När den finlandssvenske lyrikern Elmer Diktonius hyllade Edith Södergran och Hagar Olsson kunde han tillägga: “Jag aktar högt dessa båda kvinnor och deras konst, men jag föraktar de manliga drönare, som med sin impotens hjälper till att grundlägga ett andens matriarkat.” Det är en hållning som i sin aggressiva ambivalens är typisk för den – ofta inspirerande – rivalitet inför den framgångsrika kvinnliga kreativiteten som präglar många stora manliga författarskap under det nya seklet. Oron för att kvinnan skall ta över är utbredd. Den 24 år gamla antifeministen Elon Wikmark, som disputerade i Heidelberg 1905 på en sociologisk avhandling om kvinnofrågan i svenskt borgerskap beklagade att de kvinnliga författarna både i Sverige och på kontinenten hade tagit bokmarknaden i besittning. Det värsta var att “en syndaflod av kvinnliga alster bragt recensenterna till förtvivlan”. Den tyske konsthistorikern Karl Scheffler drev i sin bok Die Frau in der Kunst (1908) tesen att all kvinnlig konst och litteratur var undermålig.
Men kvinnorna slog tillbaka. Det är ett faktum att “Den nya Kvinnan” nu under 1900-talets första decennium blir en populär figur i framför allt böcker skrivna av kvinnor. 1800-talets kvinnliga författare hade svårt att föreställa sig att kvinnan hade något att vinna på direkt konfrontation. De framställde henne i stället som sin tids offer, på sin höjd med insmugglat kontraband i form av dubblerade kvinnogestalter där den anpassningsbara eventuellt överlever medan den revolterande går under.
Ulf Wittrock presenterar i sin grundläggande studie “Das neue Weib – kring sekelskiftets kvinnobild” (Samlaren 108/1987) ett ambitiöst pionjärarbete, Mutterschaft und geistige Arbeit (Moderskap och andligt arbete), 1901, som baserar sig på en omfattande internationell enkät bland kulturellt verksamma kvinnor (med bl a svenskorna Selma Lagerlöf, Ellen Key, Frida Stéenhoff, Kata Dalström och norskan Magdalene Thoresen). Redaktörerna fann att endast 37 % av världens intellektuella kvinnor var ogifta och av de gifta var 77 % mödrar.
Den amerikanska suffragetten Elizabeth Gaby Stanton, själv sjubarnsmor deklarerade frankt att “en välorganiserad, sund person får större kapacitet under menstruationen liksom under havandeskapet”.
Det viktorianska kvinnoidealet hade bleknat bort under Edith Södergrans livstid. Kvinnornas nya rättigheter som medborgare, liksom deras alltmer framträdande plats i offentligheten och i samhällsnyttiga yrken, fick termen “Ny Kvinna”, “Das neue Weib”, “The new Woman” att uppträda allt oftare redan på 1890-talet. I Edith Södergrans samtid spelade diskussionerna om huruvida “Den nya Kvinnan” var en tillgång eller en fara för samhället en stor roll. Man konstaterade allmänt att något höll på att hända med könsrollerna; patriarkatet vacklade och också mansrollen ifrågasattes, vilket succéböcker som Robert Louis Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde (1886) eller Henry Rider Haggards She (1886) och Joseph Conrads Mörkrets hjärta (1899) visade. Salomegestalten i Oscar Wildes pjäs och Richard Strauss opera var sekelskiftets återkommande skräckvision av det opålitliga kvinnliga begärets dödande makt. Sexualiteten, hygienmedicinskt eller psykologiskt definierad, var diskussionsämnet för dagen. De manliga och de kvinnliga författarna stod ofta på var sin sida i den här kampen.
Patriarkatet blev, från att ha varit allmänt misogynt, alltmer uttalat antifeministiskt. Ett krig om hur den “nya kvinnan” skulle definieras utbröt. Var kvinnligheten onaturlig eller sund? Var “Den nya Kvinnan” en nymfoman? Eller en nucka? Hur som helst, en onaturlig kvinna! Det är nu, i detta klimat av allt öppnare könskamp, som maskulinismen firar sina första stora triumfer. Ett exempel på en välorganiserad motoffensiv är den 1912, i Tyskland bildade Deutsche Bund zur Bekämpfung der Frauenemanzipation (Tyska förbundet för bekämpande av kvinnoemancipationen), en sammanslutning av höga militärer, politiker och andra med stor makt välutrustade herrar.
Maskulinisternas biblar
Men redan tidigare hade marken förberetts av ideologerna, psykologerna och författarna. Så hade sexologen Havelock Ellis i Man and Woman (1894) slagit fast att det manliga är ett progressivt element i utvecklingen medan det kvinnliga är konservativt. Han passade också på att beklaga att madonnadyrkan, som kunde kompensera kvinnorna för att de inte var som män, helt kommit ur modet i den moderna tiden.
