta klimat av allt öppnare könskamp, som maskulinismen firar sina första stora triumfer. Och kvinnorna slog tillbaka.

Att älska, njuta och skapa

Ellen Key framstod som en omdiskuterad gestalt inte bara i kvinnofrågan. I frågan om förhållandet mellan tradition och modernitet i den kulturella utvecklingen satte hon fokus på det sammansatta. Det var i ansträngningarna att förena motsägelserna i konservatismen och radikalismen till något mer komplext som Ellen Key blev en omdiskuterad gestalt.Hennes författarskap blev ett medium. Det pekade inte in mot sig självt utan verkade snarare som en smältdegel. Hennes skrifter är på samma gång uttryck för en oerhörd mottaglighet och originell i sin originalitet, de visionära, kombinerande greppen. Traditionen ställs inte i motsättning till moderniteten, utan förstås i ljuset av hennes dagspolitiska engagemang. Kvinnosaken, arbetarrörelsen, folkbildningen och det moderna brottet mellan naturvetenskap och religiösa förhållningssätt är överallt närvarande som kontext i författarskapet. Hon blev ett organiskt bindemedel mellan det moderna genombrottet och det nya seklets modernistiska strömningar.