Vid sekelskiftet gav neurologen Paul Möbius ut den antifeministiska skriften Über den physiologischen Schwachsinn des Weibes (Om kvinnans fysiologiska svagsinne), som kom i många upplagor fram till första världskriget. 1894 översattes till tyska Lombrosos och Ferreros Das Weib als Verbrecherin und Prostituierte (Kvinnan som förbrytare och prostituerad) som bland andra August Strindberg lutade sig mot när han påstod att kvinnan var mannen underlägsen på alla punkter.
Den 23-årige österrikaren Otto Weiningers Geschlecht und Charakter (Kön och karaktär, 1903) var en annan bibel för maskulinister. I sin nekrolog i Wientidningen Der Fackel, 1903, hyllar Strindberg Weininger som den ende tappre manlige tänkaren som vågat sätta kvinnan på plats – mellan barnet och mannen i utvecklingskedjan.
“Jag läste Geschlecht und Charakter i en enda lång upphetsning. Kastade boken i ilska, tog upp den igen, läste och utropade: Nej, detta är för brutalt! Detta är rått! Men strax måste jag säga till mig själv att så lätt slipper du inte undan. När jag blir så arg och het, så är det för att jag står så lågt när det gäller bildning och vetande, och framför allt för att jag vägrar att se sanningen i ögonen. För sanning finns det i denna bok!”, skrev Hulda Garborg i inledningen till sin skandalomsusade bok Kvinden skabt af Manden. Studie af en kvinde, 1904 (Den av mannen skapade kvinnan. Studie av en kvinna) med undertiteln I anledning af dr. Otto Weinigers bog Geschlecht und Character. Romanen är en äktenskaps- och kärlekshistoria, inramad av en inledning om Otto Weiniger och en efterskrift, där kvinnlighetens väsen diskuteras.
I överensstämmelse med 1800-talets komplementära könsideologier, men nu med hjälp av medicinen och psykologin, definierade denna debatt ännu en gång kvinnan som ett sexuellt annorlunda väsen än mannen. Här fann kvinnorna en spelöppning. Om de ännu var osäkra på kvinnans intellektuella kapacitet, naturligt nog eftersom kvinnor först mot slutet av 1800-talet fått tillgång till högre utbildning, så var de dock specialister på sitt eget könsliv!
En sådan “specialist” var exempelvis den tyska författarinnan Grete Meisel-Hess (1879–1920) som kämpade för en ny samlevnadsmoral där kvinnans sexuella behov och längtan efter barn skulle vara styrande. Andra emanciperade och i sin tid mycket lästa emancipationsförfattarinnor var Hedwig Dohm, Helene Böhlau, Frieda von Bulow, Elisabeth Dauthendey m fl. Grete Meisel-Hess trilogi Die sexuelle Krise (Den sexuella krisen), 1909–17, vill återupprätta forna tiders riddarideal; “principen om det fysiskt starkare könets frivilliga underordnande under det svagare könet”. Det bör ha tilltalat Edith Södergran och belyser riddargestalten i hennes tidiga dikter. Kanske anslöt hon sig som ung till Meisel-Hess mening i Das Wesen der Geschlechtlichkeit (ung. Könslighetens väsen), 1916, att det faktum att ridderlighetsbegreppet i samtiden var helt borta var en orsak till den förfallsperiod som föregick första världskriget. I Meisel-Hess tolkning blev kriget ett straff, eller en väckarklocka, framhåller Ellinor Melander i sin avhandling om författarinnan. Grete Meisel-Hess hoppades att kriget skulle medföra ett tillfrisknande av de sexuella känslorna och en återfödelse av det “verkliga” äktenskapet.
Starkast kommer kanske ambivalenserna i kvinnobilden till synes hos August Strindberg. I En dåres försvarstal, 1887–88, prisas i ena ögonblicket kvinnan som jungfru, men strax därefter framhålls en liderlig, demonisk kvinna, som hotar manligheten genom att själv förneka sin kvinnlighet. Om en “artistkoloni” i närheten av Paris skriver han:
“Sällskapet består av unga skandinaviska målare, de flesta outbildade unga bondtölpar, före detta lärlingar av lika skiftande som obestämd härkomst. Och vad värre är: målarinnor, frigjorda från alla fördomar och så fanatiska anhängare av den hermafroditiska litteraturen att de tror sig vara mannens jämlikar. Och för att maskera sitt kön har de lagt sig till med mannens yttre åthävor; röker, super sig fulla, spelar biljard, uträttar sina behov på gatan bakom en port, spyr ogenerat på allmän plats och hänger sig, enligt vad de själva erkänner, åt amorösa lekar sinsemellan. Nu går det verkligen för långt!”
Den kvinnliga vildheten
Laura Marholm (1854–1928), av August Strindberg kallad “Frau Blaubart” (fru Blåskägg), är ett exempel på hur det kunde gå för en kvinnlig författare i den konjunkturkänsliga litterära könsdebatten. Hon var en tysktalande lettiska med danskt och norskt påbrå som genom sitt äktenskap med Ola Hansson blev svenska. Laura Marholms kvinnouppfattning tog sin början i 1800-talets föreställning att kvinnans uppgift var att vara mannens bättre jag, och slutade i motsatsen när hon konstaterade att patriarkatet enbart var av ondo för kvinnan. Strax före sekelskiftet 1900 lästes hon mer än sina berömda samtida, Ellen Key och Lou Andreas-Salomé. I sin bittert feministiska slutfas blev hon inte längre publicerad. Den moderna kvinnans psykologi började intressera Laura Marholm ungefär samtidigt som hon flyttade till Köpenhamn och satt vid Georg Brandes fötter. Hennes råd var att kvinnorna skulle bejaka sin sundhet och sina moderliga instinkter. Liksom väninnan Ellen Key beklagar hon att kvinnorörelsen lurar in kvinnorna i maskulina arbeten så att de förlorar sina specifikt kvinnliga kvalitéer, och på så vis utarmar samhällslivet. Hennes mest berömda bok, Das Buch der Frauen (Kvinnornas bok), 1895, som översattes till svenska, engelska, norska, ryska, polska, nederländska, tjeckiska och italienska, konstaterar att kvinnans livsinnehåll är kärleken till mannen. Det vågade och nya i denna bok liksom i hennes andra bästsäljare, Wir Frauen und unsere Dichter (Vi kvinnor och våra diktare), 1896, är hennes insisterande på att det finns en stark kvinnlig sexualdrift. Det är henne Ellen Key stöder sig på i sin berömda definition av den kvinnliga vildheten i Missbrukad kvinnokraft, 1896:
“En kvinna har yttrat ett gränslöst djupt ord: Nämligen att det betecknande för den bästa som den sämsta kvinnonaturen är dess vildhet, denna med själva urnaturen djupt förbundna väsensart, som hos de yppersta kvinnorna når sin höjd i den stora hängivenheten och hos de sämsta i brottet, men hos båda yttrar sig som oförmåga att antaga den givna kulturens resultat såsom för sig förbindande.”
Wir Frauen und unsere Dichter argumenterar för att kvinnor bör sluta att anpassa sig till den maskulina litteraturens kvinnobilder, och i stället söka personliga uttryck för sitt kvinnliga väsen. Vad den här typen av i perioden så populära böcker går ut på är uppfattningen att den kvinnliga erfarenheten, detta att vara kvinna, ändå är att i någon diffus mening veta mer och vara närmare “sanningen” än män. 1894 kom Freuds hysteristudier som endast innehöll kvinnliga fall, vilket stärkte tidens föreställning att kvinnokroppen var sjuk på ett mystiskt sätt, men samtidigt visade att man borde lyssna till kvinnorna för att få veta något viktigt om det mänskliga psykets sätt att fungera.
Laura Marholm kallades ibland hysterins profetissa och ingen förvånade sig när hon kollapsade till följd av diktarmakens och hennes egna motgångar och spärrades in på sinnessjukhus. När hon dyker upp igen efter första världskriget är det för att i Folkets dagblad Politiken 1919 beklaga att kvinnorna inte “utan åtskillnad på klass och ras” hade hållit ihop för att förhindra kriget. Men nu skulle det bli andra bullar. “För första gången tillhör kvinnan sig själv och förfogar över sig själv” och varför måste hon då gå tillbaka till hemmet när kriget gett henne tillgång till (männens) arbetsmarknad? Laura Marholm som tjugo år tidigare fördömt Sonja Kovalevsky och tolkat hennes för tidiga död som orsakad av hennes kvinnligt osunda liv som matematikprofessor, hade nu blivit en fullblodsfeminist som gärna såge matriarkatets återkomst, påpekar Susan Brantly i sin monografi om Laura Marholm.
Och kanske är det inget att förvåna sig över att vapenskramlet från maskulinisterna driver kvinnorna till en ultrafeministisk position. Här gäller det att slå tillbaka med alla medel. Som Sandra M. Gilbert och Susan Gubar påpekar i No Mans Land, 1988, så är den modernistiska drömkvinnan i sin ytterlighet en krigarinna.
I positionen som krigarinna anropande andra systrar i könskriget finner vi Edith Södergran i debutsamlingens “Violetta skymningar … “:
Violetta skymningar bär jag i
mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med
galopperande centaurer …
Gula solskensdagar med
granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt
en ömsint kvinnokropp …
Mannen har icke kommit,
har aldrig varit, skall aldrig
bli …
Mannen är en falsk spegel
den solens dotter vredgad
kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita
barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt
den stolta läppar försmå.
Sköna systrar, kommen
högt upp på de starkaste
klipporna,
vi äro alla krigarinnor,
hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmels-
pannor, rosenlarver,
tunga bränningar och
förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och
de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar,
stjärnor utan svindel.
(“Violetta skymningar … “
i Dikter, 1916.)